Mänsklighetens framtidsutsikter – III

TTre sammanhängande nya begrepp på organiseringen av vår jords sociala och politiska liv, och i synnerhet den ekonomiska utvecklingen, är på god väg att ställa den amerikanska debatten på huvudet. Diskussionens vågor bryter sig så häftigt mot varandra att man nog kan säga att inte sedan slutet av andra världskriget har en sådan tänkarmöda förmärkts. Ty dessa tre principer har egenskapen att kunna bilda grunden för en rättvis och ny ekonomisk världsordning.

re sammanhängande nya begrepp på organiseringen av vår jords sociala och politiska liv, och i synnerhet den ekonomiska utvecklingen, är på god väg att ställa den amerikanska debatten på huvudet. Diskussionens vågor bryter sig så häftigt mot varandra att man nog kan säga att inte sedan slutet av andra världskriget har en sådan tänkarmöda förmärkts. Ty dessa tre principer har egenskapen att kunna bilda grunden för en rättvis och ny ekonomisk världsordning.

Den första djupgående förändringen i det sociala och politiska tänkandet är erkännandet av den demografiska övergången, som innebär att om inte sociala och ekonomisk modernisering äger rum, så kan det inte finnas något hopp om att hejda den snabba folkökningen, i synnerhet i u-världen. Vad detta intellektuella system kräver är att ekonomisk utveckling, i vidaste bemärkelse, som ingriper ekonomiska, sociala, hälsomässiga, kulturella och utbildningsmässiga aspekter, måste påskyndas. Basen för detta angreppssätt är det empiriska faktum att allt eftersom modernisering äger rum så avtar fertiliteten i och med att människor bildar mindre familjer.

Detta nya grepp på världens befolkningsfråga har fått ökad vikt på senare år till följd av att betraktelsesättet knäsatts av Världsbanken, USA:s biståndsorgan (AID) och den mäktiga utrikespolitiska instansen Trilaterala kommisionen. Det socioekonomiska greppet på befolkningskontrollen flyttar efter hand tyngdpunkten från det äldre ”exponentialistiska” betraktelsesättet, som grundade befolkningskontroll på konstgjorda sätt för födelsekontroll. ”Exponentialisterna”, som är nymalthusianer, hävdar att de enda hållhakarna på folkmängden är naturkatastrofer, krig och hungersnöd och att, hellre än att vänta tills dessa inträffar, lösningen är att satsa på en ofantlig födelsekontroll, som påverkar människor genom gåvor och pekuniära sporrar eller tvångsmedel (sådana som den påtvingade massteriliseringen i Indien 1976) i syfte att nedbringa folkmängden.

Det nya socioekonomiska greppet flyttar tyngdpunkten till utveckling och modernisering, medan exponentialisterna anlitar lockbeten för att begränsa familjerna med föga tonvikt på ekonomisk utveckling. Exponentialisterna tror att jordens ändliga resurser och ekologiska ömtålighet inte kan tillåta folkmängden att växa mycket utöver sin nuvarande storlek eftersom jorden inte kan erbjuda tillräckligt. Socioekonomerna hävdar att nya grepp på teknologi och modernisering kan komma i fråga.

Framåtskridande och samriktning

Det andra nya greppet på frågan om ekonomisk utveckling är erkännandet att jordklotets framtida ekonomiska välstånd beror på om den ekonomiska utvecklingen kan påskyndas i Tredje världen i syfte att bereda nya marknader för i-världens varor. Detta nya betraktelsesätt har slagit igenom huvudsakligen tack vare ansträngningarna av Tredje världens ”77-grupp”, som har förkunnat detta i åratal, och av en ny grupp av intellektuella i Väst som menar att u-länderna inte längre motsvarar beskrivningen som i-världens lydländer.

Den kanske bästa framställningen av denna tankeriktning har lämnats av John C. Sewell vid Overseas Development Council. Sewell, som talade inför ett Global Interdependence Seminar i Philadelphia i april förra året, yttrade där:

”Utan tillväxt i i-länderna är utsikterna till förbättrad marknadstillgång, högre biståndsnivåer och ökade utvecklingsbelopp (för u-länder) inte goda. Ändå förbigår de flesta kommentarer helt och hållet möjligheten att fortsatt ekonomisk tillväxt i själva i-världen kan påverkas starkt av det ekonomiska framåtskridande (eller bristen på sådant) i u-världen. Med andra ord, inte bara beror u-länderna av tillväxten i i-länderna, utan det kan snart besannas att fattiga länders framåtskridande kommer att ha en direkt inverkan på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsnivåerna, och på prisstabiliteten i i-länderna.”

Sewell uppmärksammade en studie från Pennsylvaniauniversitetet som gav vid handen att om tillväxttakten för u-länderna ökade 3 proc. årligen, skulle inkomsten i i-länderna öka 45 miljarder årligen och alltså i hög grad bidra till sysselsättningen i i-världen, där det nu går nästan 14 miljoner arbetslösa.

Denna u-landscentrerade tillväxtmodell avviker höggradigt från Carteradministrationens i-landscentrerade dragarteorier. I början av 1977 trugade Carteradministrationen Japan och Västtyskland till att göra gemensam sak med USA och stimulera tillväxten. Även om Japan och Västtyskland senare gick med, stod det snart klart att dessa tre länder inte längre kunde tjäna som dragare för andra länders tillväxt.

I april föreslog den brittiske premiärministern Callaghan att alla i-länderna – Frankrike, Skandinavien, Storbritannien och OPEC – skulle förena sina krafter i en ”konvoj” som skulle dra u-länderna med sig. Men på grund av stigande priser i Japan, Västtyskland och USA liksom i andra länder kommer konvoj-tanken inom kort att avskrivas. George Schulze, ekonomisk chefsrådgivare åt presidenten, meddelade den l juni andra i-länder att USA skulle bli tvunget att hoppa av från konvojen. ”Kruxet med konvojen”, sade Peter Kortweig vid Erasmus-universitetet, ”är att den bygger på föreställningen om en överskjutande produktionsförmåga i västländerna, något som inte finns.” Och som representanthusledamoten Michael J. Harrington (demokrat från Massachusetts) uttryckte saken: ”Vi behöver nya marknader i Tredje världen för att uppehålla tillväxten.”

Tillväxtens gränser

Förutom president Carter och hans rådgivare finns det ännu en grupp vars tänkande kretsar kring i-länderna. Dessa tänkare hör till de exponentialistiska befolkningsteoretiker som tror att jordens resurser och teknologin inte kommer att tillåta produktionsökning. Lester Brown är en av dem. Brown skriver i en World Watch-studie betitlad ”The Global Economic Prospect: New Sources of Economic Stress”, att ”vi kanske aldrig på nytt får vara med om en varaktig ekonomisk tillväxt jämförlig med den vi upplevt under den tredje 25-årsperioden under detta århundrade. En årlig tillväxttakt på 4 proc. under en 25-årsperiod leder till en tredubblad ökning, men under ett århundrade leder det till en 50-dubblad tillväxt. Allt eftersom de mänskliga behoven övergår de biologiska systemens bärighet och allt eftersom oljereserverna sinar, måste tyngdpunkten i det ekonomiska tänkandet flyttas från tillväxt till stadighet.”

I linje med denna övertygelse kan Brown inte se hur länderna i Tredje världen skulle kunna tillväxa. Han menar att västländerna har nått gränsen för sin förmåga. Liksom medlemmar av Carteradministrationen tror han att varje strävan efter tillväxt måste sätta i-länderna i främsta rummet.

”För närvarande”, skriver han, ”är u-länderna fastlåsta vid industriekonomierna i Europa, Japan och Nordamerika. Varje gång som tillväxten i dessa industriekonomier saktar farten, blir följden att tillväxten avstannar i Tredje världen. Och omvänt, när tillväxten i i-länderna tar fart, så sker detsamma i Tredje världens ekonomier.” Det framgår klart, att Lester Brown inte har mycket till övers för John Sewells bedömning.

Ändå är det så, att exponentialisterna och de medlemmar av Carteradministrationen som främst har i-länderna i tankarna, är på god väg att råka i bakvatten. Ty tillväxten i u-länderna ökade enligt Världsbankens siffror med 8,1 proc. under 1973, 6,2 proc. 1974, 5,5 proc. 1975 och med 6,1 proc. under 1976. En liknande tillväxt med mer än 5 proc. väntas bli redovisade för 1977 och 1978. Under tiden tillväxer i-länderna långsamt med mindre än 4 proc. Ja, som en Världsbanksekonom uttryckte saken: ”Om inte Tredje världen hade fortsatt att sätta sig i skuld och tillväxa, skulle tillbakagången i Väst har varit ännu värre.”

John Sewell har påpekat att Väst gick miste om 15 miljarder dollar i exportintäkter enbart under 1977, därför att Tredje världen hade fått vidkännas en minskning av tillväxttakten efter en toppnotering 1973. Om bara tillväxtnivån på 8,1 proc. från 1973 hade bibehållits, menar Sewell, så skulle Väst ha fått betydligt bättre avsättning för sina exportvaror i Tredje världens länder.

Robert McNamara är ytterligare en av dem som, tillsammans med John Sewell, går u-länderna till mötes. McNamara sade i en intervju som publicerats i The New York Times (2 april 1978): ”Det har ordats vitt och brett om hur förträffligt Västtyskland och Japan skulle tjäna som dragare för att få fart på tillväxten inom industriekonomierna i OECD-länderna. Men u-länderna erbjuder marknader som är större än Västeuropas, östeuropas, Sovjetunionens och Kinas sammantagna, och därför tjänar också dessa som dragare eller pådrivare för våra egna tröga ekonomier.”

Den tätnande härskaran av u-landsvänner förstärktes ytterligare av en lång rad kongressledamöter: Jacob Javits, Charles Mathias, Adlai Stevenson, John Sparkman, Robert Stafford och Mark Hatfield. Den 26 april krävde senator Javits med en motion i bägge kamrarna att president Carter skulle bilda en fond på 50-100 miljarder dollar för att ombesörja finansieringen av ekonomisk utveckling i u-länderna. Som senatorn uttryckte det: ”Det är inte bara av omsorg om dessa länder utan också i eget välförstått intresse för USA:s ekonomi och andra industriekonomier som jag påyrkar inrättningen av en kapitalstark fond för räntabla investeringar i utvecklingsländerna. Sådana öronmärkta placeringar skulle påskynda den ekonomiska tillväxten i dessa länder och, vad som är väsentligare, öka efterfrågan på industriländernas utförselvaror. Sådana nya marknader för våra varor skulle skänka industriländerna tryggad sysselsättning.”

Enligt senator Javits’ medhjälpare Jacques Gorland ”märker man en tilltagande förståelse för att Tredje världen erbjuder det verksammaste sättet att utvidga marknader. Det gamla begreppet USA-och-dess-bundsförvanter har tjänat ut. För att uppnå våra syften måste vi låta u-länderna verka som en motor för tillväxten.”

Denna överhandtagande omsvängning har gett upphov till ett helt nytt tillväxtbegrepp, som uppställer den ekonomiska utvecklingen som hela världsekonomiens främsta angelägenhet. Det nya betraktelsesättet ges ytterligare skärpa av det socioekonomiska greppet på befolkningsfrågan. Bägge synsätten påkallar ekonomisk utveckling i vidaste mening: det ena för att hejda folkökningen, det andra för att få till stånd ekonomisk återhämtning i den industrialiserade världen.

Företrädet åt socioekonomisk befolkningskontroll och aktgivande på u-landscentrerad tillväxt ersätter den tidigare inriktning på renodlad exponentialism och ilandscentrering. Enligt Stephen Rosenfeldt i Washington

Post för den 8 maj har Carteradministrationen redan lagt om på den socioekonomiska kursen. Återstår att se om höga vederbörande lånar sitt öra åt herrar Sewell, Javits, McNamara och Harrington.

Kort och gott: liksom redan har hänt med det socioekonomiska greppet på befolkningsfrågan, börjar den ulandsorienterade kursen inom världsekonomin att ta överhand.

Modernisering och tillväxt

Långtidsplanering till u-världens förmån ger emellertid i sin tur upphov till en rad överväganden om den ekonomiska världsordningen. Därmed kommer vi till ett tredje nytt synsätt, som också det vinner anslutning och förändrar det amerikanska debattklimatet.

Ända till förra året har 77-gruppen ur Tredje världen gått i spetsen för kravet på en ny ekonomisk världsordning. Under 1974 och 1975 rymdes däri en omfattande mängd frågor som hade stått i förgrunden vid FN-överläggningar under 70-talets förra hälft. Mellan åren 1970 och 1976 hade konferenser om befolkningsfrågan, livsmedel, miljön, den ekonomiska världsordningen och lagar för utnyttjandet av havsbottnen, öknarna och färskvattnet, uppvisat en gemensam nämnare. Bakom allt rådslående avtecknade sig genomgående kärnfrågan om utvecklingen av länderna i Tredje världen. Frågorna om livsmedel, havsfyndigheter, kreditinstitut och folkmängd måste lösas i sammanhang med en värld som var uppdelad mellan bemedlade och obemedlade. Till följd av detta har det kommit att stå allt klarare att samriktning inte bara är ett beskrivande uttryck utan också har funktionella aspekter: Tredje världens öde – det är man på det klara med – betingas av u-ländernas modernisering.

Omkvädet till alla dessa konferenser har varit, att efterkrigstidens verk och inrättningar, alltså Förenta nationerna, Internationella valutafonden och Världsbanken, grundad 1945 som organ för politisk och ekonomisk utveckling, inte längre gör god tjänst. Att u-ländernas egna talesmän här angivit tonen, har inte hindrat USA från att nu stämma in. I sitt utrikespolitiska programtal vid Notre Dame-universitetet 1977 medgav president Carter utan omsvep att efterkrigstidens ordning brutit samman.

”Mätta med historiens mått bildar vårt lands 200 år en kort tid; och vår framryckning till en tätplats bland länder och folk är helt nyligen skedd. Den går tillbaka till år 1945, då Europa och den gamla världsordningen lagts i grus och aska. Innan dess befann sig Amerika på det hela taget i en utkant av världsskeendet. Sedan dess har vi oundvikligt varit i dess mitt.

Vi uppreste fyrbåkar för spridning av våra vida syften – Förenta nationerna, Atlantpakten, Världsbanken, Internationella valutafonden och andra inrättningar. Detta internationella system har stått sig och gjort god tjänst under en fjärdedels århundrade . . . Men detta system kunde inte fortvara till evig tid. Med den riktning historien tagit har byggnadens stödjepelare undergrävts.”

Några veckor senare bringade utrikesminister Cyrus Vance ämnet på tal och fastslog vid Nord-Syd-samtalen i Paris att ett nytt system var av nöden. Med Vances ord: ”Inför denna församling och i denna stund är det mig angeläget att klarlägga regeringens kurs. Ett nytt internationellt ekonomiskt system bör åvägabringas. I detta system måste finnas rätt och billighet; där måste finnas tillväxt; men framför allt måste där finnas rättvisa. Vi är villiga att skapa detta system.”

Vad presidenten och utrikesministern förlikat sig med är att efterkrigstidens välordnade sammanhang ohjälpligen förbistrats. I politiskt hänseende har detta nu tilländalupna tidsskede inneburit en återuppbyggnad av Europa och Asien med följden att Västtyskland, Frankrike, Storbritannien, Japan och Kina återinsatts som jämbördingar bland världens mäktige. Nya regionala välden som Brasilien, Nigeria, Iran, Indien, Indonesien och Sydkorea har vidare anmält sin närvaro, gäckande stormakternas statskonst. Aldrig i tiden skall några andrarangsstater gå i flock och farnöte med de sig så kallande supermakterna.

För folkhushållens del medförde efterkrigstiden att de politiska omkastningarna fick ekonomiska motstycken. Västeuropas, Japans och senare OPEC-ländernas framryckning gjorde ställningen ohållbar för den ekonomiska världsordningen, grundad som denna var på USA-dollarn. 1971 blev president Nixon tvungen att nedskriva dollarns värde. De nyrika oljestaterna vållade stockning i valutaflödena. Lägg därtill att gottköpsvaror från världens alla hörn – kläder från Sydkorea, elartiklar från Taiwan, skor från Panama och stål från Venezuela – oförhappandes kastades ut i marknaden till förfång för den inhemska företagsamheten i västländerna.

Återuppbyggnaden av Västeuropa och Japan, oljestaternas framryckning och de nya industrinationernas uppträdande är, om man så vill, vältaliga bevis för att de efterkrigstida anordningarna krönts med framgång. Den vidmakthållna freden – sådan den nu varit med Korea och Vietnam – har trots allt räddat världen från storkrig. Åttio nya statsbildningar reste sig på de brustna världsväldenas lämningar; det ekonomiska och tekniska framåtskridandet gick vidare i en öppen värld som med 1970talets ingång kunde välkomna Östeuropa och Kina som fullvärdiga deltagare i världshandeln.

Men i ett annat hänseende blev läget alls inte bättre. Medan per capitainkomsten ökade med 2 000 dollar i i-länderna, ökade den med endast 120 dollar i u-länderna mellan åren 1950 och 1970. Under samma tid sjönk befolkningstillväxten till 1,0 proc. årligen i de rika länderna, medan talet endast föll från 3,2 till 2,5 proc. i de fattiga länderna. Eftersom två tredjedelar av människorna på jorden bor i u-länderna, har systemet befunnits tjäna den rika tredjedelens intressen.

Alltsedan 1971 har det nya tidsskedet, präglat av ökande tillväxt utanför Europa, Japan och Nordamerika – i föreningen med oljestaternas uppträdande – betytt att västekonomierna råkat i stiltje. Så sent som den 30 april yttrade den brittiske finansministern Denis Healey efter ett sammanträde i Internationella valutafonden som ägnats världsekonomins framtidsutsikter: ”Det är vår samstämmiga mening att de förhandenvarande framtidsutsikterna är ogynnsamma och att man kan hysa allvarliga farhågor för att sysselsättningssvårigheterna skall förvärras, att allt fler röster skall höjas för tullskydd och att vi kommer att bli fastsittande i en nedåtgående prisskruv.”

En ny ekonomisk ordning

Det är mot den bakgrunden som krav framförs på ett nytt internationellt ekonomiskt system. På något sätt måste man begagna sig av världshushållets uppbrott ur efterkrigstiden, och man måste utarbeta ett nytt system som klarar av u-ländernas modernisering för det första, för det andra omläggningen av valutasystemet för att komma till rätta med oljeguld och dollarras och för det tredje dämpningen av folkökning och resursuttag.

Att världshushållet befinner sig i nedgånget skick är nogsamt belagt. Senator Javits yttrade i senatsanföranden i juni och augusti 1977 och återigen i februari 1978: ”Jag ville blåsa alarm med tanke på tillståndet i det internationella valutasystemet och påfrestningarna det utsättes för, saker som hotar Förenta staterna med ett brantare prisfall än 1974 eller en kristid i full skala 1979-80.”

I en motion som senator Javits väckte i kongressen för jämnt ett år sedan vädjade han till presidenten om att ”inse allvaret i den internationella valutakrisen”. Han lade presidenten på hjärtat att ”påbörja rådslag med sikte på de ekonomiska toppsamtalen i Bonn med andra industriländer” syftande till anpassning av världens ekonomiska system. Och han gjorde eftertryckligt gällande att presidenten borde vidta åtgärder för att lösa dollarn från uppgiften som det enda allmänt gångbara myntet i världshandeln.

I en samtidig motion krävde senator Javits, som ovan berörts, att man på presidentens begivande skulle inrätta en fond på 50 till 100 miljarder dollar för at bistå u-länder och bereda nya marknader för amerikanska varor i andra delar av världen.

I mars 1978 framförde en särskild arbetsgrupp av enskilda medborgare, ledd av förre västtyske förbundskanslern Willy Brandt, det uttryckliga kravet på ”en ny Marshallplan för u-länder”; man är på det klara med att om inte genomgripande åtgärder vidtas för att omvandla de ekonomiska strukturerna så att större vikt läggs vid ekonomisk utveckling, så är kristiden snart här.

Storbritanniens premiärminister James Callaghan och Internationella valutafondens president Johannes Witteveen har vädjat till världens ledare att omdana Världsbanken-Valutafonden. De förespråkar tillskapandet av en världens centralbank som skall ställa en kapitalreserv till förfogande i form av särskilda dragningsrätter. Så skulle man ersätta dollarn och skapa en ny lånemöjlighet för att påskynda den ekonomiska utvecklingen.

Införandet av en sådan utvecklingsbank skulle bryta udden av den kärva åtstramningspolitik som nu påtvingats u-länderna. Ty den viktigaste uppgiften för den nya centralbanken skulle bli att i samverkan med enskilda banker investera i sysselsättningsskapande företagsamhet inom jordbruk och industri som ett sätt att lägga en grund för en sund modernisering och för ett iståndsättande av dessa länder att betala av utlandsskulden.

Vad som har tillkommit under det senaste året är den nytillägnade medvetenheten om att ett nytt system måste till och att det, alldeles som u-ländernas 77-grupp har framhållit, är helt tvunget att det nya systemet fungerar på det sättet att den ekonomiska utvecklingstakten påskyndas i Tredje världens länder.

Samtal med höga ämbetsmän såsom Richard Cooper, statssekreterare för internationella ekonomiska ärenden; Fred Bergsten, biträdande finansminister; Henry Owen, presidentens särskilda medhjälpare, och ytterligare andra i kongress och senat, har övertygat den som skriver detta om att administrationen äger full vetskap om detta språng i betraktelsesättet.

De påpekar alldeles riktigt att de redan har begärt av kongressen att den skall fördubbla det ekonomiska biståndet till Tredje världen, inrätta en speciell fond inom IMF bestående av särskilda dragningsrätter (SDR) för att bistå oljefattiga länder, att fördubbla bidragen till Världsbanken och att utarbeta ett avskrivningsförfarande för fattiga länder och ett internationellt program för att skydda råvarupriserna. ”Vi har vidtagit en rad åtgärder för att förändra det internationella systemet”, sade statsekreterare Cooper, ”och de kommer att få djupgående verkningar.”

En ny världsordning

En kvarstående skillnad mellan administrationen och målsmän som senator Javits är känslan av ärendets högviktighet. Så t ex yttrade Robert Triffin, den vittberömde ekonomen vid Yale-universitetet, sistlidna oktober: ”Vid internationella toppmöten uppstämmer man om och om igen lovsånger till den heliga trefaldigheten: högvarv på sysselsättning och produktion, stabila priser samt balans i utrikeshandeln. Men när vältaligheten förklingat kvarstår svårigheterna etter värre.” Triffin, som 1960 förutsade den grasserande krisen i sitt ypperliga arbete ”Gold and the crisis of the dollar”, har uttalat att det internationella valutasystemet lider av elakartad apati. I likhet med senator Javits misströstar han om administrationens känsla för sakens vikt. Det blir för den skull inte mindre angeläget, tycks han mena, att föra upp Tredje världens ekonomiska utveckling som första punkt på dagordningen.

Det fina i kråksången skulle inte minst vara att få Tredje världen att trygga avsättningen av amerikanska varor. Såtillvida rimmar den nya valutaordningen väl med grepp nummer två för att- lösa knutarna – den utlandscentrerande kursen. Skulle betraktelsesättet vinna anklang, kan man emotse en rullande reform av Internationella valutafonden, Världsbanken och Geneve-avtalet från 1947 (GATT). Låter man kvasten gå i höga boningar så skall det väl bli någon råd att få bukt med folkmängd och resursanvändning.

Blott alltför uppenbart är, att utan en socioekonomiskt verkande befolkningskontroll skulle den nya ekonomiska världsordningen stanna i stöpet, eftersom den överväldigande uppgiften att skaffa mat åt allt större människomassor är en omöjlighet. Man kan på en gång vinna de båda syftena att råda bot på befolkningskrisen och att gjuta nytt liv i våra egna folkhushåll; dagens utvecklingsläge blir då inte en sten i vår egen väg utan ett tillfälle att gripa i flykten.

Med andra ord har vi möjlighet att införa en rättfärdig världsordning, grundad på sociala och empiriska principer som säkerställer en oföränderlig folkmängd och en tillväxande ekonomisk grundplåt in på det kommande århundrandet. Den springande punkten i alla tre greppen på folkmängd, u-länder och en ny ekonomisk världsordning är detta: De bidrar till att avhjälpa den hotande överbefolkningen med hänsynstagande inte bara till den sociala rättvisan utan också till hållbart, erfarenhetsmässigt ekonomiskt tänkande. När vetenskapligt underlag och social rättvisa får samverka till det bästa, har vi större utsikter till en dräglig framtid.

De som på gängse sätt haft befattning med ekonomiskt utvecklingsarbete utan statsdirigerad befolkningskontroll kan väl av detta finna sig manade att framför allt kämpa för varje insats som understödjer moderniseringstendenser i u-länderna. Skälet är att denna utveckling inte bara bidrar till att stabilisera folkmängden, utan också att man endast genom ett nytt internationellt system som ger u-länderna en framskjuten plats kan säkerställa vårt eget välstånd. Alla skall slippa sjukdomar, okunnighet, krig och hungersnöd.

I den händelsen att uppslagen avvisas och vi fullföljer åtstramningspolitiken och de exponentionella resonemangen, är det så gott som säkert att kriget kommer. Men kriget kan fördröjas, dämpas eller förhindras genom beslutsam insättning av fredens vapen, såsom det visar sig i det ”bästa” scenariet.

Bara genom att få till stånd en liberal och rättfärdig värld kan man undgå Heilbroners ”nedstigning till helvetet”, och bara genom en sådan liberal nyordning kan folkmängden kontrolleras och våra egna tröga ekonomier rycka upp sig.

Det är dags att välja vilketdera man vill verka för. Antingen en värld där folkrätt heter pengar, eller också en värld där framstegen når ut och mänskliga behov tillgodoses genom samverkan.

Man stannar för ett liberalt och vetenskapligt ställningstagande. Det finns ingen ursäkt för att handla i överilning. Alla inströmmade uppgifter om folkmängden, världsordningen och vårt eget beroende av u-länderna manar oss till insatser, inte till uppgivelse.

Om vi frågar vilket av scenarierna – det bästa, optimistiska eller pessimistiska – som främst kommer i fråga vid vår BOP-analys i anslutning till den första artikeln i denna serie, alltså vilket scenario som rimmar bäst med fakta och fullständigast kan förena de skiftande faktorerna till en samlad bild, så kommer vi fram till det slutliga avgörande. Det är en fråga om urskilling och erfarenhet för varje beslutsfattare. Men det är också ett avgörande som läsaren kan fatta.

Låt mig avsluta denna artikelserie med en maning till vaksamhet: Framtiden är farofylld likaväl som löftesrik. Vill du ta fasta på löftena, rusta dig för farorna. Krig skall rasa, egennyttan husera och skenheligheten stoltsera då som nu. Men där bredvid kommer också freden och tillmötesgåendet att utföra sin gärning. Vi måste fästa vikt vid bägge: för att undgå kriget och skapa freden. Mänsklighetens framtidsutsikter visar oss fredens byggstenar, och det är värt att hålla i minnet.