Att kapa en religion

Enligt en profetia, som är känd över hela den islamska världen, är den första dagen av år 1400 enligt muslimernas tideräkning den dag då deras messias (mahdi) skall framträda i Stora moskén i Mecka, vars befolkning skall bekämpa honom. Under en kortvarig guldålder skall islam gå segrande över hela världen, och sedan tar tiden slut.

Tisdagen den 20 november 1979 var den sista dagen av 1300talet efter profeten Muhammeds intåg i Medina. När dagen grydde, såg allt ut som vanligt vid Haram-mosken i Mecka. I glömska av förutsägelsen hade inga försiktighetsåtgärder vidtagits, och när de trogna före gryningen samlades till morgonbönen (fajr) fäste sig ingen vid att bland de 8 000 trogna blandat sig 900 unga män i Oteiba-stammens vita, fladdrande beduindräkt, bärande kistor på axlarna – en alldaglig syn för övrigt.

Klockan halv sex i gryningen inledde böneledaren ritualen som vanligt. Plötsligt blev han avbruten av en ung man. Imamen befalldes att utropa honom som al-Mahdi al Muntazar, den förväntade messias. Bestört över detta hädiska anspråk från en person, som han igenkände som en skäggig f.d. teologie studerande och dagdrivare som brukade stryka omkring utanför Stora moskén med ett gäng religiösa virrpannor, vägrade böneledaren indignerat. Ynglingen, den 26-årige Muhammed bin Abdullah al-Qahtani, inledde en hetsig ordväxling med imamen, medan hans mannar tömde sina kistor på kulsprutepistoler, automatgevär, revolvrar, svärd och dolkar. De avlossade skott i luften och ropade ”Allahu akbar” (Gud är stor). Anföraren grep en megafon och ropade: ”Jag är mahdi, den smorde”, medan anhängarna rusade till portarna och stängde dem, sköt ned folk i mängden (minst 200) och besatte minareterna med prickskyttar.

Myndigheterna stod handfallna inför tempelskändningen. Prins Fahd befann sig i Tunis, prins Abdallah, befälhavare över livgardet, var på utlandssemester. Kung Khalid, som skulle ha bevistat morgonbönen, var sjuk i hemmet. Flera kungliga befann sig bland gisslan liksom höga saudiska ämbetsmän. Ockupanterna hade med sig förråd av dadlar för lång tid, och det artade sig till en belägring som skulle vara i två veckor. Lokalbefolkningen i Mecka visade ingen vilja att bekämpa ”de nya charadjiterna”, som de kallade sig.

Under femton timmar var Arabiens förbindelser med yttervärlden avbrutna. Undkomna egyptiska pilgrimer berättade i Kairo, att banditernas anhängare utanför moskén sagt sig vara Quraish, en stam som rivaliserat med Saudstammen vid dennas makttillträde för 50 år sedan. De var beslutna att dö för sin sak, ty som teologie studerande var ledarna medvetna om att den som bemäktigar sig moskén med våld, dömer sig själv till att dödas med svärd av de heliga platsernas beskyddare, familjen Saud.

Ockupanterna kungjorde att man skulle rena islam och förbjuda kvinnligt förvärvsarbete, radio, TV och fotboll. Deras krav motsvarar en känd svaghet hos de styrande. Å ena sidan gör den saudiska kungafamiljen stort nummer av sin fromhet, och deras förnämsta titel, ”beskyddare av de heliga platserna”, grundar sig mindre på erövrarens rätt än på tillhörigheten till det puritanska Wahhabi-samfundet. Å andra sidan har deras efterlåtenhet inför inflytelser från västerlandet gjort dem ökända för sina lösliga seder. Tempelockupationen var en grandios protest mot denna bristande överensstämmelse mellan lära och liv.

De forna charadjiterna hade anknytning till shia, och de ansåg att mahdin inte behöver vara ättling till Alis söner. Gruppens internationella inslag syntes stämma med den charadjitiska ståndpunkten att en icke-arab kan vara mahdi. Men i Qom hade ayatollah Khomeiny för sin del antagit den imposanta titeln ”imam” – utslag av självhävdelse som väckt förtrytelse bland lärda teologer – och han stämplade händelserna i Mecka såsom anstiftade av ”imperialismen och sionismen”.

Kampen mot det första folkupproret i Saudarabiens historia leddes av inrikesministern Naif ibn Abd el-Aziz, som brännmärkte ockupanterna som ”ett väpnat följe av avfällingar från den islamska tron”. Mot slutet av tredje dagen hade saudiska styrkor återtagit moskéns innergård med Kaba i mitten. Fredagen den 23 november lät myndigheterna statsradion utsända minaretropet till middagsbönen för att visa att helgedomen var återerövrad. Många bland ockupanterna hade flytt med hjälp av femtekolonnare i grannkvarteren. De kvarvarande höll ännu labyrinten av rum och portiker i andra våningen, och man höll gisslan i källarvåningens 278 rum. Med hänvisning till platsens helgd genomfördes återtagningen med stor försiktighet. Säkerhetsstyrkorna brände gamla bildäck och rökte ut ockupanterna ur källarvåningen. Genom att ta det med lämpor ville myndigheterna ta Qahtani och hans mannar levande och utröna deras motiv, omfattningens av deras rörelse och upphovet till deras pengar och vapen.

300 personer hade dödats första dagen, därav 200 ur gisslan, och mer än tusen personer hade sårats. Till sist hade 60 soldater och 135 ”avfällingar från den sanna religionen” dödats. 170 ockupanter hamnade i fängelse, de övriga slapp undan.

Genom att inta Stora moskén i Mecka hade Qahtani hoppats att för sig vinna inte bara Mecka utan hela den muslimska gemenskapen. Och som en västerländsk reporter har uttryckt saken (Patrick Seale i The Observer, 25 nov. 1979) -” Denna sekterist, denna heliga narr, försökte ingenting mindre än att kapa en religion (the hijacking of a religion)”.

”Herren har besegrat de avfälliga kättarna”, uttalade sig inrikesministern Naif ibn Abd el-Aziz, som lett den två veckor långa kampen. Man kan väl också utanför islams råmärken instämma i den lakoniska kommentaren från huvudstaden Riads emir, prins Salman Abdel-aziz: ”El-hamdu lillah, el-hamdu lillah!”

Ja, Gud vare lovad.

Not.

Under moskedramat var buden många i den internationella pressen om anförarens tillnamn: Juayman, al-Oteiba, al-Qahtani, al-Quraishi. Enligt det senaste meddelandet, utsänt av UPI från Jeddah den 9 januari, hette mannen Muhammed bin Abdullah al-Qahtani; han skall ha dött under belägringen. Av de 170 gripna dömdes 63 till döden för mord och avrättades genom halshuggning av kungens garde på åtta olika orter i Arabien onsdagen den 9 januari 1980. De avrättade bestod till stor del av gästarbetare från Sydjemen, Egypten, Kuwait, Sudan, Irak och Nordjemen; allt enligt UPI.