”Vi kristna är socialismens proletärer”

Efter revolutionens seger befann sig kyrkan i ett mycket svårt läge. Hon förlorade väldigt många av sina söner, många lämnade henne under denna prövotid. Mer än hälften av hennes präster passerade fängelser och arbetsläger. Man måste tillstå att dessa faktiskt bestått provet. Kanske är den slovenska heroismen inte så episk som t ex den romanska. Det är en mer vardaglig, anspråkslös, fredlig heroism, mer omedveten, men en äkta heroism. Dessa människor har hållit ut tre, fem, åtta, tio år utan att förneka sin tro. Det finns enligt uppgift överhuvudtaget inga avfällingar från den tiden.

En fattig kyrka

Vårt prästerskap red ut efterkrigsårens stormar mer luttrade, ödmjukare, tyvärr inte så sällan ängsligare, men själva resultatet var positivt. En annan prästtyp uppstod. En präst med mindre världsliga ambitioner, inte en potentat, en präst mycket mer inriktad på det andliga. Kyrkan blev också fattigare och därmed också trognare evangeliet. Vår kyrka var alltför rik före kriget. Kyrkoherden var ofta en mäktig man i samhället, maten för kostlig och biskoparna tillbragte sin semester i slottsgemaken. Kyrkan hade ekonomiska tillgångar långt över det som krävdes för att hon skulle kunna fullgöra sin sändning, en ekonomi som härrörde från feodaltiden. Hon fick emellertid avstå från sina besittningar för att ge dem åt de fattiga. Likväl, hur ofta hade det egentligen hänt något i kyrkans historia? – Inte så ofta. – Därför griper Gud själv in för att göra sin kyrka fri och rena henne. På detta sätt har vi blivit fattigare och förhoppningsvis mindre högmodiga. Därmed blir också Guds ord friare till att nå människorna. Kyrkan är på denna punkt inte längre belastad. Man kan inte längre förebrå kyrkan för att hon utsuger folket, för att hon försvarar en viss social ordning eftersom hon har egen fördel, för att hon understöder en regering som betalar hennes tjänster. Kyrkan står inte i förbund med de rika för hon har själv blivit fattig. Hon lever bland människor och av människor. Om hon överhuvudtaget står någon närmare så är det i så fall de mindre priviligierade. Vår kyrka är proletär. Vi kristna är socialismens proletärer. Evangeliets ord har härav blivit renare. Människorna kan inte misstänka egoistiska intressen. Denna situation är utan tvekan en nåd för den slovenska kyrkan. Vår kristendom står säkert närmare evangeliet idag eftersom den befinner sig fjärran från den politiska kampen. Kyrkan spiller inte tid och krafter på politik som under 1800-talet, när religiösa politiska ledare ingrep i valkampen, kandiderade och intog betydelsefulla poster i regeringen. Idag har kyrkan ingen organisation utanför sitt andliga revir. Vår själavård är uteslutande inriktad på att förverkliga det andliga. Kyrkan hyser inga som helst politiska ambitioner och har ingen avsikt att ingripa på områden som är utanför hennes egna.

Naturligtvis finns här en fara för en desinkarnerad, utanför tidsskeendet, abstrakt och uteslutande inre kristendom. Denna fara är reell. Faran att vi inte längre finner oss till rätta i denna världen eftersom vi befinner oss i utkanten av det politiska, samhälleliga, ekonomiska och delvis också kulturella livet. Faran att vår religiösa erfarenhet försvagas eftersom den inte längre får näring av det verkliga livet. Faran att vår kristendom blir en religion där det verkliga, konkreta livet saknas och dagens civilisation inte mer får befrukta den.

En fri kyrka

Luttrad genom prövningar, materiellt fattig, fråntagen möjligheten till politiska förhandlingar är dagens slovenska kyrka till sitt inre mycket friare. Kyrkan har den stora fördelen att alla, eller nästan alla, hennes medlemmar tillhör kyrkan frivilligt. (Man kan fråga sig om alla som befinner sig utanför kyrkan också gör det frivilligt.) Det finns nästan inga slovener som man inte i ett bestämt ögonblick skulle förmå, erbjuda, eller råda att bryta med kyrkan. En fördel med ett sådant steg är uppenbart emedan de som vill förbli kristna spärrar sin väg och degraderar sig själva till en andra klassens medborgare.

Allt detta åstadkommer en speciell atmosfär i vår kyrka, en atmosfär av frihet och renhet. Kyrkan har ingen polis till sitt förfogande och undanber sig varje möjlighet att utöva tvång. I detta ser jag ett stort framsteg i jämförelse med det förgångna.

Efterkrigsregimen har bl a genomfört en skilsmässa mellan kyrkan och staten. Inte genom ett sådant förfarande som i de västliga demokratierna. Här har kyrkan utestängts från det samhälleliga livet. Kyrkan blir i vår samhällsstruktur en Fremdkörper, en relikt från en förgången, besegrad och förkastad epok. Det säkra slutet har förutsagts henne. Fast dagens profeter har blivit något mer återhållsamma om detta.

Tusenårig samhörighet mellan stat och kyrka har skapat djupa reflexrörelser. Det var en självklarhet att kyrkan var privilegierad av staten, att staten understödde henne, erbjöd henne nödvändiga resurser, att kyrkan åtnjöt avseende hos folket liksom allt annat understött av staten. Nu är det slut med detta. Så mycket bättre. Detta har inte bara negativa följder. Vi har faktiskt uppnått en oavhängighet (och denna oavhängighet får vi inte sälja), som vi inte hade när vi var materiellt eller på annat sätt beroende av staten. Utan tvekan kräver denna situation mer av oss men den är otvetydig. I varje fall är detta läget och vår uppgift att leva i det. Än mer: vi måste säga att vi inte önskar oss tillbaka. Detta är våra villkor för det kristna livet.

Kyrkans appell riktar sig till det bästa inom människan, till hennes frihet, till hennes fria religiösa avgörande. Och människan avgör sig för andliga värden utan att vinna någon som helst favör, materiell, politisk eller annan. Kyrkan vänder sig till människans samvete. Hon inbjuder människan att själv förverkliga det mänskliga och kristna idealet. Hon kallar henne till rättfärdighet, uppriktighet, ärlighet, mod och kärlek. Mitt i den moraliska öken som vi lever i, mitt i den vardagliga nihilismen är detta en utomordentlig nåd. Hon visar människan vägen till realism, självständighet och frihet. I den monolitiska ideologin är kyrkan den enda plåts för friheten, det enda ställe där slovenen kan höra ett annat tal och ett tal om annat.

Partiets ledande roll

Bland de faktorer som försvårar ett fullt och avgjort engagemang i samhället för de kristna är det kommunistiska partiets ledande roll den mest avgörande. Den kristne har som kristen inget emot denna ledande roll, såframt partiet sörjer för det allmänna bästa och stöder de allmänna mänskliga rättigheterna. Men det kommunistiska partiet har den marxistiska ateismen som världsåskådning. Ateismen intar därför en särställning i förhållande till alla andra världsåskådningar, har alla fördelar av den byråkratiska ideologin. Denna ideologi genomtränger hela atmosfären och upptar allt offentligt utrymme. Efter den utformas livet, under dess stränga ledning fostras ungdomen.

Som en logisk följd av denna ideologiska exklusivitet trängs kristendomen ut i periferin, ignoreras och diskvalificeras till ett opium som bara tilltalar de svaga. Den kommer att betraktas som en andlig finkelolja, som en imaginär sol som endast den människa kretsar omkring som ännu inte har funnit sig själv eller på nytt förlorat sig. Så länge ateismen är det regerande partiets byråkratiska dogm kommer aldrig de troende att känna sig likaberättigade.

Uppbyggandet av socialismen

En annan betänklig faktor är de kristnas s k medarbete i uppbyggandet av socialismen. I tidningen Delo kan vi läsa en artikel av Ivica Racan, medlem av Kroatiens kommunistiska parti. Han berättar om den framgångsrika partipolitiska taktiken gentemot de troende. En av de stora vinsterna med denna politik är enligt Racan ”engagemang och mobilisering av teisterna vid socialismens uppbyggande, respektive – vems ögon öppnas inte av detta ord ”respektive” – raserande av materiella och andliga förutsättningar för religiositet”. Det är ”det utomordentligt positiva resultatet av vår politik”, säger Racan. Den som tänker och handlar så förolämpar inte bara de kristna utan alla människor genom att betrakta dem som så enfaldiga att de låter grundvalen för sin egen religiösa existens undergrävas av partiets smarta ledning. Hur skall då en kristen kunna engagera sig uppriktigt i samhället när han vet att det planerade och förväntade resultatet av hans engagemang betyder förlusten av det som är dyrbarast för honom och som ger hans liv och hans död en mening?

Religionen privatsak

Även det sanktionerade slagordet ”religionen är en privatsak” uppväcker betänkligheter. Om partiet förklarade ateismen för en privatsak på samma sätt som religionen vore det inget problem. Men hos oss har ateismen en offentlig ställning; det är den enda giltiga och rättmätiga ideologien. Här rör det sig om en ideologisk diskriminering.

Grundsatsen ”religionen är en privatsak” åstadkommer en atmosfär av förställning och oärlighet som säkert inte gagnar folkkaraktären. Den alstrar en skiljelinje mellan den privata och den offentliga sfären. I denna atmosfär skapas en ny kristen typ, en nikodemuskristen. Nikodemus var den förste som märkte att tron på Kristus var en privatsak och att det inte var tillrådligt att offentligt bekänna sin tro. Vi kristna får inte acceptera denna kluvenhet. Vi måste övervinna skiljelinjen mellan det privata och det offentliga. Vi måste uppnå överensstämmelse och harmoni i vår situation. Det som vi är i hjärtat, i vår familjekrets det skall vi också vara i det offentliga, även om vi på så sätt stänger många vägar för oss själva.

Den fulländade materialismen

Vi kan tillföra vårt samhälle en ny dimension av mening och hopp. Vi läser mycket om socialismens uppbyggnad, om ett humanitärt samhälle och om framsteg. Om vi låter abstraktionerna falla, placerar oss med båda fötterna på jorden och frågar vad det egentligen betyder, kommer vi kanske att tvingas tillstå att det slutligen i bästa fall handlar om en högre form av konsumtionssamhället. När vi tar bort den glittrande slöjan som vi oavlåtligen höljer det socialistiska samhället i, märker vi att allt slutligen reduceras till följande: då skall alla äta och dricka, då skall vi gestalta vår miljö vackert, då skall vi leva med alla i broderlighet och vänskap. I frihet skall vi skapa kulturella och estetiska värden. Vackert, men räcker det för människan och hennes civilisationen? Båda är underkastade döden. Vilken mening har allt detta när döden har sista ordet? Vi kristna tillför människan och civilisationen ett hopp när vi förkunnar att människan inte lever här på jorden för att åstadkomma atomålder av stenålder och skapa imperier och civilisationer utan för att söka och finna Gud, den enda garanten mot världsalltets död.

Kamp för frihet

Det är en viktig uppgift för de slovenska kristna idag att kämpa för friheten. Vi kristna måste alltid stå på frihetens sida, inte bara när det handlar om vår egen frihet utan även när det handlar om vilken människas frihet som helst eller vilken mänsklig gemenskaps som helst, även oliktänkandes. Den slovenska kyrkan måste medvetet och energiskt stå på frihetens sida. Inte för att vinna popularitet utan för att friheten kommer från Gud. Då den försvarar friheten försvarar den Guds rätt.

Vi kristna måste kämpa för det fria pluralistiska samhället mot totalitarismens fara, som alltid måste priviligera en bestämd ideologi. Vi får inte låta oss dränkas av de officiella tillkännagivandena om friheten. De saknas inte. Vi får inte låta oss dränkas i förklaringar att allt mellan kyrka och stat är i bästa ordning. Det hör vi ofta. Låt oss se verkligheten i ögonen. Så länge vi inte har någon tillgång till offentliga kommunikationsmedel, så länge blir kristna (eller icke-kommunister) åsidosatta, så länge hela områden av samhällslivet är avspärrat, så länge det inte finns en fri skola, en skola utan indoktrineringsavsikter, så länge ingen möjlighet ges oss att fira åtminstone en kristen fest, d v s julen, så länge regeringen påtvingar de troende sin ideologi, så länge vi själva inte har möjlighet att offentligt förklara hur vi har det, utan andra med piskan inskärper att vi har det bra – så länge kan vi inte talar om ett fritt samhälle och om respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi kristna måste kämpa för denna konkreta frihet. Vi måste verka så att en atmosfär av frihet skapas och bibehålles bland oss. Detta kommer vi att uppnå om vi utan rädsla, lugnt men energiskt kräver likaberättigande för alla, om vi står emot varje orättfärdighet vem som än råkar ut för den, när vi slutligen försöker att skapa ett utrymme av frihet runt omkring oss.

Mot myten

Vi kristna måste gå till storms mot myten liksom under det första århundradet. Trots det vetenskapliga skenet är grundstrukturerna för vårt samhälle uttalat mytiska. Denna mytiska struktur snärjer människorna och är orsaken till samhällets stagnation, eftersom den fixerar folket vid det förgångna och därför blockerar. Det socialistiska samhället bygger på myten. Det framgår ur en mytisk samhällsuppfattning och lever i en typiskt mytisk atmosfär. Låt oss räkna upp några av dessa myter: myten om proletariatets frälsande roll, myten om revolutionen som helig strid mellan utvalda och fördömda, myten om proletariatets diktatur, myten om guldåldern, d v s det fulländade socialistiska samhället. Alla dessa myter är sekulariserade i marxismen, men det är samma myter som sover djupt i den mänskliga själen. Alla dessa myter kan vi sammanfatta i den gamla föreställningen om Kaos och Kosmos. Det är demoniska krafter som håller människorna och jorden nere i dunkel och orättfärdighet. I vårt fall i slaveriets dystra epok, den feodala och kapitalistiska tidsåldern. Så dyker en heroisk kraft upp, individuell eller kollektiv, d v s proletariatet med det kommunistiska partiet i spetsen. Detta besegrar ondskans krafter och förändrar världen. Allt blir förnyat, friskt och nytt. Överallt härskar rättfärdighet, frihet, jämlikhet. Den revolutionära kampen som förändrar världen i dess grund är nödvändig och oavhängig av varje moralisk norm. Allt som gagnar denna kamp är berättigat. Denna kamp är källan till all rätt och dygd. Eftersom denna kamp är en kamp mellan ljus och mörker är motståndarna inte bara politiskt orienterade åt ett annat håll, utan mörkrets bundsförvanter, förrädare. Ett försonande med dessa är omöjligt. Eftersom revolutionen lagt grunden för en ny värld återvänder vi alltid till den. Så är vi bakåtvända. Det väsentliga är bakom oss. I framtiden skall och får inget ske som inte är en fortsättning på revolutionen. Efter revolutionen har en ny värld, ett nytt samhälle, och ett fullkomligt sådant, framstått. Om det ännu inte är fullkomligt måste man ändå påstå att det är fullkomligt eller allra minst det bästa. Därför blir allt dolt som inte är fullkomligt. I Ryssland berättar tidningarna inte ens om de flygkatastrofer som skett där. Teoretiskt skall inget sådant hända i det fullkomliga samhället. Ett sådant fullkomligt samhälle är föga skapande och blir lätt isolerat. Efter revolutionen har inget väsentligt skett och får inte ske. Som om tiden stod stilla!

Men därute består alltjämt den gamla, kaotiska, fientliga, främmande världen, där dunkla krafter härskar. Mellan vår värld och den gamla världen finns ingen kontinuitet. Så lite kontakt som möjligt bör hållas med den. Om vi kunde skulle vi stänga in oss i vår egen värld. I denna andra värld härskar fientliga makter: därför måste vi vara vaksamma, därför är inskränkningar av friheten rättfärdiga, eftersom dessa krafter annars kunde förföra även en av oss.

Dessa myter härstammar från en dualistiskt manikeistisk uppfattning, och den socialistiska uppfattningen är den som man försöker prångla ut i skolan. En föreställning om två motsatta läger som sinsemellan är oförsonliga. Allt detta är ganska primitivt.

De kristna får inte förfalla till en sådan mytisk världsåskådning. De får inte betrakta världen dualistiskt som om det funnes hjältar på ena sidan och skurkar på andra. Vårt medvetande måste vara katolskt dvs allomfattade, ett medvetande som accepterar alla människor, som vet att gränsen mellan ont och gott går mitt i vårt hjärta, att gott och ont är blandat i varje människa, i varje samhälle.