Religion och politik

Den femtonde internationella konferensen i religionssociologi inträffade i Venedig mellan den 26 och 30 augusti. Ämnet var Religion och politik. Temat hade bestämts redan för två år sedan, men kunde knappast ha varit mer aktuellt, med tanke på påven Johannes Paulus II: s resa till Polen, den islamska revolutionen i Iran och mass-självmorden i Jonestown Guayana. Debatten om förhållandet mellan kristendom och politik har under det sista halvåret varit mycket livlig efter förra årets Reith Lectures i England. (CL Edward Norman: Christianity and the World Order, Oxford 1979, och Christianity Faith and Political Hopes. A reply to E.R.Norman. London 1979.)

Ämnet var indelat i tre delar – integration, konflikt och anpassning. Religion och politik har ofta lierat sig med varandra genom att religionen legitimerat eller stött makthavarna. Med sekulariseringen har religionen många gånger förlorat sitt röst i samhället och politikerna behöver inte längre religionen. Religionen har därför axlat något som kunde kallas en profetisk funktion, och blivit ett språkrör för de fattiga och svaga. Forskning om Islam, om italiensk katolicism och om vissa delar av Amerika presenterades för att bevisa detta. Om man får använda ett marxistiskt uttryckssätt kunde man säga: idag är religionen mer integrerad med de ”förtryckta” än med de ”härskande”.

Olika typer av konflikt mellan religion och politik presenterades. Två fall var intressanta: konflikt kan uppstå när man skall lösa moderna etiska problem (t ex abort eller strejkrätt) där pragmatiska lösningar råkar i konflikt med moraliska normer. I de flesta fall finns det inte någon som kan driva igenom sin egen lösning. Även efter ett beslut fortsätter debatten med försök att riva upp beslutet. Med andra ord finns det inte längre någon instans som är normgivande för samhället, och olika ideologier måste leva i en obekväm kompromiss. Mer intressant kanske, var ett fall där religiösa minoriteter utmanade det liberala samhället på dess egna principer. Vissa grupper t ex påstår att all utbildning är ond och vägrar både att skicka sina barn till skolor och att utbilda dem själva. Denna tro grundas på en viss tolkning av bibeln. De flesta liberala samhällen påstår att en viss grundutbildning (att läsa, att räkna, osv) är absolut nödvändig. Detta innebär att det liberala samhället, som vill att alla skall vara fria, tvingas att antingen ge efter när det gäller ideen om utbildning eller att tvinga barn till skolan, och inte längre vara liberalt. Här kunde man se det ohållbara i den liberala positionen, som tvingas vara absolutistisk för att upprätthålla sina principer. Man undrade om religionen kunde vara en katalysator för att uppenbara samhällets grundläggande principer.

Den tredje delen handlade om adaption. Politiken ställer kravet på olika religiösa åskådningar att de skall anpassa sig till samhället. Om religionen är villig att i viss mån anpassa sig till politikens krav kan det bli en institution bland andra samhällsinstitutioner (man kan tänka på statskyrkor i olika länder.) Om religionen inte är villig att anpassa sig på det sättet kommer den att drivas ut i samhällets periferi, där samhället kan ‘glömma’ att den finns.

Man förstod att dessa analyser av religion och politik var otillfredsställande. Kvaliteten på de olika inslagen varierade kolossalt och det var ibland svårt att inse vad vissa bidrag hade med ämnet att göra. Det var svårt att få en helhetsbild om förhållandet mellan religion och politik. Man hade hoppats på att få en överblick över dessa förhållanden på olika områden och utifrån detta kunde, i bästa fall, en syntes komma till stånd. I stället var alldeles för många forskare närsynta, rädda för att försöka relatera sin forskning till en bredare samhällsbild, och rädda att lämna sina egna hemtama områden. Om man ska dra en slutsats måste den bli att ämnet kräver mycket mer forskning av bättre kvalitet, och att ett försök till en helhetssyn vore önskvärd.

Mer spännande var de s k ”various papers” som presenterades varje eftermiddag. Här kunde man finna alla möjliga ämnen. Man kunde lyssna till Per Salmonsen (Århus) som talade om ”Something about Luther and Marx and ‘How the hell one can be one’s own Master”‘, eller Iwao Munkata (Tokyo) om ”Symbolic Structure of the Traditional Folk Religion in Japan and ils Transformation through the Proliferation of TechnoIndustrial Civilisation”. Allvarliga ämnen som ”Nuclear Genocide and the Case for Survival” tävlade med sådana som inte hade så omedelbara konsekvenser som ”Religion et Politikee d’apres St. Bernard de Claivaux”.

Men man kunde inte höra allt utan man måste välja. Mady Thung’s (Leiden) ”Fyra aspekter på religion och politik i Holland” visade återigen klart och tydligt hur svårt det är att skilja mellan politisk och religiös motivation. Hon rapporterade om ett projekt som pågår, och problemet är ännu inte löst. Eileen Barker (London) hade samlat en grupp som forskar i de s k ”nya religionerna”. Dessa religioner är lockande för religionssociologer ty de är små och överskådliga. Frågan lanserades emellertid om sådan forskning verkligen säger någonting som är intressant, eller om den bara är en beskrivning av oviktiga otypiska fenomen utan större intresse för att förstå religionens plats och roll i samhället. Det erkändes att sådan forskning måste bli bättre förankrad i den allmänna sociologiska teorin och att analysen måste fördjupas så att den inte bara blir beskrivande.

En mycket klar framställning av fenomenologi som sociologisk metod gjordes av Erik Karlsaune (Trondheim). Han pläderade för att vi inte får ta över kategorierna från massmedia eller svälja den gängse uppfattningen, utan att vi måste låta ett fenomen som Jesus-rörelsen som han undersöker ‘tala för sig själv’, annars kommer vi att förvränga verkligheten. James Beckford (Durham) tog också upp de nya religionerna i sin uppsats om ”The politiss of the anti-cult movement”. Här gällde det att undersöka dem som försöker stoppa de olika nya religionerna. Frågan om religionsfrihet togs upp och hur långt samhället får tillåta sådan frihet. Många tänkte förstås på självmorden i Jamestown.

Kanske var, som alltid, de informella kontakter utanför de olika sessionerna viktigast vid konferensen. Här upptäckte man att många intressanta projekt är på gång, men dessa kontakter bekräftade en tanke från konferensen, nämligen den att det finns en viss polarisering. Mycket empiriskt arbete är beskrivande utan tillräcklig teoretisk och historisk förankring och mycket teoretiskt arbete saknar tillräckligt empiriskt fäste.

Som en fotnot kan nämnas att i början av konferensen var det en liten grupp som delade ut stenciler. Gruppen tillhörde ”Association for freedom of Religion” från Milano. De påstod att religionssociologi var lika med nazism. Gruppen vägrade emellertid att diskutera sina åsikter med deltagarna i konferensen. För de flesta deltagare var det första gången som de upplevt en demonstration mot religionssociologi. De hade aldrig trott att de var så viktiga!