Affärer på armslångds avstånd

Bland planekonomins alla nackdelar och misstag återfinns även tanken att produktions- och omsorgsrationalitet går att separera. Produktionen av varor och tjänster skedde i alienerande fabrikskomplex, organiserade efter Fredrick Taylors idéer om ”vetenskaplig arbetsledning”. Arbetet var standardiserat, specialiserat och strikt övervakat. Produktiviteten var arbetets enda ledstjärna. Autonomi, integritet, självförverkligande, behovet av genuina sociala relationer förträngdes helt eller försköts till en tillvaro utanför fabriken. Det vi kan kalla omsorgsvärden hölls utanför det ekonomiska livet. Resultatet blev som vi alla vet en katastrof. Den f.d. Sovjetstatens industri uppvisar en bråkdel av västvärldens produktivitet. Rovdriften på miljö och människor är fruktansvärd. Även medmänsklighet och omsorg som grundläggande värden har brutits ned. Företagskonsultation i Östeuropa kan därför i dag handla om att återinföra initiativkraft, tillit, hederlighet, flit och framtidstro som grundstenar i ett fungerande näringsliv.

Även Sverige separerades produktivitetsansvaret från ett vidare socialt ansvarstagande. Saltsjöbadsandan skapade ett avtal mellan näringslivet och staten, där näringslivet fick fria händer att sköta om rationaliseringsarbetet och omstruktureringen av industrin. Staten, manifesterad i arbetarrörelsens politiska maktinnehav, fick genom en skattefinansierad välfärdspolitik ta hand om de sociala kostnaderna, eller ”friktionen” som det ibland kallades. Inte heller här har dock separationen gått att genomföra fullt ut. Stora problem med förslitningsskador, sjukfrånvaro och sjunkande produktivitet har förklarats med att arbetsorganisationen inte anpassats till eller givit utrymme för hela människans behov och potentialer. Man kan inte arbeta i själlöst arbete på dagarna och få utlopp för sin person på fritiden. En mängd arbetspsykologiska studier visar att den som har ett innehållslöst arbete också har en innehållslös fritid.

Arbetet i sig måste i djupaste mening göras meningsfullt, vilket i en kristen tradition handlar om möjligheten till självförverkligande och utövande av medmänsklig kärlek i jobbet, om det så bara handlar om att vara en liten kugge i den moderna tillverkningsprocessen, ”den progressivt växande solidaritetskedja” som påven talar om i Centesimus Annus. Uttrycket är betecknande för sociallärans uppmaning att även den ekonomiska sfären måste präglas av insikten att människans natur är social, kulturell och andlig. Alternativet, krassa ekonomiska system värderingsmassigt isolerade från samhället i övrigt, fördöms. ”Ändamålet med ett företag är inte bara att det skall gå med vinst utan det skall finnas till som en gemenskap av människor som på olika sätt strävar efter att tillfredsställa sina grundläggande behov och som utgör en särskild grupp som tjänar samhället i stort” (CA).

Det är mot denna bakgrund, som jag med stor misstänksamhet närmar mig en bok om affärsetik, som redan i förordet ondgör sig över att näringslivet idag ”påtvingas moraliska förpliktelser som inte har med affärer att skaffa”. En affärsetik värd namnet måste anpassas till näringslivets behov, menar författaren Norman Barry och utvecklar en sådan – han kallar den en moral på armslängds avstånd – i boken Fair Play-Företagandets moral, som Timbro nyligen givit ut.

Först några av författarens resonemang. Allt handlande är individuellt. Företagen kan följaktligen aldrig lastas för moraliska övertramp eller brott. Sådana anklagelser kan bara riktas mot individer i företagen. Att affärsetik bara kan handla om individers handlingar är en grundtes som författaren driver mycket långt. Eftersom det vi kallar förtroendet för marknaden inte är en konkret individ utan ett abstrakt värde faller även omsorg om marknadens integritet utanför affärsetiken. ”Orättvisa kan endast vara resultatet av avsiktliga handlingar av ansvariga subjekt och marknaden är en opersonlig anonym process”. Av detta följer att även frågor om distributiv rättvisa (fördelning av välstånd) inte har med affärsetik att göra.

Den mest tvingande av alla negativa förpliktelser är budet att inte skada sin handelspartners intressen, menar Barry. Begreppet skada vållar honom emellertid problem. En alltför pliktetisk tolkning skulle faktiskt kunna innebära att ”det helt enkelt är omoraliskt att en uppenbart livsfarlig verksamhet (exv. tobaks- och vapenindustrin) tillåts fortsätta trots den ömsesidiga tillfredställelsen hos konsumenter och producenter”. Detta oroar författaren eftersom tillverkarna ju bara svarar på en fritt och spontant uppkommen efterfrågan. Caveat emptor! (Kunden må se upp.) En konstexpert som för ett par hundra kronor köper en äkta Rembrandt av en okunnig ägare, har han skadat säljarens intressen och därmed gjort något omoraliskt, frågar Barry och svarar själv nekande. Fynd tillfaller upphittaren. Rembrandtägaren drabbas inte av några kostnader och har följaktligen inte lidit någon skada. Enligt liknande logik försvarar han även s.k. insider-handel. (Exv. en VD som privat köper aktier i företag X någon dag innan hans eget företag offentliggör ett sockrat anbud på hela X. VDn säljer nu sina aktier och tillgodoräknar sig prisstegringen anbudet gett upphov till.) Författaren hävdar att det ”inte vore rimligt” att ta hänsyn till s.k. alternativkostnader och tar därför enbart hänsyn till faktiskt inträffade kostnader.

Marknaden lämnar många oskyldiga offer bakom sig, medger Barry, men detta är inte näringslivets sak att ta hand om. Aktieägarna och politikerna kan få ägna sig åt välgörenhet och socialpolitik, om de vill. För övrigt är ”begrepp som behov och förtjänst så till den milda grad omstridda att det vore direkt oklokt att blanda in dem i diskussionen om näringslivets moral”. Han tycks mena att oenighet kring innebörden av vissa moraliska begrepp innebär att de inte hör till affärsetiken, som ju måste vara ”anpassad till näringslivets krav”. (Gör tankeexperimentet att motsvarande logik fick gälla inom exv. medicinsk etik: Begrepp som patientens vårdbehov och integritet är så omstridda att det vore oklokt att blanda in dem i diskussionen om vårdetik, Det skulle bara krångla till läkarnas redan svåra arbete..!) Summan av kardemumman blir en affärsetik med vinstmaximering och laglydnad som enda rättesnören, kompletterad med kravet att ”inte skada”.

För att inte fastna i uppenbara orimligheter inför Barry att antal brasklappar som alla går ut på att även ”konventionella” moralregler måste följas i affärslivet. Det förblir oklart vilka dessa är. Somliga handlingar är ”rätt och slätt ohederliga[…] som alla förnuftiga människor inser” osv. Problem uppkommer när det i denna konventionellt bestämda moral återfinns sådant som inkräktar på författarens tes. Han erkänner t ex att det finns en allmänt utbredd föreställning att insiderhandel innebär ett orättvist övertag på aktiemarknaden, eller skadar förtroendet för marknaden. Men sådana konventionella föreställningar erkänns inte som moraliskt bindande utan degraderas till ”ett missförstånd”.

Det är med stigande irritation man som läsare tvingas till närkontakt med Barrys högst privata definition av affärsetik. Vad händer när marknaden, företagen, rättvisan, behoven och alternativkostnaderna inte får granskas av affärsetiken, utan bara det isolerade, anonyma, via pengar förmedlade mötet mellan enskilda säljare och enskilda köpare? Kvar blir en sorts hårdhänt tuktad bild av marknaden, närmast att likna vid begreppet perfekt konkurrens. Det tycks som om Barry, väl medveten om att alla faktiska marknader är imperfekta, avgränsar affärsetiken till att bara syssla med marknadsfenomen i den utsträckning de liknarperfekt konkurrens. Genom en sådan vinkling kan sedan egoistisk nyttomaximering givetvis försvaras, eftersom avarterna kommer att rättas till av ”den osynliga handen”. Hur är det man brukar skämta om militärledningens verklighetsuppfattning? När kartan och verkligheten inte stämmer överens gäller kartan!

Boken är ett försvar för en laissez-faire-ekonomi lika mycket som ett försök att formulera etiska riktlinjer för företagsledare i bryderi. Det är synd, eftersom analysen följaktligen inte kan drivas förutsättningslöst. Betecknande är i det sammanhanget författarens språkbruk. Utan skymten av analys fastslås att konventionella moralregler primärt är utilitaristiska (nyttoinriktade). De är dessutom frukten av ”seriös” reflektion, återspeglar en ”rationell” analys som tyvärr ofta fördunklas av ”färggranna men oinformativa känslofyrverkerier och emotionella attityder, snarare än sökande av rationella svar på ekonomiska spörsmål”. Deontologiska (plikt- eller dygdetiska) resonemang, dvs ”det allmänna skallet”, förs av ”moralister”. Det ”tjatas”, ropas efter ”hämnd” och ”slösas” med moralisk indignation. Det är alltid ”någon slags” deontologi som leder fram till statliga interventioner, osv.

Det intressanta med boken är att den så tydligt visar var ett resonemang kan hamna som utgår från att näringslivet, moraliskt sett, skall isoleras från resten av samhället. Affärsetiken blir då en individualistisk men samtidigt avpersonifierad köp- och säljetik. Kan man verkligen upprätthålla en sådan avgränsning, teoretiskt men framförallt praktiskt?

En mimmalistisk företagsetik har många poänger och förtjänar en ingående diskussion. Det kan mycket väl ligga något i tanken att inte avkräva företagen en plikt att göra det goda. I en marknadsekonomi kännetecknad av hård konkurrens kanske detta helt enkelt blivit en omöjlighet, eftersom enbart vinstmaximerarna överlever. Den i normala fall vägledande principen att alltid göra det goda, får då lämna plats för plikten att i en hård värld söka minimera skada och lidande. Det är synd att Barry, som uppenbarligen har ägnat frågan mycket tid och stort intresse, inte förmått frigöra sig från sin alltför försvarsinriktade attityd. Näringslivet är förvisso i fokus för en seriös etisk debatt, en debatt som många näringslivsföreträdare själva välkomnar. Med sådana vänner som Barry, har flera av dessa företrädare anledning att känna oro inför framtiden.