”Åh, detta liv, denna värld”

Den 27 maj promoveras den amerikanska författaren Marilynne Robinson till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. I sitt författarskap, djupt präglat av en reformert kristen tradition, gestaltar Robinson det mänskliga subjektets förmåga att erfara tillvarons djupdimensioner.
Den 27 maj promoveras den amerikanska författaren Marilynne Robinson till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. I sitt författarskap, djupt präglat av en reformert kristen tradition, gestaltar Robinson det mänskliga subjektets förmåga att erfara tillvarons djupdimensioner.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Vilket fantastiskt instrument man är, vilken förmåga man har att erfara.” Dessa ord, yttrade av Marilynne Robinsons litterära skapelse John Ames, skulle kunna fungera som något av en sammanfattning av den amerikanska författarens inte alltför omfångsrika men tungt vägande författarskap. Ty är det något som Robinson är mästare på så är det att gestalta människans oerhört rika erfarenhetspotential. Få författare har lika enkelt men drabbande lyckats fånga vad det innebär att vara en sant seende, för att inte säga skådande, människa. Om man kan tala om något sådant som en religiös livskänsla, och jag tror att man kan göra det, så är Marilynne Robinson en av dess främsta uttolkare.

Marilynne Robinson föddes 1943 i Sandpoint, Idaho. Efter en doktorsexamen i engelska vid University of Washington 1977 debuterade hon som skönlitterär författare med den hyllade Housekeeping 1980, en roman som nominerades till Pulitzerpriset. Det skulle dock dröja närmare 25 år innan Robinson följde upp den uppmärksammade debuten, då med en roman som inte bara nominerades till utan också vann det prestigefulla Pulitzerpriset. Med Gilead (2004) inledde Robinson en romanserie, hittills omfattande tre böcker, som alla kretsar kring ett antal människoöden i den fiktiva staden Gilead i Iowa, den amerikanska delstat i vilken Robinson själv lever och arbetar. Även uppföljarna Home (2008) och Lila (2014) har blivit prisade och rättmätigt hyllade. När The New York Review of Books i november förra året publicerade ett öppenhjärtigt samtal mellan Robinson och president Barack Obama, som är en stor beundrare av Robinsons verk, inte minst hennes skarpa essäer, blev det något av en litterär och politisk världshändelse. Några år tidigare hade Robinson även fått ta emot National Humanities Medal ur presidentens hand. Och nu har Robinson alltså utsetts till hedersdoktor vid Lunds universitet. Att det är vid teologiska fakulteten som Robinson den 27 maj promoveras till hedersdoktor är helt på sin plats. Såväl Robinsons skönlitterära som essäistiska verk är genomsyrade av hennes kristna tro. Helt utan den apologetiska ihärdighetens eller den polemiska försvarsställningens poser utgör Robinson en av de vitalaste och viktigaste kristna rösterna inom den samtida litteraturen.

Det är i Gilead som Robinson introducerar sin märkvärdiga och ytterst levande romankaraktär John Ames för första gången. Romanen Gilead är utformad som ett enda långt brev som den åldrande prästen Ames skriver till den lille son som han sent i livet välsignats med och som han således aldrig kommer att få se växa upp. I breven, skrivna på mitten av 1950-talet, blandas vardagsbetraktelser med fragmentariska teologiska resonemang. Ames berättar om sin far och farfar (också de präster), om den djupa relationen till staden som givit romanen dess namn, om förhållandet till vännerna i familjen Boughton (som står i centrum i Home) och givetvis om hustrun Lila (som är huvudperson i Robinsons senaste roman). Han berättar också om de ensamma och mörka åren, om den första hustrun som gick bort i samband med förlossningen av den dotter som knappt hann öppna ögonen innan livet slocknade i dem. Trots den tragedi som Ames gått igenom är han långt ifrån någon svartsynt man. Tvärtom är han en människa som ständigt tycks uppfatta och verkligen se tillvarons djupdimensioner. Om den sekulära blicken ser en värld tömd på gudomlig närvaro, så är John Ames seende den sekulära blickens sakrala motsats. Robinsons präst ser en såpbubbla sväva genom luften, ser månen gå upp över en kyrkogård, ser barn som leker i en vattenspridare och skådar genom dessa vardagliga uppenbarelser rakt in i Guds skapelses heliga mysterium.

Ja, Robinsons författarskap handlar som sagt i mångt och mycket om vad det innebär att verkligen se. Eller uttryckt på ett annat sätt: det handlar om att vara närvarande nog för att kunna se. John Ames tycks äga en sådan närvaro. Det rör sig här dock inte om någon självhjälpsfloskel i stil med att leva i nuet, även om det på många sätt är vad Ames gör, utan snarare om att vara öppen för hela den perceptions- och tolkningsarsenal som det mänskliga medvetandet besitter. Robinsons verk är ett slags återupprättande av det mänskliga subjektet och dess förmåga att erfara, eller åtminstone ana, skapelsens djupaste innebörder.

Man kan med fördel läsa Robinsons skönlitterära verk mot bakgrund av en av hennes essäböcker, Absence of Mind (2010). I denna gör Robinson upp med den så kallade nyateismen. Hon kritiserar en scientistisk världsbild som kommit att bli alltmer dominerande i vår västerländska kultur, en världsbild i vilken det ”upplevda livet” helt exkluderats och metafysiken gjorts överflödig. Vad Robinson kallar the self eller the mind, det hon beskriver som the solitary, perceiving, and interpreting locus of anything that can be called experience, har uteslutits ur en stor del av det moderna tänkandet. Vilket givetvis resulterat i en förkrympt bild av verkligheten. I en passage i Absence of Mind poängterar Robinson skillnaden mellan en accidental och intentional tolkning av skapelsen. Hon skriver att den slumpmässiga synen på världen tenderar att begränsa utbudet av möjliga tolkningsstrategier, medan en uppsåtlig syn på världen breddar tolkningsmöjligheterna. Robinson frågar: Varför existerar den mänskliga hjärnan, det mest komplexa ting vi känner till i universum? Är det en ren slump? Eller har det att göra med den roll som givits oss, en roll som unika tänkande varelser med en enastående förmåga till såväl förundran som förståelse? Som John Ames skulle ha sagt: ”Det är en förunderlig sak att betänka.”

Vad Robinson gång på gång gestaltar i sina romaner är världens avsiktliga karaktär, att tillvaron innehåller ett tilltal som den öppna och mottagande människan har förmågan att svara på, att skapelsen är ett mysterium som den förundrade och förstående människan ständigt kan dras djupare in i. Kanske är det denna förmåga som konstituerar den religiösa livskänsla som jag inledningsvis talade om. En känsla som är högst allmängiltig och som säkert troende från helt olika religioner kan känna igen sig lika mycket i. Robinson åstadkommer dock inte denna allmängiltiga känsla genom någon vag universalism. Tvärtom är hennes böcker djupt präglade av den mycket specifika kristna tradition som hon tillhör. Robinson växte upp i ett presbyterianskt hem men tillhör i dag en kongregationalistförsamling i Iowa City, där hon ibland predikar. Jean Calvin har påverkat hennes författarskap djupt. John Ames älskar att citera sin Karl Barth. Robinson står med andra ord stadigt i en reformert tradition. Samtidigt finns det i hennes romaner stundtals ett sakramentalt drag, där Gud tycks uppenbara sig genom mycket konkreta ting i världen och som snarare för tankarna till en katolsk kollega som Flannery O’Connor än till vad man i allmänhet förknippar med ett tänkande i Calvins anda. I Gilead tycks mig till exempel vattnet som ett dopets konkreta tecken vara en återkommande tanke. Och John Ames talar om ”den fysiska egenartens gåva och hur välsignelse och sakrament förmedlas genom den”.

Men det är ändå anmärkningsvärt hur Robinson lyckats tilltala en så bred läsekrets genom att vara så pass trogen sitt specifika kristna arv. Det visar om inte annat att trohet mot en tradition inte nödvändigtvis bygger murar utan tvärtom kan öppna för en djupare kommunikation människor emellan. Hos Robinson blir det unika och partikulära en väg till det universella. Detta blir tydligt i hennes relation till platsen. Tre av Robinsons fyra romaner utspelar sig som sagt till största del på samma plats, den lilla staden Gilead i den amerikanska mellanvästern. På denna lilla plätt på jorden öppnar sig dock en hel värld för läsaren. Förhållandet mellan globalt och lokalt tematiseras inte minst i Robinsons senaste roman Lila. Den handlar om den hemlösa Lila som lever ett liv på vandring. En dag kliver hon in i en kyrka i en stad i Iowa, där en viss John Ames håller predikan. Lila blir sedermera Ames hustru och slår sig ner i den stad där Ames är rotad sedan generationer. Romanen upprättar ett slags samtal mellan Lilas rotlösa och Ames rotade liv. Två liv och perspektiv som tillslut möts och ingår äktenskap; en förening mellan globalt och lokalt.

I betonandet av platsens betydelse liknar Robinson stundtals de tidiga tyska romantikerna. För de romantiska diktarna bar platsen på en rik uppsättning av potentiella innebörder, inte minst som en känslans och minnets behållare. Alphonse de Lamartine menade exempelvis att man endast kan förstå en känsla på den plats där känslan uppstått. Kanske ska man läsa Robinson som ett slags arvtagerska till ett större romantiskt arv. Det var i alla falla vad Jayne Svenungsson hävdade i sin installationsföreläsning som ny professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, en föreläsning som Svenungsson ägnade åt just Robinsons författarskap. Med utgångspunkt i Schleiermachers uttalande om att religion ytterst handlar om att ha ”sinne och smak för det oändliga”, att sinnet för religion ligger nära sinnet för konst, det vill säga förmågan att förundras och överväldigas, argumenterar Svenungsson för att Robinson förkunnar en religion som ligger romantikens ideal nära. Romantiker som Schelling och Novalis ville inte, som eftervärlden ibland missvisande velat hävda, likställa det mänskliga med det gudomliga. Snarare, säger Svenungsson, ville romantikerna med estetikens hjälp höja det mänskliga mot det gudomliga och på så sätt ”återupptäcka tillvarons sakramentala djup”. Just detta djup är det som Robinson ständigt pejlar i sina romaner. Och hon gör det med estetiska metoder, genom att peka på och gestalta tillvarons outtömliga skönhet. Ytterst är det kanske den enkla skönheten som gjort Robinsons författarskap så älskat. En skönhet i vilken Gud, för att låna en formulering från Hans Urs von Balthasar, ”uppenbarar sig genom att dölja sig”. Att det heliga på samma gång uppenbaras och döljs för människan finner Robinson en vacker bild för i romanen Home, där romankaraktären Glory blandar ihop orden secret och sacred så att de två begreppen smälter samman och blir ett.

I betonandet av estetikens och den subjektiva erfarenhetens värde liknar Robinson ett slags samtida romantiker. Samtidigt talar hon trons tidlösa språk. Lyssna bara på den skönhetsberusade John Ames när han hänförd av skapelsens hemlighetsfulla helighet utbrister: ”Åh, detta liv, denna värld.” Ett utrop värdigt vilken känslovurmande romantiker som helst – men också det i alla tider fullt adekvata uttrycket för den som skådat Guds skapelses härlighet.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Den 27 maj promoveras den amerikanska författaren Marilynne Robinson till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. I sitt författarskap, djupt präglat av en reformert kristen tradition, gestaltar Robinson det mänskliga subjektets förmåga att erfara tillvarons djupdimensioner.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Vilket fantastiskt instrument man är, vilken förmåga man har att erfara.” Dessa ord, yttrade av Marilynne Robinsons litterära skapelse John Ames, skulle kunna fungera som något av en sammanfattning av den amerikanska författarens inte alltför omfångsrika men tungt vägande författarskap. Ty är det något som Robinson är mästare på så är det att gestalta människans oerhört rika erfarenhetspotential. Få författare har lika enkelt men drabbande lyckats fånga vad det innebär att vara en sant seende, för att inte säga skådande, människa. Om man kan tala om något sådant som en religiös livskänsla, och jag tror att man kan göra det, så är Marilynne Robinson en av dess främsta uttolkare.

Marilynne Robinson föddes 1943 i Sandpoint, Idaho. Efter en doktorsexamen i engelska vid University of Washington 1977 debuterade hon som skönlitterär författare med den hyllade Housekeeping 1980, en roman som nominerades till Pulitzerpriset. Det skulle dock dröja närmare 25 år innan Robinson följde upp den uppmärksammade debuten, då med en roman som inte bara nominerades till utan också vann det prestigefulla Pulitzerpriset. Med Gilead (2004) inledde Robinson en romanserie, hittills omfattande tre böcker, som alla kretsar kring ett antal människoöden i den fiktiva staden Gilead i Iowa, den amerikanska delstat i vilken Robinson själv lever och arbetar. Även uppföljarna Home (2008) och Lila (2014) har blivit prisade och rättmätigt hyllade. När The New York Review of Books i november förra året publicerade ett öppenhjärtigt samtal mellan Robinson och president Barack Obama, som är en stor beundrare av Robinsons verk, inte minst hennes skarpa essäer, blev det något av en litterär och politisk världshändelse. Några år tidigare hade Robinson även fått ta emot National Humanities Medal ur presidentens hand. Och nu har Robinson alltså utsetts till hedersdoktor vid Lunds universitet. Att det är vid teologiska fakulteten som Robinson den 27 maj promoveras till hedersdoktor är helt på sin plats. Såväl Robinsons skönlitterära som essäistiska verk är genomsyrade av hennes kristna tro. Helt utan den apologetiska ihärdighetens eller den polemiska försvarsställningens poser utgör Robinson en av de vitalaste och viktigaste kristna rösterna inom den samtida litteraturen.

Det är i Gilead som Robinson introducerar sin märkvärdiga och ytterst levande romankaraktär John Ames för första gången. Romanen Gilead är utformad som ett enda långt brev som den åldrande prästen Ames skriver till den lille son som han sent i livet välsignats med och som han således aldrig kommer att få se växa upp. I breven, skrivna på mitten av 1950-talet, blandas vardagsbetraktelser med fragmentariska teologiska resonemang. Ames berättar om sin far och farfar (också de präster), om den djupa relationen till staden som givit romanen dess namn, om förhållandet till vännerna i familjen Boughton (som står i centrum i Home) och givetvis om hustrun Lila (som är huvudperson i Robinsons senaste roman). Han berättar också om de ensamma och mörka åren, om den första hustrun som gick bort i samband med förlossningen av den dotter som knappt hann öppna ögonen innan livet slocknade i dem. Trots den tragedi som Ames gått igenom är han långt ifrån någon svartsynt man. Tvärtom är han en människa som ständigt tycks uppfatta och verkligen se tillvarons djupdimensioner. Om den sekulära blicken ser en värld tömd på gudomlig närvaro, så är John Ames seende den sekulära blickens sakrala motsats. Robinsons präst ser en såpbubbla sväva genom luften, ser månen gå upp över en kyrkogård, ser barn som leker i en vattenspridare och skådar genom dessa vardagliga uppenbarelser rakt in i Guds skapelses heliga mysterium.

Ja, Robinsons författarskap handlar som sagt i mångt och mycket om vad det innebär att verkligen se. Eller uttryckt på ett annat sätt: det handlar om att vara närvarande nog för att kunna se. John Ames tycks äga en sådan närvaro. Det rör sig här dock inte om någon självhjälpsfloskel i stil med att leva i nuet, även om det på många sätt är vad Ames gör, utan snarare om att vara öppen för hela den perceptions- och tolkningsarsenal som det mänskliga medvetandet besitter. Robinsons verk är ett slags återupprättande av det mänskliga subjektet och dess förmåga att erfara, eller åtminstone ana, skapelsens djupaste innebörder.

Man kan med fördel läsa Robinsons skönlitterära verk mot bakgrund av en av hennes essäböcker, Absence of Mind (2010). I denna gör Robinson upp med den så kallade nyateismen. Hon kritiserar en scientistisk världsbild som kommit att bli alltmer dominerande i vår västerländska kultur, en världsbild i vilken det ”upplevda livet” helt exkluderats och metafysiken gjorts överflödig. Vad Robinson kallar the self eller the mind, det hon beskriver som the solitary, perceiving, and interpreting locus of anything that can be called experience, har uteslutits ur en stor del av det moderna tänkandet. Vilket givetvis resulterat i en förkrympt bild av verkligheten. I en passage i Absence of Mind poängterar Robinson skillnaden mellan en accidental och intentional tolkning av skapelsen. Hon skriver att den slumpmässiga synen på världen tenderar att begränsa utbudet av möjliga tolkningsstrategier, medan en uppsåtlig syn på världen breddar tolkningsmöjligheterna. Robinson frågar: Varför existerar den mänskliga hjärnan, det mest komplexa ting vi känner till i universum? Är det en ren slump? Eller har det att göra med den roll som givits oss, en roll som unika tänkande varelser med en enastående förmåga till såväl förundran som förståelse? Som John Ames skulle ha sagt: ”Det är en förunderlig sak att betänka.”

Vad Robinson gång på gång gestaltar i sina romaner är världens avsiktliga karaktär, att tillvaron innehåller ett tilltal som den öppna och mottagande människan har förmågan att svara på, att skapelsen är ett mysterium som den förundrade och förstående människan ständigt kan dras djupare in i. Kanske är det denna förmåga som konstituerar den religiösa livskänsla som jag inledningsvis talade om. En känsla som är högst allmängiltig och som säkert troende från helt olika religioner kan känna igen sig lika mycket i. Robinson åstadkommer dock inte denna allmängiltiga känsla genom någon vag universalism. Tvärtom är hennes böcker djupt präglade av den mycket specifika kristna tradition som hon tillhör. Robinson växte upp i ett presbyterianskt hem men tillhör i dag en kongregationalistförsamling i Iowa City, där hon ibland predikar. Jean Calvin har påverkat hennes författarskap djupt. John Ames älskar att citera sin Karl Barth. Robinson står med andra ord stadigt i en reformert tradition. Samtidigt finns det i hennes romaner stundtals ett sakramentalt drag, där Gud tycks uppenbara sig genom mycket konkreta ting i världen och som snarare för tankarna till en katolsk kollega som Flannery O’Connor än till vad man i allmänhet förknippar med ett tänkande i Calvins anda. I Gilead tycks mig till exempel vattnet som ett dopets konkreta tecken vara en återkommande tanke. Och John Ames talar om ”den fysiska egenartens gåva och hur välsignelse och sakrament förmedlas genom den”.

Men det är ändå anmärkningsvärt hur Robinson lyckats tilltala en så bred läsekrets genom att vara så pass trogen sitt specifika kristna arv. Det visar om inte annat att trohet mot en tradition inte nödvändigtvis bygger murar utan tvärtom kan öppna för en djupare kommunikation människor emellan. Hos Robinson blir det unika och partikulära en väg till det universella. Detta blir tydligt i hennes relation till platsen. Tre av Robinsons fyra romaner utspelar sig som sagt till största del på samma plats, den lilla staden Gilead i den amerikanska mellanvästern. På denna lilla plätt på jorden öppnar sig dock en hel värld för läsaren. Förhållandet mellan globalt och lokalt tematiseras inte minst i Robinsons senaste roman Lila. Den handlar om den hemlösa Lila som lever ett liv på vandring. En dag kliver hon in i en kyrka i en stad i Iowa, där en viss John Ames håller predikan. Lila blir sedermera Ames hustru och slår sig ner i den stad där Ames är rotad sedan generationer. Romanen upprättar ett slags samtal mellan Lilas rotlösa och Ames rotade liv. Två liv och perspektiv som tillslut möts och ingår äktenskap; en förening mellan globalt och lokalt.

I betonandet av platsens betydelse liknar Robinson stundtals de tidiga tyska romantikerna. För de romantiska diktarna bar platsen på en rik uppsättning av potentiella innebörder, inte minst som en känslans och minnets behållare. Alphonse de Lamartine menade exempelvis att man endast kan förstå en känsla på den plats där känslan uppstått. Kanske ska man läsa Robinson som ett slags arvtagerska till ett större romantiskt arv. Det var i alla falla vad Jayne Svenungsson hävdade i sin installationsföreläsning som ny professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, en föreläsning som Svenungsson ägnade åt just Robinsons författarskap. Med utgångspunkt i Schleiermachers uttalande om att religion ytterst handlar om att ha ”sinne och smak för det oändliga”, att sinnet för religion ligger nära sinnet för konst, det vill säga förmågan att förundras och överväldigas, argumenterar Svenungsson för att Robinson förkunnar en religion som ligger romantikens ideal nära. Romantiker som Schelling och Novalis ville inte, som eftervärlden ibland missvisande velat hävda, likställa det mänskliga med det gudomliga. Snarare, säger Svenungsson, ville romantikerna med estetikens hjälp höja det mänskliga mot det gudomliga och på så sätt ”återupptäcka tillvarons sakramentala djup”. Just detta djup är det som Robinson ständigt pejlar i sina romaner. Och hon gör det med estetiska metoder, genom att peka på och gestalta tillvarons outtömliga skönhet. Ytterst är det kanske den enkla skönheten som gjort Robinsons författarskap så älskat. En skönhet i vilken Gud, för att låna en formulering från Hans Urs von Balthasar, ”uppenbarar sig genom att dölja sig”. Att det heliga på samma gång uppenbaras och döljs för människan finner Robinson en vacker bild för i romanen Home, där romankaraktären Glory blandar ihop orden secret och sacred så att de två begreppen smälter samman och blir ett.

I betonandet av estetikens och den subjektiva erfarenhetens värde liknar Robinson ett slags samtida romantiker. Samtidigt talar hon trons tidlösa språk. Lyssna bara på den skönhetsberusade John Ames när han hänförd av skapelsens hemlighetsfulla helighet utbrister: ”Åh, detta liv, denna värld.” Ett utrop värdigt vilken känslovurmande romantiker som helst – men också det i alla tider fullt adekvata uttrycket för den som skådat Guds skapelses härlighet.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.