Akademisk forskning och utbildning i förändring

Kjell Blückert (KB), vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Astrid Söderbergh Widding (ASW), rektor för Stockholms universitet och Philip Geister (PG), rektor för Newmaninstitutet, samtalar om universitetens och högskolornas roll i dagens samhälle och hur akademisk utbildning och forskning bör bedrivas i vår tid. Samtalet ägde rum på Stockholms universitet den 3 februari 2016.
Kjell Blückert (KB), vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Astrid Söderbergh Widding (ASW), rektor för Stockholms universitet och Philip Geister (PG), rektor för Newmaninstitutet, samtalar om universitetens och högskolornas roll i dagens samhälle och hur akademisk utbildning och forskning bör bedrivas i vår tid. Samtalet ägde rum på Stockholms universitet den 3 februari 2016.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det talas i dag mycket om behovet av tvärvetenskap, men också om både möjligheterna och riskerna med tvärvetenskaplig verksamhet. Skulle ni vilja börja med att nysta i den frågan?

ASW: I ett antal olika sammanhang den senaste tiden, alltifrån regeringens lansering av Agenda 2030 till mer universitetsinterna sammanhang, har jag mött missnöje med universiteten utifrån uppfattningen att de är stelbenta strukturer, med de olika disciplinerna som ett slags instängande stuprör som försvårar för forskarna att mötas över disciplingränserna. Jag tror att det är sant att dagens forskare ofta behöver arbeta tillsammans över disciplingränserna för att kunna besvara vår tids frågor. Samtidigt tror jag för egen del att vi inte kan undvara disciplinerna. Jag tror heller inte att vi behöver i grunden omorganisera våra universitet. Man behöver det djup i kunskaperna som kommer sig av disciplinernas specialisering. För att tvärvetenskap ska fungera riktigt bra så krävs det att man verkligen bottnar någonstans och har djupa kunskaper inom ett specifikt område. Det är först då som man på riktigt kan möta varandra och tillsammans utforska det nya, det som ligger emellan de vanliga disciplinerna.

PG: Kanske beror en del av missnöjet på att man förväntar sig för mycket av universiteten; att universiteten ska lösa alla problem i samhället. En sak är att erbjuda en kvalificerad utbildning inom ett område, en annan sak är att skapa förutsättningar för att folk från olika discipliner ska börja lösa problem tillsammans. Det är inte säkert att universiteten ensamma kan klara bägge uppgifterna.

KB: Förmodligen kan man göra båda sakerna, men som så ofta handlar det kanske mest om att hitta en bra balans. För att samverkan ska bli meningsfull så måste man vara rotad någonstans och ha något eget att komma med. Inom det som vi traditionellt kallar för discipliner skaffar man sig de grundläggande kunskaper och färdigheter som behövs för att bedriva vetenskap, oavsett om det gäller ekonomi, humaniora eller vilka vetenskapsområden som helst. Den skolningen i de vetenskapliga färdigheterna behöver vi, inte bara på grundläggande nivå utan också på doktorandnivå och ända upp på professorsnivå. Men givet det, så finns det ju sedan olika intressen och frågeområden som man vill ägna sig åt, inklusive det som man kallar vår tids nya utmaningar, som exempelvis miljöfrågorna. Det handlar inte om att rasera de strukturer som vi redan har inom akademin, utan frågan är hur vi ska skapa förutsättningar för bättre samarbete mellan de olika disciplinerna.

PG: Kanske är det snarare ett psykologiskt problem än ett rent akademiskt? Teologen Karl Rahner brukade säga att problemet med forskare ofta är att de tror att den nyckel som just de själva har öppnar alla slags dörrar. Det är värdefullt att ha en nyckel till ett visst område, men tron att nyckeln till den egna disciplinen också passar för alla andra discipliner skapar problem. Man behöver se den egna disciplinens gränser, vilket ibland kan kännas svårt. Men ingen disciplin löser alla slags problem.

KB: Ja, det kan ligga en del i det. Är man duktig inom en disciplin så kan man frestas att tänka att man sitter inne med lösningen på alla möjliga slags frågor.

ASW: Men jag tror också att det är väldigt viktigt just i vår tid att man främjar möjligheterna för forskare från olika områden att träffas och samverka. De trögrörliga strukturerna inom universiteten värnar om vissa viktiga värden, men samtidigt måste vi bli bättre på att skapa tvärvetenskapliga centra vid universiteten, till exempel med utgångspunkt i större forskningsprogram. Medan disciplinerna ändras långsamt, kan tvärvetenskapliga centra vara tillfälliga. De kan fungera under några år för att belysa en viss fråga. Sedan måste man kunna lägga ner dem. Och det är vi kanske generellt sett för dåliga på vid universiteten, vi cementerar lätt strukturer.

PG: Varje bra utbildning ger ju ett förhållningssätt till verkligheten som inte är begränsat bara till det egna området utan som också är till hjälp att ta sig an andra områden än just den egna disciplinen. En välutbildad fysiker kommer att ha lättare att ta sig an ekonomi eller biologi än en person som inte alls skaffat sig någon form av högre utbildning. Varje form av akademisk utbildning förbereder i viss mån för möjligheten att tänka tvärvetenskapligt. Det handlar väl bland annat om att man övar upp förmågan att analysera problem av olika slag, och att man övar sig i att ta ett steg tillbaka och se saker ur ett distanserat perspektiv, ett slags filosofisk förmåga kan man säga att se helheten och att inte bara drunkna i detaljerna.

ASW: Jag tror att den förmågan är något som vi ibland riskerar att missa om man ser alltför instrumentellt på utbildningar, vilket vi lätt gör i vår tid. Man ska utbilda för arbetslivets behov, studenterna ska bli anställningsbara etc. etc. Men man tappar då lätt bort själva bildningsidealet och förmågan att tänka i vidare kategorier än bara den egna disciplinens.

KB: För att inte bli alltför pessimistisk, kan det vara bra att påminna sig om att många utbildningar innehåller moment som ger bredare perspektiv och därför inte med nödvändighet behöver strömlinjeforma studenterna. Tänk exempelvis på teologi, där studenterna kommer i kontakt med metoder från en hel rad olika områden, som exempelvis sociologi, psykologi, hermeneutik och så vidare. Det borde ju bidra till att studenterna får lite vidare horisonter, redan på grundnivå. Jag tror att det finns stora skillnader mellan olika utbildningar i detta avseende; vissa utbildningsprogram är mer snävt inriktade på det egna området, medan andra utbildningar har ett bredare spektrum av metoder och frågeställningar.

PG: Men borde inte en riktigt bra akademisk utbildning av den smala stuprörstypen också hjälpa människor att komma till insikt om det egna ämnets begränsningar? Är det inte ett misslyckande om man inte når fram dit? Att lära sig en viss metodik, att öva sig i att kritiskt granska ett material och så vidare borde bidra till den typen av insikter. Det är väl en del av skillnaden mellan att inöva sig i en vetenskap och att överta en ideologi?

KB: Men ta exempelvis rättsvetenskapen, som enligt min förutfattade mening är en rätt snäv utbildning. Där skaffar man sig vissa bestämda arbetsverktyg inom ett väl avgränsat område. Men samtidigt kan man tänka på ett exempel som miljörätt, som för övrigt är ett starkt ämne just här vid Stockholms universitet. Om man kompletterar intresset för juridik med ett intresse för miljöfrågor så öppnar det möjligheter för samarbete med en rad andra områden, till exempel med olika naturvetenskapliga discipliner. Men det krävs då verkligen en skarp juridisk skolning för att man ska ha någonting att tillföra i samarbetet med naturvetarna. Men intresset för miljöfrågor kan bidra till att möjliggöra den typen av tvärvetenskaplig verksamhet.

PG: Ja, mycket beror ju också på vad den enskilda personen tar med sig av olika egna intressen in i den akademiska verksamheten.

ASW: Ja, jag tror att du tar upp något viktigt, Philip, när du säger att det ofta är en enskild person som utgör drivkraften bakom tvärvetenskaplig verksamhet. Bra tvärvetenskaplig verksamhet är ofta personbunden. Det motsvarar min erfarenhet. Jag bestämde som rektor att vi skulle utse nya profilområden inom våra vetenskapsområden här vid Stockholms universitet. Det hängde samman med att jag ville att vi skulle kunna beskriva vad som är våra starka forskningsfält. Det möttes först med viss skepsis. Men sedan kom det positiva signaler, inte minst från det humanvetenskapliga området där man har haft gemensamma profilområdesseminarier över fakultetsgränserna. Då har man bland annat identifierat transnationalitet och migration som viktiga frågor som man arbetar med vid ett flertal olika institutioner. Och så träffades plötsligt forskare som tidigare inte haft en aning om varandra, utan levt i sina egna stuprör. Det blev en stor succé och har fött en hel del nya möjligheter till forskningssamarbete här på universitetet. Men det är just individbaserat. Man möts och upptäcker att andra håller på med frågor som har stor betydelse också för den egna forskningen.

PG: Ja, när universiteten fungerar väl så genererar de specialkunskaper av stuprörstypen, samtidigt som de är miljöer där personer som har tillägnat sig olika specialkunskaper kan mötas och berika varandra, inte minst om det rör sig om människor som har ett starkt personligt engagemang för vissa frågor. Det kan leda till att man tillsammans kan lösa stora frågor som ingen enskild person och ingen enskild disciplin kan lösa på egen hand. Då får de akademiska miljöerna ett eget liv med egen fri dynamik; de fungerar inte bara som leverantörer av välutbildad arbetskraft och annat som samhället förväntar sig av dem.

Om ni skulle ge er i kast med att säga vad ni betraktar som de akademiska institutionernas främsta uppgifter och funktioner, vad skulle ni då lyfta fram?

PG: För min del inställer sig den frågan när jag funderar över Newmaninstitutets fortsatta inriktning. Jag deltog nyligen i en internationell konferens med rektorer från jesuithögskolor runt om i världen, där vi diskuterade vad som är eller borde vara typiska kännetecken för en jesuithögskola i dag. Det är samma frågor som dyker upp även där: Vad innebär det att vara riktigt framstående inom något område, och hur kan man undvika att den ökande specialiseringen leder till att man bara utbildar fackidioter som inte kommunicerar med forskare inom andra områden? Det gäller att skapa en medvetenhet om att med utbildning följer också ansvar för omvärlden och för samhällets gemensamma behov. Det gäller alltså att förmedla ett sinne för ansvarstagande. Akademiska institutioner utbildar människor, det handlar inte enbart om produktion av omedelbart nyttig yrkeskompetens.

ASW: När vi skulle formulera nya strategier för Stockholms universitet, så handlade det mycket om att gå back to basics. Till universitetets grundläggande värden hör att vi ska förmedla kunskaper på solid vetenskaplig grund, att vi ska fostra kritiskt tänkande människor som är väl utrustade att verka i sin samtid, och att vi i vår forskning ska fortsätta att söka vetenskaplig sanning. Så enkelt är det, tycker jag. Det är universitetens uppdrag, det har varit så genom hela deras historia, och detta grundläggande uppdrag har inte förändrats utan det gäller även i vår tid.

KB: Visst, jag håller med. Och man kan ju också ställa frågan: Finns det någon annan aktör i samhället som har den uppgiften?

ASW:. Precis, det stämmer, det finns det ju inte. I synnerhet om man tänker på den fria grundforskningen.

KB: Man skulle kunna säga att kärnan i universitetets uppgift är lite osexig, men oerhört viktig. Ett universitet är en jättelik organisation och det krävs jättelika summor ur statsbudgeten för att finansiera verksamheten. Att vi ändå är beredda att satsa så stora resurser på universiteten beror på att vi anser det vara så viktigt med vetenskaplig kunskap.

ASW: Och jag skulle tillägga att till universitetens viktigaste uppgifter hör att värna om den fria, nyfikenhetsdrivna grundforskningen, som inte fyller någon omedelbar nyttig funktion och som det är svårt att hitta andra former av finansiering för. Det finns många samhällsaktörer som påminner oss om alla möjliga andra uppgifter som universiteten har, och det är ju naturligtvis också viktigt och välkommet. Men grundforskningen måste vi själva slå vakt om. Utan grundforskning kan man i längden heller inte bedriva tillämpad forskning.

PG: Jag kommer att tänka på en sak som sades på konferensen som jag nämnde tidigare, nämligen att universiteten är platser för hopp just eftersom de bedriver forskning. Hoppet handlar om möjligheten att komma fram till nya insikter och nya kunskaper som man kan ge vidare till det omgivande samhället. Dessutom kan den enskilda forskarens drömmar gå i uppfyllelse när man når fram till ny kunskap och på så sätt får forskaren lön för sina mödor. En institution som är en fri aktör och som genom forskning producerar ny kunskap är ett hoppets tecken för samhället, till och med om man bortser från att de också utbildar studenter.

ASW: En passande replik på det kanske kan vara att påminna om att föregångaren till Stockholms universitet, Stockholms högskola, grundades år 1878 just för att bedriva forskning, men faktiskt inte för att bedriva utbildning. Man skulle bedriva framstående forskning och man skulle hålla föreläsningar som var öppna för allmänheten, men man skulle inte ge examensgivande utbildning åt studenter. Det ledde till en stor, uppslitande konflikt när man senare började bedriva undervisning i syfte att ge examina.

Hur ser ni på universitet som inte bedriver någon forskning? I exempelvis USA är det inte alls ovanligt med sådana universitet.

PG: Ja, i USA har de ju delat upp det, forskning bedrivs på vissa universitet, medan andra universitet i princip bara ägnar sig åt att ge grundutbildning.

KB: De stora, breda universiteten har flera olika roller, både att forska och att utbilda. Men frågan är i vilken utsträckning det är nödvändigt att all akademisk undervisning ges av lärare som faktiskt själva är aktiva forskare och som kontinuerligt bedriver forskning. Det blir tyvärr lätt ett slags A-lag och B-lag bland universiteten, beroende på om man har mycket forskning eller inte. Det kommer väl dessutom alltid att finnas behov av specialiserade forskningsinstitut vid sidan om universiteten. Fast även de behöver ju ha en tillförsel av nya människor, och dessa behöver ju utbildas någonstans. Många av dessa forskningsinstitut finns faktiskt i närheten av något universitet.

ASW: Den här frågan är en riktigt het potatis som är närmast tabubelagd att diskutera. Jag brukar själv använda ordet ”forskningsuniversitet” när jag talar om de större universiteten i Sverige – här har vi ju inte institut i någon högre utsträckning. Men det kan väcka starka reaktioner från högskolorna.

PG: Jag, som själv är rektor för en högskola, tycker inte att det borde vara så svårt att ta upp skillnaden mellan akademiska institutioner som bedriver forskning och de som inte gör det. Det finns ju, som Kjell var inne på, också högskolor som är specialiserade, och som bedriver forskning, som exempelvis Handelshögskolan. Men mycket handlar nog om tilldelningen av ekonomiska medel, därför att ofta kräver avancerad forskning stora ekonomiska resurser. Den bakomliggande frågan tycker jag är mera intressant: kan en högskola i längden fungera väl om den inte också har forskning? Jag skulle tro att det faktiskt behövs forskning för att i längden upprätthålla kvaliteten på utbildningen. De amerikanska universiteten utan forskning har ju också en annan självförståelse än det som vi här i Europa brukar förknippa med universitet. De kanske snarast kan jämföras med våra europeiska professionshögskolor.

Nu till en helt annan fråga: Hur avgränsar man vad som kan räknas som vetenskap? Vad passar inte in på ett universitet?

ASW: Ibland uppkommer behovet av att dra gränser, eftersom man bedömer att en viss verksamhet inte lever upp till kraven på vetenskaplighet. Ett praktiskt exempel är antroposoflärarutbildningen som togs bort i samband med Lärarhögskolans inkorporering i Stockholms universitet. Det var främst företrädare från det naturvetenskapliga området som påpekade att en del av deras kurslitteratur innehöll påståenden som var oförenliga med väletablerad vetenskap. Det blev ett visst rabalder när den utbildningen lades ner. Men jag tror att det beslutet var riktigt, åtminstone utifrån de axplock av inlägg som jag har tagit del av i den frågan. Det är viktigt att man accepterar fundamenta inom vetenskaplig forskning. Sedan har ju Stockholms universitet också alltid berömt sig av att inte ha teologi. Man är noga med att säga att det är religionshistoria man bedriver, inte religionsvetenskap. Frågan är väl dock om det inte i dag är att betrakta mest som en akademisk spetsfundighet. Även en religionsvetare kan förhoppningsvis hålla den nödvändiga kritiska distansen till sitt forskningsobjekt.

KB: En angränsande fråga är ju om professionsutbildningar, som till exempel bibliotekarie- och journalistutbildningar, bör finnas på universiteten, eller om de snarare bör finnas på egna högskolor. På senare tid har dessutom termen ”professionsuniversitet” dykt upp eftersom vissa universitet vill göra en poäng just av att de erbjuder yrkesutbildningar. De liknar lite de amerikanska universitet som inte är forskningsuniversitet.

ASW: Ibland undrar jag om det faktum att allt fler yrkesutbildningar flyttats över till universiteten snarast bottnar i en känsla av att de behöver akademiseras för att få högre anseende. Jag tror att det är en skadlig utveckling. Det kanske till och med är ett uttryck för ett förakt gentemot den traderade erfarenhet som finns inom olika yrkesprofessioner och andra former av kunskap som traditionellt inte förmedlats vid universiteten.

PG: Den akademiska verksamheten bygger ju på förmågan till kritiskt tänkande, inklusive förmågan att reflektera över den egna verksamhetens betingelser och självklarheter, för att därigenom kunna vidareutveckla verksamheten. Men finns det inte på motsvarande sätt ett behov av att ifrågasätta och vidareutveckla även professionsverksamheterna? När lärlingen så småningom blir mästare kanske han omvärderar det som han tagit emot från sin mästare, eller i alla fall på något sätt vidareutvecklar det?

KB: Jo, men hur är det då exempelvis inom sjuksköterskeutbildningen? Mot slutet av utbildningen redovisar man väl sina kunskaper i skriftlig form, och säkert också i praktiskt handlande. Men det är kanske på en sådan utbildning inte lika relevant att skriva en uppsats där man redogör för olika teoretiska metoder och den hittillsvarande forskningen inom området, på det sätt som man gör inom de traditionella akademiska disciplinerna.

Det talas i dag mycket om att studenterna har bristfälliga förkunskaper när de börjar sin akademiska utbildning. Märker ni själva av några påtagliga konsekvenser av detta i er dagliga verksamhet?

KB: Hela den här debatten handlar mycket om anekdotisk kunskap. Det behövs mer empiri. När forskare diskuterar dessa saker så sker det ofta utifrån den enskilde forskarens personliga erfarenheter, men det är sällan man stöder sig på någon forskning om saken. För grundskolan och gymnasiet finns det forskning att stödja sig på, men det är betydligt tunnare när det kommer till högskolan. Jag tycker att diskussionerna därför ofta blir rätt ofruktbara.

ASW: Jag tror att du har rätt, Kjell, att det behövs mer empiri i det avseendet. Däremot är jag skeptisk till det utvärderingsraseri som den akademiska verksamheten har att tampas med numera. Kraven på utvärderingar kan faktiskt bli överdrivna. Det ligger nu ett förslag på riksdagens bord utformat av Universitetskanslern, som lägger huvudansvaret för kvalitetsutvärderingarna på universiteten och högskolorna själva. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska i sin tur kontrollera att dessa utvärderingssystem fungerar på ett tillfredsställande sätt. För egen del är jag positiv till att kvalitetsansvaret primärt ligger hos lärosätena. Att det finns någon form av extern utvärdering är också bra, eftersom det handlar om människors utbildning och om hur skattemedel används. Men i huvudsak bör detta skötas av lärosätena själva. Att arbeta på att ständigt förbättra kvaliteten på undervisning och forskning hör ju hur som helst till de akademiska kärnuppgifterna. Det kan vi inte abdikera ifrån, oavsett vilket slags granskningssystem det än i övrigt må finnas.

PG: Om man vill vara lite cynisk, så skulle man kunna säga att det nya förslaget bara innebär en förflyttning av det ekonomiska ansvaret för utvärderingsarbetet från staten till lärosätena, med bibehållen möjlighet för staten att avgöra vad som ska räknas som ett tillräckligt bra utvärderingsarbete. UKÄ behåller sista ordet. Men jag håller också med om att UKÄ:s förslag i grunden är bra, eftersom det visar att man tar lärosätena på allvar.

Vad har ni för uppfattningar om på vilket sätt högskolor och universitet bör styras?

KB: Utifrån en forskningsfinansiärs horisont har man ingen uppfattning i den frågan, annat än att det avgörande är att universiteten fungerar väl, just som universitet, och kollegialiteten hör till de aspekter som är viktiga i det sammanhanget. I dag diskuteras dessa frågor ofta i termer av kollegialitet och linjestyrning, som beskrivs som varandras motsatser. I det första fallet väljs personer till ledningsuppgifter av sina akademiska kollegor, medan de i det senare fallet rekryteras genom att tjänsterna utlyses och vem som vill kan söka dem. Men jag måste medge att jag inte förstår varför dessa två sätt att utse ledande befattningshavare behöver betraktas som varandras motsatser. Kollegialitet i all ära, men jag har svårt att se hur ett universitet skulle kunna fungera helt och hållet som en kollegial institution, med tanke på hur universiteten ser ut i dag. På sitt sätt behövs det väl mer av både kollegialitet och linjestyrning. Med andra ord, det behövs tydligare och kraftigare ledning.

ASW: Ledningsutredningen, som just nu är ute på remiss, föreslår en tydligare ansvars- och mandatfördelning, vilket är bra. Universiteten är hybridorganisationer, där linjestyrningsaspekten spelar en viktig roll, men de måste samtidigt verkligen slå vakt om den kollegiala samverkan. Betydelsen av de kollegiala ledningsstrukturerna får inte underskattas, de hör till universitetens själ. Det gäller att vässa dem och få dem att fungera som betydligt vassare förändringsinstrument. Återigen handlar det om individer: att rekrytera riktigt bra ledare är avgörande för verksamheten.

KB: På sina håll har det inom akademin själv förekommit kritik mot att ledande befattningshavare inom linjestyrningsmodellen inte har haft en tillräckligt gedigen vetenskaplig meritering. Det har kanske lett till att ledningarna på sina håll har fått en svagare ställning, eftersom de inte har vunnit lika stor acceptans bland medarbetarna. Men samtidigt får man heller inte glömma bort att de allra flesta personer som sitter i linjestyrande ledningspositioner ju faktiskt kommer ur den akademiska verksamheten.

Det blir i dag allt vanligare att högre utbildning förmedlas via internet. Hur ser ni på utvecklingen med allt fler nätbaserade akademiska kurser?

PG: Det ställer utan tvekan nya krav på lärarna. Men i grunden är internet ett medium, ungefär på samma sätt som böcker är ett medium. Det ger möjligheter att förmedla innehåll. Nätet ger kanske bättre möjligheter att förmedla vissa typer av innehåll, men i princip är det bara ett medium vid sidan om de andra. Det får visa sig med tiden vilka plattformar och användningsformer som kommer att få större genomslag, det är ännu en öppen fråga. Däremot tror jag att hela utbildningar baserade på internet kommer att utgöra undantaget snarare än regeln även i framtiden. Mötet med verkliga personer går inte att undvara.

ASW: Jag tror också att domedagsprofetiorna om att universiteten kommer att försvinna framöver är högst överdrivna. Däremot tycker jag att det är väldigt bra att internet utmanar våra undervisningsformer. Nätet är förmodligen döden för jättestora kurser som bygger på en tråkigt malande föreläsare i en föreläsningssal med 600 åhörare. Och det är bra så. Och kanske leder det till att campusbaserad undervisning blir mer levande och dialogisk och i större utsträckning består i att man diskuterar ett innehåll som studenterna kan hämta in via digitala medier.

KB: Jag har fått intrycket att man ofta väljer mellan antingen campusundervisning eller nätbaserad undervisning, men att det däremot sällan förekommer blandformer. Det verkar vara mycket antingen eller-tänkande här. Har ni också det intrycket?

PG: Nej, jag har snarare intrycket av att det som växer mest just nu är blandformer, alltså att allt fler kurser består både av campusundervisning och undervisning på nätet. Jag personligen tror inte att framtidens utbildningar kommer att vara rent nätbaserade. Bra utbildning klarar sig inte utan den mänskliga faktorn, mötena mellan studenter och lärare och mötena studenterna sinsemellan går inte att ersätta med nätet. Men nätet öppnar ändå många nya möjligheter. I Afrika har jesuiter börjat ge nätbaserad undervisning för folk i flyktingläger. Människor som annars inte skulle ha haft tillgång till utbildning ges på så sätt möjligheter att skaffa sig kvalificerade kunskaper inom olika områden. Och det visar sig att folk kan nå riktigt bra studieresultat också under de betingelserna.

Om ni till slut skulle ge ett gott råd till en ung människa som i dag påbörjar sina akademiska studier, hur skulle det låta?

KB: Jag skulle då slå ett slag för den gammalmodiga dygden flit. Låt studierna vara din heltidssysselsättning och låt flitens lampa brinna klart! Det räcker inte med att bara lägga ner 20–24 timmar i veckan på studierna. Studierna är ingen bisyssla, gå in i dem med hull och hår!

ASW: När jag håller välkomsthälsningar till nya studenter brukar jag ofta välkomna dem genom att uppmana dem att låta nyfikenhet och lust vara deras drivkrafter i studierna. Lusten att söka ny kunskap är den bästa drivkraften. Och passa på att utnyttja den bredd och rikedom av kunskaper som finns på universitetet! Läs gärna en extra kurs om något som intresserar dig vid sidan om det egna utbildningsprogrammet. Och låt dig berikas av mötena med många andra människor som är nyfikna på ny kunskap.

PG: Jag tänker i liknande banor. Jag kommer att tänka på den tidigare rektorn vid Uppsala universitet, Stig Strömholm, som framhävde att högre studier handlar om att utvecklas som en hel människa. Studierna och allt runt omkring, som mötena med andra studenter, hör samman med varandra och är en mycket värdefull erfarenhet att ha med sig ut i det fortsatta livet.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Kjell Blückert (KB), vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Astrid Söderbergh Widding (ASW), rektor för Stockholms universitet och Philip Geister (PG), rektor för Newmaninstitutet, samtalar om universitetens och högskolornas roll i dagens samhälle och hur akademisk utbildning och forskning bör bedrivas i vår tid. Samtalet ägde rum på Stockholms universitet den 3 februari 2016.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det talas i dag mycket om behovet av tvärvetenskap, men också om både möjligheterna och riskerna med tvärvetenskaplig verksamhet. Skulle ni vilja börja med att nysta i den frågan?

ASW: I ett antal olika sammanhang den senaste tiden, alltifrån regeringens lansering av Agenda 2030 till mer universitetsinterna sammanhang, har jag mött missnöje med universiteten utifrån uppfattningen att de är stelbenta strukturer, med de olika disciplinerna som ett slags instängande stuprör som försvårar för forskarna att mötas över disciplingränserna. Jag tror att det är sant att dagens forskare ofta behöver arbeta tillsammans över disciplingränserna för att kunna besvara vår tids frågor. Samtidigt tror jag för egen del att vi inte kan undvara disciplinerna. Jag tror heller inte att vi behöver i grunden omorganisera våra universitet. Man behöver det djup i kunskaperna som kommer sig av disciplinernas specialisering. För att tvärvetenskap ska fungera riktigt bra så krävs det att man verkligen bottnar någonstans och har djupa kunskaper inom ett specifikt område. Det är först då som man på riktigt kan möta varandra och tillsammans utforska det nya, det som ligger emellan de vanliga disciplinerna.

PG: Kanske beror en del av missnöjet på att man förväntar sig för mycket av universiteten; att universiteten ska lösa alla problem i samhället. En sak är att erbjuda en kvalificerad utbildning inom ett område, en annan sak är att skapa förutsättningar för att folk från olika discipliner ska börja lösa problem tillsammans. Det är inte säkert att universiteten ensamma kan klara bägge uppgifterna.

KB: Förmodligen kan man göra båda sakerna, men som så ofta handlar det kanske mest om att hitta en bra balans. För att samverkan ska bli meningsfull så måste man vara rotad någonstans och ha något eget att komma med. Inom det som vi traditionellt kallar för discipliner skaffar man sig de grundläggande kunskaper och färdigheter som behövs för att bedriva vetenskap, oavsett om det gäller ekonomi, humaniora eller vilka vetenskapsområden som helst. Den skolningen i de vetenskapliga färdigheterna behöver vi, inte bara på grundläggande nivå utan också på doktorandnivå och ända upp på professorsnivå. Men givet det, så finns det ju sedan olika intressen och frågeområden som man vill ägna sig åt, inklusive det som man kallar vår tids nya utmaningar, som exempelvis miljöfrågorna. Det handlar inte om att rasera de strukturer som vi redan har inom akademin, utan frågan är hur vi ska skapa förutsättningar för bättre samarbete mellan de olika disciplinerna.

PG: Kanske är det snarare ett psykologiskt problem än ett rent akademiskt? Teologen Karl Rahner brukade säga att problemet med forskare ofta är att de tror att den nyckel som just de själva har öppnar alla slags dörrar. Det är värdefullt att ha en nyckel till ett visst område, men tron att nyckeln till den egna disciplinen också passar för alla andra discipliner skapar problem. Man behöver se den egna disciplinens gränser, vilket ibland kan kännas svårt. Men ingen disciplin löser alla slags problem.

KB: Ja, det kan ligga en del i det. Är man duktig inom en disciplin så kan man frestas att tänka att man sitter inne med lösningen på alla möjliga slags frågor.

ASW: Men jag tror också att det är väldigt viktigt just i vår tid att man främjar möjligheterna för forskare från olika områden att träffas och samverka. De trögrörliga strukturerna inom universiteten värnar om vissa viktiga värden, men samtidigt måste vi bli bättre på att skapa tvärvetenskapliga centra vid universiteten, till exempel med utgångspunkt i större forskningsprogram. Medan disciplinerna ändras långsamt, kan tvärvetenskapliga centra vara tillfälliga. De kan fungera under några år för att belysa en viss fråga. Sedan måste man kunna lägga ner dem. Och det är vi kanske generellt sett för dåliga på vid universiteten, vi cementerar lätt strukturer.

PG: Varje bra utbildning ger ju ett förhållningssätt till verkligheten som inte är begränsat bara till det egna området utan som också är till hjälp att ta sig an andra områden än just den egna disciplinen. En välutbildad fysiker kommer att ha lättare att ta sig an ekonomi eller biologi än en person som inte alls skaffat sig någon form av högre utbildning. Varje form av akademisk utbildning förbereder i viss mån för möjligheten att tänka tvärvetenskapligt. Det handlar väl bland annat om att man övar upp förmågan att analysera problem av olika slag, och att man övar sig i att ta ett steg tillbaka och se saker ur ett distanserat perspektiv, ett slags filosofisk förmåga kan man säga att se helheten och att inte bara drunkna i detaljerna.

ASW: Jag tror att den förmågan är något som vi ibland riskerar att missa om man ser alltför instrumentellt på utbildningar, vilket vi lätt gör i vår tid. Man ska utbilda för arbetslivets behov, studenterna ska bli anställningsbara etc. etc. Men man tappar då lätt bort själva bildningsidealet och förmågan att tänka i vidare kategorier än bara den egna disciplinens.

KB: För att inte bli alltför pessimistisk, kan det vara bra att påminna sig om att många utbildningar innehåller moment som ger bredare perspektiv och därför inte med nödvändighet behöver strömlinjeforma studenterna. Tänk exempelvis på teologi, där studenterna kommer i kontakt med metoder från en hel rad olika områden, som exempelvis sociologi, psykologi, hermeneutik och så vidare. Det borde ju bidra till att studenterna får lite vidare horisonter, redan på grundnivå. Jag tror att det finns stora skillnader mellan olika utbildningar i detta avseende; vissa utbildningsprogram är mer snävt inriktade på det egna området, medan andra utbildningar har ett bredare spektrum av metoder och frågeställningar.

PG: Men borde inte en riktigt bra akademisk utbildning av den smala stuprörstypen också hjälpa människor att komma till insikt om det egna ämnets begränsningar? Är det inte ett misslyckande om man inte når fram dit? Att lära sig en viss metodik, att öva sig i att kritiskt granska ett material och så vidare borde bidra till den typen av insikter. Det är väl en del av skillnaden mellan att inöva sig i en vetenskap och att överta en ideologi?

KB: Men ta exempelvis rättsvetenskapen, som enligt min förutfattade mening är en rätt snäv utbildning. Där skaffar man sig vissa bestämda arbetsverktyg inom ett väl avgränsat område. Men samtidigt kan man tänka på ett exempel som miljörätt, som för övrigt är ett starkt ämne just här vid Stockholms universitet. Om man kompletterar intresset för juridik med ett intresse för miljöfrågor så öppnar det möjligheter för samarbete med en rad andra områden, till exempel med olika naturvetenskapliga discipliner. Men det krävs då verkligen en skarp juridisk skolning för att man ska ha någonting att tillföra i samarbetet med naturvetarna. Men intresset för miljöfrågor kan bidra till att möjliggöra den typen av tvärvetenskaplig verksamhet.

PG: Ja, mycket beror ju också på vad den enskilda personen tar med sig av olika egna intressen in i den akademiska verksamheten.

ASW: Ja, jag tror att du tar upp något viktigt, Philip, när du säger att det ofta är en enskild person som utgör drivkraften bakom tvärvetenskaplig verksamhet. Bra tvärvetenskaplig verksamhet är ofta personbunden. Det motsvarar min erfarenhet. Jag bestämde som rektor att vi skulle utse nya profilområden inom våra vetenskapsområden här vid Stockholms universitet. Det hängde samman med att jag ville att vi skulle kunna beskriva vad som är våra starka forskningsfält. Det möttes först med viss skepsis. Men sedan kom det positiva signaler, inte minst från det humanvetenskapliga området där man har haft gemensamma profilområdesseminarier över fakultetsgränserna. Då har man bland annat identifierat transnationalitet och migration som viktiga frågor som man arbetar med vid ett flertal olika institutioner. Och så träffades plötsligt forskare som tidigare inte haft en aning om varandra, utan levt i sina egna stuprör. Det blev en stor succé och har fött en hel del nya möjligheter till forskningssamarbete här på universitetet. Men det är just individbaserat. Man möts och upptäcker att andra håller på med frågor som har stor betydelse också för den egna forskningen.

PG: Ja, när universiteten fungerar väl så genererar de specialkunskaper av stuprörstypen, samtidigt som de är miljöer där personer som har tillägnat sig olika specialkunskaper kan mötas och berika varandra, inte minst om det rör sig om människor som har ett starkt personligt engagemang för vissa frågor. Det kan leda till att man tillsammans kan lösa stora frågor som ingen enskild person och ingen enskild disciplin kan lösa på egen hand. Då får de akademiska miljöerna ett eget liv med egen fri dynamik; de fungerar inte bara som leverantörer av välutbildad arbetskraft och annat som samhället förväntar sig av dem.

Om ni skulle ge er i kast med att säga vad ni betraktar som de akademiska institutionernas främsta uppgifter och funktioner, vad skulle ni då lyfta fram?

PG: För min del inställer sig den frågan när jag funderar över Newmaninstitutets fortsatta inriktning. Jag deltog nyligen i en internationell konferens med rektorer från jesuithögskolor runt om i världen, där vi diskuterade vad som är eller borde vara typiska kännetecken för en jesuithögskola i dag. Det är samma frågor som dyker upp även där: Vad innebär det att vara riktigt framstående inom något område, och hur kan man undvika att den ökande specialiseringen leder till att man bara utbildar fackidioter som inte kommunicerar med forskare inom andra områden? Det gäller att skapa en medvetenhet om att med utbildning följer också ansvar för omvärlden och för samhällets gemensamma behov. Det gäller alltså att förmedla ett sinne för ansvarstagande. Akademiska institutioner utbildar människor, det handlar inte enbart om produktion av omedelbart nyttig yrkeskompetens.

ASW: När vi skulle formulera nya strategier för Stockholms universitet, så handlade det mycket om att gå back to basics. Till universitetets grundläggande värden hör att vi ska förmedla kunskaper på solid vetenskaplig grund, att vi ska fostra kritiskt tänkande människor som är väl utrustade att verka i sin samtid, och att vi i vår forskning ska fortsätta att söka vetenskaplig sanning. Så enkelt är det, tycker jag. Det är universitetens uppdrag, det har varit så genom hela deras historia, och detta grundläggande uppdrag har inte förändrats utan det gäller även i vår tid.

KB: Visst, jag håller med. Och man kan ju också ställa frågan: Finns det någon annan aktör i samhället som har den uppgiften?

ASW:. Precis, det stämmer, det finns det ju inte. I synnerhet om man tänker på den fria grundforskningen.

KB: Man skulle kunna säga att kärnan i universitetets uppgift är lite osexig, men oerhört viktig. Ett universitet är en jättelik organisation och det krävs jättelika summor ur statsbudgeten för att finansiera verksamheten. Att vi ändå är beredda att satsa så stora resurser på universiteten beror på att vi anser det vara så viktigt med vetenskaplig kunskap.

ASW: Och jag skulle tillägga att till universitetens viktigaste uppgifter hör att värna om den fria, nyfikenhetsdrivna grundforskningen, som inte fyller någon omedelbar nyttig funktion och som det är svårt att hitta andra former av finansiering för. Det finns många samhällsaktörer som påminner oss om alla möjliga andra uppgifter som universiteten har, och det är ju naturligtvis också viktigt och välkommet. Men grundforskningen måste vi själva slå vakt om. Utan grundforskning kan man i längden heller inte bedriva tillämpad forskning.

PG: Jag kommer att tänka på en sak som sades på konferensen som jag nämnde tidigare, nämligen att universiteten är platser för hopp just eftersom de bedriver forskning. Hoppet handlar om möjligheten att komma fram till nya insikter och nya kunskaper som man kan ge vidare till det omgivande samhället. Dessutom kan den enskilda forskarens drömmar gå i uppfyllelse när man når fram till ny kunskap och på så sätt får forskaren lön för sina mödor. En institution som är en fri aktör och som genom forskning producerar ny kunskap är ett hoppets tecken för samhället, till och med om man bortser från att de också utbildar studenter.

ASW: En passande replik på det kanske kan vara att påminna om att föregångaren till Stockholms universitet, Stockholms högskola, grundades år 1878 just för att bedriva forskning, men faktiskt inte för att bedriva utbildning. Man skulle bedriva framstående forskning och man skulle hålla föreläsningar som var öppna för allmänheten, men man skulle inte ge examensgivande utbildning åt studenter. Det ledde till en stor, uppslitande konflikt när man senare började bedriva undervisning i syfte att ge examina.

Hur ser ni på universitet som inte bedriver någon forskning? I exempelvis USA är det inte alls ovanligt med sådana universitet.

PG: Ja, i USA har de ju delat upp det, forskning bedrivs på vissa universitet, medan andra universitet i princip bara ägnar sig åt att ge grundutbildning.

KB: De stora, breda universiteten har flera olika roller, både att forska och att utbilda. Men frågan är i vilken utsträckning det är nödvändigt att all akademisk undervisning ges av lärare som faktiskt själva är aktiva forskare och som kontinuerligt bedriver forskning. Det blir tyvärr lätt ett slags A-lag och B-lag bland universiteten, beroende på om man har mycket forskning eller inte. Det kommer väl dessutom alltid att finnas behov av specialiserade forskningsinstitut vid sidan om universiteten. Fast även de behöver ju ha en tillförsel av nya människor, och dessa behöver ju utbildas någonstans. Många av dessa forskningsinstitut finns faktiskt i närheten av något universitet.

ASW: Den här frågan är en riktigt het potatis som är närmast tabubelagd att diskutera. Jag brukar själv använda ordet ”forskningsuniversitet” när jag talar om de större universiteten i Sverige – här har vi ju inte institut i någon högre utsträckning. Men det kan väcka starka reaktioner från högskolorna.

PG: Jag, som själv är rektor för en högskola, tycker inte att det borde vara så svårt att ta upp skillnaden mellan akademiska institutioner som bedriver forskning och de som inte gör det. Det finns ju, som Kjell var inne på, också högskolor som är specialiserade, och som bedriver forskning, som exempelvis Handelshögskolan. Men mycket handlar nog om tilldelningen av ekonomiska medel, därför att ofta kräver avancerad forskning stora ekonomiska resurser. Den bakomliggande frågan tycker jag är mera intressant: kan en högskola i längden fungera väl om den inte också har forskning? Jag skulle tro att det faktiskt behövs forskning för att i längden upprätthålla kvaliteten på utbildningen. De amerikanska universiteten utan forskning har ju också en annan självförståelse än det som vi här i Europa brukar förknippa med universitet. De kanske snarast kan jämföras med våra europeiska professionshögskolor.

Nu till en helt annan fråga: Hur avgränsar man vad som kan räknas som vetenskap? Vad passar inte in på ett universitet?

ASW: Ibland uppkommer behovet av att dra gränser, eftersom man bedömer att en viss verksamhet inte lever upp till kraven på vetenskaplighet. Ett praktiskt exempel är antroposoflärarutbildningen som togs bort i samband med Lärarhögskolans inkorporering i Stockholms universitet. Det var främst företrädare från det naturvetenskapliga området som påpekade att en del av deras kurslitteratur innehöll påståenden som var oförenliga med väletablerad vetenskap. Det blev ett visst rabalder när den utbildningen lades ner. Men jag tror att det beslutet var riktigt, åtminstone utifrån de axplock av inlägg som jag har tagit del av i den frågan. Det är viktigt att man accepterar fundamenta inom vetenskaplig forskning. Sedan har ju Stockholms universitet också alltid berömt sig av att inte ha teologi. Man är noga med att säga att det är religionshistoria man bedriver, inte religionsvetenskap. Frågan är väl dock om det inte i dag är att betrakta mest som en akademisk spetsfundighet. Även en religionsvetare kan förhoppningsvis hålla den nödvändiga kritiska distansen till sitt forskningsobjekt.

KB: En angränsande fråga är ju om professionsutbildningar, som till exempel bibliotekarie- och journalistutbildningar, bör finnas på universiteten, eller om de snarare bör finnas på egna högskolor. På senare tid har dessutom termen ”professionsuniversitet” dykt upp eftersom vissa universitet vill göra en poäng just av att de erbjuder yrkesutbildningar. De liknar lite de amerikanska universitet som inte är forskningsuniversitet.

ASW: Ibland undrar jag om det faktum att allt fler yrkesutbildningar flyttats över till universiteten snarast bottnar i en känsla av att de behöver akademiseras för att få högre anseende. Jag tror att det är en skadlig utveckling. Det kanske till och med är ett uttryck för ett förakt gentemot den traderade erfarenhet som finns inom olika yrkesprofessioner och andra former av kunskap som traditionellt inte förmedlats vid universiteten.

PG: Den akademiska verksamheten bygger ju på förmågan till kritiskt tänkande, inklusive förmågan att reflektera över den egna verksamhetens betingelser och självklarheter, för att därigenom kunna vidareutveckla verksamheten. Men finns det inte på motsvarande sätt ett behov av att ifrågasätta och vidareutveckla även professionsverksamheterna? När lärlingen så småningom blir mästare kanske han omvärderar det som han tagit emot från sin mästare, eller i alla fall på något sätt vidareutvecklar det?

KB: Jo, men hur är det då exempelvis inom sjuksköterskeutbildningen? Mot slutet av utbildningen redovisar man väl sina kunskaper i skriftlig form, och säkert också i praktiskt handlande. Men det är kanske på en sådan utbildning inte lika relevant att skriva en uppsats där man redogör för olika teoretiska metoder och den hittillsvarande forskningen inom området, på det sätt som man gör inom de traditionella akademiska disciplinerna.

Det talas i dag mycket om att studenterna har bristfälliga förkunskaper när de börjar sin akademiska utbildning. Märker ni själva av några påtagliga konsekvenser av detta i er dagliga verksamhet?

KB: Hela den här debatten handlar mycket om anekdotisk kunskap. Det behövs mer empiri. När forskare diskuterar dessa saker så sker det ofta utifrån den enskilde forskarens personliga erfarenheter, men det är sällan man stöder sig på någon forskning om saken. För grundskolan och gymnasiet finns det forskning att stödja sig på, men det är betydligt tunnare när det kommer till högskolan. Jag tycker att diskussionerna därför ofta blir rätt ofruktbara.

ASW: Jag tror att du har rätt, Kjell, att det behövs mer empiri i det avseendet. Däremot är jag skeptisk till det utvärderingsraseri som den akademiska verksamheten har att tampas med numera. Kraven på utvärderingar kan faktiskt bli överdrivna. Det ligger nu ett förslag på riksdagens bord utformat av Universitetskanslern, som lägger huvudansvaret för kvalitetsutvärderingarna på universiteten och högskolorna själva. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) ska i sin tur kontrollera att dessa utvärderingssystem fungerar på ett tillfredsställande sätt. För egen del är jag positiv till att kvalitetsansvaret primärt ligger hos lärosätena. Att det finns någon form av extern utvärdering är också bra, eftersom det handlar om människors utbildning och om hur skattemedel används. Men i huvudsak bör detta skötas av lärosätena själva. Att arbeta på att ständigt förbättra kvaliteten på undervisning och forskning hör ju hur som helst till de akademiska kärnuppgifterna. Det kan vi inte abdikera ifrån, oavsett vilket slags granskningssystem det än i övrigt må finnas.

PG: Om man vill vara lite cynisk, så skulle man kunna säga att det nya förslaget bara innebär en förflyttning av det ekonomiska ansvaret för utvärderingsarbetet från staten till lärosätena, med bibehållen möjlighet för staten att avgöra vad som ska räknas som ett tillräckligt bra utvärderingsarbete. UKÄ behåller sista ordet. Men jag håller också med om att UKÄ:s förslag i grunden är bra, eftersom det visar att man tar lärosätena på allvar.

Vad har ni för uppfattningar om på vilket sätt högskolor och universitet bör styras?

KB: Utifrån en forskningsfinansiärs horisont har man ingen uppfattning i den frågan, annat än att det avgörande är att universiteten fungerar väl, just som universitet, och kollegialiteten hör till de aspekter som är viktiga i det sammanhanget. I dag diskuteras dessa frågor ofta i termer av kollegialitet och linjestyrning, som beskrivs som varandras motsatser. I det första fallet väljs personer till ledningsuppgifter av sina akademiska kollegor, medan de i det senare fallet rekryteras genom att tjänsterna utlyses och vem som vill kan söka dem. Men jag måste medge att jag inte förstår varför dessa två sätt att utse ledande befattningshavare behöver betraktas som varandras motsatser. Kollegialitet i all ära, men jag har svårt att se hur ett universitet skulle kunna fungera helt och hållet som en kollegial institution, med tanke på hur universiteten ser ut i dag. På sitt sätt behövs det väl mer av både kollegialitet och linjestyrning. Med andra ord, det behövs tydligare och kraftigare ledning.

ASW: Ledningsutredningen, som just nu är ute på remiss, föreslår en tydligare ansvars- och mandatfördelning, vilket är bra. Universiteten är hybridorganisationer, där linjestyrningsaspekten spelar en viktig roll, men de måste samtidigt verkligen slå vakt om den kollegiala samverkan. Betydelsen av de kollegiala ledningsstrukturerna får inte underskattas, de hör till universitetens själ. Det gäller att vässa dem och få dem att fungera som betydligt vassare förändringsinstrument. Återigen handlar det om individer: att rekrytera riktigt bra ledare är avgörande för verksamheten.

KB: På sina håll har det inom akademin själv förekommit kritik mot att ledande befattningshavare inom linjestyrningsmodellen inte har haft en tillräckligt gedigen vetenskaplig meritering. Det har kanske lett till att ledningarna på sina håll har fått en svagare ställning, eftersom de inte har vunnit lika stor acceptans bland medarbetarna. Men samtidigt får man heller inte glömma bort att de allra flesta personer som sitter i linjestyrande ledningspositioner ju faktiskt kommer ur den akademiska verksamheten.

Det blir i dag allt vanligare att högre utbildning förmedlas via internet. Hur ser ni på utvecklingen med allt fler nätbaserade akademiska kurser?

PG: Det ställer utan tvekan nya krav på lärarna. Men i grunden är internet ett medium, ungefär på samma sätt som böcker är ett medium. Det ger möjligheter att förmedla innehåll. Nätet ger kanske bättre möjligheter att förmedla vissa typer av innehåll, men i princip är det bara ett medium vid sidan om de andra. Det får visa sig med tiden vilka plattformar och användningsformer som kommer att få större genomslag, det är ännu en öppen fråga. Däremot tror jag att hela utbildningar baserade på internet kommer att utgöra undantaget snarare än regeln även i framtiden. Mötet med verkliga personer går inte att undvara.

ASW: Jag tror också att domedagsprofetiorna om att universiteten kommer att försvinna framöver är högst överdrivna. Däremot tycker jag att det är väldigt bra att internet utmanar våra undervisningsformer. Nätet är förmodligen döden för jättestora kurser som bygger på en tråkigt malande föreläsare i en föreläsningssal med 600 åhörare. Och det är bra så. Och kanske leder det till att campusbaserad undervisning blir mer levande och dialogisk och i större utsträckning består i att man diskuterar ett innehåll som studenterna kan hämta in via digitala medier.

KB: Jag har fått intrycket att man ofta väljer mellan antingen campusundervisning eller nätbaserad undervisning, men att det däremot sällan förekommer blandformer. Det verkar vara mycket antingen eller-tänkande här. Har ni också det intrycket?

PG: Nej, jag har snarare intrycket av att det som växer mest just nu är blandformer, alltså att allt fler kurser består både av campusundervisning och undervisning på nätet. Jag personligen tror inte att framtidens utbildningar kommer att vara rent nätbaserade. Bra utbildning klarar sig inte utan den mänskliga faktorn, mötena mellan studenter och lärare och mötena studenterna sinsemellan går inte att ersätta med nätet. Men nätet öppnar ändå många nya möjligheter. I Afrika har jesuiter börjat ge nätbaserad undervisning för folk i flyktingläger. Människor som annars inte skulle ha haft tillgång till utbildning ges på så sätt möjligheter att skaffa sig kvalificerade kunskaper inom olika områden. Och det visar sig att folk kan nå riktigt bra studieresultat också under de betingelserna.

Om ni till slut skulle ge ett gott råd till en ung människa som i dag påbörjar sina akademiska studier, hur skulle det låta?

KB: Jag skulle då slå ett slag för den gammalmodiga dygden flit. Låt studierna vara din heltidssysselsättning och låt flitens lampa brinna klart! Det räcker inte med att bara lägga ner 20–24 timmar i veckan på studierna. Studierna är ingen bisyssla, gå in i dem med hull och hår!

ASW: När jag håller välkomsthälsningar till nya studenter brukar jag ofta välkomna dem genom att uppmana dem att låta nyfikenhet och lust vara deras drivkrafter i studierna. Lusten att söka ny kunskap är den bästa drivkraften. Och passa på att utnyttja den bredd och rikedom av kunskaper som finns på universitetet! Läs gärna en extra kurs om något som intresserar dig vid sidan om det egna utbildningsprogrammet. Och låt dig berikas av mötena med många andra människor som är nyfikna på ny kunskap.

PG: Jag tänker i liknande banor. Jag kommer att tänka på den tidigare rektorn vid Uppsala universitet, Stig Strömholm, som framhävde att högre studier handlar om att utvecklas som en hel människa. Studierna och allt runt omkring, som mötena med andra studenter, hör samman med varandra och är en mycket värdefull erfarenhet att ha med sig ut i det fortsatta livet.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.