Äktenskapet i den politiska debatten

Regeringen har givit en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till en modell där par av samma kön ska kunna ingå äktenskap: ”Det ska övervägas om vigselrätten för trossamfunden ska vara kvar eller om äktenskapet endast bör ingås civilt. Om utredaren kommer fram till att äktenskap bör kunna ingås av par av samma kön, bör detta få till följd att partnerskapslagen från 1995 upphävs.”

Utredningen beräknas avsluta sitt arbete den 30 mars 2007. Men partierna i den nuvarande regeringskoalitionen har redan tagit ställning. Vänsterpartiet vill uttryckligen ”likställa det homosexuella äktenskapet med det heterosexuella”. Miljöpartiet är inne på samma linje. Nyligen presenterade partistyrelsen ett förslag till valmanifest, som ska behandlas av miljöpartiets kongress 25–28 maj. Den första meningen i det avsnitt som har rubriken ”All kärlek är bra kärlek” lyder: ”En könsneutral äktenskapslagstiftning ska införas.”

Socialdemokraterna behandlade frågan vid förra höstens partikongress. Jämställdhetsminister Jens Orback meddelade då i Ekot den 30 oktober 2005 att partistyrelsen hade övergivit sin tidigare avvaktande hållning: ”Det här innebär att vi säger att vi ska ha könsneutralt äktenskap, men att det är viktigt att vi tittar på formerna för hur detta ska gå till.” Partikongressen beslutade att socialdemokraterna ska förespråka en könsneutral äktenskapslagstiftning. Därmed har det fortsatta utredningsarbetet, ur den sittande regeringens synvinkel, synbarligen reducerats till en fråga om formerna för homosexuella vigslar.

En socialdemokratisk regering kan givetvis välja att bortse från den egna partikongressens beslut, på samma sätt som socialdemokratiska regeringar länge har bortsett från partiprogrammets krav på införande av republik. Vad som talar emot detta är dock att frågan kan komma upp till behandling ganska kort tid efter kongressens ställningstagande, samt att de två partier som kan tänkas stödja en socialdemokratisk minoritetsregering (v och mp) tycks vara fast beslutna att få till stånd en könsneutral äktenskapslag. En socialdemokratisk valseger bäddar således med stor sannolikhet för en förändring av äktenskapsbalken.

Vad som skulle hända vid ett maktskifte är mera oklart.

På den borgerliga sidan kan man notera att kristdemokraterna är ensamma om att entydigt ta ställning för äktenskapet som en institution för man och kvinna. Som kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har formulerat saken i Dagen 11/11 2005: ”Äktenskapslagstiftningen är inte diskriminerande mot någon person. Den reglerar en viss typ av relationer, nämligen heterosexuella parrelationer, främst för barnens skull.”

Centerpartiets ståndpunkt är lika entydig som kristdemokraternas, men med omvända förtecken. Som riksdagsledamoten Annika Qarlsson (c) konstaterade i en riksdagsdebatt: ”För centerpartiet är alla familjer lika mycket värda och därför driver vi kravet på en könsneutral äktenskapslagstiftning. Precis på samma sätt som vi drivit homosexuellas rätt att ansöka om adoption och lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning.”

Också folkpartiet vill avskaffa partnerskapslagen och införa en gemensam äktenskapslag för alla parrelationer: ”Alla par ska ha rätt att ingå äktenskap.” Det är betydligt svårare att säga var moderaterna, det största borgerliga partiet, står.

Moderaterna har ställt sig bakom att den pågående utredningen kring äktenskap och sexuell samlevnad ska ”pröva en gemensam lagstiftning avseende äktenskap mellan personer av olika kön och partnerskap mellan personer av samma kön”. I Svenska kyrkans kyrkoval i höstas drev moderaterna linjen att respektive trossamfund ska få ”avgöra vad som är förenligt med dess trosuppfattning”. Ur detta ställningstagande kan man dock inte dra någon säker slutsats om hur moderaterna kommer att förhålla sig till den fortsatta diskussionen, vare sig i Svenska kyrkan eller i riksdagen.

En indikation på oenigheten inom moderaterna gavs i samband med att Svenska kyrkans kyrkomöte fattade beslut om införande av en välsignelseakt i anslutning till registrerat partnerskap. 26 av 48 moderata ledamöter röstade nej. En majoritet i den moderata gruppen ställde sig också bakom ett förslag om att återremittera hela ärendet till kyrkostyrelsen, för vidare beredning. Gunnar Sibbmark, kyrkomötets moderate ordförande, röstade ja till välsignelseakten, men konstaterade samtidigt i Kyrkans tidning 44/2005: ”För mig är det en väldigt stor skillnad mellan vigselakt och välsignelseakt – i dag hade jag inte kunnat säga ja till en vigselakt för homosexuella.”

Hur många som i likhet med Sibbmark drar en avgörande skiljelinje mellan välsignelse och vigsel är oklart. Men Johan Dalman, den handläggare vid kyrkokansliet i Uppsala som hade berett frågan inför kyrkomötet, har konstaterat i Kyrkans tidning 44/2005: ”En förutsättning för att det över huvud taget blev ett beslut i kyrkomötet var att man inte använde samma begrepp för homosexuella som för heterosexuella. Att särskilja äktenskapet som något förbehållet man och kvinna var viktigt.”

Nästan alla riksdagspartier lutar starkt åt ett övergivande av äktenskapet som en institution för man och kvinna. Möjligen kan man tänka sig att en borgerlig regering skulle vara något mindre benägen att ta initiativ till en ändring i äktenskapsbalken, eftersom de borgerliga partierna av allt att döma skulle ha svårt att enas om en gemensam linje. Men även en borgerlig regering skulle naturligtvis vara beroende av riksdagsmajoritetens vilja. Riksdagen kan mycket väl fatta beslut som ger ett annat utfall än det som regeringen önskar, förutsatt att några av partierna i regeringen ansluter sig till en faktiskt existerande majoritet i parlamentet.

Vid en riksdagsvotering kan man gissa att ett antal ledamöter skulle avvika från den officiella partilinjen, till förmån för äktenskapet mellan man och kvinna, men förmodligen inte i tillräckligt stor utsträckning för att fälla ett förslag om övergång till en könsneutral ordning.

Förutsättningarna kan givetvis förändras. Politiska ställningstaganden är sällan nedtecknade på stentavlor. Om det visar sig att det finns en kraftfull gräsrotsopinion för äktenskapets bevarande kan det få genomslag långt in i partiernas led, oavsett vad som står i partiprogrammen. Problemet är förstås att en sådan gräsrotsopinion sannolikt kommer att ha svårt att komma till tals. Många av samhällets tyngsta opinionsbildande instanser – i partier, organisationer och medier – kommer att göra sitt bästa för att utmåla invändningarna mot samkönade vigslar som ett utslag av ren fördomsfullhet.

Svenska kyrkans agerande kommer utan tvivel att ha stor betydelse för den fortsatta debatten. Vilken ståndpunkt kommer då Svenska kyrkan att inta? Det är inte lätt att gissa i dagsläget. Men bland kyrkopolitikerna tycks det finnas ett starkt stöd för en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Inför kyrkovalet ställde Kyrkans tidning ett antal frågor till cirka 450 kandidater som stod på valbar plats. Utifrån valresultatet gjorde tidningen senare en genomgång av svaren för att få en bild av hur det nyvalda kyrkomötet ställer sig i, bland annat, frågan om vigsel för samkönade par. (Man bör notera att frågan alltså uttryckligen handlade om vigsel och inte om en välsignelseakt.) 52 procent av de nyvalda säger ja till vigsel för samkönade par, en tredjedel är negativt inställda och 15 procent har avstått från att svara.