Äktenskapet ifrågasatt

Under de senaste månaderna har den aktuella statliga Äktenskaps- och partnerskapsutredningen (SOU 2005:03) rönt både samtycke och motstånd i en rad utfrågningar på regeringskansliet och i massmedierna. Frågan gäller om par av samma kön ska kunna ingå äktenskap. Är det en mänsklig rättighet att olika former för samlevnad ska få kallas äktenskap? I syfte att klara ut och precisera begreppen inbjöd ordföranden för utredningen, f.d. justitiekanslern Hans Regner, i mitten av mars en rad organisationer, däribland Respekt, den katolska rörelsen för livet, till fortsatta samtal och diskussioner.

I det följande återges, i lätt bearbetad form, den muntliga framställningen av Respekts syn på äktenskapets innebörd. För att stävja väntade invändningar betonade företrädarna för rörelsen, att den katolska kyrkan och Respekt inte känner någon beröringsångest inför fenomenet homosexualitet eller för personer med homosexuell läggning. Ifråga om människovärde och mänsklig värdighet, i fråga om möjligheter till personlig utveckling och socialt erkännande får det inte finnas någon åtskillnad. För alla personer gäller ovillkorligt samma medfödda och inneboende värdighet. Kristen tro och etik handlar om delaktighet, gemenskap och integration. Det betyder emellertid inte att alla ska få göra samma sak.

Kristen etik, liksom all annan etik, innebär att lära sig och lära ut konsten att leva ett gott liv. Ett gott liv utmärks både av utveckling och inskränkningar, av möjligheter och begränsningar. Att leva ett gott liv innebär också att kunna dra gränser. Så kan exempelvis en patient inte kräva vilken behandling som helst. I livets slutskede får man inte gehör om man begär en dödande spruta trots att man betraktar eutanasi som en mänsklig rättighet. Studenter måste uppfylla vissa kriterier för att få tillträde till högskolan. Den grundlagskyddade yttrandefriheten är kringskuren. Man får inte göra eller säga vad som helst. Exemplen är legio. Detta är en utgångspunkt för det fortsatta resonemanget.

Äktenskapsbegreppet

Analogt till denna insikt om begränsningar får inte vem som helst ingå äktenskap. Barn under en viss ålder får inte gifta sig, inte heller nära släktingar. Frågan som då ofrånkomligen uppstår är vem som kvalificerar sig för ett äktenskap. I enlighet med rötterna till vår kultur från Jerusalem, Aten och Rom innebär äktenskapet föreningen av en man och en kvinna. På engelska är definitionen än tydligare: Matrimony is the union of a man and a woman in wedlock. Termen ’wedlock’ uttrycker något definitivt. Gemenskapen mellan en man och en kvinna är ’locked’. Det rör sig om ett beslut och en handling som är reserverad för den man och den kvinna som ingått äktenskap. Man kan också säga att begreppet äktenskap inte bara faktiskt är reserverat för en man och en kvinna. Begreppet har redan tidigt i vår kulturs historia fått en normativ kraft. Äktenskapet gäller faktiskt, etiskt och juridiskt, enheten mellan en man och en kvinna.

Man behöver alltså inte nödvändigtvis gå till de kristna källorna, till skapelseberättelserna i Gamla testamentet eller till Nya testamentet, för att få stöd för den nämnda uppfattningen. Både förkristna och utomkristna källor har betraktat äktenskapet som en exklusiv livsform mellan en man och en kvinna. Begreppet äktenskap är således väl definierat och har på våra breddgrader aldrig ifrågasatts institutionellt. Den som ändå gör det har bevisbördan på sin sida.

Som i så många andra sammanhang bygger Guds nåd även i fråga om äktenskapet på människans natur. Som ofta har påpekats var det inte Jesus Kristus som instiftade äktenskapet, det existerade långt före honom och utanför kristendomen. Men Jesus Kristus har mycket tydligt bekräftat och helgat det redan befintliga äktenskapet och gett det värdigheten av ett sakrament. Enligt katolsk syn innebär detta att makarna delar Guds närvaro och omsorg med varandra. De är just som man och kvinna synliga tecken på Guds nåd och skapande energi för varandra. Radikalt uttryckt kan man säga att Guds inkarnation, det vill säga Guds biologiska och moralisk-personliga människoblivande, förankras i äktenskapet som alltså inte bara är ett kontrakt mellan människor. Det har en längre räckvidd och en djupare kärna: det äkta paret ingår ett heligt förbund med den inneboende avsikten och potentialen att om möjligt alstra nytt liv genom naturliga livsprocesser. Den katolska kyrkan bekräftar äktenskapet och tillmäter det en dignitetet av ett exklusivt förbund mellan en man och en kvinna.

Demokratibegreppet

Man möter ofta den kanske oreflekterade uppfattningen att det demokratiska styrelseskicket ska upphäva alla former av diskriminering. En fråga som måste tas på allvar är, om inte den katolska kyrkan och rörelsen Respekt diskriminerar de personer som har en alternativ social och sexuell läggning. Detta är en viktig fråga som både staten och kyrkan ska behandla med stor varsamhet. Den vedertagna definitionen av äktenskapet är ett bidrag från tidigare kulturer och inte minst från kristendomen till samhället, det vill säga till det dåtida, det nuvarande och det framtida samhället. Staten får inte fylla det väl definierade äktenskapsbegreppet med ett nytt och främmande innehåll som det inte rymmer vare sig i sitt ursprung eller i sin historia. Om staten vill ge par av samma kön en av dem önskad samlevnadsform får staten och de berörda parterna finna en ny adekvat benämning och ett korrekt begrepp för denna samlevnadsform. Runt hörnet lurar annars faran för en omvänd diskriminering.

Diskriminering innebär en social särbehandling och en moralisk integritetskränkning. Att förändra den gällande definitionen av äktenskapet och släppa in andra samlevnadsformer under samma tak diskriminerar dem som enligt vedertagen terminologi redan bor under taket. Att genom en ny lag häva diskrimineringen för en grupp är varken hållbart eller framsynt, om lagen samtidigt diskriminerar en annan grupp genom att lägga beslag på en redan reserverad terminologi. Den katolska kyrkan, men även företrädare för andra samfund och religioner i vårt land, skulle känna sig kränkta i en av sina centrala övertygelser (jfr Brännpunkt SvD 2006-02-22). Om par av samma kön finner plats under samma tak och i samma hem och detta kallas äktenskap blir det en falsk varudeklaration. Språkets makt över tanken, och tvärtom, kan vara förödande.

Den fråga som i demokratins namn till sist måste besvaras är vilket synsätt, vilken behandling och vilken lag som är minst diskriminerande och därmed minimerar skador för enskilda och för samhället. Det är inte alldeles uppenbart att homosexuella par som redan idag har lagskyddade rättigheter att skapa en för dem specifik samlevnadsform är diskriminerade. Om lagstiftaren vill fastslå nya rättigheter för en viss grupp måste man göra avvägningar mellan det bestående och förändringen, och detta mot en så vid framtidshorisont som möjligt.

En etisk markering

Det är ett axiom att varje val av både moralisk ståndpunkt och politiskt ställningstagande medför ett bortval. Hur man än bär sig åt så kommer man inte undan att betala ett pris i form av ett förlorat eller förminskat värde när man träffar ett val. Man bosätter sig på en plats och väljer bort andra, man väljer ett yrke och väljer bort andra, man väljer en livsform och sorterar bort alla andra. I detta ligger ett av det mänskliga livets grundvillkor. I fråga om samlevnadsformerna gäller frågan oftast antingen eller, inte både och.

Frågan om äktenskapets bestånd, dess vara eller icke-vara, ingår dessutom i ett större sammanhang, i ett helt livsmönster. Det är inte bara äktenskapet som sådant som hotas när dess innebörd förvanskas. Det är fråga om en bärande hörnsten i hela samhällsbygget. Äktenskapet får inte lättsinnigt göras till föremål för pragmatiskt godtycke. För mycket står på spel.

Vi är förmodligen eniga om att vi måste anstränga oss till det yttersta i vår strävan efter att undanröja så mycket diskriminering som möjligt. Men det finns ingen demokrati som har utplånat alla former av diskriminering. Att göra det är omöjligt, och det är därför toleranströskeln mellan samhällets olika grupperingar och prioriteringar måste sättas relativt högt. Den får emellertid inte vara så hög att gränserna för olika intressen blir
oöverstigliga.

Att basera samhället på orubbliga grundvärden, att vara och handla principfast och samtidigt tänja toleransbegreppet till det yttersta liknar cirkelns kvadratur. Den katolska kyrkan och dess livsrörelse Respekt vill respektera alla människor och befrämja deras liv, även och inte minst de homosexuellas liv. Gränsdragningen för en konstruktiv samexistens i samhället ställer höga krav på insikt och hänsyn. Det vi väntar oss är samhällets respekt för den samlevnadsform som har fått definitionen äktenskap.