Dar es Salaam – mötesplats och startpunkt

Dar es Salaam betyder fredens hamn. En hamn är en plats där fartyg möts och varifrån de ger sig ut på ny seglats. Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Dar es Salaam innebar både möte och start. Såtillvida är namnet symboliskt för det som hände där under två intensiva veckor 13–26 juni 1977.

Mötet var förlagt till det nybyggda universitetsområdet 13 km väster om huvudstaden. Det påkostade byggnadskomplexet är ett imponerande uttryck för ambitionerna hos det unga Tanzania, som blev självständig stat så sent som 1960. Landets fattigdom är omvittnad. Levnadsstandarden är låg och medellivslängden kort mätt med västerländska mått. Städernas antal är få, industrin är föga utbyggd. Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden, jorden och dess näringar ger sysselsättning och livsuppehälle. Mitt i denna materiella brist satsas stort på utbildning. Syftet är att befria folket från analfabetism och skapa förutsättningar för landets framtida utveckling. En länk i utbildningsprogrammet är Dar es Salaams universitet på Ubungo Observation Hill. De skyskrapsliknande byggnaderna syns vida omkring. Därifrån har man också en vacker utsikt över det kulliga afrikanska landskapet ner mot Indiska oceanens blånande yta i öster. Universitet inrymmer sex fakulteter och omkring 3 000 studenter, vilka alla bor på campus.

Det avskilda och ändå öppna universitetsområdet skapade goda förutsättningar för gemenskap och koncentrerat arbete. Plenarsammanträdena hölls i den kupolformade Nkrumah Hall, måltiderna intogs i två rymliga matsalar, deltagarna bodde samlat i de för tillfället övergivna studentrummen, som var enkla men ändamålsenliga. Det fanns också andra lokaler för gruppmöten och seminariesammanträden men en stor del av verksamheten kunde förläggas utomhus till de spatiösa grönområdena mellan byggnadskomplexen. I den mörka milda afrika-natten under en strålande stjärnhimmel med Södra korset i centrum fortsattes samvaron kring förfriskningar eller den underhållning, som den unga tanzaniska kyrkan så generöst bidrog med.

En annan mötesplats var universitetsområdets kyrka, egentligen avsedd för alla kristna konfessioner men nu upplåten för generalförsamlingens dagliga morgonmässor. Dessa utgjorde en god illustration till den liturgiska mångfalden inom den lutherska kyrkofamiljen. Intill kyrkan ligger en moské, gudstjänstlokal för de muslimska studenterna vid universitetet. Kristna och muslimer lever uppenbarligen fredligt tillsammans i Tanzania. Vid öppningshögtidligheten i Nkrumah Hall satt en hög företrädare för muslimerna på podiet vid sidan av en romersk-katolsk och en anglikansk biskop. Universitetets talesman meddelade vid det tillfället att planer finns på inrättandet av en ny fakultet, ett institut för dialog mellan kristna och muslimer.

Deltagarna

Sammanlagt fanns på campus under generalförsamlingen omkring 800 människor. En stor grupp utgjordes av administrativ personal; pressen var rikligt företrädd. Till den dagliga servicen hörde utgivningen av ”LW17 Assembly Day by Day”, mötets egen nyhetsbulletin, som tillställdes alla närvarande. Bland deltagarna märktes först och främst de 260 delegaterna. De hade säte i själva möteshallen, och de ensamma hade rösträtt. Vid deras sida fanns rådgivare och officiella observatörer från de stora kyrkofamiljerna. Den katolska kyrkan hade sänt tre prominenta personligheter, biskop Hans Martensen från Köpenhamn, pater Stepan Schmidt, företrädare för enhetssekretariatet i Vatikanen och professor Heinz Schatte. De deltog aktivt både som observatörer och rådgivare. Biskop Martensen svarade inför plenum på den norske biskopen Andreas Aarflots föredrag om lutherdomen och kyrkans enhet. Schätte spelade en mycket aktiv roll för information om katolska förslag till någon form av reception av lutherdomens viktigaste bekännelseskrift Confessio Augustana (Augsburgska bekännelsen). Jag återkommer till den frågan senare.

Mötets tema

”I Kristus – en ny gemenskap” sammanfattades i tre underrubriker: ”I Kristus – tillsammans i mission”, ”I Kristus – en gemenskap i den Helige Ande” och ”I Kristus – ansvarsfull omvårdnad om skapelsen”. Vart och ett av dessa tre teman behandlades i seminarier. Men dessförinnan hade delaspekter på de olika ämnena diskuterats i mindre issue-groups. Dessa fungerade tillika som bibelstudiegrupper. Avsikten var att här ge varje deltagare en möjlighet att uttrycka tankar och låta andra ta del av sina erfarenheter. Slutligen drogs alla viktiga synpunkter och resultat samman för beslut i plenum. Greppet att slå sönder den stora församlingen i mindre grupper var lyckat och bidrog i hög grad till att generalförsamlingen blev en mötesplats, där den nya gemenskapen i Kristus förverkligades. Det är inte möjligt och knappast heller meningsfullt att inom ramen för en kort artikel redogöra för alla beslut. Jag koncentrerar mig på ett par frågor, som hörde till generalförsamlingens centrala. De kan innebära – om resolutionerna i någon mån förverkligas – en startpunkt för det fortsatta arbetet inom den lutherska kyrkofamiljen. Den ena frågan handlar om mänskliga rättigheter, rasism och diskriminering, den andra om den lutherska identiteten och den ekumeniska förpliktelsen.

Mänskliga rättigheter

Eftersom generalförsamlingen hölls i Afrika var det självklart att frågan om rasism och mänskliga rättigheter skulle komma upp på dagordningen. Tanzania hör till de s k frontstaterna och engagerar sig aktivt för befrielsekampen i Zimbabwe och mot den sydafrikanska apartheidpolitiken. Tidningarna innehöll dagligen nyheter om de svåra rasmotsättningarna i södra Afrika. Generalförsamlingen gjorde ett kraftfullt uttalande för fria val i Sydafrika och mot raspolitiken där. Det blir en ofrånkomlig Kristen plikt att träda upp mot det rådande systemet och verka för alla människors lika värde och rättigheter.

Holsten Fagersberg ingick i Svenska kyrkans delegation vid LVF.s sjätte generalförsamling. Han ar docent i systematisk teologi och han har medarbetat vid utformningen av Leuenbergkonkordin.

Att kränkningen av de mänskliga rättigheterna är ett universellt problem har blivit ordentligt belyst under 1970-talet i studier publicerade av Kyrkornas världsråd (KV) (St Pöltenrapporten 1974 och Nairobi 1975, Section V: Structures of Injustice and Struggles for Liberation), den Reformerta världsalliansen (Theological Basis of Human Rights 1976) och den katolska kyrkan (Die Kirche und die Menschenrechte 1976). Redan LVF:s femte generalförsamling i Evian 1970 uttalade sig för de mänskliga rättigheterna. Dokumentet är dock tunt och ensidigt. Det inriktade sig huvudsakligen på förhållandena i Brasilien utan att beakta frågans generella innebörd. Från 1970 förelåg en rekommendation om ett vidare studium inom världsförbundet och dess medlemskyrkor. Resultatet från en konsultation förra året presenterades i den lilla volymen ”Theological Perspectives on Human Rights” 1977. Generalförsamlingen hade här ett utmärkt material som grund för sin plädering för de mänskliga rättigheterna och i anslutning därtill uttalanden om Helsingforsavtalets uppföljning i Belgrad och om förhållandena i Sydafrika.

Man kan naturligtvis undra, om en särskild studie över de mänskliga rättigheterna inom LVF är motiverad. Utförs inte ett onödigt dubbelarbete? Utan tvekan föreligger här ett bra exempel på en fråga, som är lämpad för ekumenisk samverkan. Att arbetet gjorts inom LVF kan ändå rättfärdigas på två sätt. LVF vill genom denna studie dels nå ut till sina medlemskyrkor och hos dem inskärpa ämnets vikt, dels lämna ett bidrag från den lutherska teologins utgångspunkter.

Konsultationen i St Pölten 1974 formulerade sex fundamentala mänskliga rättigheter. Den lutherska rapporten avstår från sådana försök utan utgår i stället från förefintliga internationella rättighetskataloger. Den gör också den intressanta och självkritiska iakttagelsen, att andra grupper än de etablerade kyrkorna tidigast förde fram tanken på människors lika rättigheter och värde. Krafter såväl utanför som innanför kyrkorna håller nu tanken vid liv. Denna etiska fråga är förankrad i förnuftet och skapelsens lag.

Lutherdomen finner här ett praktiskt uttryck för sin skapelsetro. En teologisk uppgift är därför inte att tänka ut nya rättigheter utan att förstå och tillämpa de allmänt erkända principerna. De kan indelas i tre grupper: rättigheter som garanterar medborgarna deras frihet, deras jämställdhet och deras möjligheter att deltaga i samhällets beslutsprocesser (the rights to freedom and protection, the rights concerning equality and the rights of participation). Alla dessa rättigheter utgör ett sammanhängande helt. De respekteras olika i skilda politiska system. Kyrkans uppgift är att i kritisk solidaritet med samhället vaka över deras tillämpning.

Därvid bör man kunna draga nytta av Luthers åtskillnad mellan den rätt som gäller en själv och den som gäller andra. Som enskild individ kan en kristen, under protest, avstå från en rätt, som förvägras honom, men han skall aldrig tveka att träda upp för nästans rätt. På det sättet befrias människorättsdiskussionen från att bli en förevändning för ensidigt egoistiska anspråk. De märkliga rättigheterna blir i stället ett etiskt instrument för ansvarsfullt umgänge med den skapade världen i nästanskärlekens tjänst.

Lutherdomen och ekumeniken

Många etiska problem lämpar sig väl för ekumenisk samverkan. Förslag framfördes också vid generalförsamlingen att etiken skulle beaktas mera i fortsatta kontakter med andra konfessioner. Överhuvud intog de ekumeniska frågorna ett stort utrymme på programmet. Ekumeniken är inskriven som ett mål i LVF:s konstitution. Världsförbundets uppgift är att befrämja enheten både mellan lutherska kyrkor och mellan dessa och den världsvida kristna kyrkogemenskapen (LWF Constitution 111). LVF har varit inbegripet i bilaterala samtal med katoliker, reformerta och anglikaner. Det har ett eget forskningsinstitut i Strasbourg, som uteslutande ägnar sig åt ekumeniska problem. Institutet var företrätt vid generalförsamlingen och presenterades i s k open hearings, vilka rönte både intresse och uppskattning. Ekumeniken var vid sidan av de mänskliga rättigheterna ett av generalförsamlingens huvudteman. Det behandlades i det andra seminariet som sammanfattades under rubriken ”I Kristus – en gemenskap i den Helige Ande”. Som bakgrundsmaterial förelåg de nyutgivna skrifterna ”Lutheran Identity” (1977) och ”Ecumenical Relations of the Lutheran World Federation. Report of the working group on the interrelations between the various bilateral dialogues” (1977).

”Lutheran Identity” har tillkommit på initiativ av det ekumeniska forskningsinstitutet i Strasbourg. Dess syfte sammanfaller med LVF:s dubbla uppgift att verka för den lutherska och den allmänkyrkliga enheten. I båda fallen är det betydelsefullt med en reflexion över lutherdomens kännemärken i dagens situation. Utgivarna försöker att på några sidor sammanfatta de insikter lutherdomen alltid har velat kämpa för och nu vill tillföra den ekumeniska dialogen. ”Ecumenical Relations” granskar resultaten av förda bilaterala dialoger och skisserar modeller och metoder för det fortsatta arbetet.

De bilaterala samtalens fortsättning, den ekumeniska målsättningen och det katolska erkännandet av Confessio Augustana var tre ekumeniska frågor, som generalförsamlingen stannade inför och fattade beslut om. Som startpunkt för det framtida arbetet är besluten av största betydelse.

De bilaterala samtalen

Hittills förda bilaterala samtal har satt spår i Leuenbergkonkordin och den uppnådda kyrkogemenskapen mellan lutherska, reformerta och unierade kyrkor i Europa. Samtalen med den katolska kyrkan gav till resultat Maltarapporten 1971, och de fortsätter nu i en andra omgång kring eukaristin och episkopatet. De anglikansk-lutherska samtalens facit sammanfattas i Pullachrapporten 1972. I båda dessa fall blir den närmast liggande uppgiften att göra resultaten kända på församlingsplanet och få dem antagna av kyrkoledningarna. Kyrkogemenskapen mellan lutheraner och reformerta i Europa har kommit ett steg längre. Den sätts där på praktiskt prov i församlingarnas dagliga liv och i de planerade regionala samtalen. De bilaterala samtalen kommer att utvidgas sedan en inbjudan har utgått till LVF från den ekumeniske patriarken Demetrios I i Konstantinopel om upptagandet av en sådan dialog. LVF:s exekutivkommitté har tackat ja till inbjudan. Vid generalförsamlingen meddelades, att de ortodoxa redan har vidtagit åtgärder som förberedelse till samtalen.

Modeller och mål för ekumeniken

Det finns i vida kretsar både otålighet och oklarhet beträffande ekumenikens målsättning. Otåligheten gäller takten i framstegen. Man frågar, vad det blir av alla ekumeniska ansträngningar. Leder de endast till resolutioner eller avsätter de konkreta resultat? Oklarheten rör formen för kyrkans enhet.

Vad vill man uppnå? Hur tänker man sig de framtida relationerna mellan kyrkorna?

Allmän enighet torde nu råda om att målet inte kan vara något annat och mindre än kyrkornas synliga enhet. Detta är klart utsagt både i förberedelsematerialet (Ecumenical Relations § 134) och i resolutionen vid generalförsamlingen om de lutherska kyrkorna i den ekumeniska rörelsen (Lutheran Churches in the ecumenical movement § 7: ‘The effort to continue and develop fellowship among lutherans should therefore be accompanied by the effort to achieve visible unity of the Church).

Ändå har det rått osäkerhet om formerna för enheten. Olika modeller har prövats, accepterats och förkastats. Den provisoriska formel man stannat inför och som generalförsamlingen antog heter ”reconciled diversity”. Varje konfession har erfarenheter och insikter att bidraga med. Den enhet man söker kan inte vara monolitisk utan måste på något sätt ge plats åt mångfalden och olikheterna hos kristna konfessioner och kyrkoformer (Ecumenical Relations § 151). Denna mångfald föreligger redan inom en och samma konfession och den exemplifierades tydligt i de olika gudstjänsterna och nattvardsgångarna i Dar es Salaam. När mångfalden förlorar sin antagonistiska natur, blir den inte en risk utan en rikedom. Därför måste olikheten vara försonad, man skall eftersträva en ”reconciled diversity”. I den ingår ett ömsesidigt erkännande av varandras dop och ämbeten och en förpliktelse till samverkan i vittnesbörd och tjänst (Ecumenical Relations § 155).

Det är klart att formeln ”reconciled diversity” har sin begränsning. De kan motivera status och bli en huvudkudde i stället för en ansats till något genomgripande nytt. Redan i ”Ecumenical Relations” (§ 154) sägs, att formeln är ”provisional” och att den kanske inte presenterar den detaljerade och slutgiltiga beskrivningen av vad kyrkans enhet kan innebära. Särskilt från svensk sida ville man varna för att Lutherska världsförbundet blir ett mål i sig. Uppdrag gavs åt LVF:s exekutivkommitté att reagera positivt på en inbjudan från Kyrkornas Världsråd om fördjupat samarbete och nya former för samverkan (Lutheran churches in the ecumenical movement § 16).

Katolskt erkännande av Confessio Augustana

Ett annat steg i samma riktning förefaller planerna på ett katolskt erkännande av Augsburgska bekännelsen (CA) vara. CA tillkom vid riksdagen i Augsburg 1530. Melanchthon skrev den i ett tvåfaldigt syfte. Dels ville han kortfattat framställa innehållet i den tro som lutheranerna utifrån sin bibeltolkning stod för, dels önskade han att CA skulle tjäna som utgångspunkt för enhet mellan katoliker och lutheraner. Planen misslyckades då, men tanken har nu väckts från katolsk sida, ursprungligen av kardinal Joseph Ratzinger i München, att den katolska kyrkan i samband med 450-årsjubileet 1980 skulle erkänna CA som ett legitimt uttryck för den kristna tron och acceptera de lutherska kyrkorna som ”sanna kyrkor i Kristus”. De katolska och lutherska kyrkorna skulle då inte längre vara separerade kyrkor utan betrakta varandra som ”systerkyrkor”. Den katolske observatören Heinz Schätte är särskilt engagerad i denna fråga. I augusti publicerar han tillsammans med Harding Meyer, professor vid det ekumeniska forskningsinstitutet i Strasbourg, en volym, som redovisar den diskussion som förts i Tyskland under gångna år i anslutning till det katolska initiativet. Avsikten är också att inom ett år utge boken i amerikansk översättning.

Planerna väcker både förhoppningar och rädsla. Det finns grupper inom världslutherdomen, som ännu inte är mogna för ett sådant närmande till den katolska kyrkan. Varnande röster höjdes mot alltför långtgående förhoppningar. Processen måste med nödvändighet var lång och säkerligen också svår. Inte desto mindre tog generalförsamlingen fasta på initiativet och uttryckte sin beredvillighet att positivt ta upp de förslag som kan komma fram. ”Medveten om betydelsen av detta initiativ välkomnar generalförsamlingen de ansträngingar som syftar till ett katolskt erkännande av Confessio Augustana, uttrycker sin beredvillighet att ta upp en dialog med den romerskkatolska kyrkan om detta ämne och uppdrar åt exekutivkommittén att omsorgsfullt följa detta ärende och undersöka vilka möjligheter, problem och ekumeniska implikationer det innesluter” (Lutheran Churches in the ecumenical movement § 15). – Framtiden får utvisa, vad detta initiativ kan leda till. Utan tvivel blir augustanajubileet 1980 uppmärksammat i många lutherska kyrkor. Det blir säkerligen anledning att återkomma till frågan.

Val

En viktig uppgift för generalförsamlingen var att välja ny president efter avgående Mikko Juva från Finland och ny exekutivkommitte. I de gjorda valen fokuserades några tendenser vid generalförsamlingen. Till president valdes biskop Josiah M. Kibira, Bukoba, Tanzania. Detta val, som mottogs med översvallande jubel inte minst av de närvarande tanzanierna, uppfattades som ett erkännande av hemlandskyrkans utomordentliga insatser som värd för generalförsamlingen. Det bekräftar LVF:s hållning i rasfrågan. Genom valet har kyrkorna i tredje världen intagit sin fullvärdiga plats i den lutherska kyrkofamiljen. Förväntningar finns på att de unga kyrkorna alltmera aktivt skall lämna bidrag till tolkning och förståelse av evangeliet i nutidens komplicerade värld.

En annan tendens vid generalförsamlingen var att stärka kvinnorepresentationen. Den nya gemenskapen i Kristus kräver insatser av kvinnor och män. Biskopar och präster av båda könen tjänstgjorde vid den avslutande nattvardsgången i Nkrumah Hall. Antalet kvinnor och lekmän utökades i den nya exekutivkommitten, där den svenske ärkebiskopen efterträds av Carl Gustaf von Ehrenheim, som tillika blir LVF:s nye skattmästare.

Slutintrycket

är positivt. Det var en arbetande församling i Dar es Salaam. Gemenskapen mellan deltagarna förverkligades på flera plan, i smågrupper, seminarier och plena, i gudstjänster, andakter och personlig samvaro. De rikliga tillfällena till personliga kontakter och ömsesidigt tankeutbyte i den slutna miljön på campus var inte minst betydelsefulla. Besluten var i de flesta fall väl förberedda och de kunde fattas i enighetutan politisk slagsida. Många uppgifter väntar nu på uppföljning. Avgörande blir i sista hand, om besluten i Dar es Salaam kan föras ut i församlingarna och där påverka attityder och ställningstaganden i riktning mot en fördjupad gemenskap i Kristus. Då blir generalförsamlingen 1977 inte bara ett tillfälligt möte utan en verklig startpunkt för något nytt.

Som facit av den hittillsvarande diskussionen om ett eventuellt katolskt erkännande av den augsburgska trosbekännelsen kan man redan nu fastslå två ting: 1. Confessio Augustana skulle enligt sina egna utsagor kunna betraktas som en katolsk bekännelseskrift, och som sådan har den aldrig tillbakavisats genom något officiellt katolskt ställningstagande. 2. Undersökningar av V. Pfnör, W. Pannenberg, H. Jorissen och andra har övertygande visat, att Augustana åtminstone i ljuset av den katolska teologins uppfattning om sig själv efter andra Vatikankonciliet principiellt kan tolkas katolskt och såtillvida även recipieras katolskt. Detta är ett mer än glädjande resultat som berättigar till stora förhoppningar beträffande de ekumeniska strävandenas fortsatta förlopp. Den fundamentala lutherska bekännelseskriften måste alltså inte nödvändigtvis skilja kyrkorna åt, den skulle rent av kunna bidra till deras enhet.

Walther Kasper