Att bedja är mänskligt

Det mest spännande i en människas liv inträffar säkerligen då hon säger ja till Guds Ande. När människan i djupet av sin person låter den helige Ande komma in, börjar en nyskapelse som har sitt motstycke bara i det ögonblick då Guds Ande för första gången svävade över vattnet. Den människa, som på detta sätt låter sitt liv – sitt personliga liv – få ny gestalt, ur henne kommer ”strömmar av levande vatten att välla fram”.

Om detta den mänskliga personens engagemang och öppenhet för Gud handlar en bok om bönen, som nyligen presenterats för svensk publik, Att bedja är mänskligt av Josef Sudbrack.

Det är denna boks stora förtjänst att den startar just i det som människan erfar som sin konkreta verklighet. Dessa situationer, där människan påtagligt känner sig hemma, där hon tycker sig gå med fast mark under fötterna, i dessa situationer har hon anledning att leta efter vad S. med vissa filosofer kallar ”disclosuresituations”. Det är öppningar i erfarenheten av det konkreta, som tvingar henne att ställa ytterligare frågor, som tvingar människan att söka sig vidare efter livets mål. Dessa tillfällen borde vi enligt S. bli mer observanta på; de bär på fröet till ett mänskligt bedjande. ”Raden av mänskliga situationer som kan bli utgångspunkter för bön kan inte göras lång nog. Att fostra sig själv och andra till bön har alltid bestått och består fortfarande i att utröna vilka de möjliga utgångspunkterna är. ”

Detta sökande leder den moderna människan också till erfarenheten av det ”konstlade”, det som hon själv har skapat: teknik och vetenskap. Det är värdefullt att författaren söker i erfarenheter som alltmer tycks föda vanmakt och ångest hos människor, det som människor själva är upphov till. Man skulle eljest tro att dessa erfarenheter borde göra människan stum och tillintetgjord och inte kunna bli utgångspunkt för bön. För många människor tycks det faktiskt också vara så. Man har inte lyckats bygga in sin upplevda verklighet i ett personligt förhållande till Gud. Detta har försvårat insikten om bönens nödvändighet. Kanske har man bara uppfattat bönen som en plikt. Kring denna kärnpunkt – det personliga engagemanget inför Gud – tecknar S. dragen av en bönens livshållning för den moderna människan.

Hoppets grundton

Man kan fråga sig vilket det största hindret för kristen bön i vår tid är. Svårigheterna har sin grund i olika faktorer, med personliga variationer. En faktor är svårigheten att komma till ro för bön – både att hitta en rofylld yttre ram och än mer att bli ”närvarande” i sig själv. En annan faktor är tvivel på bönens effekt. Här kommer man nära en grundsvårighet, nämligen det slutna perspektiv i vilket många ser världen och sin tillvaro. Människan vänjs vid att hennes liv restlöst förklaras utifrån sociologiska och psykologiska lagar. Allt går att förändra, förutsatt att man känner de rätta medlen. I ett sådant slutet perspektiv blir bönen bara ett uttryck för magi och övertro. Samtidigt låser man möjligheterna till ett meningsfullt mänskligt engagemang. Livet blir till sist meningslöst; bara det slutliga nederlaget väntar. Men också en sådan ”gräns” erfarenhet kan leda människan till bön. ”Förr eller senare upphör människans förmåga att bemästra hennes förståndsmässiga och känslomässiga strävan, trots hennes kristna inriktning; hon börjar sätta sin lit till en annan, se bort från sig själv och upp till Gud; hon börjar i tro antaga mysteriet, med andra ord: hon ber.”

Det är här som hoppet blir en verklighet, en livshållning. Människan söker sig utöver sig själv, utöver den värld hon lever i, och finner sin förankring i Gud. Detta är ingen enkel väg, inget man lever med lättsinnigt. Tvärtom varnar författaren för att ”nedvärdera det gudomliga ‘Du’ till ett billigt kamratförhållande”. Så enkel är inte Gud – och inte heller människan. Vi väntar oss inte med ens ett djupt förtroende, ett tillitsfullt förhållande, när vi möter en obekant människa. Vi släpper inte till oss utan vidare. Skulle det då vara enklare att nalkas detta outgrundliga som vi kallar Gud? Att leva i hoppet är något man måste öva sig till. Då övar vi oss också i ett förbehållslöst engagemang i en värld som ‘förlorat modet. S. binder samman hopp, engagemang och bön. Vi vågar hoppas på Guds slutgiltiga seger och godhet. Vi har mött den i Jesus Kristus; därför sträcker vi oss i bönen mot Gud för att låta honom genomlysa allt vad vi är. Så förstår vi också att vår verklighet är Guds, att vårt engagemang är hans, att det aldrig kan förlora sin mening.

Att skilja mellan andarna

Sudbrack berör i sin bok några områden som är speciellt intressanta i den svenska situationen, frånsett att den ö.h.t. ger ett fördjupat perspektiv på bönen. Ett sådant område är hur man skiljer mellan andarna. Utan tvekan praktiseras ”bön” långt utanför bekännande kristnas led. (Se t.ex. Berndt Gustafssons bok Svenska folkets böner.) Inför detta uppkommer frågan: Vad är äkta ansatser till ett sökande efter Gud? Vad är bön i specifikt kristen bemärkelse? Vad kan man med rätta uppfatta som bönesvar? Förmågan att skilja mellan andarna är nödvändig för att den kristnes egen bön skall kunna renas. Den är också nödvändig för den kristne som vill hjälpa andra människor, med erfarenhet av ”utomkristen” bön, att komma vidare och verkligen nå Gud, ”fastän han ju inte är långt ifrån någon enda av oss”.

Det första och viktigaste kännetecknet på kristen bön är att den är en bön i Jesu namn. ”För den som tror blir all mänsklig erfarenhet en väg till Kristus.” Det blir alltså en uppgift för den som ber att reda ut hur hans/hennes livs trådar leder till Kristus. Ägid Van Broeckhoven har givit ett fint uttryck för detta korrektiv: ”När vi ser in i Guds ansikte – det är Kristus – och i detta inte kan se våra vänner, då är detta ett tecken på att Gud vill föra oss närmare våra vänner och på att vi måste rena oss själva genom bön” (Freundschaft in Gott s. 61). Kristus är alltså centrum i kristen bön.

Det andra kännetecknet sammanfaller i sin förlängning med det förra. Här gäller det bönens och trons resultat i livet. ”Det finns inget bättre kriterium på den kristna bönen än det kristna livet.” Med denna inriktning bör man ordna sitt böneliv. Endast den bön som bär frukt i det konkreta livet är äkta. ”Detta är ett gammalt tecken i den andliga traditionen: frid, glädje, glatt lynne är tecken på den rätta vägen.” Detta att bönen ger resultat i livet är en viktig insikt när man ställs inför extraordinära andliga upplevelser. Hur ska man uppfatta sådana? Vad är de värda? Är de verkligen sända av Gud? S. framhåller att det just är resultatet i livet som fäderna frågat efter i sådana situationer. Dessutom har de alltid manat till besinning och ödmjukhet: ”att inte fästa någon vikt vid den stora upplevelsen, att inte tro sig vara bättre än andra, utan mer än någonsin inse sin ovärdighet”.

Ett ytterligare, i den allmänna svenska situationen kanske särskilt viktigt, kriterium att påminna om är bönens ”vikaraktär”. I en sådan framställning om bönen som Att bedja är mänskligt står den mänskliga personen med sina unika erfarenheter markerat i centrum. Man kan då fråga sig, om det verkligen finns några kriterier för bön, och om inte allt förlorar sig i individualism och pluralism. S. diskuterar denna fråga ingående. Han framhåller nödvändigheten av att hålla fast vid ”den kristna personalismen”; därefter kan man ta steget till trons ”vi”, till gemenskapen. Det är viktigt att dessa två, det personliga engagemanget och den övergripande gemenskapen inte står i motsats till varandra, utan att den personliga erfarenheten genom trons ”vi” lyfts till ett högre plan. S. åskådliggör detta genom att hänvisa till hur språket fungerar. Språket hör hemma i gemenskapen, är ett uttryck för något gemensamt; samtidigt måste den enskilde tillägna sig detta språk och forma det på ett personligt sätt. Den äkta bönens samband med den kyrkliga gemenskapen är även det en konsekvens av bönen i Jesu namn, i Kristus. Att den enskilde ber i Jesu namn innebär just att han/hon överlämnar sitt eget liv till den gemenskap som är Kristi kropp och tolkar sitt livs erfarenheter i ljuset av kyrkans sändning i världen – dvs tänker och ber med kyrkan.

Österländsk mystik?

Samtidigt som kristna av idag har stora svårigheter med sitt böneliv och har svårt att finna bönens identitet, finns många tecken på ivrigt sökande efter äkta och helgjuten andlighet. I detta sökande vänder sig många till olika former av österländsk mystik för att stilla sin hunger efter äkta bön.

S. avvisar inte sådana övningar i koncentration och meditation. Däremot anser han, att det är viktigt att sätta in dem i ett större sammanhang och just betrakta dem som metoder; däri ligger deras begränsning. Metoden (S. använder Jesusbönen som exempel) har i uppgift att förbereda kroppen och själen för ett möte med Gud. S. varnar däremot dels för att låta metoden bli ett självändamål (och därmed vidskepelse), dels för att ta upp metoder som inte är föreskrivna ”inifrån livets egna lagar”. Fördelarna med metoden är ”att hela människan blir indragen i mötet med Gud. Säkerligen är meditationsövningar av stor vikt just i vår tid, då människors tempo är högt uppskruvat och det är svårt att samla sig och komma till ro i sig själv” just för att förbereda hela människan för ett möte med Gud. Detta måste dock hela tiden balanseras mot att Gud alltid ger sig till människan i suverän frihet. Ingen metod framkallar något möte med Gud. ”Varje kristen metod har sin gräns: om den inte är öppen, helt öppen för Guds fria nåd så avlägsnar den sig från kristendomen.” Andre Louf för denna tanke vidare och framhåller metodens begränsning: ”Denna naturliga övning är utan tvekan nyttig. Den visar hur beroende kropp och själ är av varandra. Men är redan detta bön? Är inte bönen i Jesus Kristus en gåva från Gud? Kristen bön griper tvivvelsutan djupare: Tillsammans med Sonen anropar den Fadern, med Jesus tackar den Gud Fadern och lovar och prisar honom. Kropp och själ som befriats genom andlig övning kan uttrycka sig obehindrat.”

Detta att metoden förbereder ett möte med Gud kan man också översätta med att, den tänder en längtan hos människan efter att få fyllas av den helige Ande – en längtan efter Gud och ett bättre medvetande om vilka vi är som människor. Klemens Tilmann skriver: ”Varje meditation tjänar också medmänniskan. Den gör oss mera osjälviska, öppnare för andra och mottagligare för Gud och hans avsikter.”

En vägvisare

Att bedja är mänskligt tillhör inte den mest lättsmälta lektyren om det andliga livet. Det är inte en direkt uppbyggelsebok. Kanske skulle den ha vunnit på att innehålla mera av omsorgsfull – och därmed mera igenkännbar – beskrivning av de erfarenheter som för S. är bönens utgångspunkter. Inte på alla punkter i den svenska översättningen har det lyckats att klargöra tankegången i det bitvis svårtillgängliga tyska originalet. Men Att bedja är mänskligt förmedlar kontakt med en bred andlig tradition, och förhoppningsvis kommer den att inspirera många till ett förnyat andligt liv, inspirera till en bönens och hoppets anda.