Vatikanens räkenskaper II

Fattigdomen tolkad i lönsamhetens termer

Finansreformen inriktades sålunda endast på att förbättra rådande system i syfte att få bättre avkastning på investeringarna. Reformen innebar också att man minskade Vatikanens aktieinnehav i de enskilda bolagen – vilket innebär att man bibehåller fördelarna av kapitalutdelningen samtidigt som man slipper ansvar för driften – och spridde investeringarna på den internationella kapitalmarknaden. Om detta har kardinal Vagnozzi yttrat:

”Vi försöker inte längre få kontroll över några bolag. Vi sprider istället våra investeringar till fler bolag och försöker i fortsättningen endast hålla svaga minoritetsandelar.” De nya rutinerna för investeringarna hade framför allt till syfte att låta Vatikanen slippa ansvar i händelse av konkurs. I en intervju med L. Furno har kardinal Vagnozzi uttalat sig än tydligare: ”Alla investeringar har inte flyttats från Italien. Heliga stolens förvaltningar får möta ständigt växande behov med de inkomster, som allt mindre räcker till för avsedda ändamål. Som varje klok förvaltare försöker heliga stolen att placera investeringarna där avkastningen är störst och pålagorna minst.” Enligt Furno har de nya investeringarna – såsom har skett i Förenta staterna – placerats i bolag, som sysslar med telekommunikationer, försäkringar eller bankverksamhet, av vilka några av de sistnämnda finns i Schweiz.

Det skulle vara fel att bestrida att Vatikanens vidsträckta och mångskiftande placeringar i aktier skulle vara fria från ovälkomna överraskningar. Det är nämligen omöjligt att helt kontrollera vad som händer med det finanskapital, som man sätter in i de finansieringsinstitut, som svarar för kreditgivning åt det produktiva näringslivet. Många kommer ihåg den gamla anekdoten som brukade berättas om hur förskräckt Pius XII blev när han fick veta att Vatikanen hade finansiella intressen hos leverantörer till Mao Tse Tungs revolutionära arme. Nyligen fick också Vatikanen ta itu med att dementera de rykten som var i svang om att Vatikanen hade köpt ett stort antal aktier i ett danskt bolag, som i sin tur förberedde att göra investeringar i fabriker som tillverkar preventivmedel. I hithörande frågor uttalade kardinal Vagnozzi: ”Noggranna instruktioner har utfärdats om att investeringar inte skall göras i verksamheter som kommer i konflikt med den kristna moralen. Detta gäller exempelvis sådana delar av den farmaceutiska industrin, som sysslar med att framställa havandeskapshindrande medel. Vidare får investeringar inte göras i verksamhet, som står i motsats till kyrkans uppdrag att värna om freden i världen.”

Ökad solidaritet med det kapitalistiska västerlandet

Institutet för kyrkans inrättningar fungerar – med principen om att lönsamheten framför allt skall tillgodose – som Vatikanens bankirfirma på den internationella kapitalmarknaden. Institutet sköter ordnarnas tillgångar – mer än en miljard lire – och tar hand om heliga stolen närstående institutioners och föreningars ekonomiska angelägenheter. Vidare anlitar kardinaler, biskopar, kurieprelater samt andra vatikanska – och även italienska – medborgare institutet. Ett villkor för att få anlita institutet är dock att man har fått rekommendationer från behörigt håll inom Vatikanen och själv fyller vissa kvalifikationer. Räntan på insättningar hos Vatikanens bankir är bra mycket bättre än på motsvarande bankräkningar hos italienska kreditinstitut. Italienske finansministern Pret angav – när han i detalj redovisade Vatikanens inkomster av aktier år 1965 – institutets vinst till 1 849 260 871 lire. Detta betyder med andra ord att mer än hälften av de aktieinkomster, som tillförs Vatikanens olika förvaltningar, uppbärs av detta finansieringsinstitut. Fördelningen mellan institutet och övriga förvaltningar har varit densamma både under åren före 1965 och därefter.

Institutet för kyrkans inrättningar är själv en autonom inrättning, som står under påvens direkta tillsyn. Institutet är därför en stat i staten som står i spetsen för alla Vatikanens ekonomiska förvaltningar och har ett eget kapital, vars storlek uppskattas till omkring 200 miljarder lire. Det är detta institut, som svarar för Heliga stolens internationella kapitalomföringar och som ser till att många religiösa organisationers investeringar placeras inom den internationella kapitalmarknaden där bästa avkastning står att hämta. Vatikanen drar betydande nytta av denna placeringsverksamhet eftersom institutet belägger avkastningen på de investeringar, som har utförts för kundernas räkning, med på procentbas beräknade avgifter. Samtidigt som institutet i många fall har lyckats synnerligen väl med sina placeringar har man, som skedde under åren 1974-75, råkat ut för bakstötar genom misslyckade spekulationer, som har medfört förluster på 40 miljarder lire.

Peterspenningen

Jämte avkastningen på den förmögenhet, som förvaltas av heliga stolens särskilda förmögenhetsförvaltning, och räntan på det kapital, som har placerats hos Vatikanens bankirinrättning, finns ytterligare en finansieringskälla. Denna källa är Peterspenningen. Denna katolikernas årliga gåva till påven skapades i sin moderna form av de franska katolikerna i samband med att Rom år 1870 erövrades och gjordes till det nya Italiens huvudstad. De pengar som inflyter direkt till påven från de troende förvaltas av statssekretariatet. Pengarna samlas in av de nationella episkopaten i samband med kyrkliga högtider vid vilka påven särskilt hedras. Även andra gåvor till påven räknas hit. Enligt en källa uppgick Peterspenningen under Johannes XXIII till ungefär åtta till tio miljarder lire per år. Genom dessa inkomster kunde kostnaderna för konciliet Vaticanum II utan svårigheter finansieras. Normalt används merparten av Peterspenningen till att bekosta påvens sociala verksamhet. Den katolska kyrkan anses också vara världens mest betydande välgörenhetsorganisation. Vidare används Peterspenningen till att täcka Osservatore Romanos förlust och för att bekosta en del andra inrättningar vid Vatikanen och i Italien. Största delen av Peterspenningen kommer från de nordamerikanska och tyska biskopsstiften. Prefekturen för ekonomiska frågor anger bland de faktorer som medför minskade inkomster ”en pågående minskning av de sedvanliga gåvorna till heliga stolen”. Minskningen av Peterspenningen anses vara mycket betydande. Denna uppgår numera blott till ett belopp, som inte överstiger två miljarder lire. Den kris som rör de kyrkliga institutionernas trovärdighet anfäktar också Peterspenningen. Det finns likaså anledning att förmoda att de kyrkliga institutionernas finansiella besvär står i samband med den prästkris som råder. Bristen på präster gör att kyrkan måste anlita lekmän, vilka skall avlönas på ett rimligt sätt för sina tjänster. Genom att använda inkomsterna under Peterspenningen för att täcka minskningen i Heliga stolens övriga inkomster har budgeten kunnat balanseras trots att de ordinarie inkomsterna inte räcker till för de löpande utgifter, som dessa inkomster är avsedda för. En annan finansiell säkerhetsventil har varit påvens rätt till inkomster från vissa heliga platser i Italien. Det gäller Pompeji och Loreto samt basilikan S:t Antonius i Padua. Dessa inkomster uppgår tillsammans till omkring 33 miljarder lire. Inkomsterna från Loreto har använts för att ge finansiellt stöd åt kyrkans spekulationer i konkursdrabbade hotell.

Till slut kan det också finnas anledning att – för fullständighetens skull – berätta om de finansieringskällor som Vatikanstatens egen förvaltning – guvernörsämbetet – förfogar över. Dessa inkomster härrör från handel, ”annona”, försäljning av frimärken till en vinst av två miljarder lire årligen, inträdesavgifter m m vid museerna, vilka dock inte förslår att täcka de stora kostnaderna för underhåll och bevakning. Bland de institutioner som har egna ekonomiska tillgångar må nämnas Kongregationen för trosfrågor och kongregationen för prästerskapet. Bland de påvliga kongregationerna har kongregationen för evangeliets utbredande bland folken den mest omfattande budgeten. Denna budget är också den enda, som Vatikanen offentliggör i sin helhet. Mer om detta längre fram.

Uppgår Vatikanens inkomster till 600 miljarder lire?

Om vi skulle försöka oss på en sammanfattning – som måhända är en aning djärv – kan vi säga att inkomsterna från den räntebärande förmögenheten och de andra inkomstkällorna – dvs inkomsterna under den heliga stolens förmögenhetsförvaltning, Peterspenningen, finansieringsinstitutet för kyrkans inrättningar, guvernörsämbetet och från vissa heliga platser – uppgår till 600 miljarder lire sammanlagt. Detta belopp används enligt närmare bestämmande av prefekturen för ekonomiska frågor till tre skilda syften för de ekonomiska och finansiella verksamheter, som bedrivs inom de andra förvaltningar, som står under prefekturens tillsyn. Den ekonomiska verksamheten uppges gälla ”institutionella syften (ledning av hela katolska kyrkan, biskopsstiftet Roms behov, den suveräna Vatikanstatens styrelse och förvaltning, skilda typer av kulturell verksamhet, social hjälp m m); vidare tjänster av skilda slag (expeditions- och kontorsverksamhet, telekommunikationer, energidistribution, underhåll av byggnader och anläggningar m m); samt till slut ekonomiska syften, särskilt sådana som står i samband med förvaltning av heliga stolens förmögenhet”.

III. Vatikanens finanser och de nationella kyrkorna

När vi har hunnit så här långt i vår redovisning kan det finnas anledning att vi närmar oss ett annat problem. Detta problem gäller huruvida och i vilken grad de ekonomiska band, som förenar Vatikanen med kyrkorna i vissa länder, medför ett särskilt beroende. Är det med andra ord möjligt att styrka en hypotes om att Vatikanen håller de kyrkor i särskilt strama tyglar, som erhåller ekonomiskt stöd från Vatikanen? Är det då också så att dessa kyrkor tilldelas bistådd under villkor av att de intar viss hållning både vad gäller verksamhetens former och i teologiska frågor? Det finns anledning att komma ihåg de ord som uttalades av biskop Helder Camara – i närvaro av den apostoliske nuntien – vid invigningen av det nya prästseminariet i Recife år 1965: ”Den helige fadern har beslutat om och låtit uppföra detta prästseminarium . . . Prästerna och prästkandidaterna bör dock aldrig glömma att de predikar om Guds godhet för folk som lever under omänskliga villkor.”

Kroppen i söder och inom tredje världen – huvudet i länderna runt Nordatlanten

Fördelningen av kyrkans ”huvud” på det rika västerlandet och ”lemmarna” på de fattiga länderna i tredje världen ger anledning till bekymmer. Kristendomen blir mindre och mindre europeisk och västerländsk, tyngdpunkten förskjuts alltmer till det södra halvklotet. Samtidigt blir de nya kyrkor, som finns i denna del av världen alltmer medvetna om sin kulturella särprägel. Detsamma gäller om kyrkorna – gamla eller nya – i alla underutvecklade länder (Afrika, Asien och Latinamerika).

Man kan slå fast att en stor del av de unga kyrkorna får mellan 70 och 90°76 av sina finansiella behov täckta av bidrag från utlandet. I sitt tungt vägande arbete ”La terza Chiesa alle porte” (Rom 1975) skriver Walbert Buhlmann följande (s. 402): ”Efter den politiska avkoloniseringen blir det nödvändigt att också se till att strukturen i de unga nationella kyrkorna ändras. Det duger inte att dessa förblir beroende av utlandet.” Denne välkände expert på missionsfrågor återger också ett uttalande från en otryckt avhandling av en afrikansk präst från Kamerun vid namn B. Nkuissi: ”Kyrkorna i missionsländerna befinner sig i en dramatisk situation. Dessa kyrkor lever i själva verket på konstgjord näring. De liknar svårt sjuka människor, vars livsviktiga organ såsom hjärtat och lungorna är konstgjorda och som andas med hjälp av respirator och som dessutom inte kan leva om de inte ständigt erhåller blodtransfusioner. Våra unga kyrkor lever endast genom att de får ständiga insprutningar av pengar och personal. Detta medför att det teologiska tänkandet, de liturgiska reformerna och de pastorala metoderna också tillförs utifrån.”

Trossen som styr

Ivan Illich har utfört en liknande kritik beträffande de tillskott av pengar, personal och västerländsk ideologi, som tillförs de latinamerikanska kyrkorna. Trots att den lära om hur kyrkan bör vara organiserad, som har kommit in från västerländerna, inte har visat sig särskilt användbar, har man dock trots allt hållit fast vid densamma. I mars 1976 hölls i Rom ett sammanträde med tyska, belgiska och latinamerikanska teologer och experter. Vid sammanträdet fastställdes en plan för ett antimarxistiskt fälttåg inom de latinamerikanska kyrkorna. Ordförande vid sammanträdet var biskopen av Essen, Franz Hengsbach, som också är ordförande för organisationen ”Adveniat”, som förmedlar de västtyska biskoparnas finansiella stöd åt de latinamerikanska kyrkorna. Jämte denne västtyske biskop presiderade Bogotas hjälpbiskop Alfonso Lopez Trujillo – generalsekreterare i de latinamerikanska biskopskonferensernas samarbetsråd CELAM – som är känd för sina konservativa åsikter, vid konferensen. Tyskarnas påtagliga närvaro vid konferensen ansågs bekräfta en misstanke om att de stora ekonomiska bidrag, som tyskarna lämnar till de latinamerikanska kyrkorna används för att stärka konservativa riktningar, som också råder inom CELAM.

Krafter som ger kontakt kristna samhällen emellan

Det syns klart att de rika kyrkornas gåvor till de fattiga systerkyrkorna är nödvändiga och att de innebär en öppning och en inbjudan till kontakt mellan skilda typer av kristna samhällen. Man räknar med att den västtyska katolska kyrkan på skilda vägar under år 1970 har överlämnat nästan 100 miljarder lire (= ca 500 miljoner skr) till kyrkor i tredje världen och till andra kyrkor, som anses behöva finansiellt stöd. Man har anledning att påminna sig ärkebiskopen av Yaounde (Kamerun), Zoas, bekymrade ord under den fjärde biskopssynoden 1974 när – på tal om vikten att afrikanisera de afrikanska kyrkorna – det från ett och annat håll föreslogs att man skulle försöka nå detta mål snabbare genom att redan nu skära av det ekonomiska och personella stödet från de europeiska kyrkorna.

Håller Vatikanen kyrkorna i tygeln med hjälp av bidragen?

Man kan fråga sig i vilken grad de nationella kyrkorna själva känner sig beroende av Vatikanen till följd av de ekonomiska bidrag som kommer därifrån. Naturligtvis finns det en hel del exempel på ekonomisk styrning. Man bör dock akta sig för att draga för snabba och allmängiltiga slutsatser av sådana exempel. Det är vågsamt att helt mekaniskt bygga upp en teori på iakttagelser rörande ett visst samband mellan en ekonomisk struktur och det andliga livets villkor. Detta gäller särskilt inom det religiösa fältet. I verkligheten varierar omständigheterna. Den katolska kyrkan i Italien erhåller ekonomiska bidrag från den heliga stolen. Vatikanen stöder sålunda den katolska aktionen, ACLI (den kristna fackföreningsrörelsen), den katolska tidningen ”Avvenire”, regionala prästseminarier, ett katolskt universitet m fl institutioner och ändamål. Den italienska kyrkans påtagliga följsamhet mot Vatikanen när det gäller politiska frågor – som gott kan förklaras med hjälp av de ekonomiska banden – har dock på intet sätt motsvarighet i de afrikanska och asiatiska kyrkorna. Här är situationen annorlunda.

Vi bör också hålla i minnet att banden mellan Vatikanen och de nationella kyrkorna är av två slag. Dels är det fråga om Vatikanens bidrag till sociala och välgörande ändamål och dels

om bistånd till kyrkans mission. Den sociala sidan sköts – vad gäller den övergripande ledningen – av den påvliga nämnden ”Cor unum” och missionsfrågorna av kongregationen för evangelisering.

”Cor unum” – Vatikanens sociala bistånd

Ledamöterna i ”Cor unum” består mest av företrädare för olika katolska organisationer, som sysslar med social hjälpverksamhet. Nämnden har en samordnande uppgift. Detta gäller både frågor på lång sikt och katastroffall, som kräver snabba åtgärder. Det är inte känt vilken ekonomisk storlek dessa samordnade hjälpinsatser har. Det förmodas emellertid att vid pass tretton miljoner människor erhåller bidrag från katolska hjälporganisationer. Av officiella rapporter framgår att ”Cor unum” redovisar insatser för utvecklingsprogram i Colombia och Tanzania. Vidare har denna påvliga nämnd utarbetat ett program för stöd åt flyktingar från Indokina samt stött kommittén för återuppbyggnadsarbete i Vietnam. Dessutom har ”Cor unum” medverkat när det har gällt att få fram snabb hjälp vid naturkatastrofer såsom torkan i Afrika, översvämningarna i Pakistan m.m. Hjälp har också lämnats till folken i Pakistan, Libanon och de gamla portugisiska kolonierna i Afrika med anledning av krigshändelser.

Det som förefaller att vara mest betydelsefullt när det gäller denna centraliserade hjälpverksamhet är att man även inom det centrala organet – vars inrättande för övrigt på sin tid rönte kritik – har väckt frågan om den hänsyn man oundgängligen bör ta till de nationella kyrkornas egenart. Vid en gemensam sittning med ledande företrädare för den påvliga komissionen ”Justitia et Pax” och det påvliga lekmannarådet i september 1974 kom man fram till ett uttalande om att det vore nödvändigt ”att framför allt se till att lokalt tillgängliga resurser utnyttjas och att de nationella kyrkornas självstyre främjas” i vad som anginge beslut om och verkställande av kyrkliga hjälpprogram. Detta uttalande innebar ett klart steg mot erkännande av att det är de nationella kyrkorna, som har det egentliga ansvaret för verksamheten. Härigenom motverkade man risken att biståndsprogrammen genomförs av stora centrala välgörenhetsorgan på det internationella planet. En sådan ordning skulle lätt kunna leda till en svårfångad men påtaglig kulturell imperialism.

Kongregationen för evangelisationen

Hos den påvliga kongregationen för evangelisationen har en redovisning upprättats över de bidrag som betalades ut under år 1974 som finansiellt stöd åt kyrkans mission. Det särskilda organet för trons utbredande ”Propaganda Fide” hade under samma år (1974) delat ut bidrag till sammanlagt 45 602 123 US-dollars. Detta belopp översteg med 9 021 613 dollar 1973 års bidrag. 43 % av bidragen användes för kyrkorna i Afrika och 41 % för de asiatiska kyrkorna. Det går att få ett visst begrepp om syftena med bidragen genom att studera vilka institutioner m m, som har varit bidragens mottagare. Merparten av bidragen har använts för att stödja kyrkliga institutioner. 12 % av pengarna har använts för att främja katolsk kristendomsundervisning, nära 8 % för uppförande av kyrkor och kapell samt inemot 5 % för att stödja nya missioner och som ekonomisk hjälp till biskopskonferenser. Mindre anslag har använts för sjukhus och hälsokontroll (0,7 %), gymnasier och grundskolor (2,1 %) samt för massmedia (2,5 %). De utdelade bidragen visar att denna del av Vatikanen finansiella verksamhet inte har drabbats av kris utan att den fastmer befinner sig i tillväxt. För år 1975 budgeterades än större bidrag. Man tänkte sig att dela ut omkring 48 miljoner dollar, vilket belopp med ungefär 3 miljoner översteg vad som hade förbrukats under året dessförinnan. Tillgängliga medel har till ungefär lika delar samlats in i Europa och Amerika (23 483 480 respektive 23 115 439 dollar).

När det gäller missionssektorn är det alltid intressant att studera den hjälporganisation, som bär aposteln Petrus’ namn. Denna organisation har till uppgift att lämna ekonomiskt stöd till de seminarier, som utbildar infödda präster i missionsländerna. Organisationen har delat ut 13 051 922 dollar under år 1974. Av detta belopp har 7 948 625 använts till prästkandidaternas uppehälle och 3 593 610 till uppförande och underhåll av seminariebyggnader samt för tillbyggnader såsom bibliotek o dyl. Av för prästkandidaternas uppehälle anslagna medel har 52 % använts för afrikanska teologie studerande – vilkas antal utgjorde 27 292 – och 40016 för prästkandidater i Asien, vilkas antal uppgick till 17 762. Besked har lämnats om att Kongregationen för evangelisationen – tidigare känd som Propagandakongregationen – lämnade bidrag till 37 215 grundskolor, 6 548 gymnasieskolor samt 432 högskolor. Mer än elva miljoner studerande berörs av dessa bidrag. På samma sätt erhåller mer än tiotusen organisationer med sociala och välgörande uppgifter – särskilt i Asien och Afrika – bidrag. Man har jämväl anmärkt att de ändamål, som har tilldelats extra tillskott av medel – detta gäller år 1973 – har i synnerhet varit kyrko- och kapellbyggen. Mot ett budgeterat anslag på 3 477 883 dollar svarade ett extra tillskott på 1 884 071 dollar.

Vatikanens bidrag främjar viss kyrkosyn

Den dag – då de nya kristna samhällena skall bli finansiellt självförsörjande och därmed också bättre kunna återerövra sin identitet – förefaller ännu avlägsen. Man måste erkänna att den mycket betydande ekonomiska hjälp, som Vatikanen lämnar till ”missionskyrkorna”, är nödvändig. Man får godta att hjälpen medför viss kulturell påverkan – liksom också ett historiskt betingat beroende. Denna påverkan bör nu dock kunna tålas bättre än tillförne. Anledningen härtill är den omprövning av arten av de band som förenar de nya kyrkorna med Vatikanen, som pågår hos kyrkans centrala ledning. Inom den romerska kurian syns man i allmänhet anse att den klippa varpå kyrkan grundades – dvs aposteln Petrus – skulle ha ett förpliktande symbolvärde även i så måtto att det gäller att föra en klippfast kyrkopolitik. Denna klippfasta politik yttrar sig i att man inriktar de ekonomiska bidragen på fasta och synliga ändamål såsom uppförande av ett stort antal kyrkobyggnader och prästseminarier.

Evangeliet måste räddas även vid skeppsbrott …

Till sist vill vi sammanfattningsvis lägga fram tanken att det behövs en genomgripande ändring i de lokala kyrkornas hållning. Det är nödvändigt att kyrkan tillägnar sig en evangelisk fattigdom och blir mer organiskt solidarisk med de förtrycktas sak. När detta har skett skulle en verklig reform av Vatikanens ekonomiska hushållning kunna tvingas fram och de kyrkliga finanserna därmed kunna undantas från den kapitalistiska marknadshushållning där de i dag med logisk konsekvens hör hemma. Vatikanens finansiella bekymmer är bara en spegling av en djupare och mer sammansatt kris. Denna kris håller fast de kyrkliga institutionerna som i ett skruvstäd. Bilden av den institutionella kyrkan har därigenom blivit kluven. Personlighetsklyvningen är i själv verket dubbel och ligger på två skilda plan. Den gäller både de bjudande krav, som Guds ord lägger på kyrkan och det praktiska livets gestaltning inom de kristna gemenskaperna. Varken ekonomiska framgångar – såsom exempelvis det heliga året i Rom – eller förbättringar av kyrkans förvaltning syns vara tillräckligt för att bevara kyrkan från resterna av det som en gång var kyrkans världsliga makt.

Översättare: Bengt Rur