”Homoäktenskapet” – från krav till förvirring

Debatten om det som märkligt nog kallas ”homoäktenskap” – två led som tål att granskas – är paradoxal på många sätt. Den är missvisande, sprungen ur en lobbygrupp vars språk och argumentation använts till en mycket bestämd strategi. Något som en minoritet av befolkningen kräver skulle oåterkalleligen kunna förändra innebörden av en universell institution. Hur man definierar en så grundläggande antropologisk verklighet som äktenskapet skulle underkastas en politisk majoritets godtycke. Å andra sidan kan vi ta denna påtvingade debatt som en lämplig utgångspunkt för reflexion. Det är nödvändigt att ta itu med de grundläggande frågorna: Hur definieras äktenskapet? Vad är en familj? Tänk på sambandet mellan förening och släktskap, mellan släktskap och fortplantning, tänk på betydelsen av de sexuella skillnaderna hos var och en av dessa termer. Och mycket annat står på spel – förhållandet mellan natur och kultur, kropp och ande. Vem som helst känner sig idag kallad till att bli metafysiker.

Men metafysikern måste gå till botten med frågorna och inte bidra till förvirring. Förvirring präglar nämligen många aktuella uttalanden som uttrycker sig tvetydigt.

Ur en synvinkel skulle nämligen kravet på homoäktenskap kunna ses som en hyllning till äktenskapet, som trohet mot en livsform som en libertinistisk ideologi förr betraktade som ”borgerlig”. Man måste lyssna till denna önskan att ansluta sig till en modell som handlar om etiska värden som ”trohet, stöd, hjälp och livsgemenskap”. Men äktenskapet låter sig inte reduceras till detta. Det civilstånd som man skulle ge tillträde till, skulle inte längre vara detsamma utan det skulle ha ändrat innebörd. Många debattörer talar om ”subversion” eller ”överskridande” av den traditionella modellen. Nyckeln till denna dubbelhet finns i den mekanism genom vilken äktenskapet blir ett verktyg för andra ändamål än de ursprungliga. Ett typiskt exempel på hur en institutions innebörd förvrids. Priset blir att denna institution upplöses.

Äktenskapet och sexualitetens gränser

Alla argumenten underlättas av den ovedersägliga sociologiska vaghet som för närvarande präglar den definition man gör av äktenskap. Under sekler har äktenskapet haft en tydlig social dimension: som en allians mellan två familjer legitimerade det sexuella relationer och härkomst, för att grunda en ny familj. Sedan slutet av 1900-talet blev denna dimension mindre uppenbar i och med att individens roll och relationernas känslomässiga sida betonades starkare. I samtida och ytliga framställningar har äktenskapet reducerats till en social händelse där känslomässiga band erkänns. En minimal och subjektivistisk definition, som på samma gång ger nyckeln till det som krävs, nämligen ett erkännande.

Från etisk synpunkt måste man förstå ett sådant krav. Att göra våld på kraven medför lidande. Det är sant att existentiella svårigheter förbundna med homosexualitet ytterligare understryks av psykosocialt förkastande och utfrysning. Problemet är att termen ”erkännande” kan ha åtminstone tre olika innebörder: 1. accepterande, mottagande, icke-uteslutande, icke-dömande av personer; 2. socialt stöd av beteenden, här av ett gemensamt stabilt och solidariskt liv; 3. upphöjande, skapande av en modell, en ”social välsignelse”, ett slags lekmannasakrament, med andra ord att symboliskt viga och välsigna ett liv som innebär sexuell intimitet.

En etik som respekterar personen godkänner den första innebörden, den utesluter inte den andra men den är inte tillräcklig för den tredje. Ett sådant godkännande skulle stöta på tre typer av svårigheter.

För det första, vilket är föremålet för detta erkännande? På vad sätt skulle kollektivet ge sin erkänsla åt det faktum att två personer delar säte och säng? Vilket bidrag till det allmänna bästa är det som man uppmuntrar? De rättigheter som hör till äktenskapet är ju inte bara bröllopspresenter och frihet som a priori tillerkänns individer i enlighet med deras önskan. De har sin motsvarighet i plikter, i åtaganden. En helt subjektiv uppfattning av rättigheter som fordran eller ”fördelar” är alldeles otillräcklig ur rättsfilosofisk synvinkel. Ur denna aspekt måste äktenskapet, innan det ses som en subjektiv rättighet, beskrivas i termer som ansvarstagande, funktioner och platser. Det är nämligen en institution, det vill säga en livsform, som ett samhälle har instiftat för att garantera sin fortlevnad.

För det andra, skulle det vara legitimt att erbjuda dessa homosexuella föreningar samma ram som ända in i våra dagar har utgjort familjens grundval genom en man och en kvinna? Om man anser att alliansen mellan två personer av samma kön bör få samma ram som allianser mellan olika kön, ställs man inför följande alternativ: antingen får denna ram förena två olika verkligheter i samma begrepp (men vad är det för mening med det?) eller också försäkrar man att det inte rör sig om olika verkligheter – med andra ord: fortplantningen är av underordnad betydelse i äktenskapet och eventuellt för familjebildningen. I båda fallen blir resultatet att man konstaterar att i kollektivets ögon så behöver inte det som sker i mötet mellan man och kvinna bli offentligt erkänt, understött, legaliserat. Det är detsamma som att visa offentlig likgiltighet inför de sexuella skillnaderna just där de får sina främsta uttryck, i äktenskap och fortplantning.

För det tredje, denna likgiltighet bidrar till att dölja det som idag nästan blivit ett tabubelagt ämne, nämligen gränserna för homosexualiteten. Diskursens regler (som riskerar att en dag bli juridiska påbud) tvingar oss att betrakta denna läggning som ekvivalent med det som, genom falsk symmetri, måste kallas heterosexualitet (vilket är en pleonasm). Samhällets välsignelse, som har nämnts ovan, skulle just bekräfta denna ekvivalens. Det finns emellertid skäl att framhålla att denna form av sexualitet innefattar bestämda gränser. Vara sexualiserad (av latinet secare) betyder vara skild från, nämligen från det andra könet. ”Sex” betyder ”skillnad”. Utifrån detta måste det upplevas som en brist att tillhöra det ena könet utan att erotiskt kunna åtrå det andra. Förnekandet av denna brist är en av de främsta utgångspunkterna för kravet. Men finns inget värre hinder för intellektuell klarhet än att förneka en gräns. Detta förnekande förklarar kraften i vissa framföranden, det verbala våldet gentemot motståndarna.

Här möter vi återigen att äktenskapet blir ett verktyg: kravet på respekt för individen utnyttjas av dem som förnekar att en inriktning kan ha begränsningar. Det finns något patetiskt i detta krav på erkännande, men det vore en illusion att tro att obehaget skulle försvinna om kravet tillgodosågs. Kravet uttrycker en önskan att se samhället ta sig an ett inompsykisk problemställning. Det är tveksamt om äktenskapet har denna funktion. Slutligen kommer det som man kräver av äktenskapet att handla om att uppvärdera en sexuell läggning. Ur denna synvinkel är uttrycket ”homoäktenskap” minst sagt besynnerligt. Intill nyligen talades det aldrig om ”heteroäktenskap”. Äktenskapet i sig är varken homosexuellt eller heterosexuellt; det är heterosexualiserat. Det pekar på personer och kön, inte på en läggning.

En stat kan bara institutionalisera det som anses ha värde och som uttrycker det objektivt och universellt goda. Det är inte statens sak att ta sig an medborgarnas känsloliv, och inte heller att erkänna alla sexuella läggningar. Man kan inte uppfatta äktenskapsinstitutionen enbart från en individuell och känslomässig synpunkt. Den kan bara förstås utifrån en dialektik mellan individer och samhälle. Rätten är inte bara ett verktyg för att tillfredsställa privata lustar. Rättens kallelse är fortfarande att hävda vissa grundläggande distinktioner, genom språk och lagstiftning, och att förtydliga fakta.

Att ingå äktenskap handlar inte bara om att hylla kärleken; det är i alla kulturer en riktpunkt för familjeinstitutet och synliggör på så sätt tre grundläggande skillnader: mellan man och kvinna, mellan föräldrar och barn, mellan den som kan gifta sig och den som inte kan gifta sig. Det är utifrån denna globala och antropologiska synpunkt som äktenskapet måste betraktas, och inte bara utifrån romantiska och utilistiska synpunkter. Om, som Gide säger, goda känslor inte nödvändigtvis skapar god litteratur, så skapar de inte heller god antropologi.

Vilka former av förening behöver samhället institutionalisera?

Det centrala ordet i de aktuella kampanjerna är utan tvekan diskriminering. Äktenskapet betraktas som en ägodel, som ett eftersträvansvärt objekt, som vissa har tillgång till och andra inte.

Det första misstaget i detta resonemang är att betrakta homosexualiteten som en identitet, som personens tillstånd, medan det i själva verket bara är en inriktning, eller en subjektiv tolkning av den sexuella lusten. Det finns inte två kategorier människor: en som definierar sig som homosexuella, och en som definierar sig som heterosexuella. Detta är en ideologisk konstruktion. Vi måste alla leva med den subjektiva konfrontation som innefattas i könsskillnaderna. Vi lyckas mer eller mindre, och äktenskapet är den främsta platsen för dessa konfrontationer.

Utifrån detta är det inte tillräckligt att betrakta äktenskapet som ett neutralt objekt, något att eftersträva sådant som det är. En sociolog talar om äktenskapsmarknaden: ”På arbetsmarknaden får annonserna inte utesluta vare sig kön eller etnicitet. Varför skulle äktenskapsmarknaden fungera annorlunda, och utesluta somliga på grund av deras sexuella läggning?” Författaren låtsas vara okunnig om en skillnad mellan arbete och äktenskap, nämligen att det sexuella, och närmare bestämt fortplantningen, spelar mycket olika roll.

När tanken på jämlikhet blir en fix idé, det vill säga när den fyller hela diskursen, blir den totalitär och suddar ut tanken på olikheter. Att ha eller inte ha tillgång till blir det enda kriteriet, utan hänsyn till vad det är frågan om, och det blir en fråga om avundsjuka. På andra områden är det inte diskriminering att hävda att en viss status eller funktion måste motsvaras av vissa personliga egenskaper. Det finns inga institutioner utan gränser, utan möjligheter eller omöjligheter, utan urskiljning. Code civil har alltid angett villkor och hinder, och det kommer den att fortsätta med.

Priset för att göra äktenskapet tillgängligt för alla är att det neutraliseras. I april 2004 röstade den svenska riksdagen om att man skulle utreda ett förslag om könsneutralt äktenskap. I artikel 3 i en fransk motion som lades fram den 8 juni 2003 av Noël Mamère, står det: ”Äktenskapet är en förening som stadfästs av en tjänsteman mellan två personer av samma kön eller av olika kön och som båda två är minst 18 år.” (Lägg märke till ordningsföljden!)

Men man måste noga tänka efter vad det innebär att sudda ut köns-

skillnaderna på det område där de spelar störst roll, nämligen samlivet och avlandet av barn. Som psykoanalytikern Roland Chemama säger: Ett neutralt äktenskap och en neutraliserad sexualitet.

Vad angår fortplantningen, det vill säga familjebildandet, förnekar man med hjälp av två sofismer att detta är väsentligt för äktenskapet: antingen hävdar man att det inte är äktenskapets yttersta mål (vilket är sant), eller också säger man att barnen kan bli legitima – och ofta blir det – på andra vägar. Men detta ändrar inte på något sätt det faktum att äktenskapet antropologiskt, och ännu i dag i naturrätten, är början till en ny familj. ”Makarna ansvarar gemensamt för familjens andliga och materiella väl. De sörjer för barnens uppfostran och förbereder deras framtid.”

Så länge som man inte avstår från definitioner, så kan äktenskapet karaktäriseras som den institution som uttrycker att föreningen mellan man och kvinna hör samman med att generationerna följer på varandra. Nu ställs vi inför en besynnerlig önskan: att avskaffa alla dessa termer. Varken föreningen mellan man och kvinna eller fortplantning hör till definitionen. Vad blir det då kvar? En synvilla, som påminner om den berömda skaftlösa kniven utan blad. Att reducera äktenskapet till en konsumtionsvara leder till att det mister sitt innehåll, sin essens. Kampen riskerar att leda till bedrägeri. Låt oss gå längre och fråga oss: Varför ska vi då behålla detta ord? Författaren Francis Martens frågar sig vad det är för fördelar med att använda termen ’äktenskap’ om en ny verklighet som går långt utanför äktenskapets definition? Och samme författare fortsätter skämtsamt: ”Vad har botanisterna, trädgårdsmästarna, gourmeterna för intresse av att kalla äpplena ”päron”, och att kalla päronen ”äpplen”, bara för att skapa jämlikhet mellan frukterna?”

Utmaningen är att jämföra jämlikhet med begreppet skillnad. Visst är alla jämlika inför lagen, men inför en lag som definierar de olika verkligheterna olika. Med Commission d’éthique de la Féderation protestante de France kan vi slå fast att ” man inte kan förväxla en institution som viger motsatser (héteroi) med att förena det som är lika (homoíoi)”. Centralt i denna diskussion är ett arbete med språket för att komma åt ordens egentliga innebörd. Ett underjordiskt och hemligt arbete, eller möjligen ett nödvändigt. I ljuset av detta är den centrala frågan mycket enkel: Kommer vi att behålla ett gemensamt ord för att beteckna den speciella föreningen mellan man och kvinna?

Den mänskliga sexualiteten är inte enbart en fråga om instinkter, den behöver symboler, ”konstruktioner som reglerar driften”. Allt kan inte regleras, men den minsta grund som bör finnas är vad jag skulle vilja kalla en grundläggande exogami. Varje äktenskap är mer eller mindre exogamt eller endogamt, men det kan inte vara absolut endogamt. De två elementära formerna för exogami är blodets exogami (förbud mot incest) och det som jag kallar könets exogami, att åtrå riktas mot det motsatta könet. Om man erkände homoäktenskap, skulle det alltså innebär att samhället bekräftade att en del av mänskligheten stängdes in i sin egenart. Mötet mellan man och kvinna är på samma gång början till de mänskliga varelsernas existens och grundförutsättningen för förändring och olikhet. Det är detta mötte som firas vid vigseln.

Sammanfattningsvis, med tanke på hur komplext känslolivet och driftlivet är, och med tanke på det mänskliga psykets relativa formbarhet och behovet av fasta punkter för såväl individen som samhällskroppen, är frågan: Vilka är de former för en förening som samhället bör institutionalisera för att göra den sexuella skillnaden och fortplantningen begriplig?

Barnens instrumentalisering

Det allvarligaste som står på spel är det faktum att äktenskapet också handlar om att det finns en tredje part, barnen. Visserligen förnekar vissa uttalanden att det ”äktenskap” som ställs i utsikt med nödvändighet är öppet för fortplantning. Men det är svårt att se, om man erkänner denna ram, att inte argument om diskriminering förr eller senare skulle föras fram av dem som nu och sedan länge anser det vara ett centralt krav att också få barn. Ofruktbarhet var ett av de främsta lidanden som förbands med homosexualitet, och att bemästra denna brist måste vara en viktig del av kampen. Ett lidande som är värt att beaktas, men barn kommer inte till världen för att tillfredsställa de vuxnas behov. Det mest oacceptabla i de krav som förs fram är en tredje part, nämligen barnen.

Detta krav som är tydligt i uttryck som ”rätt till barn” eller ”rätt till föräldraskap” märks tydligast i den lätthet med vilken de invändningar sopas bort som rör påverkan på barnens känsloliv. Alla uttalanden i denna fråga hänvisar till ”amerikanska studier” där det framgår att barn som uppfostrats av homosexuella föräldrar inte har ”större psykologiska problem” än de som uppfostrats av så kallade heterosexuella föräldrar. Få personer har verkligen kontrollerat dessa undersökningar. De som gör det slås av deras totala brist på vetenskaplig trovärdighet. Är vi så okunniga om villkoren för barnens utveckling att vi måste förlita oss på så tvivelaktiga studier? Och vad betyder ”inte har större problem än andra”? Undersökningarna formulerar problemet exklusivt behavioristiskt och utilitaristiskt och kommer fram till svaret: förmågan att anpassa sig till de vuxnas komplicerade tillvaro.

Den etiska frågan är egentligen inte: ”Har barnen denna förmåga?” utan ”Vilka är de villkor som ger dem de bästa chanserna att utveckla hela sin personlighet?” Till det som ska utvecklas hör den sexuella identiteten och den sexuella inriktningen. Och vi vet med säkerhet att detta är beroende av att barnen växer upp i nära kontakt med en man i förbindelse med en kvinna och en kvinna i förbindelse med en man.

Ett annat argument som ofta framförs är att det finns homosexuella par med större förmåga till ömhet och humanitet än vad vissa heterosexuella par har. Detta är sant. Men det är här inte frågan om subjektiv kompetens eller om personernas värde. Det handlar faktiskt inte heller om deras förmåga att spela maskulina eller feminina ”roller”. Det handlar om roller, om funktioner som definieras av en familjestruktur. Det handlar inte om psykologi utan om antropologi. Det handlar inte om att ”förvalta” känslor utan om att erkänna och institutionalisera mänsklighetens grundläggande strukturer. Därför är det viktigt, som den franske forskaren Pierre Legendre menar, att våra samhällen förstår hur nödvändigt det är att ”framställa ett minimum av genealogiska regler och trovärdiga tolkningar av dessa regler, som syftar till att förklara de subjektiva skillnader som än så länge återspeglas i språket”.

Det handlar om grunderna för föräldraskapet. Begreppet föräldraskap – förvirrande och funktionalistiskt – har som uppgift att maskera de nödvändiga könsmässiga implikationerna med denna term. Medan ”föräldra- ” kan förstås som något pseudoneutralt, innebär ”föräldrar” ”far” och ”mor”, med nödvändighet en man och en kvinna, med mindre än att ordens betydelse fullständigt urvattnas. Även om man tar hänsyn till att det kan förekomma olika symboliska roller i ett förhållande, så är den kroppsliga förankringen av faderskapet i en manlig kropp och av moderskapet i ett kvinnlig kropp ett strukturerande och odiskutabelt faktum.

Man hör ibland att om barnet har behov av två (eller flera) personer att identifiera sig med, så kan dessa finnas utanför den omedelbara familjen. Utan tvekan, men det är ganska ytligt att framhålla som mindre viktigt om dessa modeller är de varelser som barnet har sitt ursprung i. Det är en sak att det finns många situationer som uppstår genom olyckor i livet och som måste beaktas; men att institutionalisera denna brist på det kollektiva planet och för tusentals barn är en annan sak, något moraliskt oacceptabelt.

Det finns en avståndstagandets logik i ”homoföräldraskapets” ideologi: mellan föräldraskap och föräldrar, således, men även mellan sexualitet och härstamning, mellan par och fortplantning, och även mellan fortplantning och härstamning. För första gången i Västerlandet säger sig homosexuella män och kvinnor klara sig utan den sexuella akten för att bilda familj. De överskrider den ordning för barnalstring som sedan tusentals år har grundat sig på principen om könsskillnader. Men vi måste se att dessa avståndstaganden motsvarar ett brott i kontinuiteten i barnets historia. I frågan om adoption är det en skillnad mellan de biologiska föräldrarna och adoptivföräldrarna. Redan detta är en svårighet, och här tillkommer den skillnaden att adoptivföräldrarna inte är analoga med det första paret. Denna analogi har ett värde för barnet: adoptivföräldrarna är inkarnerade. De är kroppsligen far och mor. Och det är viktigt att de är det. Till den bristande kontinuitet som adoptionen innebär tillkommer annars en förvrängning av föräldrareferenser.

Tillgången till medicinskt assisterade befruktningar ger upphov till flera avståndstaganden. Innehållsförteckningen i en broschyr utgiven av Association des Parents et Futurs Parents Gays et Lesbiens räknar upp sex olika termer för att beteckna de vuxna som kan omge det lilla barnet: svärförälder, co-förälder, biologisk förälder, juridisk förälder, andra föräldrar, surrogatmamma. Andra talar om ”pluralistiskt”, ”spritt” eller ”uppdelat” föräldraskap. Denna tendens går tvärtemot uppfattningen att en enskild person behöver få sammanhang i sin historia.

När jämlikhetsidealet blir allenarådande, kommer det i konflikt med sig självt: under förevändning att kämpa mot en förmodad diskriminering, orsakar man en annan, verklig och mycket allvarlig, mot barnen. Det skulle nämligen lagstiftas om att vissa barn fick växa upp i ett förhållande med två föräldrar – far och mor – medan andra från början berövades denna förmån. De skulle också berövas möjligheten att begripa sin härkomst.

Denna debatt är ett symptom bland andra på vår kulturs svårigheter att acceptera olikheter. Att kalla varje differentiering för ”diskriminering” påminner om den mjuka totalitarism som 1800-talsfilosofen Tocqueville har beskrivit, och där utbytbara individer bildar en grå massa. Ur denna uppfattning kan, som vi har sett, två företeelser härledas, som paradoxalt nog hör samman, nämligen att både det symboliska och det inkarnerade reduceras. Det första suddar ut den viktiga akt genom vilken olikheterna i kön får ett samhälleligt värde. Det andra är frukten av de avståndstaganden som påvisats ovan, i en dekonstruktionens och rekonstruktionens logik för vilken allt är kulturella konstruktioner. Dessa två rörelser förenas som uttryck för en vilja till makt. Allt skulle vara möjligt; det mänskliga är fullständigt formbart. Den kroppsliga förankringen för såväl de sexuella skillnaderna som födelsen uppfattas bara som en gräns, inte som en källa till mening. Det skulle inte vara svårt att visa på det dualistiska i en sådan tanke. Anhängarna av en levande enhet mellan äktenskap, sexualliv och fortplantning måste visa att de inte är ”naturalister”, det vill säga att de inte är okunniga om existentiella och kulturella band; att symbolisering och inkarnation hör samman; att de mest elementära förutsättningar i det kroppsliga livet behöver institutionaliseras. Människan är så skapad att det viktigaste är det sköraste. Genom att uttrycka en allians mellan könen och fortplantningen, förenar äktenskapet det kroppsliga och det andliga. Det är naturligtvis möjligt att upplösa dess betydelse och vad det förenar. Men skulle det vara till gagn för mänskligheten, för de barn som kommer att födas och för kommande människor som älskar varandra?

Översättning: Malin Loman