De ortodoxa kyrkornas koncilium

Geneve kan sedan en viss tid berömma sig av att alltmer bli medelpunkt för den ortodoxa kyrkopolitiken. Sedan det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel förra året kunde inviga sitt nya storslaget projekterade centrum i Chambesy nära Geneve med egen kyrka, som så småningom skall utvidgas till en panortodox akademi, riktar sig den troende ortodoxa världens ögon med tilltagande intresse mot denna ort. Ty här residerar också metropolit Damaskinos Papandreou som anförtrotts den långtifrån lätta uppgiften att på neutral schweizisk mark organisera det kommande panortodoxa konciliet.

Det kan vid första anblicken förefalla egendomligt att sekreteraren för förberedelserna till ett ortodoxt koncilium slog sig ned på så påtagligt långt avstånd från varjehanda ortodoxt centrum och mitt i en kalvinistisk miljö. Uppenbarligen var detta ett uttryck för vis diplomati, som under de ortodoxa kyrkornas rådande situation förde till valet av en sådan i alla avseenden neutral och kyrkopolitiskt obelastad ort. Av de – enligt blygsammaste skattningar – fortfarande 90 miljoner ortodoxa kristna kan nämligen knappt 10 % fritt och obehindrat utöva sin tro. Därtill kommer att ortodoxin idag sönderfaller i 20 autonoma patriarkat och nationalkyrkor. Den ur det serbiska patriarkatet utsöndrade makedonska kyrkan och sex officiella, ej erkända emigrantkyrkor har därvid inte ens medräknats.

I motsats till den katolska kyrkan bildar ortodoxin ingen juridisk enhet, utan långt mera ett mångfaldigt och olikformat konglomerat av lokalkyrkor, vars vitt skilda historia och kultur, med tillsats av nationella intressen och motsatser, alltid inflätade i varann, satt den gemensamma trons sammanbindande funktion på ett svårt prov. Under alla tider hade då också koncilierna, dvs de stora övernationella kyrkomötena, uppgiften att, obeaktat alla motsatta intressen, återställa trons enhet och formulera motsvarande strategier för dess bevarande. Att det vid det intenderade panortodoxa konciliet också handlar om denna hotade enhet formuleras av metropolit Damaskinos sålunda: ”De ortodoxa kyrkorna har upplevt en hundratals år långvarig process av ömsesidigt fjärmande. Självgod isolering är dock en heresi. Gemenskapen mellan de ortodoxa kyrkorna hör till själva kyrkans väsen. Därför tog det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel initiativet till sammankallandet av ett koncilium i samråd med de andra ledarna för de olika ortodoxa lokalkyrkorna. En rad frågor som berör de ortodoxa kyrkornas enhet påkallar en panortodoxlösning.”

Hotad enhet – risk för pluralitet

Vid en historisk överblick över de kristna kyrkornas utveckling i öst och väst kan man inte värja sig för intrycket att det på det hela taget gått mycket sämre för de östliga kyrkorna. På grund av ett annorlunda historiskt förlopp sönderföll den östliga kristenheten redan mycket tidigt i olika kyrkliga enheter, de gamla patriarkaten i Jerusalem, Antiokia och Alexandria först, sedan efter det romerska rikets delning år 395 – även i patriarkatet för den östromerska kejsarstaden Konstantinopel, som i kraft av sin politiska betydelse fick en hedersställning bland de östliga patriarkaten. Men denna hedersställning betydde aldrig någon överordnad ställning. Den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, ”det Nya Rom”, var alltid en primus inter pares, den förste bland likar. Redan århundraden innan den år 1054 genomförda fullständiga skilsmässan från Rom, uttryckte de östliga kyrkorna sitt tvivel på ett överordnat kyrkligt centrum,. Koncilierna – och enbart dessa – kan enligt östlig uppfattning göra anspråk på högsta auktoritet i trosfrågor. Så länge det östromerska riket stod på höjden av sin makt och omfattade samtliga östliga randstater vid Medelhavet, förmådde den bysantinske kejsaren, som inte minst också av politiska skäl hade ett vitalt intresse av trosenhet i sitt av många olika folkslag befolkade imperium, att sammankalla koncilier för lösningen av trosfrågor och kyrkorättsliga problem. Men allteftersom imperiet alltmer krympte samman, beskars också denna möjlighet. Sedan mer än 1000 år har det som ett resultat av detta inte avhållits något koncilium som samlade alla ortodoxa kristna.

Därvid var också av betydelse att de tre gamla patriarkaten i Främre Orienten efter en kort blomstringsperiod avsevärt förlorat i betydelse. Perserkrigen, utsöndringen av den s.k. ”monofysitiska kyrkan” och slutligen islams uppkomst reducerade deras makt och inflytande. De blev företrädare för religiöst förföljda och undertryckta minoriteter, i vars kyrkor de troendes antal alltmer reducerades. Patriarkaten Jerusalem, Antiokia och Alexandria räknar tillsammantagna idag knappast mer än en halv miljon troende. Med Bysans’ fall år 1453 underkastades patriarkatet turkiskt välde. Därmed förlorade det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel inte bara i omfattande grad sitt inflytande på de ortodoxa i det tillhörande ryska rikets sfär utan fick också i det år 1589 upprättade Moskvapatriarkatet en motspelare och rival. Man uppfattade sig i Moskva som Konstantinopels arvtagare och som det ”Tredje Rom”. Samtidigt vann det ändå en kyrkopolitisk maktfullkomlighet som det aldrig tidigare ägt. De turkiska makthavarna utnämnde nämligen patriarken av Konstantinopel till etnark, dvs till politisk företrädare för alla kristna folk i det osmanska imperiet. Nästan oundvikligt blev dock etnarkens kristna välde och hans andliga stab i Fattar identifierat med det hatade turkiska tyranniet. Och slutresultatet blev högst ödesdigert för de ortodoxas enhet. Ty då det lyckades de olika nationerna på Balkanhalvön att under 1800-talets lopp efterhand skaka av sig det turkiska väldet, ville man heller inte mera veta av den ekumeniske patriarkens i Konstantinopel kyrkliga överhöghet. Av detta skäl uppstod i detta område en hel rad oavhängiga (autokefala) kyrkor. Serbien, Rumänien och Bulgarien blev egna patriarkat. T.o.m. grekerna bildar i sitt eget kärnland en egen av Konstantinopel oavhängig kyrka under ledning av ärkebiskopen av Aten.

Robert Hotz SJ är medarbetare vid Institutet för livsåskådningsfrågor i Zürich som östexpert. Han har åtskilliga gånger medverkat i KIT och Signum.

Det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel råkade också i Turkiet i ett svårt läge. De kristna nationernas befrielsekamp förde som en motvikt med sig ett pånyttfödande av den islamiska nationalismen. Tack vare folkförflyttningarna efter Andra Världskriget förlorade det ekumeniska patriarkatet i Turkiet dessutom en stor del av sina grekiskfödda troende. Att det då inte upphörde att existera torde det kunna tacka Kemal Atatarks lekmannapolitik, till vars grundsatser också hörde undertryckandet av det islamiska inflytandet i det offentliga livet. Under tiden har dock det ekumeniska patriarkatets läge avsevärt försämrats. Under Cypernkonflikten orsakades en ny utvandring av ortodoxa greker ur Turkiet och ett nytt uppflammande av den islamiska nationalismen, som yttrar sig i tilltagande repressalier möt patriarkatet i Konstantinopel och alltmer antar karaktär av öppen förföljelse och förtryck.

Om den ekumeniske patriarken av Konstantinopel oavsett detta bibehöll en viss kyrkopolitisk betydelse, så ligger den däri att han åtminstone officiellt står de ortodoxa i diasporan till förfogande. För dessa hade Moskvapatriarkatet genom den kommunistiska förföljelsen mellan de båda världskrigen förlorat all kyrkopolitisk handlingsmöjlighet. Något liknande vederfors också de övriga ortodoxa kyrkorna i det slaviska området under de första åren efter det kommunistiska maktövertagandet till följd av Andra Världskriget. Detta förhållande har dock under mellantiden ändrats på ett grundläggande sätt. Ju mera nämligen som de enskilda patriarkaten utsattes för inre tryck, desto mera blev de medvetna om – även om delvis under helt olika aspekter – betydelsen av de församlingar i Väst som hörde till deras jurisdiktion, i all synnerhet i USA. Vilken synpunkt som än må stå i förgrunden, den finansiella eller den utrikespolitiska, var och en för sig hade avgörande inverkan på det berörda patriarkatets ställning. Om kyrkorna i den kommunistiska maktsfären sökte köpa sitt anseende hos de ateistiska makthavarna genom sin internationella betydelse, så handlade det hos de fyra grekiska patriarkaten om att bevara sina utländska penningkällor, av vilka de sedan länge är beroende. På så sätt försäkrade sig också dessa kyrkor genom den moraliska tyngden i deras utlandsförsamlingar liksom kyrkorna i den kommunistiska maktsfären om en viss återhållsamhet från sina förföljares och förtryckares sida. På grund av den ömsesidiga blandningen av politiska och kyrkopolitiska intressen, som blev resultatet av de enskilda autokefala kyrkornas beroende av respektive nationella regering, måste det nästan nödvändigtvis resultera i konflikter i diasporan, då de olika ortodoxa kyrkorna där kämpade om sin inflytelsesfär. De huvudsakliga motspelarna var härvid patriarkaten i Konstantinopel och Moskva.

Under dessa omständigheter kunde det inte förbli förborgat för de ansvariga kyrkoledarna att denna rivalitet vid uppnåendet av kyrkopolitiska fördelar samtidigt försvagade ortodoxins ställning som helhet. Därmed blev också frågan om en fredlig och allmänt erkänd lösning av de påträngande jurisdiktionella frågorna en tvingande nödvändighet, som enbart kunde åstadkommas av ett koncilium.

Det framtida panortodoxa konciliets dagordning

Mot bakgrunden av ovan nämnda faktorer blir det förståeligt att den första presynodala panortodoxa konferens som ägde rum 21-28 november 1976 i Chambesy, ur en väsentligt omfångsrikare problemkatalog, som uppställdes redan 1961 på den första panortodoxa konferensen på Rhodos, i synnerhet valde ut de brännande kyrkopolitiska frågorna och satte dem överst på dagordningen för det framtida panortodoxa konciliet. Metropolit Damaskinos, som är ansvarig sekreterare för koncilieförberedelserna, yttrade med avseende på förhandlingsobjekten:

”Enligt denna konferens beslut skulle det kommande stora konciliet befatta sig med ett begränsat antal aktuella temata, som berör tre huvudområden:

I Den inomkyrkliga problematiken.

II Den ortodoxa kyrkans relationer till den övriga kristna världen och till den ekumeniska rörelsen.

III Kyrkans förhållande till världen.

Till det första området hör följande temata:

1. den ortodoxa diasporan.

2. autokefalin (dvs den kyrkliga oavhängigheten) såväl som sättet varpå den förlänas.

3. autonomin (dvs den begränsade kyrkliga oavhängigheten) såväl som sättet varpå den förlänas.

4. diptykerna (dvs de enskilda kyrkornas rangordning vid uppräkning i liturgiska sammanhang).

5. frågan om den nya kalendern. 6. äktenskapshinder.

7. de kyrkliga fastebudens anpassning.”

Tillfrågad om de olika punkternas vikt förklarade metropolit Damaskinos helt logiskt:

”Enligt min uppfattning är den ortodoxa diasporan, autokefalin och autonomin de livsviktigaste av dessa frågor. Ty först genom en lösning av dessa problem genom tillämpning av sunda ecklesiologiska principer möjliggörs återupprättandet av den panortodoxa enheten.”

Ekumeniken – blicken genom det öppna fönstret

”Till den andra tematiken hör de ortodoxa kyrkornas förhållande till den övriga kristna världen såväl som ortodoxins förhållande till den ekumeniska rörelsen.”

Att denna punkt figurerar på det kommande konciliets dagordning, torde huvudsakligen bero därav att man inom ortodoxin hittills stötte på stora svårigheter att i ekumeniska ting finna en gemensam handlingsgrund. Vid närmare påseende visade det sig, att man just i fråga om kristen enhet i de enskilda ortodoxa kyrkorna långtifrån alltid närmade sig denna från enhetliga utgångspunkter, varvid i synnerhet den ekumeniska dialogen med den katolska kyrkan av bestämda historiska orsaker beredde särskilda svårigheter. En stötesten bildade därvid på båda sidor förekomsten av med Rom unierade kyrkor eller grupper med bysantinsk rit, respektive deras tvångsmässiga återinlemmande i ortodoxin i många kommunistiska öststater. Men även arbetet inom ramen för Världskyrkorådet ställer ortodoxin inför många problem, i all synnerhet, då de ju också i denna församling hittills aldrig förmådde uppträda som en enhetlig organism, utan enbart som enskilda, av varandra oavhängiga ortodoxa kyrkor, vars skilda intressen även här understundom leder till rivalitet och konflikter.

Mycket försiktigt formulerade metropolit Damaskinos:

”Nödvändigheten av ett skyndsamt svar på frågan om den ortodoxa kyrkans förhållande till andra kyrkor och konfessioner har betonats av alla ortodoxa kyrkor. Därför har vi bildat en rad interortodoxa kommissioner, som skall genomföra dialogen med de andra kyrkorna.”

Det talar för sig självt när man hör vid vilken tidpunkt och i vilken ordning de olika kommissionernas kallades till liv. Vi citerar åter metropolit Damaskinos:

”Enligt beslut av den fjärde panortodoxa konferensen, som samlades i det ekumeniska patriarkatets centrum i Chambesy år 1968, har man bildat tre kommissioner, som skall föra dialogen med de äldre orientaliska kyrkorna, med den anglikanska kyrkan och med den gammalkatolska kyrkan. I december 1975 bildade man en kommission för dialogen med den katolska kyrkan och den första presynodala, panortodoxa konferensen (i november 1976) beslöt bilda ytterligare en kommission, som skulle förverkliga dialogen med lutherdomen på världsnivå.”

Ännu ligger dialogen med den romersk-katolska kyrkan som deltagarna i den presynodala konferensen själva konstaterade ”i sin linda”. Och det är höjt över allt tvivel att den ekumeniska rörelsen av omfattande kretsar av ortodoxa troende och de av tradition konservativt inställda munkordnarna betraktas med stor misstro och ofta överhuvudtaget utan förståelse. Här består en klyfta mellan den kyrkliga ledningens intetioner och folket, vilken först måste överbryggas. Med metropolit Damaskinos ord:

”Kommisionerna kan ingenting uträtta i praktiken, om man inte försöker förverkliga ekumeniken på det ställe där ännu en rad svårigheter måste övervinnas. Man måste försöka skapa en äkta atmosfär av dialog i de enskilda församlingarna som skulle bestå i att var och en är beredd att bekänna sin tro fullt och helt utan att därvid ignorera den andre. För det första är det nödvändigt att övervinna fanatismen just där den fortfarande står att finna. För det andra skulle man i anslutning härtill övergå till en formell tolerans, för att sedan på ett framgångsrikt sätt gripa sig an med den tredje viktiga etappen, som består i en levande konfrontation, vilken naturligtvis varken får förväxlas med ett rumsligt passivt bredvidvartannat eller mittemot, eller med ett i ekumeniskt dräkt ömsesidigt bekämpande. Här skulle jag vilja erinra om ett ord av Goethe: Tolerans skulle egentliga bara vara en övergående inställning. Tolerans måste leda till erkännande. Att tåla betyder att förolämpa.”

Kyrkan och världen – explosiv tematik i periferin

När man betänker att flertalet ortodoxa kyrkor idag måste existera i statsbildningar som är fientligt inställda mot religion som sådan eller åtminstone gentemot kristendomen, då måste man ovillkorligen fråga sig hur ett framtida panortodoxt koncilium skulle kunna undvika den politiska grund som gömmer sig i det tredje pålysta frågekomplexet, nämligen temat kyrkan och världen. Metropolit Damaskinos belyser detta problemkomplex med följande sats:

”Med temat kyrkan och världen underförstår jag de autokefala och autonoma ortodoxa kyrkornas bidrag till de kristna freds-, frihets-, broderskaps- och kärleksidealens förverkligande mellan folken och upphävandet av rasdiskrimineringen”

Om man betänker att den ortodoxa kyrkan, fr.a. patriarkatet i Alexandria för tillfället med beaktansvärd framgång försöker bygga upp en vittomfattande mission i Afrika, så förstår man det särskilda framhävandet av rasdiskrimineringen lättare. Ändå låter hela formuleringen icke desto mindre förvånansvärt allmängiltig och väcker samtidigt associationer av redan från annat håll hörda ting. Man känner sig utan att vilja det något påmind om den bekanta terminologin på de kristna fredskonferenserna av östeuropeisk prägel. Och just därmed antyds också faran, här börjar man ana den behandlade tematikens explosiva karaktär. Redan uttryckssättet förmår sätta accenter. Kyrkan och världen, det betyder också kyrkan i världen med alla dess politiska förvecklingar. Kommer det att lyckas det pantortodoxa konciliet att på ett opolitiskt sätt ta ställning till de verkligt bestående problem, som också är av politisk natur, utan att förskansa sig bakom allmänna till intet förplikande formuleringar eller t.o.m. missförstås som språkrör för bestämda politiska grupperingar?

I alla händelser är det säkert att ett koncilium aldrig kan ignorera politiska omständigheter, då ju redan inkallandet av ett koncilium alltid också är en politisk händelse. Detta visar klart bl.a. också den hittillsvarande förhistorien till det avsedda ortodoxa konciliet med all tydlighet.

Avsikten att inkalla ett panortodoxt koncilium fanns sedan länge. Redan 1930 inkallades en förberedande församling med detta syfte till klostret Vatopedi på Athos. Den panortodoxa teologkongress som sammanträdde i Aten 1936 behandlade också denna angelägenhet. Men tiden var inte gynnsam för en sådan plan. Först sedan påven Johannes XXIII den 25 januari 1959 offentliggjort sammankallandet av ett Andra Vatikankoncilium, lyckades det den ekumeniske patriarken Athenagoras att med hjälp av sitt anseende och mycken diplomatisk skicklighet övertyga sina ämbetsbröder om nödvändigheten av ett eget panortodoxt koncilium.

Men det skulle dröja till 1961, innan merparten av de ortodoxa kyrkorna skickade sina representanter till ett gemensamt förhandlingsbord på Rhodos. 1963 och 1964 ägde ytterligare två panortodoxa konferenser rum på Rhodos, vilka – en obestridlig framgång för patriarken Athenagoras – nu företräddes av alla officiella ortodoxa kyrkor. På den fjärde panortodoxa konferensen som avhölls 1968 i Chambesy, tycktes ett genombrott för den vidare utvecklingen ha uppnåtts. Men fyra år senare förklarade den bekante ortodoxe teologen Jean Meyendorff att sammankallandet av ett panortodoxt koncilium vore liktydigt med ett under.

Till yttermera visso hade under tiden också såtillvida ett nytt faktum kommit in i bilden, då återverkningarna av det Andra Vatikankonciliet och dess reformer bragtes inför ögonen på den häpna ortodoxin, vilka inte tycktes dem önskvärda vad beträffar deras egna kyrkor och som avskräckte dem. Det var uppenbart, att man under rådande omständigheter under inga förhållanden ville åstadkomma ett osäkerhetstillstånd för de troende, så som detta plötsligt blivit fallet inom den katolska kyrkan.

Lärdomen av Andra Vatikankonciliet

Ännu några få år tidigare hade den ekumeniske patriarken Athenagoras lika ivrigt förespråkat en liturgireform. Denna programpunkt förlorade nu plötsligt avgjort sin dragningskraft. På grund av de katolska erfarenheterna och varnade av vissa konservativa kretsars reaktioner, kände man sig påmint om det ryska gammaltroendeschismen på 1600-talet, som inte minst blev följden av en liturgireform. Metropolit Damaskenos anmärkte till detta:

”Som Ni kan se av konciliets tematik har vi undvikit reformfrågan om en liturgisk anpassning. Är det en lärdom som det Andra Vatikankonciliet gett oss? Denna fråga kan jag inte besvara så enkelt. Jag skulle dock vilja betona följande: Jag är för en reform och en anpassning, under förutsättning att kontinuiteten i den levande sanningen hela tiden bevaras. Arkaiska liturgiska former kan bara reformeras då Guds folk ger uttryck åt nödvändigheten av en sådan reform. Vid varje reform måste man dock omsorgsfullt ge akt på att mysteriet inte avkläds sin hemlighet. Ty om vi anpassar oss så nära till världen att det överhuvud inte finns någon skillnad längre mellan kyrkan och världen, då befarar jag att det överhuvud taget inte kommer att längre finnas någon Gud i kyrkan.”

Även frågan om ett gemensamt påskdatum, vid vilket det alltjämt handlar om ortodoxins centralaste högtid, är ingalunda bara en teknisk detalj i periferin, som många västerländska kristna anser, utan likaledes ett viktigt koncilietema. Inget under om man betänker att en kalenderreform i den grekiska sfären redan för årtionden sedan ledde till en schism i den grekiska kyrkan. Kyrkliga ämbetsmän, kyrkojurister, astronomer, historiker och sociologer kommer att vid sidan av en företrädare för Vatikanen och Världskyrkorådet i början av juli inkallas till en fackkonferens för att rådslå om problemet under metropolit Damaskinos’ ledning. Men denne sticker redan nu inte under stol med att han inte har mycket till övers för ett fixerat påskdatum, som vår datastyrda värld tycks kräva:

”Man behöver inte obetingat fixera en fast söndag under kyrkoåret så att alla kristna kan fira påsken gemensamt. Man kunde också genom en kalenderreform komma överens om en gemensam rörlig påsksöndag. Dessutom hör till enhetens väsen inte nödvändigtvis uniformitet.”

Panortodoxt koncilium – nära mål eller önskedröm?

Gud verkar genom människorna och deras historia. Just detta demonstreras för oss till fullo av att förverkligandet av ett koncilium och dess framgång också är resultatet av gynnsamma politiska omständigheter och desto mera såtillvida som aldrig enbart kyrkliga krafter intresserar sig för koncilier. När det panortodoxa konciliet kan inkallas och vilket värde det en gång kommer att tillmätas av historien, därom är slutordet på länge ännu ej uttalat. Själv inskränkte sig metropolit Damaskinos – undvikande varje framtidsprognos – till det nyktra konstaterandet:

”Enligt alla förutsägelser skulle konciliet inkallas inom de närmaste åren. Först då har den första presynodala panortodoxa konferensen vidtagit alla åtgärder för att intensifiera förberedelserna till konciliet och påskynda dess sammankallande. För det andra förbereds f.n. alla de tio temata av de olika ortodoxa kyrkorna. Till årets slut skall rapporterna insändas till sekretariatetför konciliets förberedande i Chambesy.

Konciliet som vi förbereder har vi betecknat det ”stora konciliet”. Om det blir ett ekumeniskt koncilium, kan man ännu inte säga idag. Ett konciliums ekumeniska karaktär beror alltid på sanningen och på den frigörande betydelse, som denna existentiella sanning har på Gudsfolket.”

Not

Vid sidan av en intervju som Hans Em. metropolit Damaskinos vänligen gav mig den 22.4.1977 konsulterades följande källor:

Mgr. Damaskinos Papandreou, ”Saint et grand concile de PEglise Orthodoxe”, Contacts No 80 a, Paris 1972. Service Orthodoxe de Presse et d’Information, Documentation No 13 a, Paris 1976.

Övers: Elisabeth Piltz