Den kateketiska utvecklingen under de senaste tio åren

I slutet av september inleds biskopssynoden i Rom kring temat katekesundervisningen. Trosundervisningen har i vår tid alltmer också kommit att gälla inte endast barn och ungdom utan lika mycket vuxna. Pastor Jan Smith, Katolska Pedagogiska Nämnden, ger här en översikt av den aktuella utvecklingen.

I varje samhälle och i varje grupp inom samhället är uppfostran av den uppväxande generationen nyckeln till framtiden. För att lära känna en grupp, en rörelse eller ett samhälle, dess liv, inre dynamik, målsättning och människosyn, räcker det ofta med att betrakta det sätt varpå de unga fostras och hur de initieras i det av gruppen etablerade systemet av relationer, trosföreställningar, värderingar, etc. Detta gäller givetvis även kyrkan.

Under senare år har emellertid kyrkans trosundervisning blivit allt mer ifrågasatt, vilket medfört stora satsningar på en förnyelse av religionspedagogiken. Den belgiska internationella tidskriften LUMEN VITAE (nr 3 – 4, 1975) belyser denna utveckling under de senaste tio åren utifrån rapporter från Västtyskland, Holland, Latinamerika, England, USA, Polen, Afrika och Filippinerna.

Västtyskland

Bidraget som speglar den kateketiska utvecklingen i Västtyskland är signerat av professor A. Exeler från Münster. Exeler kan i sin rapport utgå från en till synes ytterst solid situation. ”Den gröna katekesen” – den kerygmatiska pastoralteologins största monument – gjorde sitt segertåg genom världen och översattes till fler än 30 språk, däribland svenska (Den kristna trosläran). Men det andra Vatikankonciliet (11 oktober 1962 – 8 december 1965) inbjöd till förnyelse på alla områden, så även inom undervisningen.

Det första man kunde registrera var en förskjutning i undervisningsinnehållet. I katekesen från 1955 stod en – visserligen vulgariserad – men dock systematisk teologi i förgrunden. Nu började man tala om liturgi och gemenskap. Under inflytande av den ”hermeneutiska vågen” kom undervisningsinnehållet ytterligare att förskjutas. Det som kom att dominera var interpretation av texter. Till en början ägnade man sig i huvudsak åt tolkning av bibeltexter utifrån den historiskt-kritiska bibelforskningens metoder. Eleverna skulle lära sig formhistoria och redaktionshistoria inte minst genom att arbeta med synoptiska jämförelser. Men det tog inte så lång tid förrän annan litteratur drogs in i undervisningen: sagor, myter, poesi, etc. Snart började en och annan att visa tecken på oro. Ty vad kunde detta vara? Trosundervisning? Varför inte lika gärna sociologi eller antropologi? Den som fick bomben att detonera var Hubertus Halbfass med sin berömda bok: ”Fundamentalkatechetik. Sprache und Erfahrung im Religionsunterricht”. Alla tog ställning: biskopar, dogmatiker, fundamentalteologer, exegeter, religionspedagoger, m.fl. Under ett års tid gjorde man inte mycket annat än att debattera Halbfass.

1967 fick man emellertid en ny undervisningsplan för klasserna 1–10. Undervisningsinnehållet var starkt bibelcentrerat för klasserna 1–8, medan det som vi kallar livsfrågor intog en framskjuten plats i programmet för klasserna 9 och 10. Viktigt var att man tog ut den direkta sakramentsförberedelsen, undervisningen till första kommunion och första bikt ur programmet och rekommenderade att denna undervisning skulle förläggas utanför skolan. Nytt var även att man förlade biktundervisningen till det fjärde skolåret. Tidigare hade alltid biktundervisningen meddelats före kommunionundervisningen i årsklass 2.

1955-års katekes bearbetades och kom ut i en ny upplaga under titeln: ”Glauben – leben – handeln”, samtidigt som man planerade en stor revision, som än idag inte påbörjats. Under tiden har nämligen intresset för ”troslärorna” som läromedel svalnat bland dem som undervisar.

Hittills hade det religionspedagogiska intresset varit koncentrerat till barn och ungdom. Den tyska utgåvan av den Holländska katekesen väckte emellertid stort intresse för de vuxnas behov av en fortsatt trosundervisning. Ratzinger utkom med ”Einftihrung in das Christentum”, i Schweiz utgavs ”Neues Glaubensbuch” och Dreher, Emeis, Feifel själv började utge skrifter och läromedel för vuxenundervisning.

På bara några år hade undervisningssituationen radikalt förändrats. Den kerygmatiska fasen följdes av den existentialhermeneutiska, som snabbt omformades och omdöptes till den politiska hermeneutiken. Under inflytande från den lutherske kateketen Nipkow trängdes denna emellertid undan för en undervisning utifrån vad vi brukar kalla livsfrågor. I Frankfurt fanns visserligen en grupp som försökte lansera en terapeutisk trosundervisning, men utan större framgång.

Det är värt att notera att den protestantiska religionspedagogiken från och med 1968 började påverka den katolska och att ett ekumeniskt samarbete på detta område började ta form. 1968 blev det fart på debatten kring skolan och dess nydaning, kristendomsundervisningens vara eller inte vara inom skolans ram, behovet av en kompletterande församlingsundervisning, skillnaden mellan religionsundervisning och trosundervisning, etc.

Sedan 70-talets början är många pedagoger engagerade i läroplansutvecklingen. Flera projekt är på gång och det intressantaste resultatet hittills är den s k Zielfelderplanen. Utifrån fyra erfarenhetsområden: det egna livet, att leva tillsammans, religion och kyrka försöker man att nå fram till de undervisningsmål som ställts upp av den tyska biskopskonferensen. Exodusserien med elevböcker, arbetsböcker, lärarhandledningar och mediapaket är det första läromedel som tagits fram efter Zielfelderplanen.

För framtiden anser Exeler att det finns ett stort behov av en ny kateketisk teologi, som kan ligga till grund för en ny katekes. Han efterlyser likaså en ”moralpedagogik”, som befriad från legalistiska krav lyfter fram stimulerande modeller av det kristna livet integrerat i den aktuella samhällssituationen. En viktig uppgift anser han det slutligen vara att integrera religionslärarna i kristna grupper, för att undervisningen inte skall berövas sin kyrkliga förankring.

Holland

Utgångspunkten för utvecklingen i Holland är enligt direktorn för det Högre Kateketiska Institutet i Nijmegen, Neven, Hollands geografiska läge, som inbjudit till påverkan från flera grannländer. Den tyska s k Miinchenmetoden hade i början av seklet stor betydelse, därefter engelska, amerikanska och framför allt franska strömningar. Långsamt har emellertid den holländska kateketiken fått ett eget ansikte främst beroende på att undervisningen varit inriktad på barn och ungdomar samt hela det holländska undervisningssystemets struktur.

Lagstiftningen har nämligen möjliggjort privatskolor och dessa har kunnat fungera under ekonomiskt gynnsamma omständigheter. En stor majoritet katolska barn och ungdomar har således gått i katolsk skola och där erhållit trosundervisning, varför ”församlingsundervisning” i praktiken inte existerar.

Även om nyare strömningar inte ifrågasatt den katolska skolan som sådan, har man dock uppmärksammat och blivit medveten om att det är föräldrarna och församlingen som bär ansvar för barnens kristna fostran, sakramentsförberedelsen och trosundervisningen.

Det Högre Kateketiska institutet i Nijmegen grundades 1954 som ett serviceorgan för kristendomslärarna men det fick snart fler uppgifter, som bl.a. bestod i att utarbeta riktlinjer för trosundervisningen i dess helhet och att företa en revision av den holländska katekesen från 1948. Numera bedriver man även forskning, utarbetar undervisningsprogram och utbildar kateketer. Även om Institutets arbete nått långt utanför Hollands gränser understryker man att Institutet inte är något internationellt kateketiskt centrum.

Åren 1964 och 1966 utgör viktiga årtal i den holländska utvecklingen. 1964 är en vändpunkt i det att biskoparna beslutade att den tidigare använda katekesen inte längre skulle användas som lärobok i skolorna. I stället skulle det Kateketiska Institutet utarbeta riktlinjer och motsvarande undervisningsprogram. 1966 publicerades den välkända Holländska katekesen och väckte ett oväntat intresse. Inom kort var den översatt till åtta språk, 1975 hade den utkommit i 14 översättningar, och fler är att vänta.

Bakom de holländska publikationerna ligger många års samarbete mellan kateketer, teologer, psykologer och pedagoger. Rätt snart insåg man det omöjliga i att redigera en katekes avsedd för både barn och vuxna och man beslöt att satsa på en katekes för vuxna. Barnkatekesen förändrades såtillvida som man fäste stor uppmärksamhet vid barnet och barnets värld.

I undervisningen handlar det inte längre om en envägskommunikation i troslärans tjänst. Utifrån gjorda erfarenheter är man i Holland övertygad om att undervisningen endast fungerar i en öppen atmosfär, där själva undervisningen kan erfaras som något livsnära. Vi ser undervisningen som ett sätt att vara tillsammans. Vi ställer frågor till oss själva och till samhället utifrån evangeliet och ställer frågor till evangeliet utifrån liv och samhälle.

Undervisningen kan således beskrivas som en process, där en fas avlöser en annan och där erfarenheten tas på allvar, analyseras och ges en kristen tolkning. Hur processen utvecklas beror på miljö, ålder och personlig mognad. På grund av de mångskiftande undervisningssituationerna kan en sådan undervisning inte programmeras i förväg. Den kateket kommer därför varken långt eller särskilt djupt i sin undervisning, som räknar med att läromedel i detalj skall diktera undervisningen.

En avgörande faktor för undervisningens effektivitet är det konkreta församlingslivet. En bra metod, ett bra innehåll och en kompetent kateket kan inte uppnå särskilt mycket, om undervisningen inte är förankrad i en levande församling. Även om undervisningen i sig har en församlingsbildande effekt, förutsätter den dock en aktivt kristen gemenskap. Det problem undervisningen ofta har att brottas med är att denna förutsättning saknas, eller att församlingen ger ett sådant intryck att den inte utövar någon dragningskraft. Den kristna församlingen bär ett stort ansvar för undervisningen genom sitt sätt att leva, vara tillsammans, reflektera, be och fria. Även om föräldrarna har påtagit sig ansvaret för barnens kristna fostran den dag barnen döptes torde det vara nödvändigt att på alla nivåer ställa sig frågan: vem har ansvaret för vad?

Latinamerika

I den latinamerikanska katekesen finns inte bara ett årtal av stor betydelse – 1968 – utan även ett ortsnamn – Medellam, varför man utan överdrift kan tala om ett ”före” och ett ”efter Medellin”.

CELAM-konferensen bildades redan 1955 och ur denna konstituerades CLAF i Rom 1958 med uppgift att ta hand om de båda frågorna och undervisning. I augusti 1968 några veckor före Medellinkonferensen ägde den internationella katekesveckan rum i Medellin, som trots den internationella prägeln fick en latinamerikansk dominans, vilket hade stor betydelse för den påföljande biskopskonferensen, som kom att radikalt påverka den kateketiska utvecklingen i hela Latinamerika.

Tidigare hade man i Latinamerika låtit sig inspireras från Europa, särskilt från Institut Superieur de Pastorale Catechetique i Paris. Men i Medellin bröt självmedvetandet igenom. Bl a yttrade man: ”Den aktuella katekesen bör ta upp människans rädsla, ångest och hopp med målsättningen att erbjuda möjligheter till en fullständig befrielse av hela människan.” Det betyder att de konfliktsituationer som den latinamerikanska människan lever i utgör utgångspunkten för förståelsen av Guds räddningsplan. Biskop Pironio, konferensens generalsekreterare sade: ”När människan blir medveten om den individuella och kollektiva, fysiska och andliga misären, vaknar i henne en hunger och törst efter rättvisa.” Den latinamerikanska katekesen har således inte bara en antropologisk förankring, som den tagit över från Europa, utan även en politisk, ekonomisk och social målsättning.

I Medellin sade man även: ”Latinamerika genomgår idag ett historiskt ögonblick, som katekesen inte kan förbli oberörd av. Inte heller av den process av social förändring, som krävs utifrån det aktuella förtrycket och den orättvisa de flesta lever i. Det är undervisningens uppgift att främja hela människans utveckling (l’evolution integrale de 1’homme).” Befrielsekatekesen får dessutom stöd av befrielseteologin: Gustavo Guthierrez, Enrique Dussel, Hugo Assman, Juan Luis Segundo, Leonardo Boff, Lucio Gera, Ronaldo Munoz för att bara nämna de mest kända av ”befrielseteologerna”.

Här kan jag inte mer än kort antyda att befrielsekatekesen och befrielseteologin påminner oss om krav på odelad solidaritet med de förtryckta, förslavade, lidande, med dem som hindras från att leva på ett människovärdigt sätt. Befrielseteologin pläderar för ett annat, alternativt samhälle. Genom att arbeta för detta, arbetar man för Jesu sak och; framväxten av Guds rike är kopplad till människans omvändelse och till prioritetsförlängningen att bekämpa katastrofsituationer i ordets vidaste betydelse. Befrielsekatekesen är en dimension av detta globala projekt. Därför kan befrielsekatekesen inte undkomma konfrontationen med de ideologiska mekanismerna. Ideologikritik är således en viktig del av den medvetandegörande processen. Befrielsekatekesen tar avstånd från varje form av katekes eller gudstjänst, som strukturellt eller mentalitetsmässigt, implicit eller explicit övertar, beskyddar, försvarar eller rättfärdigar beroendeförhållanden genom en ideologisk tolkning av bibeln. Befrielsekatekesen förstår sig som en fundamental process och vill uppnå radikala förändringar. Deltagandet i denna process kräver aktiv medverkan i konkreta projekt.

Utrymmet tillåter inte mer än denna kortfattade och schematiska beskrivning av de impulser som utgår från Latinamerika och som i huvudsak fångas upp i den spanska religionspedagogiken.

Denna korta översikt som skulle kunna göras längre och mer omfattande vittnar dock om många religionspedagogiska initiativ och om den förändrade och differentierade bild kyrkan ger av sig själv efter det andra Vatikankonciliet. Och den bilden är inte oväsentlig, ty till stor del betingas kyrkans framtidsmöjlighet av troheten mot å ena sidan uppenbarelsen och å andra sidan den människa som växer fram idag. Mycket talar för att en hel del kommer att ske på det religionspedagogiska området den närmaste tiden. Biskopssynoden i Rom hösten 1977 kommer att ingående dryfta kyrkans kateketiska uppgift. Utifrån det material som redan tillsänts de olika biskopskonferenserna världen över för yttrande vågar man på goda grunder se fram mot att kyrkoledningen utan rädsla för att ifrågasätta rådande praxis kommer att göra en bred inventering av aktuella problem, tendenser och framtidsperspektiv.