Teologi

”Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende. Idag gäller vår kamp den billiga nåden. Billig nåd betyder nåd som gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, bortslumpad tröst, sakrament till nedsatta priser, nåd som kyrkans outtömliga förrådskammare, varifrån den öses ut, tanklöst och gränslöst med lättfärdiga händer; en nåd utan priser, utan kostnad” – citatet är inte hämtat ur en pamflett i folkkyrkodebatten utan återger inledningen till Bonhoeffers Efterföljelse, skriven 1937. Han var aktiv i den tyska bekännelsekyrkan under tredje riket. Här kunde man höra nya och radikala tongångar i protest mot den liberala uttunning av teologin, som alltmera kom att stå i ett motsatsförhållande till det som lutheranerna från början hade hävdat som den reformatoriska upptäckten: ”den dyra nåden” och rättfärdiggörelsen genom tron allena. Utifrån denna nya upptäckt riktades på 1500-talet reformatorernas protest mot vad man ansåg vara den romerska kyrkans förvärldsligande, men 400 år senare protesterar Bonhoeffer med samma lidelse mot vad han betecknar som den billiga nåden: ”Billig nåd är detsamma som en predikan om förlåtelse utan omvändelse, dop utan församlingstukt, nattvard utan syndabekännelse, absolution utan personlig bikt. Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus, han som blev människa”.

Bonhoeffers namn sats ofta i samband med några dunkla och gåtfulla ord om en renad kristendom utan religion. Tankarna finns i hans anteckningar från 1944 när han satt fängslad i ett nazistiskt fängelse. Ylva Eggehorn påpekar med all rätt i sin inledning till boken Efterföljelse att det här inte är fråga om vad som senare kallades Gud-är-död-teologi, utan han driver Guds engagemannkarnationeill sin spets. Den 21 juni 1944, – dagen efter det att attentatet mot Hitler hade misslyckats och Bonhoeffers eget öde således var beseglat, går hans tankar i fängelsecellen tillbaka till Efterföljelse:” Nu ser jag tydligt den bokens risker, fast jag fortfarande står för den”. Bonhoeffer har inga ambitioner att avlägsna sig frän kampen och engagemanget i denna värld. Tvärtom bekänner han att han fått erfara att man först lär sig att tro genom ett helt och fullt jordeliv. Med en lidelse, som är kännetecknande för alla stora helgon ser han Kristus levande och lidande i händelser i världen: att leva mitt uppe i rikedomen av uppgifter, problem och framgångar och misslyckanden, erfarenheter och rådvillhet kastar man sig i Guds armar, då tar man inte längre sina egna lidanden utan Guds lidanden i världen på allvar … och detta menar Bonhoeffer, är tro, är metanoia, radikal omvändelse, och så blir man en människa.

Efterföljelsen är inte en skrivbordsprodukt utan den vill vara en anvisning om hur vi skall leva och handla som sanna människor genom att i tro och lydnad följa Kristus in i det yttersta. Att följa Kristus betyder för Bonhoeffer att man steg för steg drar konsekvenserna av Guds inkarnation: Jesus Kristus är förkroppsligad i sina efterföljares gemenskap. Denna efterföljelse och ett radikalt engagemang i denna värld står inte i motsats till varandra.

Bonhoeffers teologi är präglad av allvar och radikalitet. Den har sina rötter i den reformatoriska upptäckten av Gud och hans kallelse som gör anspråk på människans totala lydnad. Alla halvhjärtade försök till efterföljelse är främmande för denna teologi. Det behövs därför inte någon särskild förklaring till varför Bonhoeffers Efterföljelse idag talar till oss med en religiös kraft som blir allt mera sällsynt i den teologiska litteraturen. Den visar nu sin aktualitet och vitalitet i ett land, där det råder en så påtaglig brist på litteratur som undviker de lättköpta och slätstrukna religiösa lösningarna. Man kan invända att bokens grundläggande reformatoriska Gudsbild har genom historien visat att som följd en ständig balansgång mellan elitkyrka och bred kravlös folkkyrka. Men trots detta förhållande måste man se dess grundintention att ta Gud radikalt på allvar och att dra konsekvensen därav fä både det kyrkliga livet och det privata livet. Detta allvar som inte förlorar Gud och hans handlande som det enda för Kyrkan verkligt angelägna ur sikte, har lett och leder fortfarande till en reningsprocess, till metanoia, som inte får bagatelliseras. Med Bonhoeffers ord, ”Vi vill helt inte sticka under stol med att vi har upphört att följa Kristus. Vi är visserligen lemmar i en rättrogen kyrka, som förkunnar den rena läran om nåden, men vi är inte längre lemmar i en kyrka som följer Kristus och därför måste vi göra försöket att på nytt förstå nåden och efterföljelsen och det rätta förhållandet mellan de två. Vi kan idag inte längre vika undan på denna punkt. Kyrkans nöd blir mer och mer uppenbar: det gäller frågan hur vi idag skall kunna leva som kristna”.

Det är glädjande att Gummessons har vågat ge ut Bonhoeffers betydelsefulla verk i svensk översättning.