Engelsk katolicism med nya möjligheter

Det har länge varit ett känt faktum att den engelska katolicismen sedan ett antal år kämpar med till synes oöverstigliga svårigheter. Såväl präster som lekmän föreföll vara oförberedda på de stora för

ändringar som Andra Vatikankonciliet medförde. Den kyrkliga statistiken har under en följd av år visat tydliga tecken på nedgång. Ekonomin har varit urusel. Samtidigt inträdde för ett och ett halvt år

sedan ett nytt läge, förkroppsligat i en enda person, den nye ärkebiskopen av Westminster, benediktinabboten och kardinalen Basil Hume. Nya och oanade infallsvinklar har framträtt för de kyrkliga problemlösarna. Läget i den engelska katolicismen tecknas sakkunnigt i julinumret av Herder Korrespondenz, varur några synpunkter här redovisas.

Nytt tillsättningsförfarande

Redan långt innan man anade Humes utnämning tilldrog sig denna stor uppmärksamhet. Den förre ärkebiskopen av Westminster, kardinal John Heenan, uppmanade kort före sin död katolikerna i England och Wales att till den apostoliske delegaten Bruno Heim inkomma med förslag till efterträdare. När biskoparna efter Heenans bortgång överlämnade namnförslagen till påven, var det första gången som präster och lekmän fick medverka vid tillsättningen av en ärkebiskop i Westminster. Nomineringen blev livligare än någon väntat. Ett mycket stort antal namnförslag och motiveringar inlämnades. Det hade dittills ansetts som nästan självklart att den engelska kyrkans primas framförallt skulle vara administratör, ”kyrkofurste”. De insända förslagen vittnar om hur vinden nu har vänt, hur behoven och förväntningarna hos den katolska allmänheten idag ter sig annorlunda än förr. Ett par citat: ”Han bör vara en inspirerande, varm personlighet.” ”Han måste se som sin främsta uppgift att återställa den förlorade kontakten mellan prästerna och ungdomen.” ”Framförallt måste han vara tillgänglig för rådgivning och uppmuntran av prästerna.”

En kyrka på en ö

Man kan inte förneka att en viss ghettoanda länge präglat den katolska kyrkan i England och Wales. Efter tre sekler av förtryck hade man långsamt tillkämpat sig medborgerliga rättigheter. En trosmässig försvarsattityd var naturlig gentemot den anglikanska kyrkan som ansåg sig ha övertagit arvet från den katolska medeltiden och som på ett helt annat sätt än den kontinentala protestantismen hade gått in för att bevara detta arv. Den katolska kyrkan fick i hög grad sin tillväxt genom de ståndaktiga katolska invandrarna från Irland och genom konvertiter som sökte sig till ”klippan Petrus” från upplösningstendenserna inom anglikanismen och de nonkonformistiska samfunden.

Vid tiden för Andra Vatikankonciliet befann sig den katolska kyrkan i England i ett slags andlig ö-existens, en idyll där kyrkotanke, lära och liturgi var väl omsedda men där man hade små möjligheter till närkamp med sekulariseringsvågen i det engelska samhället. Att man var mindre beredd än i de flesta andra europeiska länder att ta emot de nya signalerna från konciliet visar sig bl a av att biskoparna endast motvilligt och långsamt fogade sig i de nya föreskrifterna.

Kyrkans situation

Av de sex miljoner invånare i England och Wales som uppger sig som romerska katoliker är endast fyra miljoner kända av kyrkan; av dessa återfanns endast hälften vid den räkning av antalet deltagare i en bestämd söndagsgudstjänst som senast utfördes. Dop- och konversionsstatistiken är på nedåtgående.

Ett speciellt problem för varje iakttagare av brittiskt kyrkoliv är emellertid den bristfälliga religionsstatistiken. Först på senare tid har konfessionstillhörighet börjat efterfrågas vid de statliga folkräkningarna (i Sverige ännu inte). Den kyrkliga statistiken är ofta otillförlitlig. Skattningar och slutledningar används gärna. De vetenskapliga undersökningar som utförts har haft alltför små populationer, som exempelvis den i Southwarks stift i södra London. Den visade bl a att de katolska barnens religiösa praxis minskade med hälften efter uppnådda 15 år, och att en rad församlingar i London var ”praktiskt taget döda”. Dessa resultat från ett mindre avgränsat område torde få tas med en nypa salt.

Vad man vet är att den för några år sedan allvarliga prästavgången nu har upphört. Ändå räknar man med att antalet prästkallelser 1984 skall ha gått ned med 10 procent. Av de 5.000 sekularprästerna i England och Wales verkar 4.633 i församlings- och ungdomsarbete och sociala uppgifter. Resten har undervisnings- och förvaltningsuppgifter. De religiösa ordnarna omfattar 3.000 präster, 12.000 ordenssystrar och 1.200 lekbröder.

Munken på ärkestolen

Påvens utnämning av benediktinabboten i Ampleforth Basil Hume till Heenans efterträdare som ärkebiskop av Westminster måste betraktas som ett direkt svar på kyrkfolkets och prästerskapets önskemål. Utnämningen har betecknats som ”både överraskande och fantasifull”. Senare har Hume också utnämnts till kardinal. Givetvis är en bedömning av hans insats omöjlig efter endast 18 månader i Westminster. Några synpunkter kan ändå anläggas. Genom skiftet på denna och flera andra biskopsstolar, bl a Liverpool, står det klart att en nya era med nya möjligheter har inträtt för den; engelska katolicismen.

Hume har anslagit den första tiden i sin nya tjänst till att lära känna det väldiga ärkestiftet, som omfattar en halv miljon katoliker, 250 kyrkor, 500 präster och lika många ordensmedlemmar. Hans ”lärotid” har emellertid präglats av en avsevärd aktivitet. Han har besökt en rad församlingar och mottagit över 200 präster i ärkebiskopsgården. Ärkestiftet har indelats i fem regioner, och fem hjälpbiskopar har utsetts. Med hjälp av lagarbete och personliga kontakter med prästerskapet ämnar han söka ge ”familjära dimensioner” åt detta jättestift. Han söker så vitt möjligt delegera förvaltningsuppgifterna åt lämpliga medarbetare för att själv kunna ägna sig åt läroämbetet, konstruktivt tänkande och bön.

Ekonomiska problem

Westminsters ärkestift var vid biskopsskiftet starkt skuldsatt, främst till följd av katolska skolbyggen. Det allmänt omfattande idealet att varje katolskt barn skall kunna tillförsäkras en plats i en katolsk skola torde numera främst av finansiella skäl ej gå att realisera. Nu får man nöja sig med att söka skaffa plats åt dem som verkligen önskar det; några nya katolska skolbyggen kan knappast förutses. En översyn av den katolska skolpolitiken anses även av andra skäl än de ekonomiska vara av nöden. Bl a har man mot bakgrunden av den nordirländska tragedin insett att en hel terroristgeneration kan betraktas som en produkt av den konfessionella skolan. Man har också insett att kyrkans utbildnings- och uppfostringsansvar inte kan begränsas till skolåldern, utan måste gälla från dopet till döden. Man har åtskilligt att ta igen t ex beträffande föräldraskolning och utbildning av kateketer.

Den katolska kyrkan i England, som helt och hållet måste klara sin ekonomi med hjälp av kollekter och gåvor, har naturligtvis drabbats hårt av den allmänna krisen i landets ekonomiska liv. Kardinal Hume har sökt inlemma ärkestiftets ekonomi i den pastorala helhetssyn som han tillämpar. Så vill han exempelvis i möjligaste mån befria prästerskapet från de ekonomiska problemen och ta lekmannaexperter till hjälp. Hittills har han varit lyckosam i dessa ansträngningar. Hans upprop till förmån för restaureringen av Westminsterkatedralen – ett inte bara liturgiskt utan också kyrkomusikaliskt centrum i världsmetropolen – har fått till resultat att 6,1 milj. kr. av de 7,6 erforderliga har inkommit.

Hume – ”en johanneisk personlighet”

Den 57-årige kardinalen har betecknats som ”en johanneisk personlighet” och ansetts som präst och kyrkoledare stå närmare kardinal Newman än de tidigare innehavarna av Westminsters ärkestol som mera har varit praktiskt klerikalt inriktade och gärna betecknats som kyrkofurstar. Humes framträdande präglas av enkel hjärtlighet och humor. Han är en prästmunk när denne är som bäst, i besittning av andlig fasthet och realism såväl som en djup tro. Inte bara genom dessa egenskaper, utan också genom sin sociala härkomst skiljer han sig från sina företrädare. Hans far var en känd hjärtspecialist, en av hans systrar är gift med kabinettsekreteraren Sir John Hunt. Härigenom har han tillträde till kretsar som hittills varit stängda för den mera kulturfrämmande irisk-engelska prelattypen. Hans mor är fransyska. Efter studier i historia i Oxford läste han teologi i Fribourg. Han talar franska flytande – ”en andlig europé av bästa engelska märke”.

Humes ideer om prästerligt och biskopligt team-work anses delvis inspirerade av kardinal Marty av Paris, en av hans goda vänner på kontinenten. Han är övertygad om ekumenikens betydelse. Den anglikanske ärkebiskopen Donald Coggan av Canterbury tillhör hans vänkrets. Anglikanska teologer som inte gillar Coggans evangelikala, moralistiska stil anser att ”den kristna ledarroll som normalt utövas av ärkebiskopen av Canterbury redan har förskjutits från Lambeth (Coggans residens) till Victoria (Humes residens)”. De uttalanden, anföranden, predikningar och brev som kardinalen hittills har riktat till sitt prästerskap visar att religionen för honom inte i första hand är en fråga om kyrkobyggen och skolfonder, utan om andligt liv och bön. Den katolska tron är för honom ”en flod, stadd i ständig rörelse och matad med tillflöden”.

Det har av lätt förklarliga skäl ej kunnat undvikas att Humes personlighet och kyrkliga inriktning har kommit att ses som en kontrast till den närmaste företrädaren, som då automatiskt kommit att betraktas som en mera formell, administrativt tänkande kyrkoledare. Denna syn präglar i inte ringa utsträckning den framställning i Herder Korrespondenz som bildar underlaget för denna artikel. Det bör emellertid påpekas att den som tog initiativet till en folklig breddning av tilisättningsförfarandet – ett initiativ som förde Hume till ärkestolen -var just Heenan.

Det är med spänning man ser fram mot kardinal Humes fortsatta verksamhet. Jag har för egen del ytterst svårt att bestämma mig för om jag skall hoppas att han får en massa röster vid nästa inte alltför avlägsna påveval, eller om jag skall unna de engelska katolikerna att få ha honom kvar. Var han än kommer att utföra huvuddelen av sin insats som kyrkoledare kan han av alla tecken att döma förväntas tillföra den katolska kyrkan något av den anspråkslöshetens och helighetens anda som många idag väntar av henne.