Äktenskapets framtid

Under hela 70-talet har lagreglerna kring ingående och upplösning av äktenskap varit föremål för utredning och omprövning i vårt land. Det är Familjelagssakkunniga som gjort en rad undersökningar och framlagt reformförslag. Under samma tid har en stark omsvängning i familjebildningsmönstret ägt rum. Dessa förändringar är givetvis anledningen till reformarbetet, men de reformer som hittills genomförts synes knappast ha nått avsett resultat.

Den nya familjerätten från 1973 skulle syfta till att underlätta ingåendet av äktenskap genom att så långt möjligt tömma det på ett förpliktigande innehåll. Därmed skulle på ett självklart sätt äktenskapet bli den givna formen för samlevnad. Som en konsekvens av denna ”neutrala” syn på äktenskapet undanröjdes samtidigt de kvarvarande hindren för skilsmässa om en av partnerna så önskar.

Några år med extremt låga äktenskapsiffror kunde tillskrivas avvaktan på den nya lagstiftningen, men någon bestående ”normalisering” av nivån har inte ägt rum. Däremot blev uppenbarligen den enklare skilsmässan en klar succé. Skilsmässosiffrorna fortsätter att ligga på en hög nivå även sedan det uppdämda behovet i väntan på den nya lagstiftningen tillgodosetts.

Men självfallet är inte lagstiftningens förändringar i någon rimlig mening orsak till familjebildningsmönstrets förändringar. I Sverige inträffade 1966/67 en påtaglig omsvängning i den demografiska konjunkturen. Dittills hade sedan trettio år äktenskapsfrekvensen ökat, äktenskapsåldern sjunkit, åldern för barnafödande likaså sjunkit. Fruktsamheten hade varierat en del sedan den barnfattiga mitten på 30-talet. Detsamma gäller andelen utomäktenskapliga barn, som dock hållit sig mellan 10 och 15% av samtliga födda. Men sedan de angivna åren har tendensen varit entydig: färre gifter sig och genomsnittligt vid högre ålder. Likaså ökar åldern hos dem som gifter sig och som föder barn. Andelen barn som är födda av ogift mor har stigit snabbt upp till en dryg tredjedel av samtliga. Denna utveckling är orsakad eller beledsagad av andra förändringar: genombrottet av preventivmedel för kvinnor, fria aborter, som nu avbryter mer än var fjärde graviditet, och etablerandet av samboende som en allmänt praktiserad inledning till eller alternativ till äktenskapet.

Det är uppenbart att denna utveckling bör betraktas som ett sammanhängande fenomen. Samboendena och de mindre familjerna är delar av samma utveckling, vilken underlättats av p-piller och aborter. Så behandlas också demografiska skeenden i internationell forskning, men Familjelagssakkunniga tar en sak i sänder. När makars valfrihet förstärks genom förenklatskilsmässoförfarande, finns barnens trygghetskrav knappast med i bilden. (Kanske en annan utredning?) När skilda föräldrars försörjningsbörda gentemot barn lättas, diskuteras överhuvud inte försörjningsbördan för de flerbarnsföräldrar, som framhärdar i det äkta ståndet, och som får vara med att skattevägen subventionera skilsmässorna.

Att sambo och gifta sig

När Familjelagssakkunniga låter utreda samboendet, sker det i samma isolering. Den volym som bär rubrikens titel, SOU 1978:55, har sammanställts av Jan Trost och Bo Lewin; den förstnämde en pionjär inom parbildningsforskningen, den senare har i år blivit doktor på en utförligare framställning av en del av resultaten. Den nämnda isoleringen består i att boken knappast innehåller några hänvisningar till fruktsamhetsutvecklingen och den aktuella och akuta födelsekrisen. Det blir ganska konstigt att diskutera den snabba utbredningen av samboendet utan att relatera det till den minskade familjestorleken och möjligheten att förverkliga denna med effektiva preventivmedel och fria aborter.

Vi får egentligen ingenting veta om hur skilda familjestorleksideal och inställningen till former för födelsekontroll påverkar valet mellan äktenskap och samboende. Intresset är helt koncentrerat på attityderna till former för samlevnad hos samboende resp. gifta, med någon uppmärksamhet ägnad skilda samlevnadsformers stabilitet.

En av de viktigaste frågorna gäller huruvida samboendet är ett alternativ till äktenskap eller väsentligen en inledning till äktenskap. Svaret blir inte helt entydigt. De flesta samboende utesluter inte äktenskap. Övergången från samboende till äktenskap förefaller att ske tillfälligt eller genom en obestämd kumulativ process, där orsakerna att legalisera förhållandet hopas, för att småningom få beslutet att mogna. Å andra sidan är det uppenbart att sammanboenden är betydligt mer instabila än äktenskap. Av någon okänd anledning har Trost & Lewin endast undersökt separationsbenägenheten hos den iakttagna gruppen av samboende, inte hos de 1974 nygifta. Resonemangen om stabilitet blir ganska luftiga, när en grupp vars representativitet är underkastad tvivel, jämförs med skilsmässosiffror för hela riket.

Materialet av två hundra nygifta 1974 och ungefär lika många samboende är hämtat från Gävle. Det har säkert funnits många goda praktiska skäl att arbeta i en känd och relativt närbelägen stad, men argumenten för Gävle som ett rimligt genomsnitt är föga övertygande. Även om den socio-ekonomiska sammansättningen skulle likna rikets, finns just i familjebildningen avvikelser från genomsnittet. Förf. anmärker själva, utan kommentarer, att Gävleborgs län, tillsammans med Jämtland visar extremt höga värden för andelen samboende och för barn födda utom äktenskapet. Det är också konstigt att vi inte får veta fördelningen av kyrkliga och borgerliga giftermål i Gävle 1974, utan endast i Sverige som helhet. Alla vet att Gävle utmärks av en traditionellt svag religiös prägling och likaså svag ställning för äktenskapet. Detta borde ändå föranlett någon varning för att generalisera utifrån siffrorna. Därtill kommer att metoden för att samla gruppen av samboende inte tillförsäkrar någon rimlig grad av representativitet. (S. 16-20). Helt avstår man inte från att göra jämförelser mellan gifta och samboende, men dessa är i det närmaste värdelösa.

Huvudresultatet av undersökningen blir nu modellen för hur samboende övergår till äktenskap, upplöses eller fortsätter över längre tid. Däremot säger utredningen föga om skillnaden mellan gifta och samboende, och därför heller inte mycket om de värdeförändringar som ligger bakom ökningen av samboende.

Nya generationer och traditionellt äktenskap

Trost & Lewin ger en god översikt över utländsk forskning om samlevnad utan eller före äktenskap. Där refereras också en uppsats i Population 1978 av Louis Roussel, som förebådar ett nyss utkommet arbete av denne och Odile Bourguignon, Generations nouvelles et mariage traditionel, utgivet av INED, ”nationella institutet för demografiska studier” på Presses Universitaires de France. Detta franska arbete hänvisar flera gånger till Trosts forskningar, men når genom sin ambitiösa metod långt intressantare resultat än Att sambo och gifta sig.

Man har låtit ett urval på drygt 2 400 fransmän och fransyskor mellan 18 och 30 år besvara ett omfattande frågebatteri om samliv, sexualmoral och fruktsamhet. De tillfrågade delar sig då i tre kategorier, gifta, ensamstående och samboende, där den sista gruppen utgör knappt 10% av samtliga; de övriga två är ung. jämnstora. Åldersammansättningen skiljer sig givetvis; de gifta koncentreras till över 25 år, medan de ensamstående dominerar upp till 23 år. De samboende är däremot tämligen jämnt fördelade, men färre i det lägsta och det högsta åldersintervallet.

I fråga om utbildningsnivå liknar fördelningen av gifta och ensamstående varandra, de ensamstående är underrepresentaterade bland dem som endast har folkskola, sannolikt en effekt av den lägre genomsnittsåldern. De samboende är däremot klart överrepresenterade bland högskoleutbildade, där de utgör en sjättedel. Även i fråga om religiös praxis överensstämmer de gifta och de ensamstående mycket nära, medan de samboende finns inom kategorierna ”ingen religion” eller ”ingen religionsutövning”. Av samtliga mellan 18 och 30 uppger 7% sig vara ”regelbundet praktiserade”, men dessa är inte företrädda bland de samboende. Yrkesfördelningen är också i stort densamma för ensamstående och gifta, med undantag för det stora inslaget av studerande bland de ensamstående och av hemmafruar bland de gifta. De samboende är relativt många bland studerande, bland anställda och tjänstemän i mellanställning.

Attitydskillnader

Frågor rörande inställningen till föräktenskapligt samliv visar påtagliga genomsnittsskillnader mellan kategorierna. De gifta har genomgående den mest strikta synen, men skillnaden till de ensamstående är obetydlig. Däremot avviker de samboende massivt från de övriga. Påståendet ”det är bra att de unga flickorna kan ha sexuella förbindelser utan avsikt att ingå äktenskap” bejakas av 40% av de gifta, av 50% av de ensamstående, men 80% av de samboende. Liknande skillnader framkommer i frågor om äktenskapets framtid. Drygt hälften av de gifta anser att äktenskapet kommer att förbli den dominerande samlevnadsformen, knappt hälften av de ensamstående. Av de samboende männen endast 14%, av kvinnorna 23%

På den vanliga frågan om vilken man anser vara den ideala familjestorleken är skillnaderna relativt små kring 2,7 barn i genomsnitt. Kvinnorna i alla kategorier önskar ett tiondels barn mera. (Att kvinnor skulle vilja ha färre barn än män är bara en svensk fördom.) De samboende har endast något lägre siffror. På frågan om det önskade barnantalet i den svarandes konkreta omständigheter blir siffran betydligt lägre, genomsnittet för samtliga 2,15. Men här har den för samboende sjunkit till 1,7.

I samhällssynen finns också stora skillnader. Av de samboende anser mellan 40 och 45% att också tonåringar bör ha ett aktivt politiskt engagemang mot ung. hälften så många bland gifta och ensamstående. På frågan om det nuvarande samhället är värt att understödjas svarar 65-70% av gifta och ensamstående ja, endast 50% av de samboende.

Av de gifta hade 83% också genomgått kyrklig vigsel. Den civila ceremonin är obligatorisk. Nästan hälften av dem som uppgav sig inte ha någon religion hade vigt sig kyrkligt. Tjänstemän på hög och mellannivå och studerande hade den lägsta frekvensen kyrklig vigsel, ca 75%, liksom de högskoleutbildade. 35% av kvinnorna och 22% av männen uppgav personlig religiös övertygelse som skäl för kyrklig vigsel. (9 resp. 3% i Gävle.)

Bland de ensamstående finns givetvis högst skilda meningar i samlevnadsfrågor. 27% av samtliga tog principiellt avstånd för egen del från samboende, med obetydliga variationer efter ålder. Andelen var något lägre bland bättre utbildade. Bland lantbrukare steg andelen till hälften, bland de regelbundet praktiserande till två tredjedelar.

De samboende i Frankrike

De gifta besvarade frågan om samboende före äktenskapet, och företeelsen har snabbt spritt sig i Frankrike de senaste tio åren. Av dem som gifte sig 1968/69 var det 17%, en andel som successivt ökat till 44% av dem som gifte sig 1976/77. I en not hänvisar Roussel & Bourguignon till Trosts resultat från Sverige, 99%. Vi tillåter oss att inskränka giltigheten till Gävle.

Medan samboende blivit vanligare med åren, är det däremot inte mera frekvent bland yngre än äldre inom urvalet. Det ökar stark med högre utbildning och gäller för en majoritet av studenter och fria yrken/högre tjänstemän. Däremot är det knappast förekommande bland lantbrukare och sällsynt på landet, minskar starkt med tilltagande grad av religiöst engagemang. 11 % av ”regelbundet praktiserande” var samboende före äktenskapet.

Tre modeller

Lika viktig som skillnader mellan de tre huvudkategorierna är de tre modeller som finns inom varje kategori, i olika proportioner. Från uppskattningen av äktenskapet som institution, med en skeptisk syn på den föräktenskapliga ”friheten” oftast kombinerad med någon religiös praxis och med en allmänt samhällsbevarande hållning. Över en uppfattning, där äktenskapet är en formalitet baserad på en ömsesidig trohet, men en liberalsyn på föräktenskapligt samliv, sällan någon religiös praxis och en tämligen kritisk uppfattning av samhället. Modell C slutligen är mer eller mindre öppet fientlig mot äktenskapet, önskar få eller inget barn, maximal frihet i sexuella ting och är aldrig förbunden med religiös tro, men alltid med en samhällskritisk uppfattning.

Den första finns representerad också bland de samboende, hos dem som avser att snarast möjligt gifta sig. Men de övriga två är mycket vanligare bland samboende än bland gifta och ensamstående.

I detta sammanhang och med tanke på förståelsen av den svenska utvecklingen nöjer vi oss med att återge dessa huvudresultat, främst den påtagliga skillnaden mellan samboende å ena sidan, gifta/ensamstående å den andra. Det är möjligt att med den betydligt högre frekvensen av samboende i Sverige, skillnaden är mindre, men det skulle onekligen öka vår förståelse, om vi kunde göra sådana jämförelser.

Den franska avhandlingen avslutas med ett kapitel som tolkar resultatet och kastar en blick mot framtiden. Där framhävs att majoriteten av de unga inte accepterar några utomstående regelgivare för paret. Därtill ses utvecklingen i allmänhet mot senare familjebildning, färre barn och samboende före äktenskapet som ett slags ”ajourneringens strategi”, alltså ett uppskjutande av livsavgörande steg. Detta gör att man knappast kan tala om nya mönster som säkert har etablerats. Roussel förutser varken en återgång till ett traditionellt mönster eller framväxten av helt nya samlevnadsformer.

Här ställs också en nyckelfråga om familjens framtid, som vi får anledning återkomma till: Vad händer med familjen i ett samhälle, som för att kontrollera den, tenderar att ersätta de juridiska bestämmelserna med ett subtilt nätverk av organ för råd och bistånd?