”Ändamålet helgar medlen” – från Pascal till Gunnar Sträng

– Ingenting biter på honom, säger du? O, förbannade finnar, vi förföljen I mig överallt!

– Icke järn och bly, fortfor soldaten viskande, men om jag får föreslå ett annat medel . . .

– Säg det, min son! Du har absolution på förhand. – Men, vördige pater, det är ett syndigt medel.

– För den heliga sakens bästa helgas alla medel av ändamålet. Säg ut, min son!

– Guld från en helgonbild . . .

– Nej, min son, nej det våga vi icke använda. Hade det varit en dolk av glas, ett fint dödande gift, men guld från en helgonbild, nej min son, låt oss icke tänka mera på det.(1)

Så talade den vördige pater Hieronymus, den dödsbleke jesuiten, prästen som förkunnade att hatet mot kättarna var det åttonde sakramentet, mannen med dolken i krucifixet, vars ständigt oroliga blickar kontrollerade allt och alla. Vi möter honom i folkvimlet i Zacharias Topelius’ Fältskärns berättelser, där hans skrämmande gestalt avtecknar sig effektfullt mot bakgrunden av Gustaf II Adolfs och hans finska pojkars ljusa fromhet och ädelmod. Pater Hieronymus är, i svenska hjärtans djup, den typiske jesuiten, Birger Sjöbergs fasadklättrare(2) och för Gunnar Sträng alla politiska opportunisters skyddshelgon: han som låter det höga ändamålet helga vilka medel som helst.(3) Vi finner honom hos Carl Grimberg, som i ”Svenska folkets underbara öden” på 20-talet beskrev vår storsvenska historia i oöverträffat suggestiva tablåer: ”Blind, viljelös lydnad för alla befallningar från överordnade var jesuitens första och förnämsta plikt. Blev han ålagd att ljuga, att begå mened, att bruka dolk eller gift – ingen tvekan, ty det gällde ju ‘den allena saliggörande kyrkans’ bästa! En jesutisk grundsats var: Ändamålet helgar medlen(4). ”På samma sätt heter det i läroböcker för det svenska gymnasiet ännu vid samma tid: ”För hans [den helige Ignatius’] svärmiska själ hägrade blott ett mål: den katolska kyrkans makt. Men för att uppnå detta mål voro alla medel tillåtna.”(5) Eller: ”För vinnande av detta mål [att bringa alla folk under påvedömets ok] skydde jesuiterna ingen ansträngning, intet offer, men ock intet medel, hur brottsligt det än månde vara.”6

Men har den gode pater Hieronymus dessutom existerat utanför böckernas värld? Är det sant att jesuiterna, som alltså i år firar hundraårsjubileet av sin lagliga närvaro i Sverige, verkligen hyllat grundsatsen ”Ändamålet helgar medlen”? Om det inte är sant – vilken är i så fall elden bakom röken?

Sant är åtminstone att en så uppseendeväckande sats inte står att läsa hos Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare. Visserligen har man i jesuitordens konstitutioner trott sig kunna utläsa, att en ordenssuperior under vissa omständigheter kan ålägga sina underlydande en obligatlo ad peccatum,(7) en förpliktelse till synd, men den tolkningen grundar sig bara på obekantskap med den kyrkorättsliga terminologin: uttrycket betyder ungefär ”befallning i en sak som är så angelägen att underlåtenhet att lyda måste betraktas som en synd”.(8) Och underligt vore det ju om den gamle militären Ignatius i sina taktiska anvisningar för kriget mot den Lede skulle rekommendera kapitulation på fiendens villkor, i synnerhet som en annan av kyrkhistoriens mest brinnande andar – i många avseenden liknar han den spanske ex-militären – nämligen aposteln Paulus, klart och tydligt hade sagt: ”Inte stämmer väl det som somliga lägger i vår mun: ‘Låt oss göra det onda för att frambringa det goda.’ De som förtalar oss på det sättet förtjänar sitt straff.” (Rom. 3:8).

Om man roar sig med att slå upp satsen i vanliga samlingar av talesätt och bevingade ord,9 så hänvisas man till den jesuitiske moralteologen Hermann Busenbaums kompendium Medulla theologiae moralis (Moralteologins kärna) från 1653, där man kan finna maximen ”Om ändamålet är tillåtet, då är också medlen tillåtna”.(10) Busenbaum är kasuist, det vill säga han exemplifierar allmängiltiga moralsatser med konkreta ”fall” (casus) ur livet, låt vara att detta liv mer än en gång är osannolikt omväxlande och ohyggligt komplicerat ur sedlig synvinkel. Busenbaum tillgriper, på tal om mål och medel, som exempel en stackars fästningsfånge, som i objektiv moralisk mening har rätt att fly från sin usla håla, där han kanske sitter utan dom och rannsakan i väntan på dödsstraff. Har denne fånge rätt att fly, säger Busenbaum, då har han också rätt att möjliggöra flykten, till exempel genom att lura sin fångvaktare eller ge honom sömnmedel, förutsatt att han undviker våld och kroppsskada; vidare har han rätt att fila av sina kedjor och galler. Det vore ju en klen tröst att säga till fången: Du har rätt att fly, men du får inte vidta några flyktåtgärder!

Busenbaum förflyttar oss så från den kusliga fängelsehålan till en betydligt behagligare miljö, till den äktenskapliga sängkammaren.(11) Här lyder den delikata frågan: har äkta makar rätt att umgås under utbyte av liderliga blickar, ord och åtbörder? Ja, svarar Busenbaum troskyldigt, är ändamålet tillåtet är också medlen tillåtna. Den som har rätt att löpa linan ut, han har också rätt att ta de första stegen. Busenbaum anför dessa regler som något självklart, som alla måste gå med på.

Än så länge finns det alltså inte några belägg för en särskild jesuitisk, krass och slapp moral. Men när man studerar den andra källa som uppslagsböckerna hänvisar till, då börjar det brännas. I den tyske filosofihistorikern J. G. Buhles Lehrbuch der Geschichte der Philosophie, band 6, del 2 (från 1801) finner man de formuleringar som sedan går igen i de svenska läroböckerna: ”en av de märkvärdigaste och mest fördärvliga egenheterna i den jesuitiska moralen är grundsatsen att ändamålet skulle helga medlet”. Detta är veterligen första gången som satsen i sin nuvarande formulering tillvitas jesuiterna; i Sverige dyker den första gången upp i C. J. Lenströms Lärobok i allmänna och svenska kyrko-historien, tryckt i Gefle 1843, åtta år före första upplagan av Fältskärns berättelser. (12)

Vad är då Buhles stöd för anklagelsen att jesuiterna har ett eget och särdeles betänkligt moralsystem, enligt vilket man under vissa omständigheter får göra det onda, säga ett och mena ett annat och grunda sitt handlande på ett för en själv så fördelaktigt antagande som möjligt, så länge detta antagande bara har en liten gnutta sannolikhet för sig?(13) De texter Buhle hänvisar till för oss rakt in i den teologiska debatten i 1600-talets Frankrike. Det är här, och ingen annanstans, som den jesuitiska moralen för första gången lämnade de teologiska handböckernas värld och började sätta vanliga människors föreställningar, fantasier och lidelser i rörelse.

Senare delen av 1500-talet var en tid av häftiga teologiska kontroverser, inte bara mellan katoliker och protestanter av olika riktningar, utan också mellan katolska teologiska skolor. Frågan gällde förhållandet mellan Guds nåd och dess ofelbara verkan å ena sidan och den mänskliga handlingsfriheten å den andra. Det ena lägret åberopade sig framför allt på den helige Augustinus. Det andra lägret hänvisade till den helige Thomas av Aquino. Jesuiterna sympatiserade allmänt med en ståndpunkt vid sidan av dessa båda traditionella vägar: de ville slå vakt om tanken att människan är en fritt handlande varelse också inför Gud. Den lösning man föreslog, den s.k. molinismen, betonade människans initiativ så starkt att man beskylldes för att underskatta Guds.

Flamländaren Cornelius Jansen växte upp i dessa kontroverser. Han var traditionalist till sin läggning, och i tjugotvå år studerade han Augustinus för att få klarhet om vad den store kyrkoläraren verkligen hade menat, och 1640, två år efter Jansens död, utkom i Louvain en enorm foliant med titeln Augustinus, en skrift som skulle ge upphov till den s.k. jansenismen. Den riktningen var både en teologisk skola och en fromhetsstil för sig: man studerade ivrigt kyrkofäderna, man ville att kyrkan skulle återvända till fornkyrkans stränghet, man betonade att människan är en fallen varelse, fången under sina begärelsers makt, att all mänsklig aktivitet är värdelös utan Guds nåd. Man tänkte sig att den stora majoriteten av mänskligheten är på väg mot evig förtappelse. På den lilla skaran utvalda måste de strängaste sedliga krav ställas. (14)

I jämförelse med jansenisterna representerade jesuiterna en annan anda. De var aktivister, som underströk den enskilda människans ansvar för sitt eget öde, deras vision var att alla mänskliga aktiviteter skulle ytterst tjäna Guds förhärligande. Deras metoder var nya och dynamiska, de föredrog att arbeta där de kunde förutse den största effekten av sin insats: vid hoven och i undervisningens tjänst. Som själasörjare hyllade de den s.k. probabilismen: gentemot den jansenistiska strängheten ville de dra upp riktlinjerna för en moral som inom det givna normsystemet skulle kunna lämna så mycket som möjligt åt den enskildes avgörande. Probabilismens mycket beryktade grundsats är denna: när det gäller att välja mellan två alternativa handlingar utan att man säkert vet att någon av dem är den rätta, då är det tillåtet att välja det bekvämaste framför det som har den största sannolikheten för sig, förutsatt att också den bekvämare vägen kan göra anspråk på viss sannolikhet. Dock får man aldrig välja något som skulle kunna skada en medmänniska(15)

Probabilismen hade faktiskt från början formulerats av dominikanen Medina 1577: ”Jag anser att om en åsikt är sannolik, då får man handla efter den, även om den motsatta åsikten är sannolikare”(16) En lång rad moralister, de flesta av dem jesuiter, omsätter under 1600-talets första hälft denna lära i sina handböcker för biktfäder på ett sätt som för strängare bedömare var detsamma som att lägga hyende under lasten. En av dessa stränga bedömare var den store filosofen Blaise Pascal, som stod jansenisterna kring Port Royal nära. Pascal publicerade under pseudonym 1656 och 1657 arton brev ”från Louis de Montalte till en provincial i hans vänkrets och till de vördade jesuitfäderna”. Samlingen går vanligen under namnet Les Provincialas.(17) Breven är som litteratur lysande och innehåller indignerade satirer mot de kasuistiska moralteologerna och deras kolleger inom andra ordnar: Sanchez, Banny, Lessius, Escobar y Mendoza, Tamburini, theatinen Diana och cistercienserbiskopen Caramuel de Lobkowicz, den sistnämnde av eftervärlden kallad laxisternas (alltså de slappaste moralisternas) furste. Pascals brev bygger på ett noggrant och systematiskt illvilligt studium av dessa författare, som visserligen fördömde synden men som alltid tycktes vilja ursäkta syndaren.

Mest berömd är uppgörelsen i det sjunde brevet med jesuiten Leonard Leys (på latin Lessius), på sin tid professor i Louvain. Lessius utgår’9 från det faktum att det enligt bibeln (2 Mos. 22:2) samt civil och kanonisk rätt är tillåtet att döda en tjuv som ertappas på bar gärning. Är det alltså tillåtet att döda för att förhindra förlusten av ett relativt obetydligt materiellt värde, då borde det (åtminstone i teorin) vara tillåtet för mig att döda en angripare som är i färd med att ta heder och ära av mig genom att offentligt prygla eller örfila mig, under förutsättning dels att jag har någon heder att förlora, dels att jag dödar honom inte av hämndbegär eller för att vedergälla ont med ont, utan enbart i syfte att på detta sätt återupprätta min förlorade heder, om alla andra sätt är uteslutna.

Det är inte alldeles lätt att se hur någon i stridens hetta skulle gå iland med att hålla isär sitt privata hämndbegär från sin legitima omsorg om hederns återupprättande. Lessius är själv den förste att peka på denna svårighet, och i slutet av sin långa utläggning kommer han till slutsatsen: ”Även om denna åsikt (att man får döda en person som angriper ens heder) vore teoretiskt sann, så kan den knappast omsättas i praktiken. Ty antingen är skadan skedd, eller inte. Är den skedd, då kan den inte göras ogjord genom skymfarens död. Om den inte är skedd, så kan man oftast inte säkert bevisa att den inte kan förhindras på annat sätt, och därför kan vi inte tillgripa denna försvarsmetod.”

Men Pascalz(20) citerar förstås inte hela denna teoretiska utredning utan nöjer sig med att återge tanken att man skulle få besvara en örfil med ett svärdshugg, bara man inte hyser låga hämndbegär. I hans frätande satir får den fingerade jesuitprovincialen uppvisa att det är just den här sortens tankeakrobatik som är det fina i kråksången, det vill säga i den jesuitiska moralen:

”Om någon inte är av den olyckliga läggningen [att han vill synda bara för nöjet att synda], då försöker vi att praktisera vår metod att inrikta uppsåtet. Den består i att man uppställer ett tillåtet ändamål för sina handlingar. Inte så att vi inte gör allt i vår makt för att avhålla människor från otillåtna ting; men när vi inte kan hindra själva handlingen, då renar vi åtminstone avsikten, och på så sätt kommer vi tillrätta med det brottsliga i medlet genom ändamålets renhet.”(21)

I det trettonde brevet bemöter Pascal den kritik som riktats mot honom för att han citerat Lessius tendentiöst, men han kan då med hänvisning till probabilismen säga, att Lessius visserligen själv tar avstånd från tanken att man skulle få döda om man fått en örfil. Men han anför den som en teoretiskt sannolik åsikt, och därmed skulle den enligt probabilistiska grundsatser kunna försvaras. På samma sätt skulle alla etiska teorier, hur betänkliga de än är, som moralisterna tog upp till diskussion kunna försvaras som åtminstone teoretiskt sannolika och därmed legitima.(22)

Nu var striden mellan jesuiterna och deras belackare i full gång. Pascals provincialbrev översattes raskt till engelska och latin, och det som börjat som ett inomkatolskt gräl levererade snart välkommet krut till det ständigt pågående propagandakriget mellan katoliker och protestanter. En strid ström av pamfletter och motpamfletter bröt fram i Frankrike. Den mest väldokumenterade inlagan är Sorbonne-professorn Nicole Perraults 1667 anonymt utgivna ”Jesuiternas moral, troget återgiven ur böcker tryckta med deras överordnades tillstånd och godkännande”(23) I denna skrift beskylls jesuiterna bl.a. för att tillåta dödande, eftersom moralisten Manoel de Saa säger att det är tillåtet att önska döden åt sin fiende om man bara inte gör det av hämndbegär; likaså får man glädja sig över hans död på grund av den fördel som kan bli följden av den.(24) Andra jesuitmoralister har framfört teorin att man skulle kunna betrakta en naken kropp i ett badhus utan att göra sig skyldig till någon synd,(25) vidare att man utan synd skulle kunna se en skabrös teaterpjäs i syfte att lära sig något eller för att uppnå ett gott ändamål.26 Enligt Escobar är det tillåtet att äta och dricka sig mätt och otörstig utan att vara tvungen till det, bara för nöjes skull.(27). Kort sagt: jesuiterna har grundlagt uppfattningen att det skulle finnas flera vägar till himlen(28)

Som särskilt förgriplig citerar Perrault den excentriske ”laxisten” Caramuels åsikt, att lutheraner och kalvinister inte skulle vara förpliktade att återvända till den sanna kyrkans famn i samma mån som de håller före att deras religion sannolikt är den rätta. Här, slutar Perrault triumferande, vittnar han öppet att man skulle kunna bli frälst utanför den romerska kyrkan, bland lutheraner och kalvinister. Sådana är frukterna och följderna av en lära som gör allting sannolikt!(29)

Det är samme Perrault som har varit huvudkälla till Buhles filosofihistoria och därmed alltså indirekt är upphov till satsen ”Ändamålet helgar medlen”. Men ingenstans hos de jesuitiska författarna har han funnit att kyrkans makt, seger eller bästa skulle urskulda tvivelaktiga handlingar. De exempel som anförs som bevis på jesuitisk slapphet gäller alltid en individs personliga intressen: självförsvar, nödvärn, undvikande av stora obehag och kännbara förluster, åtgärder som under väl definierade omständigheter skulle kunna ursäkta handlingar som i princip är otillåtna.(30)

Den 23 juli 1639, alltså under det trettioåriga krigets dagar, utfärdade det Heliga officiet i Rom (den myndighet som tidigare hetat Inkvisitionen) en sträng ukas som förbjöd dop av judiska barn mot deras föräldrars vilja. Som skäl anfördes att ”låt vara att ändamålet är gott, så är likväl medlen inte tillåtna” .(31) Till yttermera visso brännmärkte påvarna Alexander VII och Innocentius XI mellan åren 1665 och 1679 inte mindre än 110 moralsatser som återfunnits i kasuisternas verk eller åtminstone tillskrivits dem av deras motståndare.(32) På så sätt ville Rom undanröja alla missförstånd. Inte bara den vulgära probabilismens grundsats,(33) utan också läran34 att man får besvara en örfil med ett svärdshugg fördömdes, ja för säkerhets skulle också tesen att man får äta och dricka bara för nöjes skull, åtminstone om det sker med motiveringen att alla naturliga drifter är till för att så ofta som möjligt tillfredsställas.35

Några ibland vådliga men oftast harmlösa akademiska hypoteser hade i det teologiska stridsvimlet så småningom förvandlats till den jesuitiska grundsatsen att kyrkans bästa helgar vilka brott som helst, för att sedan anta kött och blod i allas vår pater Hieronymus. Det är en lärorik historia.

En akademisk partsinlaga idag kan i morgon bli en lärobokssanning och i övermorgon en av dessa tusen vedertagna åsikter som tillsammans utgör vår föreställningsvärld.

Noter

1. Z. Topelius, Fältskärns berättelser, I, Malmö 1971, s. 36.

2. . . Se, bak jasminens topp / en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp! / Om månen i en dolk begynner blixtra därvid, / det är ingenting för Richelieus tid! ”På Richelieus tid” ur samlingen Fridas bok 1922.

3Enligt Svenska Dagbladet den 7 juli 1975 jämförde Sträng centerpartiets sekreterare Gustaf Jonnergård ”med jesuiternas ledare Ignatius Loyola och dennes uttalande om att ändamålet helgar medlen”. Om jesuiter i svensk press, se L. Palmgren, ”Ändamålet helgar icke medlen”, i Katolsk Årsskrift 1975, s. 189 ff. – ”Jesuit” som stilmedel i svenskan har hävd ända från Gustaf II Adolf. Tegner brännmärker med detta ord den nya reaktionen inom politik och konst, t.ex. i dikten ”Nyåret” från 1816: Hejsan! Religionen är Jesuit, / människorätt Jakobin, / världen är fri, och korpen är vit, / vivat Påven – och Hin!

4Svenska folkets underbara öden, 11, Stockholm 1926, s. 414 f.

5.Gummerus, Rosenqvist & Johansson, Lärobok i Kyrkohistoria,41922, s. 215.

6Pallin & Boethius, Lärobok i nya tidens historia,91920, s. 28 f. I den omarbetade tolfte upplagan av samma lärobok från 1929 medges att jesuiternas metoder ofta framställts på ett överdrivet sätt, men dock hävdas att ”de drogo sig icke för lönmord i den katolska sakens tjänst” (s. 23).

7Constitutiones, pars VI, C. 5.: visum est nobis . . . nullas Constitutiones, Declarationes, vel ordinera ullum vivendi, posse obligatfonem ad peccatum mortale vel veniale inducere, nisi Superior ea in nomine bomini nostri Jesu Christi vel in virtute oboedientiae iuberet.

8Jfr. B. Duhr, Jesuiten-Fabeln. Ein Beitrag zur Culturgeschichte, Freiburg i. B.,31899, s. 495.

9T.ex. G. Buchmann, Geflägelte Worte,321972, s. 602 f. Här finner man också hänvisningar till den franske historikern Philippe de Commines (död 1511) och den beryktade Niccolö Machiavelli (död 1527), som verkligen formulerat och försvarat satser liktydiga med ”ändamålet helgar medlen” som ledstjärnor för realpolitiken. Jfr också P. Holm, Bevingade ord,141972, s. 371. I Holms Ordspråk och talesätt (21965, s. 383) finner man den burleska varianten ”Ändamålet helgar medlen, sa han som stal grannens dass”.

10.Medulla, IV, c. III, dub. VII,

11. lbid.

12”Jesuiternas moral: att medlet helgas af ändamålet; hvarje handling t.ex. mord rättfärdigas genom dess afsigt på något godt (methodus dirigendae intentionis)”. Lenströms källa är Pascal, se nedan, men hans formulering av innehållet i provincialbreven tyder på beroende av Buhle.

13. En annan betänklig princip i den jesuitiska moralen är enligt Buhle reservatio mentalis, d.v.s. att man under vissa omständigheter får göra en ond gärning ”sobald man nur im Herzen das Gegentheil denke oder wolle”. Vad Buhle syftar på är den s.k. restriktionsmoralen. Enligt denna etiska teori vore det under extraordinära omständigheter av rättslöshet tillåtet att inför domstol ge flertydiga svar (så de flesta kasuisterna) eller göra hemliga förbehåll (några jesuiter, bl.a. Sanchez och Lessius). Lessius uppställer villkoren att man skall ha tvingats att gå ed, att det finns verkliga skäl till förbehållet, samt att edgång är något för den utsatte fördelaktigt. Se G. Muller, Die Wahrhaftigkeitspflicht und die Problematik der Läge (Freiburger theologische Studien 78), 1962, s. 191-210.

14Lexikon fur Theologie und Kirche 5, sp. 867 ff

15. Jfr Busenbaum, Medulla, I, tr. I, c. II, dub. II, resp.: Absquepeccato licet sequi opinionem probabilem, etiam alienam et minus tutam. . . relicta probabiliore et tutiore propria, seclusa tamen omni infuria et periculo proximi, et dummodo opinio, quae eligitur, adhuc sit probabilis. Est communis (opinio) doctorum. Jfr not 33.

16. LThK 8, sp. 777 f.

17Les Provinciales, ou Les lettres ecrites par Louis de Montalte a un provincial de ses amis et aux RR. PP. Jesuites, Paris 1965. Denna utgåva innehåller utomordentligt initierade kommentarer samt en inledning om den teologihistoriska situationen av Louis Cognet.

18. Se art. ”Laxismus” i LThK 6, sp. 843.

19. De Justitia et Jure actionum humanarum, Louvain 1605, II, c. 9, dub. 12 Utrum pro defensione pudicitiae et honoris liceat occidere eum qui tentat violare, nn. 77-81.

20A.a. s. 118.

21 Ibid. s. 116: ”notre methode de diriger !’intention, qui consiste a se proposer pour fin de ses actions un objet permis … ainsi nous corrigeons le vice du moyen par la purete de la fin.” Detta är förvisso källan till skojaren Tartuffes lugnande ord: Je puis vous dissiper ces craintes ridicules, / Madame, et je sais l’art de lever les scrupules. / Le Ciel defend, de vrai, certains contentements; / Mais on trouve avec lui des accomodements; / Selon divers besoins, il est une science / D’etendre les liens de notre conscience, / Et de rectifier le mal de Vaction / Avec la purete de notre intention. (Moliere, L’Imposteur, IV, se. 5, 1485 ff.; OEuvres de Moliere IV, Paris 1878). En satirisk visa från 1652 (alltså före Pascals framträdande i debatten) namnger en av våra kasuister, den spanske jesuiten Antonio de Escobar y Mendoza (död 1669): Le peche n’est plus qu’une fable: / Escobar en est caution, / Et Von prend pour dupe le diable / En dirigeant Vintention (ibid. s. 496 f.)

22pascal, a.a. s. 236 ff.

23LaMorale des Jesuites extraite fidelement de leurs livres imprimez avec la permission et l’approbation des superieurs de leur compagnie, par un docteur de Sorbonne. Mons 1667. Det sammanfattande monumentalverket i denna genre är den store jansenisten A. Arnaulds ”La

morale pratique des Jesuites” i åtta band (1669-75).

24LaMorale, s. 4. Manoel de Saa, portugisisk jesuit, död 1596.

25lbid. s. 16. Tesens upphovsman är italienaren V. Filliucci (Filiutius), jesuit och kasuist vid Sanctum Officium i Rom, död 1622.

261bid. s. 18. De som betraktar en sådan pjäs ob scientiam, ob aliquem bonum finem, non peccant enligt Escobar y Mendoza.

271bid. s. 35.

28Ibid. s. 179. Ett citat från österrikaren Paul Laymann, jesuit, död 1635: superna providentia cautum plures moralium operationum vias exponi.

29lbid. s. 186 f. Denne Caramuel var som sagt inte jesuit. Han var utan tvivel den som gick längst bland kasuisterna; bl.a. hävdade han att otukt i sig inte är något ont utan bara på grund av Guds uttryckliga förbud (Theologia intentionalis, Lyon 1664, IV, n. 1904).

30 J. Mausbach, Jesuitmoralen i svenska skolböcker, Stockholm 1924, s. 11.

31H. Denzinger & A. Schönmetzer, Enchiridion symbolorum,321963, n. 1998.

321bid. nn. 2021-2065, 2101-2165.

33Formulerad så här: ”Generellt sett handlar vi klokt så länge vi handlar i förlitan på någon aldrig så bräcklig sannolikhet . . . bara vi inte överskrider denna sannolikhets gränser”; ibid. n. 2103.

34.1bid. n. 2130.

35Ibid. n. 2108 – Naturligtvis gick jansenisterna samma öde till mötes: Rom fördömde 1653 fem satser ur Jansens’ verk (ibid. 2001-2005), ett fördömande som skulle upprepas flera gånger i alltmera explicita ordalag.