Barn i alla länder

Mohammed Halif 15 år, Bombay

Jag heter Mohammed Halif. Jag är 15 år kanske. Jag bor ensam här i Bombay. Jag tar hand om mig själv. När jag kom hit var jag en smågrabb. Jag kom med tåg. När jag gick av tåget ensam var jag rädd. Bombay är stort. Jag knallade omkring ett tag. Sedan träffade jag Barbat. Han var också ensam. Han var äldre än jag och visade mig en del. Jag kollade in när han tiggde och gjorde som han. Ibland tiggde vi pengar, ibland matrester från kaféerna.

Han var en bra kompis. Om jag inte kunde skrapa ihop nog för att köpa mat fick jag av Barbat. En gång blev jag väldigt sjuk och Barbat ordnade in mig på St. George’s vid Viktoria Street Station. Det är ett gratissjukhus och jag blev bra igen. Barbat vet alltid vad man skall göra.

En gång gjorde Barbat bort sig i alla fall. Han hade ett bra jobb, skoputsning vid järnvägs-stationen men han gav upp och sa att det var bättre att smuggla. Han sålde skoputsarlådan till mig för halva priset. Jag betalade så mycket jag kunde varje dag tills den var min. Jag tjänar tre rupier om dagen, ibland sex. Barbat ville ha mer. Han sade att han kunde få dubbelt upp på att smuggla, hålla vakt, springa med meddelanden och lämna sprit. Han har spriten fri också. Polisen haffade honom och han försvann. Jag såg honom aldrig mer.

Jag hade en hund en gång. Jag gillade den hunden. Den följde mig överallt och var alltid med mig. En dag stack den ut i gatan och blev överkörd av en bil. Jag grät. Jag var bara barnet då.

Jag hade en sak till. Jag köpte mig ett leksakståg av en gatuförsäljare en gång. Dagen därpå kom några större pojkar och slog mig och tog det. De tog lite pengar som jag hade kvar också. Det är sådant som är jobbigt när man är för liten för att ta hand om sig själv. Nu skulle ingen försöka.

Jag putsar skor fortfarande. Vi är åtta stycken som hålls vid VT-stationen. Vi sitter och slår på våra lådor och skriker: ”p’leece, p’leece”. Jag tar 15 paise för en vanlig putsning och 30 om det skall vara skokräm. När det inte finns något jobb springer vi omkring och spexar och röker fimpar. Om polisen kommer schappar vi. Det behövs inget särskilt för att polisen skall ta en. Om de är på dåligt humör, om de inte skrivit upp nog med folk i sin bok, tar de några gatpojkar för att fylla ut med.

Jag blev haffad en gång. Jag kom till Dongri. Det är världens hemskaste ställe. Det vet varenda kille. (Dongri är barnfängelset i Bombay, en gång byggt för 80 fångar men nu finns där 400 barn.) Det hände strax efter att jag kommit hit. Jag blev haffad. Jag hatar Dongri. Fångvaktarna är verkliga typer. De slog mig med käpp. Vi marscherade och gick i skolan hela tiden. Från Dongri kommer man inför rätta. Domaren skickade mig till ett hem. Jag hatade det så jag rymde. De fick inte tag i mig. De skall aldrig få tag i mig. Det finns för många pojkar för att de skall få tag på en. Då bryr de sig inte om att söka.

De skall aldrig få fast mig igen. Jag kan för mycket nu. Ett sätt att slippa Dongri är att ha bra kläder. Jag fick en skjorta och ett par byxor av en arab men de har blivit lortiga så jag lämnade in dem på en tvättinrättning. Jag måste ha fyra rupier (drygt 2 kronor) för att få ut dem. När jag har skrapat ihop fem rupier skall jag hämta ut kläderna och gå till badhuset och ta ett bad med tvål och handduk. Då ser jag snygg ut och polisen kommer inte att bry sig om mig. Folk behandlar en bättre om man är bra klädd. Mina kläder är inte så snygga just nu.

Om jag får något över går jag på bio. Vaktmästarn behandlar en bättre om man har snygga kläder. Ibland låtsas jag att jag är en av filmstjärnorna som jag ser på duken. Det är jättekul. Jag kommer från Nagpur. Min mamma bor där med mina två småsystrar och min storebror. Jag skickar hem pengar när jag kan. Hon bor inte ihop med pappa för han slog henne. Hon är tvätterska, ett ganska bra jobb. Hon bor i ett skjul med två rum med mina systrar och min bror. Jag har varit hemma ett par gånger. Jag tar tåget vid VT-stationen vid tiotiden på kvällen och kommer till Nagpur klockan åtta på morgonen. Jag betalar aldrig biljett. Det är enkelt att smita från konduktörn. Första gången blev mamma rädd när jag kom men mina systrar kände inte igen mig. Jag stannade ett par tre dagar. Mamma krånglade inte när jag åkte. Det finns inte plats för mig hemma och mamma kan inte skaffa mat åt mig.

Jag gick i skolan ett tag när jag var liten. Men mamma kunde inte skaffa nog matpengar alla dagar så jag slutade och började diska på ett kafé för att hjälpa till med pengarna. Det var innan jag gav mig iväg för min brors skull. Han slog mig jämt. Jag brydde mig inte om det så mycket. Men en gång hände det. Jag hade samlat ihop disken i kaféet. Jag tappade en hel trave och allt kraschade. Jag fick ingen lön på tre månader. Jag var tvungen att berätta det för min bror. Han brände mig på ryggen med rödhett järn. Jag har ärr kvar än. Titta. Det tog kål på mig. Jag sprang till tåget.

Jag minns att jag klådde upp min lilla syster en gång. Hon tjöt. Jag tänker på det ibland. Men det är inget att göra nu.

Det är hårt särskilt när det är kallt. Det är bra med kamrater. Jag önskar att monsuntiden vore förbi. Då skall jag börja putsa skor igen. Nu tvättar jag taxibilar. Man blir lortig överallt. Man blir nersmord. Jag tvättar mig vid vattenposterna på gatan. Det är bättre att putsa skor. Ibland vill ingen ha sina skor putsade och jag kan inte köpa någon mat. Men man kan alltid hitta matrester i soptunnorna och dricka the som folk lämnat kvar vid trottoarserveringarna. Jag sover nu på en trappavsats vid VT-stationen. Jag sover i vilket krypin som helst, under en bro eller på en busstation. Under monsuntiden sover jag på denhär trappan. Ett tomt garage är bra. Om jag får några pengar över skall jag ge dem till Paan-wallah. Han tar hand om pengar. Jag får dem tillbaka när jag behöver. Just nu sparar jag hos honom för att få mina kläder tillbaka från tvätten. När jag blir äldre skall jag börja göra affärer. Jag skall sälja frukt och grönsaker. Man köper frukt för 20 rupier och säljer för 40. Det är en bra affär. Jag blir en bra affärsman för jag har lärt mig att ta hand om mig själv.

Keshar 9 år Nagpur, Indien

Jag letar igenom allt det här skräpet varje dag. Det är mitt jobb. Jag är nio år. Jag letar efter glas, papper och gammalt järnskrot, plastsandaler. Mina bröder har visat mig hur jag skall göra. De har jobbat så länge. De vet vad som lönar sig att ta vara på. Jag säljer till en uppköpare. Jag ger pengarna till pappa och behåller tre paise själv.

Jag gillar inte jobbet. Man sliter i solen hela dagen. Man blir lortig. Man blir lätt sjuk. Det finns inget annat att göra för att få ihop pengar till familjen. Jag har fyra bröder. Alla sorterar lump.

Jag äter två gånger om dagen. Chaptis och potatis på morgonen och chaptis och lite gryn på kvällen.

För två månader sedan dog mamma. Hon var sjuk. Hade TBC. Hon hade inga systrar. Pappa var hos henne. Hon hade ingen doktor. Ingen medicin alls. Hon dog hemma.

Vi sover utomhus. Om det regnar sover vi i skjulet. Taket läcker genom säckarna. Vi sätter ut burkar och samlar upp vatten.

Jag önskar att jag fick gå i skolan. Jag gillar att se småflickor som är på väg till skolan, med böcker och griffeltavla. Jag vet inte varför jag vill följa med dem.

Vi får vatten från en vattenpost. På mornarna är det kö. Vi får vänta en timme och får ett krus. Vi bär hem och badar. När jag slutat arbeta på kvällarna finns det bara vatten att tvätta ansiktet och händerna med. Så vi får vara smutsiga av lumpen på kvällen. Det som jag har på mig är de enda kläder jag har.

Livet blir bättre när jag blir äldre. Jag skall jobba på ett bygge och tjäna pengar. Jag skulle vilja ha ett hus och två ombyten kläder. Nu bor vi i ett rum som nattvakten skall ha när det blir klart. Min pappa arbetar på bygge. När det är färdigt skall vi flytta. Vi gör oss ett hus där pappa jobbar. Vi använder sådant som vi hittar. Vi har många hus. Man blir sjuk av att byta vatten. Jag skulle vilja att vi hade ett fint hus som vi kunde bo i alltid. Jag gillar inte att hålla på och flytta jämt.

Vinton Faulkener 14 år, Jamaica

Jag bor på King Street i Kingston. Min pappa har rest till en annan ö. Jag slutade skolan för ett slagsmål. Jag satt i klassrummet och någon kom och boxade mig, boxade ner mig. Varje dag gjorde de det. En större pojke fick övertag. Så en dag gick jag på gården efter klockan tolv och stoppade på mig en kniv i bakfickan. Och han kom och jag gav mig på honom och stack. Sedan gick jag tillbaka till skolan och de avstängde mig till september. Jag sårade honom inte. Jag bara rispade honom i handen och de avstängde mig. En större pojke kom och försökte hålla fast en mindre, försökte ta dollar, ser du. Så han stack ner honom och dödade honom. Man måste försöka försvara sig. Om jag hade en kompis skulle jag tigga av honom, förstår du. Om jag hade någonting skulle han tigga av mig, om han hade någonting skulle jag tigga av honom. Men jag kan inte gå på gatan och säga ”tigg det, tigg”. Då säger de ”fy skäms”, de gör dig liten. Jag kan inte det. Inte som en del killar på gatan som ser någon och bara går fram och tigger och tigger. De försöker inte få jobb så att de kan tjäna pengar. Alltid samma sak bara springa omkring och tigga, tigga, tigga.

Det kommer båtar med spannmål fån utlandet. En del korn rinner av truckarna så vi kan ta och samla ihop det i påsar. Vi kan använda det till att leva av. Ibland kommer någon och säger att han inte vill att vi ska samla ihop det. Ibland kommer polisen och jagar oss. Men vi sticker.

I Jamaica är det bara en del som har pengar. Det är de som jobbar. Så jag försöker att jobba så mycket jag kan. När det regnar och någon har kört fast skjuter vi på och får betalt. Jag vill börja skolan igen och skaffa ett yrke. Jag lär mig svetsa, snickra och sköta det elektriska. Det finns killar som får utbildning men de följer med sina kompisar. De rånar och polisen dödar dem. De är idioter. Om jag får ett yrke då är jag lugn. Mamma och mormor och mina bröder och systrar bor med mig. Jag gillar mammas sätt att vara mot mig. Hon gör mig glad. Mamma älskar mig och jag älskar mamma.

Alla måste ha barn. Men en del människor är inte beredda än. När man blir gammal kan barnen komma och hjälpa till. Den som är gammal och inte har barn som kan hjälpa råkar ut för fattighus och lidande och sådant.

Just nu har jag inga skor och vi är hungriga. Jag känner att det måste bli bättre en dag. Jag har en känsla av att det blir bättre en gång. Jag måste se framåt. Om fyra, fem år skall jag försöka att bli lyckligare. Om tjugo år önskar jag att jag hade ett trevligt jobb med fru och barn och hus, du vet. Man måste vilja gå vidare, man måste gå vidare men om man inte tänker på framtiden blir det aldrig bättre.