Bön och meditation – en chans för Asiens kyrka?

Frågar man efter anledningen till att representanterna för de asiatiska biskopskonferenserna en hel vecka ägnade sig åt temat bönelivet, så får man i slutdokumentet följande upplysningar:

1. Påve Paulus VI hade vid sitt historiska besök i Manila 1970 konstaterat, att de asiatiska folken under sin årtusenden gamla historia hade utvecklat ett djupt sinne för andliga värden, för asketernas disciplin, för kontemplation och innerlighet, vilket kyrkan inte kunde förbigå.

2. Ateism och agnosticism å ena sidan, materialism och sekularisering å den andra totar dock detta andliga arv även i Asien.

Vid en blick på Asiens kyrka inställer sig då för det första frågan: Ger den i sin asiatiska form intryck av att vara konkurrenskraftig även i fråga om andligt utbud? Går man tillbaka till utsagorna i de förberedande dokumenten till Calcuttamötet, så blir svaret provocerande. Vi läser där bl.a.: ”Dominerar inte det allmänna intrycket, att kristna har talang för effektivitet, organisation och disciplin, för uppfostran och social tjänst, liksom för utvecklingsuppgifter, men inte för bön, innerlighet, tystnad och ännu mycket mindre för kontemplativ bön? Trots alla våra bemödanden och vår predikan blir vi inte i främsta rummet – inte heller av våra egna troende – ansedda som bönens människor.”

För det andra är följande fråga också aktuell: Vad kan och måste kyrkan göra för att Asiens andliga kraftfält inte skall ödeläggas av västerländska tendenser till modernisering, industrialisering och urbanisering, liksom av de ideologier som åtföljer dessa processer?

Asiens andliga arv

Två grundinställningar konkurrerar här med varandra: För det första finns de grupper – och de förefaller att öka – som vill göra allvar av andra Vatikankonciliets utsagor. De frågar: Vad betyder egentligen en sats som den följande ur ”Deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna”, nr 2, som manar de kristna ”att med klokhet och kärlek, genom samtal och samarbete med bekännarna av andra religioner, även som genom sitt vittnesbörd om den kristna tron och det kristna livet, erkänna, skydda och främja de andliga och moraliska och även sociala och kulturella värden som finns hos dem”? Eller avsnittet i missionsdekretet nr 9: ”Vad som dock alltid redan finns hos folken av sanning och nåd genom ett slags Guds fördolda närvaro, befrias av missionsverksamheten från det ondas smitta och återlämnas till sin upphovsman Kristus, som krossar djävulens makt och sätter en gräns för ondskans allehanda anslag. Det goda som finns som ett frö i människornas hjärta och sinne eller i folkens egna religiösa traditioner och kulturer, går inte förlorat utan tvärtom renas, upphöjes och fulländas . . .” (jfr även nr 21). Satser av detta slag verkar som en uppfordran att införliva Asiens andliga arv med kyrkan.

Mot detta kan man genast göra en serie invändningar:

– Blir inte mycket av det införlivade under tiden till folklore? Hur reagerar ungdomen på de gamla traditionerna? Blir inte kyrkan när den accepterar asiatiska riter till slut ett museum för döende kulturer och riter?

– Blir inte för övrigt Asien, när det talas om spiritualitet, alltför mycket betraktat som ett block, som om Indien kunde stå för hela Asien, zen för hela buddhismen?

Hur står det till med den tigande jätten Kina, som börjar resa sig politiskt, och de kringliggande intressesfärerna? Hur är förhållandet mellan kristna och muslimer i Asiens talrika länder från Pakistan via Indien, Bangladesh, Malaysia, Indonesien ända till södra Filippinerna? Måste inte den asiatiska spiritualitetens spektrum ses på ett mera differentierat sätt?

– Och är inte kristendomen själv i sin historia rik nog att klara sig utan lån från Asiens religiösa traditioner? En insändare, som inkom till redaktionen för en indisk tidning i anslutning till rapporten om biskopskonferensen i Calcutta, kan gälla söm språkrör för vissa grupper: `. . . Vad ni rapporterar, må intressera dem som lever i ordenshus och liknande institutioner, men för den genomsnittliga katolska familjen ur medelklassen, som dagligen ber Fader Vår och Ave Maria, är nyheterna besynnerliga . . . Vad jag önskade, att de asiatiska biskoparna hade uppmärksammat rosenkransbönen! Hur skönt skulle det inte ha varit, om de hade bestämt, att de skulle bedja rosenkransen gemensamt varje dag, i stället för att bedja med metoder hämtade från zen, yoga eller den karismatiska rörelsen! . . .

På uppdrag av konciliet

Biskoparnas ansträngningar på biskopskonferensen i Calcutta bör ses mot bakgrunden av de kommenterade frågeställningarna. Å ena sidan måste de kritiska frågorna absolut tagas på allvar. Å andra sidan kan andra Vatikankonciliets uppdrag inte negligeras. Härtill kommer det faktum att kristendomen just hos de asiatiska folken med deras stolta gamla kulturer måste göra sig kvitt ryktet att vara en europeisk importreligion och vilja uppträda i rollen som överlägsna kolonialister, om den verkligen skall kunna slå rot. Motiverande verkar också, att just från Västerlandet ungdomar i stort antal söker hjälp och frälsning i Indiens talrika ashrams och meditationscentra, och detta faktum får inte heller förargat viftas bort av den anledningen att några centra i Indien, liksom vissa gurus och asiatiskt inspirerade rörelser hos oss, i denna längtan har upptäckt möjligheten till en god affär.

Ett grunddrag i icke-islamskt orienterad asiatisk andlighet är tendensen att återföra allt åtskilt till den ursprungliga enheten. Det väsentliga när det gäller att tillämpa denna grundtanke på den kristna spiritualiteten så att den blir adekvat för den asiatiska människan är: bön och reflexion över bönen får lika lite skiljas från varandra som bön och liv, bön och människornas och folkens nöd. Misstanke att bönen kunde ha väckt intresse, därför att man kunde undvika andra kritiska frågor som t.ex. engagemanget i Asiens politiska oroscentra som Filippinerna, men också Korea eller den kinesiska frågan, tillbakavisades uttryckligen av biskoparna. Calcutta, Asiens fattigaste stad, med en kommunistisk stadsförvaltning, där minnet av översvämningskatastrofen ännu är lika levande överallt som nöden, och där Moder Teresas kommuniteter blivit en symbol för det kristna hoppet inför det fruktansvärda i den meningslösa dödserfarenheten, medgav inte, att bönen fick en alibifunktion.

Meditationsövningar för biskopar

Över bönen kunde man följaktligen inte blott reflektera, utan man måste även öva den. Veckan i Calcutta blev därför samtidigt ett slags andligt laboratorium. Visserligen fanns det tid för reflexion och diskussion under plenarsammanträden och i arbetsgrupper, men lika betydelsefull, om inte ännu viktigare var den tid som avsatts för ”andliga träningspass”. Varje deltagare i biskopsmötet uppmanades att ansluta sig till en bestämd övningsgrupp, som träffades varje eftermiddag i knappt en och en halv timme. Fem övningssätt erbjöds, som så när som på zen presenterades av indiska experter: zen, hatha-yoga, biblisk bön, karismatisk bön, orientalisk bön på raja-yogavis.

Morgon- och aftonbönerna, som varade en halvtimme, anordnades i regel gemensamt i någon av de ovannämnda formerna eller under andra folkliga andaktsformer, t.ex. den indiska bhajan, så att alla också fick en viss erfarenhet av de andra gruppernas övningar.

Mitt på dagen ägde det gemensamma nattvardsfirandet rum. Här visade det sig, att de så vanliga förebråelserna för förvanskning och alienation av den ursprungliga kulten i gudstjänsten i Indien och i andra länder torde vara grundlösa. Överensstämmelse i det centrala var i alla avseenden garanterad: Indelningen i ordets och eukaristiens gudstjänst, förkunnelsen och den i den eukaristiska bönen inbäddade konsekrationen med den anslutande offermåltiden, de godkända texterna. Vad som framför allt gav indisk karaktär åt mässfirandet, var för det första typen av sånger, som i sin melodiska enkelhet och intensitet uppenbarligen var lånade från den inhemska miljön, vidare vissa ceremonier, som i sin nya användning undergått en kristen omgestaltning av sin ursprungliga innebörd. Sålunda användes gärna en med blommor och rökelse smyckad ljusställning. Evangelieboken, liksom altaret smyckades under gudstjänsten med blommor. Vid offertoriet frambars ländernas gåvor tillsammans med bröd och vin till altaret. Vid ett mässfirande, som anpassats till indiskt levnadssätt satt alla deltagare på golvet, och vördnadsbetygelserna skedde på motsvarande sätt med djupa bugningar och botriten åtföljdes eventuellt av särskilda reningssymboler. Allt detta belyste i grund och botten andra Vatikankonciliets krav att rena, sanera och på det kristna området bringa de inhemska riterna till fulländning.

Blir kristendomen en asiatisk religion?

En sådan process bör bejakas, om evangeliets inkulturation bejakas. Detta förespråkades intensivt av D. S. Amalorpavadass, rektor för ett nationellt bibliskt, kateketistiskt och liturgiskt centrum i Bangalore och broder till D. S. Lourdusamy, sekreterare i den romerska kongregationen för trons utbredande (Propaganda Fide). Lourdusamy, som deltog i biskopskonferensen som Roms representant, belyste i sitt mycket beaktade öppningstal med all tydlighet ömsesidigheten i givandet och tagandet mellan kristendomen och Asien.

På så sätt ger kristendomen Asien en ny personlig gemenskap med Gud, den sakramentala gemenskapen i eukaristien, Kristusgemenskapen, men även en ny medvetenhet om sambandet mellan kärleksfull hänvändelse till Gud och kärleksfull hänvändelse till alla människor, framför allt de nödlidande.

Men Asien kan hänvisa till och kanske helt nyskapa följande: sinnet för meditation, stillheten och innerligheten, medel till fördjupning av bönelivet som självuppoffringen och självförsakelsen, förnimmelsen av det symboliska, människans totala, även fysiska insats, beaktandet av den kosmiska dimensionen eller t.o.m. erfarenheten av en lyckliggörande inre frihet. Asien kan befria dialogen mellan religionerna från dess teoretiska diskussioner, ge impulser till ett utbyte av gemensamma erfarenheter i gemensamt utövad tystnad och dessutom genom de mångfaldiga meditationsmetoderna lära ut vägar till en starkare integrering och inkulturering av det kristna budskapet i det asiatiska sammanhanget. Där emellertid kristendomen i ny, asiatisk gestalt ger impulser till bönelivet, utgör den en utmaning mot den efterkristna och efterreligiösa epoken med dess sekulariserade människosyn, i den mån som den erbjuder sig som en öppning mot den sanna befrielsen av människan från förtryck och orättfärdighet.

Mot att använda asiatiska meditationsmetoder restes egendomligt nog inga invändningar på biskopskonferensen, om man bortser från att upprepade gånger det varierande interreligiösa förhållandet mellan kristna och muslimer i många asiatiska länder påtalades, vilket försvårar gemensamma böneerfarenheter. Mycket medveten var man också om att valet av vissa bönemetoder absolut inte får spärra vägen till Jesus Kristus för dem som ej hör till elitkretsarna. Jesus Kristus måste kunna vara och förbli den universelle medlaren med Fadern för alla. Varje metod måste inte heller nödvändigtvis bli allas metod. Men det gällde ju inte heller detta. Frågan bör ju snarare ställas tvärtom: 1 vad mån kan klassisk asiatisk meditationspraxis, så som den blir känd för allt vidare kretsar även i Västerlandet under lösenorden zen och yoga, accepteras som kristen bönepraxis?

Gudserfarenhet och kristet budskap

För dem som håller på med böneövningar är denna fråga meningslös. Iakttagelser och samtal med olika böneutövare i Calcutta har ånyo befäst mig i insikten, att en asiatisk kristen väl knappast företräder åsikten, att han skulle ha blivit kristen på grund av meditationen. För att bli kristen behövs budskapet, behövs tron, som kommer ur lyssnandet. En mediterande kan vara bättre förberedd i sitt inre på att förnimma budskapet än en i världen förströdd människa, men meditationen allena leder inte till Kristus. Men där tvärtom ordets frö slumrar förborgat i människan, kan det för den troende som övar sig meditativt, spira på ett helt nytt sätt och det kan fördjupa henne i tron. En fördjupning av ”den kristna existensen” eller också en medvetnare ”kristen existens” kan absolut vara en frukt av meditationen och alltså utgå från denna praxis.

Nu blir emellertid även den människa som fördjupar sig i tystnaden och ser sin tro präglad därav, avfordrad räkenskap för sin tro. Den som på sådana vägar söker och finner Gud kan inte helt kringgå alla frågor. Men här visar det sig, att den som mediterar i hjärtats tystnad tillika lär sig att på ett helt nytt sätt uppfatta sig som lyssnare. Det var påfallande, att just indier som man talade med satte sig mycket bestämt till motvärn mot den gängse beskrivningen av bönen som ett ”samtal med Gud”. Uppträder människan inte här alltför mycket som jämställd med Gud? Gör ett ”samtal” rättvisa åt Guds gudomlighet, och den tillbedjan, det lov och den tacksägelse som därav tillkommer honom? Måste inte människan tiga, när Gud talar? Står inte människans talande till Gud, när allt kommer omkring, i vägen för Guds talande med människan? Uppmaningen att låta Kristi ande bedja i oss till Fadern genom Jesus Kristus, får här uppenbart en existentiell betydelse. Tillika vaknar här sinnet för den trefaldige Gudens verkliga närvaro i människans hjärta till nytt liv.

Liksom i de bekanta böckerna av exempelvis Dom Le Saux, som i Indien blev en av de banbrytande pionjärerna i sökandet efter Gud i indisk spiritualitet, eller av Yves Raguin, som försökte något liknande i Kina, och i viss skillnad till argumentationen hos många zenbuddhister, som anför Meister Eckhart som närmande gestalt, visar yttranden av indiska kristna, som går meditationens väg, en viss närhet till teologin hos de östliga kyrkofäderna, som i sin logosspekulation sökte betänka den trefaldige Gudens immanens i människan.

Med hänsyn till det växande medvetandet om det absoluta i den gudomliga närheten är alltså de medel och vägar, som hjälper människan på vägen mot en fördjupad medvetenhet, snarare av underordnad och därmed också relativ betydelse. Medel och vägar är blott så mycket värda som deras förmåga att leda till det mål som de är avsedda för. I denna bemärkelse kan de indiska kristna sedan också antingen låta bli eller använda det som deras hemland och kultur erbjuder dem för att göra människan mer ”genomsläpplig” för Guds närvaro.

Asiens religioner och Gamla Testamentet

En viss hjälp är i detta sammanhang att fråga sig i vad mån det förlopp då Nya Testamentet avlöste Gamla Testamentet kunde utgöra ett modellfall för hur den kristna tron kan avlösa vedatron. Om judarnas heliga skrift kan sägas, att den å ena sidan genom Jesu Kristi absoluta anspråk blir totalt relativiserad och föråldrad. Ändå förlorar det som här blir föråldrat å andra sidan inte till den grad sin giltighet, att det helt enkelt kan överlämnas åt glömskan. Vad som däremot Gamla Testamentet innehåller av sanning och förborgad mening, blir därför att dessa skrifter upptagits i den Heliga Skrifts kanon universaliserat och bragt till en giltighet som det aldrig hade upplevt i egenskap av judarnas heliga skrift. Tillika sker uppfyllelse och skörd, där ordets frön helt enkelt spirar i ordets uppenbarelse. Frågan är alltså: Kan det som i dag prövas i Indien och i mindre utsträckning i andra delar av Asien, inleda ett liknande förlopp, så att det som å ena sidan har blivit föråldrat i religiöst avseende genom kristendomen, å andra sidan dock på ett helt nytt sätt gått i uppfyllelse på det kristna området? Kan lösenorden relativisering – universalisering – uppfyllelse, som beskriver förloppet av judendomens heliga skrifters förvandling till de kristnas Gamla Testamente, vara en hjälp till att bättre förstå vad som sker i den andliga kampen mellan hinduister och kristna, kanske sedan också mellan buddister och kristna och mellan andra grupper?

Vad man här, med avsikten att väcka förståelse och hålla dörrar öppna, frågar med varsamhet, bör emellertid sedan ånyo betänkas, när frågan om att överföra asiatiska metoder till det västerländska området behandlas. Denna fråga är dock inte närmast en fråga för asiaterna. Det är inte heller denna fråga som vi här ville behandla. De asiatiska kyrkorna, eller åtminstone många kristna i dessa kyrkor, som känner att deras lokala kyrkor är syster- och partnerkyrkor till de lokala kyrkorna i Västerlandet, formulerar emellertid sin fråga analogt med grundfrågan på Apostlakonventet i Jerusalem: ”I vad mån måste vi, för att bli kristna, tillika bli européer eller amerikaner?” Apostlakonventets svar: ”Den Helige Ande och vi har beslutat att icke pålägga eder någon ytterligare börda” (Apg 15:28) med sina efterföljande inskränkningar bör säkert nyöversättas på analogt sätt under varje tid och i varje kultur. En probersten borde vara huruvida man söker efter att erfara och möta den levande Guden.