Forskning med förhinder

Fortsatt väntan på publiceringen av Sinaifynden

Vi har tidigare i Signum haft anledning att beröra de nya och sensationella handskriftsfynden i Katarinaklostret på Sinai (Signum 10/1978, s. 326). Enligt våra uppgifter den gången skulle en vetenskaplig rapport om Sinaifynden föreligga före utgången av 1978, men fortfarande verkar det som om den vetenskapliga världen måste ge sig till tåls på obestämd tid. Exakt vad detta =beror på kan man bara gissa sig till. Att det inte bara är tekniska svårigheter som fördröjer arbetet kan man sluta sig till av en någorlunda utförlig redogörelse av professor Linos Politis (Saloniki) i den grekiska dagstidningen Kathimerini (21-22 maj 1978). Följande uppgifter från denna och andra källor är hämtade ur senaste fascikel av Bericht der Hermann Kunst-Stiftung zur Förderung der neutestamentlichen Textforschung.

De första fynden gjordes den 26 maj 1975 vid reparationsarbeten i Katarinaklostret, vars byggnadshistoria går tillbaka till den östromerske kejsaren Justinianos I:s regeringstid (527-565, densamme som lät stänga den platonska akademin i Athen år 529). Helt oväntat kom en mycket gammal cell i dagen innanför den ursprungliga klostermuren. Cellen torde ha murats igen efter en eldsvåda eller en jordbävning på 1700-talet. Den var full av jord och hade uppenbarligen under någon period av sin historia använts som lager för lösa blad och fragment som inte kunde bindas in i andra handskrifter. Bland ett stort antal pergament- och pappersblad finns också några förstörda ikoner, dock inga så uppseendeväckande gamla som från 500-talet, vilket tidigare pressuppgifter har gjort gällande.

Fynden förvarades vid den tidpunkt då professor Politis tillsammans med sin kollega N.M. Panagiotakis (Joannina) hade tillfälle att inspektera dem i ett tjogtal pappkartonger, men dessa skulle enligt uppgift från klostrets förvaltare, fader Sofronios, bara Innhålla en mindre del av

hela materialet. Enligt samme sagesman skulle hela fyndet väga ungefär 150 kilo, en uppgift som man nog får ta med en nypa salt. En provisorisk klassificering ger vid handen att förutom grekiska fragment också syriska, arabiska, koptiska, armeniska, georgiska, etiopiska, slaviska och latinska texter är företrädda. Politis kunde bara undersöka de grekiska fragmenten, som förvarades i tio lådor.

Denna del av fyndet består av ett stort antal blad ur handskrifter, allt ifrån fullständiga lägg till bitar av enstaka blad. Mest iögonfallande är de många pergamentbladen och fragmenten i majuskelskrift, alltså den skrifttyp som brukades inom det bysantiska kulturområdet mellan 300-talet och 900-talet, en period av den grekiska paleografins historia som är utomordentligt dunkel. Det är inte så svårt att föreställa sig med vilket intresse forskare över hela världen väntar på möjligheten att studera dessa skriftprov, som belyser en lång och betydelsefull era i den grekiska skriftens (och därmed kulturens) historia, som sträcker sig från Homeros’ dagar (ca 700 f.Kr.) till vår tid. (Trots att fynden legat i jorden åtminstone i tvåhundra år är de häpnadsväckande välbevarade, en omständighet som får tillskrivas det utomordentligt torra klimatet på Sinaihalvön.)

Det finaste exemplet på majuskelskrift finns i den berömda Codex Sinaiticus, som tillkommit någon gång efter 350 e.Kr. Den omfattar hela den kristna bibeln på grekiska och är på grund av sin höga ålder ett utomordentligt betydelsefullt textvittne fr a till Nya testamentet. Det återfanns på 1800-talet just i Katarinaklostret av den store tyske exegeten Tischendorff och hamnade sedan hos den ryske tsaren men såldes 1933 av sovjetregeringen till British Museum för en svindlande summa. Handskriften är tyvärr inte fullständig: av de beräknade 730 bladen återstår numera endast 400. Enligt prof. Politis ingår åtminstone nio fullständiga blad från Codex Sinaiticus i det nya fyndet; dock sägs inte vilka delar av bibeltexten som återfinns på dessa blad.

Enligt Politis’ mening bör man inte göra sig alltför stora förväntningar på sensationella upptäckter av nya kyrkliga eller profana texter. Man har redan nu rekonstruerat tio så gott som fullständiga handskrifter och identifierat blad och hela lägg från åtminstone ett femtiotal andra (endast majuskelskrift). De flesta böckerna innehåller evangelietexter, ev. arrangerande för liturgiskt bruk, psaltarpsalmerna, texter för tidegärden, den eukaristiska liturgin samt andra böner och litugiska handlingar. (Men texter av denna höga ålder kommer alltid att ha mycket att ge de forskare som ägnar sig åt bibeltextens och liturgins historia.) Vidare nämner Politis att en av de fullständiga handskrifterna innehåller homilior av kyrkofadern Johannes Chrysostomos (i uncialskrift från 600- eller 700-talet), vidare finns möjligen fragment från verk av Johannes Klimakos, klostrets mest berömde abbot (död ca 649). Av klassiska grekiska texter skall det finnas åtta blad med fragment av Homeros’ Iliaden tillsammans med en hittills okänd prosaparafras, samt delar av Aristoteles.

Politis’ redogörelse slutar med en from förhoppning om att Katarinaklostret i samarbete med den grekiska staten så snart som möjligt katalogiserar och fotograferar fynden, så att de kan ställas till forskningens förfogande. Detta skulle, om inte annat, skänka det ärevördiga klostret ytterligare glans och ryktbarhet i hela den civiliserade världen.

Denna sistnämnda reverens låter ana en viss irritation i den lärda världen, också i Grekland. Intrycket bekräftas av en artikel i samma tidning den 23 maj 1978, där prof. Panagiotakis i hovsamma ordalag varnar för att omständigheterna kring fyndet och dess förvaltning skall utvecklas till en ”vetenskaplig skandal”. I värsta fall kan fragmenten skingras för alla världens vindar. Grekiska forskare har inte visat den samarbetsvilja som kan krävas av dem, och småskurna prestigehänsyn hotar att spoliera hela arbetet. Panagiotakis inskärper att det inte finns tillräckligt många grekiska vetenskapsmän med tillräcklig kompetens för att överta hela ansvaret för utgivningsarbetet, i synnerhet inte beträffande de delar av fyndet som är skrivna på andra språk än grekiska. De främsta utländska instituten måste gå in i arbetet, även med tanke på de kostnader som är förknippade med alla projekt av en liknande omfattning.

Efter publiceringen av Politis’ och Panagiotakis’ inlägg har en delegation från Herman Kunst-stiftelsen i Munster under ledning av professor Kurt A land diskuterat uppläggningen av det fortsatta arbetet med berörda myndigheter i Grekland. En ytterligare komplikation i frågan är att Katarinaklostret territoriellt och kyrkorättsligt är en autonom enhet (det betraktas som ett självständigt stift med abboten som biskop), varför grekiska myndigheter inte har befogenhet att dekretera några åtgärder från klostrets sida. Det grekiska kulturministeriet har dock hittills känt ett särskilt ansvar i frågan men förklarar samtidigt att det framdeles helt kommer att överlämna initiativet till klostrets abbot, ärkebiskop Damianos.

Man har säkert ingen anledning att betvivla dennes goda vilja. Men de rent praktiska förhållandena i Katarinaklostret gör ett seriöst vetenskapligt arbete på ort och ställe utomordentligt besvärligt.

Skall man göra en ordentlig och vetenskapligt helt tillfredställande fotografering av fynden krävs det en avancerad teknisk utrustning. Identifiering och katalogisering kräver att flera forskare får möjlighet att arbeta i lugn och ro under åtskilliga år inom klostret. Det hela måste bygga på ett omfattande och förtroendefullt samarbete mellan experter på en hel rad vetenskapliga områden.

Professor Aland, som är ansvarig för utgivningen av den för alla teologer och filologer välkända Nestle-editionen av Nya testamentets grekiska urtext, har ställt hela den vetenskapliga och tekniska kompetens som står till hans förfogande till omedelbar disposition för den del av arbetet som omfattar identifiering och katalogisering av de bibliska fragmenten. Andra forskare, institutioner och myndigheter måste på samma sätt vara beredda att träda in med sakkunskap och först som sist – pengar.

Denna sistnämnda aspekt torde, som alltid i dessa sammanhang, vara den helt avgörande. Men har man genom internationellt samarbete klarat av att flytta Abu Simbel-templet i samband med Nilens reglering, då borde man också gå iland med uppgiften att i rimlig tid rädda Sinaifynden undan förgängelse och förskingring. Det rör sig ju, när allt kommer omkring, om ett eko av ord och – därmed – tankar, som haft större betydelse för oss än alla materiella fornlämningar sammantagna.