Förintelse eller brännoffer?

När tåget från Saarbrucken vid middagstid den 7 augusti 1942 bromsades in på stationen i Schifferstadt blev en av vagnarna – en fångvagn med gallerförsedda fönster – stående mittför en järnvägstjänsteman på perrongen. Han ombads av en mörkklädd kvinna i vagnen att framföra en hälsning till en familj i staden. ”Damen gjorde ett lugnt, vänligt intryck” berättade han senare. Hon hade sagt sitt namn: Edith Stein.

Denne järnvägstjänsteman är det sista kända vittnet till Edith Steins färd mot slutstationen, koncentrationslägret i Auschwitz. Där bedömdes den klent byggda 51-åriga judinnan vara oduglig till hårt arbete och skickades genast vidare till gaskammaren. Nästa dag var hon död. Edith Stein är alltså ett av de sex miljoner judiska offer som TV-serien Förintelsen nyligen påmint om. TV-serien har vid visning i andra länder fått behålla sin originaltitel Holocaust-brännoffer. Det ordet har en religiös innebörd, som ger en helt annan, djupare dimension åt de deporterades livsöde än den svenska titeln lämnar utrymme för. Vad gäller Edith Stein avslöjar hennes liv och tankar att denna djupare dimension fanns medvetet förberedd på ett sätt som ofrånkomligt gör intryck på hennes eftervärld.

I sökande efter Gud

Omutlighet och rätlinjighet kännetecknar Edith Stein. När hon som nybliven studentska utsattes för övertalningsförsök av en släkting, som ville att den intelligenta flickan skulle bli läkare, avvisade hon dessa mycket bestämt: ”Det är varje människas plikt att välja yrke efter sin personliga läggning.” Hon kände sig kallad att bli lärare. Som sådan fick hon ett rikt arbetsfält, dels praktiskt som handledare av filosofistuderande vid universitet i Freiburg, reformivrande flickskolelärare i Speyer och docent vid pedagogiska akademin i Mönster samt dels – och inte minst – som flitigt anlitad föreläsare i pedagogiska ämnen runt om i Tyskland.

Rätlinjigheten framträder tydligt i hennes religiösa liv. Ateist sedan trettonårsåldern mötte hon under sina universitetsstudier övertygade kristna. ”Det var som en blick in i en helt ny värld.” 1921 tog hon steget över till kristendomen. Avgörandet kom efter en hel natts läsning av Teresa av Avilas självbiografi – framplockad på måfå ur en bokhylla – som hon lade ifrån sig med orden: ”Detta är sanningen.” Redan samma morgon köpte hon en katolsk katekes och ett missale och efter självstudier bad hon få månader därefter vid sitt första besök i en katolsk kyrka en förvånad kyrkoherde om att bli döpt.

”Tron ger oss mer än det filosofiska tänkandet; den ger oss Gud, som står oss personligt nära, en älskande och förbarmande Gud,” det var hennes nya insikt. Hon kände det som omöjligt att längre ägna sig åt den filosofiska vetenskapen och blev i stället genom översättarverksamhet – kardinal Newman och Thomas av Aquino – egna artiklar och föredrag en av de första lekmannateologerna i den tysktalande världen: ”Om jag inte fick tala om detta skulle jag aldrig gå upp i en talarstol . . . Det är i grund och botten alltid en liten, enkel sanning jag har att säga: hur man kan börja vandra vid Herrens hand.”

När det gällde tron var hon inte beredd till eftergifter: ”Vår verksamhet bland andra kommer att vara välsignad endast så länge som vi inte viker en tum från vår tros grundvalar och utan att förledas av mänskliga hänsyn följer vårt samvete. Om detta inte längre skulle vara möjligt på en plats, menar jag att man måste lämna den platsen och det även om än så mycket tycks bero på vår insats. Gud har alltid andra medel och vägar för att hjälpa själarna.”

Vika tillbaka kunde hon inte ens inför sin fromma judiska moders förtvivlan över hennes kristna engagemang. Då Edith knäböjande inför modern bekände att hon blivit katolik, gjorde den kraftfulla fru Auguste Stein något som hennes barn aldrig sett henne göra: hon grät. Modern kom aldrig över sorgen att Edith antagit tron på Jesus som Gud och plågades varje morgon av att höra Edith – hur tyst denna än sökte vara – smyga iväg till en tidig mässa. Nästa svåra stund mellan dem var när Edith omtalade sitt beslut att gå i kloster. ”Den natten kunde ingen av oss sova.” I flera veckor levde de ännu tillsammans utan att på nytt våga ta upp ämnet och Edith undrade vem av dem som först skulle bryta samman.

Men båda höll stånd. Från klostret skrev hon varje vecka till modern, men denna förmådde sig först efter många år att sända dottern en hälsning. Edith led av att inte kunna förklara sitt handlingssätt för modern: ”Det är något av det mest smärtsamma man kan uppleva, att i sitt innersta känna sig skild från en människa som man älskar, därför att denna människa inte mer kan följa en.” Inte förrän vid moderns död befriades hon från smärtan att göra modern ont: ”Nu är hon i frid och förstår allt.”

Det var mycket av hänsyn till modern som hon dröjt att följa sitt hjärtas önskan – att inträda i Karmel. Vid sitt dop hade hon utgått ifrån att detta endast var en förberedelse till hennes inträde i orden. Förberedelsen skulle vara i tolv år. Hennes andliga rådgivare ansåg att hennes plats var ute i världen. Hon lydde och genomgick under väntetiden en andlig mognadsprocess, som fick henne att förstå att inte ens i ett kontemplativt liv förbindelsen med världen får skäras av. Hela tiden var dock den helhjärtade hänvändelsen till Gud och hans gengåva – den fulla och varaktiga föreningen – hennes bönemål och hennes fromhet var så innerlig att också modern måste tillstå: ”Aldrig har jag sett någon bedja så som Edith.”

När år 1933 nazistlagar förbjöd icke-arier att inneha offentliga ämbeten måste hon frånträda sin docentur i Monster. Även all annan verksamhet stängdes för henne i Tyskland. Öppnade inte därmed korsets fiender klostrets portar för henne? Hon kände att tidpunkten äntligen var kommen och som ett barn till sin moders famn skyndade hon in i Karmel. Den 15 oktober 1933 – på den heliga Teresas festdag – blev hon, 42 år gammal, postulant hos karmelitsystrarna i Köln. ”Det kom över mig lugnet hos den människa som har nått sitt mål.”

Guds stilla stråle

Edith Stein verkar nästan påfrestande perfekt. Omdömena om henne är från alla håll desamma: en stilla och tystlåten person, som enkel och anspråkslös gick pliktens väg fram. Allt i hennes väsen och uppförande var balanserat, behärskat och äkta. Abbot Walzer i Beuron – där Edith ofta tillbringade stilla dagar ”för att själen skulle få andas” – uttryckte det så: ”Ingenting i hennes yttre förrådde hennes andliga livs djup utom den fullkomliga jämvikten mellan hjärtats och förståndets gåvor, hennes allvar inför tidens problem, hennes uppriktiga medlidande. Men mest förhärskande var hennes ro, hennes frid.” Och hennes biktfader försäkrade hennes blivande medsystrar i Karmel: ”Hon kommer att vara en förebild för alla i djupaste fromhet och böneiver, en glädje för er gemenskap genom godhet och kärlek till nästan och kom

mer att vandra bland er stilla som en stråle från Gud.”

En fridfull utstrålning – det var vad som grep dem som kom i kontakt med henne, hennes skolelever lika väl som medfångarna i det nazistiska uppsamlingslägret och järnvägstjänstemannen på perrongen i Schifferstadt.

Skall man tro henne själv var inte alla dessa hennes gåvor medfödda. Hon uppger att hon som ung studentska inte tålde att bli kritiserad och skoningslöst pekade på andras fel och svagheter, ofta i hånfull och ironisk ton. Redan under de första skolåren strävade hon efter att bli bäst i klassen och vid universitet arbetade hon sig snabbt fram till den inre kretsen kring den beundrade professorn Edmund Husserl. Som doktorand förklarade hon: ”Jag kan ställa mig i en saks tjänst, men att stå i en människas tjänst – kort sagt lyda – det kan jag inte.”

Efter hennes konversion fann vännerna att hon förändrat sig. Där det förut funnits äregirighet fanns nu bara lugn klarsynthet, där det förut funnits egoism fanns nu endast förståelse och godhet. Hennes råd till unga intellektuella, som sökte sig till henne, tyder också på en mer försonlig, ja mild inställning: ”Ha tålamod med dig själv – det har Herren också. Du är inte ensam om att varje dag göra många fel – det gör vi alla. Men Herren är tålmodig och full av förbarmande. I sitt nådeshushåll kan han använda också våra fel, om vi frambär dem åt honom på altaret.” Om sig själv sade hon just vid den tid då hon genom sina föredrag vann uppskattning i vida kretsar: ”Jag har för länge sedan accepterat att jag alltid kommer att förbli mycket ovetande och att allt som jag ännu kan göra endast är ett styckeverk, vilket för övrigt allt människoverk måste vara.” Kort därefter visade hon sig vara beredd att underkasta sig den fullständiga lydnad och ödmjukhet, som ett kontemplativt klosterliv kräver. Vad hade åstadkommit denna förändring hos henne?

Ingen lär få veta det. Ty trots hennes enkelhet och älskvärdhet fanns det något svårtillgängligt och tillslutet i hennes natur. ”Min hemlighet är min” – det var allt hon svarade en nära vän, när denna frågade efter den egentliga orsaken till hennes omvändelse.

Var det den unga fenomenologens objektivitet i forskandet efter det som ligger bakom det synliga, som först fick henne att rikta ögonen också på sin egen begåvnings begränsning? Eller ligger svaret i den bekännelse hon skrivit på ett papper, som man fann efter hennes död: ”Mitt själstillstånd före min omvändelse: den radikala otrons synd. Räddning blott och bart genom Guds barmhärtighet, utan någon egen förtjänst. Detta bör jag ofta överväga för att bli ödmjuk.”

Att hon haft en kamp att genomgå, därom vittnar anteckningar från senare delen av hennes universitetstid, då hon för första gången i sitt liv tyckte sig stå inför uppgifter som översteg hennes krafter och till och med önskade sig döden. Det tycks ha varit under denna sökandets tid – då ”längtan efter sanningen var min enda bön” – som hon, berövad egen handlingsförmåga, gjorde den genomgripande erfarenhet, som skulle prägla hennes livshållning som kristen: ”Det finns ett tillstånd av vila i Gud, av fullständig avkoppling från all andlig aktivitet, i vilken man inte gör upp några planer, inte fattar några beslut, utan överlämnar allt tillkommande åt Guds vilja … I jämförelse med ett avstannande av ens aktivitet i brist på livskraft är denna vila i Gud något helt nytt och märkligt. Innan var allt dödsstilla. I dess ställe träder nu en känsla av säkerhet, av att vara befriad från alla bekymmer . . . Ett nytt liv börjar fylla mig . . . Detta livgivande tillflöde tycks komma från en aktivitet som inte är min.”

Hon hade insett sin otillräcklighet men också möjligheten att trots denna otillräcklighet vara ett verktyg. Ofta betonade hon nödvändigheten av ”att man betraktar sig som ett redskap och sina krafter som något som inte vi brukar utan som Gud brukar i oss”. Lugnt kunde hon konstatera: ”Gud fordrar inte något av en människa utan att också ge den människan kraft att utföra det.”

Utan att kunna eller vilja förklara varför, hade hon en gång för alla lämnat sig helt åt Gud och detta ja gav henne som frukt en djup ro och en ljus, förtröstansfull glädje. Hon var viss om sin förankring i Gud: ”Det som inte jag planerat, det fanns med i Guds plan. Allt klarare blir min trosövertygelse att hela mitt liv, ända in i minsta enskildhet, är upptecknat i Guds försyn och står i fulländat meningssammanhang inför Guds allseende öga. Jag börjar glädja mig åt det härlighetsljus, i vilket detta meningssammanhang skall avslöjas också för mig.”

I ett brev kort före sin död återkommer hon till samma ämne: ”Det som vi tror oss förstå av vårt eget livsöde är bara en flyktig reflex av det som förblir Guds hemlighet till den dag då allt kommer att bli uppenbarat. Min stora glädje är förhoppningen om den kommande klarheten. Tron på Guds fördolda handlande bör också alltid styrka oss när det yttre vi ser (hos oss själva och andra) hotar att beröva oss modet.”

Korsets hemlighet

Offertanken var tidigt levande hos Edith. Hon var född på den judiska försoningsdagen, den stora bot- och fastedag, då under gamla förbundets tid folkets skulder lades på en syndabock, som utlämnades till fördärvet. Enbart detta kan dock inte förklara det märkliga i att hon – som jude – till synes utan svårighet kunde tro på en Messias, som i mänsklig gestalt lät sig avrättas på ett kors. Ja, än mer en så. Djupare än de flesta andra kristna trängde hon in i korsets mysterium och fann där sitt livs mening.

Långt innan hon blivit döpt gjorde mötet med en ung kristen kvinna ett djupt intryck på henne. Den unga kvinnan hade just blivit änka men var helt uppfylld av hoppet om ett evigt liv. Edith stod inför något oerhört: ”Detta var mitt första möte med korset och den gudomliga kraft som det förmedlar åt dem som tar det på sig. För första gången hade jag handgripligen framför mig den kyrka, som är född ur Kristi lidande. Jag såg den i dess seger över döden. Detta var det ögonblick, då min ateism bröt samman och Kristus strålade fram, Kristus i korsets hemlighet.”

Som kristen blev hon allt mer medveten om vad Gud krävde av henne. Efter ett möte med sin forne lärare, den judiske filosofen Husserl, skrev hon: ”Jag kunde tala med honom helt öppet. För hans hustru var min konversion obegriplig . . . Men jag tvivlar inte på att bön och offer förmår mer än allt vad vi kan säga och att de är mycket nödvändiga . . . Efter alla sådana möten, då man ingenting kan uppnå genom att diskutera, kände jag hur trängande nödvändigt det personliga offret är.”

I ett brev, skrivet medan hon var docent i Munster, finner man anledningen till hennes längtan efter att få inträda i Karmel: ”Det finns en kallelse till att lida med Kristus och att därigenom medverka i hans återlösningsverk. Om vi är förenade med Herren, är vi medlemmar i Kristi kropp. Kristus fortsätter att leva i sina lemmar och fortsätter att lida i dem. Det lidande som bäres i förening med honom är hans lidande, infogat i det stora återlösningsverket och fruktbärande i det. Det är en grundtanke för allt ordensliv, men framför allt för karmelitorden, att man genom att frivilligt och med glädje ta på sig lidande träder i syndares ställe och medarbetar i frälsningsverket för mänskligheten.”

Också som katolik och nunna förblev hon in i märgen judinna, medveten om sin ras och stolt över att tillhöra det utvalda folket. Hon kände djupt för de judar som förföljdes av nazisterna och ville genom en privataudiens hos påven få denne att ingripa. Strax efter judeförföljelsernas början år 1933 deltog hon – då fortfarande lekman – i en andakt i en kyrka: ”Jag bad till Frälsaren och sade honom att jag visste att det var hans kors som nu skulle läggas på det judiska folket. De flesta förstod det inte, men de som förstod det måste beredvilligt ta det på sig i allas namn. Jag ville göra det. Han skulle visa mig hur. När andakten var slut var jag inom mig förvissad om att jag var bönhörd. Men vari detta korsbärande skulle bestå, det visste jag ännu inte.” 1938 – efter kristallnatten – tillfogar hon: ”Idag vet jag mer vad det betyder att vara förmäld med Herren i korsets tecken. Verkligt begripa detta kommer man aldrig att kunna göra, för det är ett mysterium.”

När karmelitsystrarna vid hennes begäran om inträde i deras kloster tvekade om det riktiga i att hon lämnade en gagnerik verksamhet i världen, gav hon klart uttryck för den visshet hon nått fram till: ”Människors verksamhet kan inte hjälpa oss, bara Kristi kors. Att få del i det är min enda önskan”. Och när hon skulle välja det tillägg till sitt ordensnamn som skulle visa vilken troshemlighet hon kände sig mest dragen till, valde hon att kalla sig syster Teresa Benedicta av korset.

Den 26 mars 1939 – passionssöndag – vände hon sig till sin priorinna med en inträngande bön: ”Kära moder, jag skulle vilja be er tillåta att jag får frambära mig som offer åt Jesu hjärta för att det skall bli en verklig fred. Att Antikrists välde störtas och ordningen återställdes, om möjligt utan något nytt världskrig. Jag skulle vilja uppoffra mig redan denna kväll, för det är tolfte timmen. Jag vet att jag ingenting är, men Jesus vill det och kommer utan tvivel att fordra samma offer av ännu många själar.”

Under judeförföljelserna i Tyskland blev hon 1938 överflyttad till ett karmelitkloster i Holland. Hon var tacksam över att få vara där men var samtidigt medveten om att inte ha någon varaktig stad. ”Jag har ingen annan önskan än att Guds vilja skall ske i mig och genom mig. Det gäller inte mig, utan återlösningens mysterium; jag är kallad att ta del i det”, skrev hon till medsystrarna i Köln.

Då hennes överordnade efter tyskarnas ockupation av Holland inte vågade knyta henne definitivt heller till detta kloster, förklarade hon: ”Jag är tillfreds med allt. En ”Scientia Crucis” – kunskap om korset – kan man endast vinna, när man verkligen börjar erfara korsets tyngd. Från första ögonblicket var jag övertygad därom och därför har jag ut djupet av hjärtat sagt: Ave Crux, spes unica!”

Citatet anspelar på vad hon under denna oroliga tid fördjupade sig i, nämligen det studium av Johannes av Korset, som skulle bli hennes sista bok, ”Kreuzeswissenschaft”. Hon skrev den i kapplöpning med tiden. Boken avspeglar hennes egna känslor under judeförföljelserna men utan en tillstymmelse till självmedömkan eller nervös upphetsning. Det sista kapitlet avslutade hon med ord som blev verklighet för henne själv några dagar senare: ”Själens förening med Gud – det mål vartill själen är skapad – förvärvas genom korset, fullbordas på korset och beseglas för all evighet med korset.”

Våren 1942, de sista månaderna av sitt liv, bar hon på sig en liten lapp där hon skrivit ”Matteus 10:23” (Förföljer man er i en stad, så fly till en annan . . . Det må vara tjänaren nog om det går honom som hans herre).

Så var hon inte oförberedd när SS-män den 2 augusti 1942 hämtade henne ur klostret. Hon tog en släkting vid handen och sade: ”Kom, vi går för vårt folk.”

1 uppsamlingslägret dit de fördes, anförtrodde hon en holländsk funktionär att hon inte vetat att människor kunde vara sådana som hon där upplevde. Men hon försäkrade honom att den stora kärleken till slut ensam skulle vara kvar – hur skulle det väl kunna vara annorlunda? Hon avböjde leende hans erbjudande om hjälp: ”Var inte just det rättvisa, att hon inte kunde dra fördel av det faktum att hon var döpt? Om hon inte skulle dela de andras öde skulle hennes liv vara förfelat . . .” Och hon gick bedjande in i fångvagnen.

Liksom 25 år tidigare – då mötet med den unga trosstarka änkan besegrat hennes ateism – fick hon nu uppleva att korset förmedlar gudomlig kraft åt den som tar det på sig. Vi kan vara förvissade om att Kristus i hennes sista timme i gaskammaren strålade fram, Kristus i korsets hemlighet.

”Kors och natt är vägarna till det himmelska ljuset: det är korsets glada budskap.”