Herden som blev diktare

Om diktningens födelsestund i ett folk och på ett språk vet man i allmänhet praktiskt taget ingenting. Hymner, visor, ballader och besvärjelser kan länge ha sjungits, eller reciterats, och genom muntlig tradering förts vidare från generation till generation, innan de så småningom fästs på pränt. Och det kan vara en genomgripande förändring i ett folks liv, när den övergången sker: från en muntligt traderad, skriftlös kultur till skriftlig hedteckning och kommunikation – med samtid och eftervärld. För västra och norra Europas del – etniskt och språkligt: för de germanska och keltiska folkens del – skedde den övergången, om vi bortser från en del smärre undantag, först i samband med dessa länders och folks inlemmande i kyrkans vidare kulturgemenskap under århundradena efter de stora folkvandringarna, alltså i runda tal från år 500 till år 1000. Då skapades förutsättningarna för en nedteckning av den gamla diktningen. Men någon genuint ”hednisk” och av kristen tro och livssyn oberörd diktning av större format från Norden, Tyskland eller de brittiska öarna finns ändå knappast bevarad, ty det som har bevarats har på olika sätt kommit att präglas av den nya religionens anda. Att skilja mellan gammalt och nytt i materialet är dock en kinkig uppgift.’

Man har fastare mark under fötterna, om man konstaterar, att kristnandet av de här folken inte bara gav dem nya möjligheter till skriftlig nedteckning, utan mycket påtagligt medförde en formlig explosion av ny dikt. Märklig är nämligen den snabbhet, med vilken en kristet inspirerad diktning växer fram i de här nykristnade länderna. Märklig är också både kvantiteten av och kvaliteten hos det som finns bevarat från den äldre medeltiden – och detta inte bara på latin, det då för Europa gemensamma språket för tänkande och kommunikation över gränserna, utan också på de olika keltiska och germanska folkspråken.

Northumbria

Ett geografiskt område är av särskilt intresse: jag avser den del av norra England och gränsmarkerna mot Skottland, som utgjorde kungariket Northumbria. Här finns inte bara den hadrianska mur, som romarna under sin tid som landets herrar byggde för att skydda rikets utkanter från pikter och andra barbarfolk. Här var också – efter folkvandringarna – gränslandet mellan kelter och germaner, två folk med mycket olika språk och kulturbakgrund. Och här möttes under 600-talet två kristna missionsföretag, med samma kristna lära men med olika kyrkliga bruk och organisationsformer: de iriska munkarnas mission väster- och norrifrån, över öklostren Iona och Lindisfarne, och missionen av benediktinsk prägel söderifrån, från Canterbury i kungariket Kent(2)

I det Northumbria, där detta möte skedde, grundades redan på 600-talet benediktinklostret Jarrow vid nuvarande Newcastle upon Tyne. Och i det klostret levde, bad, studerade och undervisade under 700-talets första decennier munken Beda, kallad Venerabilis, den Vördnadsvärde Beda. Så betraktades han redan av sin samtid, inte bara på grund av sin fromhet utan lika mycket på grund av sin imponerande lärdom, utan motstycke i hela det dåtida Europa.’ Hans engelska kyrkohistoria, avslutad år 731, är en av våra viktigaste källor för de brittiska öarnas öden och historia alltsedan den romerska tiden. Där berättar Beda i den fjärde boken om 600-talets senare del och i synnerhet om kungar, biskopar och klosterfolk uppe i Northumbria.4 Läsaren förs också till den stad, som senare kom att kallas Whitby, där den märkliga abbedissan Hilda (614-680) regerade över ett stort kloster för både män och kvinnor – sådana dubbelkloster var inte ovanliga i Gallien och på de brittiska öarna vid den här tiden.

Caedmons dröm

Invid klostret levde nu, berättar Beda, en gammal herde med namnet Caedmon, en man utan lärdom och, vill det synas, också utan musisk begåvning. När man vid gästabuden på traditionellt sätt lät harpan gå runt, för att var och en skulle sjunga en sång – uppenbarligen improviserat – så brukade därför Caedmon lämna salen. En kväll – året kan vara 670 – går han så ut i stallet, ty han har blivit tilldelad vakten över kreaturen för natten, och han lägger sig att sova. I drömmen visar sig då en gestalt för honom och säger: ”Caedmon, sjung någonting för mig”! Men han svarar, att han ju inte kan sjunga och att det är just därför, som han har lämnat sällskapet vid bordet. ”Du måste sjunga för mig”, envisas den okände. Och den olycklige Caedmon frågar, vad han då skall sjunga om och får svaret: ”Sjung om allt skapats upphov”! Då började han, berättar Beda, att prisa Gud Skaparen med verser som han själv aldrig tidigare hade hört.

När herden vaknar upp ur sin sömn, kommer han tydligt ihåg orden han sjungit i drömmen och han tillfogar nya. Sedan det blivit morgon, går han till sin förman och berättar vilken gåva han har mottagit. Då förs han till abbedissan i klostret och man ber honom att inför de många lärda män som finns där församlade berätta sin dröm och föredra sin sång. Deras bedömning av vad som har inträffat är, att herden har blivit delaktig av en särskild himmelsk nåd. Och de lärda munkarna berättar för honom ur den heliga historien och ber honom att göra poesi också av deras berättelse. När han nästa morgon kommer tillbaka till dem, har han så återigen en skön hymn att framföra. Hilda, abbedissan, tar så djupt intryck av detta, att hon bönfaller Caedmon att lämna världen och bli munk i hennes kloster. Han upptas bland bröderna, som fortsätter att undervisa den olärde i den heliga historien. Och allt vad han så hör, förvandlas i honom till hymner och sånger av stor skönhet, som förmår att förvandla andras hjärtan och vända dem till Gud.(5)

Även om det som Beda här berättar har inslag, som åtminstone för en nutida läsare kan te sig legendariska, så är forskarna tämligen överens om att hans berättelse är betydelsefull och i sin kärna också historiskt riktig.’ Vi får här en hel del kunskap om den förste till namnet kände engelske skalden. Man kan till att börja med ta fasta på den lilla notisen, att Caedmon diktade på anglernas eget tungomål, alltså på en dialekt av det germanska språk, som talades av de angelsaxer, som ett par århundraden tidigare från kontinenten hade erövrat England. Den obildade herden hade alltså fått skaldegåvan från himmelen, men däremot inte några kunskaper i latin. Det är i latinsk översättning som Beda i sin på latin skrivna Historia förmedlar hymnen tillsammans med kommentaren, att en dikt aldrig kan översättas utan att förlora något av sin karaktär och skönhet.

Men ändå har vi Caedmons hymn till Skaparens ära bevarad också på ett par olika gammalengelska dialekter; en av dem är den northumbriska, som med all sannolikhet var Caedmons egen dialekt. Och de finns just i marginalen till några handskrifter av Bedas kyrkohistoria.’ Det är en kort dikt på nio versrader, var och en på gammalgermanskt sätt uppdelad i två halvverser. De lyder i översättning så här – och jag försöker då också ta fasta på den allitererande, alltså bokstavsrimmande form, som är karakteristisk för all forngermansk diktning:

Nu låt oss hylla himmelriks Herre, Skaparens styrka och hans rådslut, Härlighetsfaderns verk i vart hans under, evige Härskaren, alltings upphov!

Han gjorde först för jordens barn himlen till tak den helige Skaparen.

Så mellanjorden mänskosläktets Herre, evige Härskaren, därefter danade,

mark för mänskorna allsmäktige Mästaren.

Den här dikten, liksom Bedas berättelse om dess underbara tillkomst, har många gånger behandlats av den litteraturhistoriska forskningen.’ Och personligen anser jag, att de forskare har rätt som hävdat, att den korta dikten i all sin skenbara enkelhet förråder en konstfärdig och stilmedveten diktare. Så visar han sig exempelvis som en den språkliga variationens mästare, som på nio rader kan presentera inte mindre än åtta olika beteckningar på Gud. Innehållsligt sett anknyter hymnen till den bibliska skapelseberättelsen, till dess berättelse om alltings upphov. Och Skaparen prisas av Caedmon på ett hymnartat sätt, som har sin motsvarighet i Psaltarens psalmer och i de gamla kyrkliga liturgiernas lovsånger.

En födelseberättelse

Beda själv gör emellertid ingen analys eller bedömning av hymnen, trots att han väl hade varit i stånd att göra det – han framstår nämligen både i sin prosa och i sina egna hymner som en förnämlig stilist och han har i egna skrifter behandlat diktkonstens och metrikens teori. Men indirekt framgår det, att han finner herdens hymn i sitt slag fulländad. Hur skulle den kunna vara något annat, när den kommit till som ett resultat av ett ingripande ovanifrån? Och det är detta, mer än dikten som sådan, som intresserar Beda och som kommer honom att så utförligt redogöra för händelsen. Vad han berättar är inte menat som en herdeidyll utan som en födelseberättelse – även om det denna gång är herden som är huvudpersonen. Ty hans berättelse har påfallande, och som jag menar avsiktliga, likheter med lukasevangeliets berättelser om Jesu bebådelse och födelse. Ängeln som uppenbarade sig för Maria, hennes oförstående hållning – hon har ju ingen man – den slutliga underkastelsen under den obegripliga befallningen, jungfruns ödmjuka enkelhet, födelsen i ett stall, lovsången till Guds ära är några element i den bibliska berättelsen, som – som vi hört – har sina tydliga motsvarigheter i Bedas uttryckssätt, när han vill skildra den engelskspråkiga kristna diktens födelse.

Naturligtvis var Beda inte okunnig om att det hade diktats på engelska redan före Caedmon. Han skildrar ju själv, hur man vid gästabuden brukade underhålla varandra med sånger. Vad är då det nya, som här sker och som Beda är så påfallande angelägen om att skildra som ett gudomligt under? Man tar bort poängen i berättelsen, om man, som en forskare gör, här bara ser en skildring av hur en skriftlös, genom muntlig tradering förmedlad folkkultur konfronteras med en av kyrka och munkväsen buren skriftkultur. Beda lägger nämligen tyngdpunkten på den innehållsliga förvandlingen, på tillförseln av ett nytt ämne för diktningen. Vi vet ingenting om vilka slags visor, som sjöngs i den gästabudssal, som Caedmon brukade lämna. Men Beda omtalar, att när Caedmon en gång hade fått skaldenåden, så kunde han inte sjunga om något lågt och tarvligt. Undret, såsom Beda här skildrar det, tycks alltså bestå, inte i att Caedmon får en förmåga eller några anlag, som han inte tidigare hade, utan i vad som kan hända och utlösas i en människa, när hon genom Guds uppenbarelse får en kunskap, som hon inte förut hade – när hon m.a.o. får någonting högt och stort att dikta om. Som ett lovprisande svar på Guds tilltal uppstår alltså den stora dikten. I Guds väldiga gärningar, som nu förkunnas också för angelsaxerna, har de fått ett värdigt ämne för sin skaldekonst. Det är det födelseunder, som Beda vill skildra. Genom en sådan av det himmelska ordet inspirerad diktning hände så, enligt honom, nya under: ”många tänds”, säger han, genom Caedmons diktning ”till att förakta den innevarande tidsåldern och till att åstunda det himmelska livet”.

Länge trodde man att det fanns mer bevarat av Caedmon än de nio rader, som jag redan har citerat, ty vad Beda berättar om hans fortsatta diktarverksamhet svarar ganska väl mot den poesi, som finns bevarad i den sedan 1600-talet kända s.k. Junius-handskriften. Det är fråga om en av de fyra handskrifter, som innehåller det samlade beståndet av bevarad gammalengelsk poesi – och med ”gammalengelsk” (Old English) menar man engelskan före den normanniska erövringen år 1066.’° Men de fyra större diktverk, som finns i Junius-handskriften kan av språkliga skäl inte ha bara en enda författare. Och forskarna är nu överens om, att Caedmon på sin höjd kan vara upphovsman till vissa delar av dess första dikt, den s.k. Genesis. Det övriga kan kanske betecknas som kommande från hans skola. I den meningen kan han sägas vara den här diktningens inspirationskälla.(11)

Bibel och diktning

Men viktigare än att kunna identifiera författare är kanske ändå i det här fallet att söka göra klart för sig, hurudan den engelskspråkiga diktning är, vars födelsestund Beda skildrar och som Juniushandskriften och även andra har bevarat åt oss – och som också har sin motsvarighet på ett par gammaltyska dialekter.(12)

Hos Beda står det alltså, att Caedmon, sedan han blivit upptagen som munk i klostret, besjöng hela Genesis – d.v.s. hela 1 Moseboken – men också Israels uttåg ur Egypten och intåg i det förlovade landet och många andra händelser, som Bibeln berättar; han diktade om Herrens människoblivande, lidande, uppståndelse och himmelsfärd, om den Helige Andes utgjutande, om den kommande domen och vreden, men också om himmelrikets ljuvlighet. Med den här beskrivningen anger Beda ganska bra dikternas tema, det som överhuvud taget är ett huvudtema i den gammalengelska diktningen: historien som en Guds historia med människorna; historien – från skapelsen och paradiset till domen och skådandet av Gud – som frälsningshistoria.” Och det är ett tema, som medger både stor dramatik och meditativ lyrik, utblick mot hela kosmos och inblick i eget och andras hjärtan.

Det har i litteraturen länge varit vanligt att karakterisera den här diktningen som en episk, bibelparafraserande diktning. Men ”epik” och ”parafras” är begrepp, som kan vara vilseledande. (14). Man behöver nämligen inte läsa många rader för att märka, att författarna visst inte har nöjt sig med att bara slaviskt överflytta den bibliska berättelsens prosa till poesi. De har inte bara som pedagogiskt inställda missionärer velat göra bibeltexten tillgänglig också för dem som inte kunde latin. Avståndet, språkligt sett, mellan bibeltexten och de här dikterna kan ibland vara mycket stort. Mellan Bibeln och de slutgiltiga diktverken går en lång och slingrande väg: över kyrklig liturgi och tidigare teologisk reflexion, men framför allt genom diktarnas egen meditationsprocess. Det är här – i gudstjänstens och den enskilda meditationens levande sammanhang – som den medeltida kristna diktkonsten tar gestalt, och inte i skrivbordsförsök att göra ”vers” av prosa.

Också detta antyder Beda när han säger, att det var ”genom att åter och åter tänka på och att liksom ett rent djur idissla” den föda som kom till honom i de bibliska berättelserna, som han kunde ”förvandla dem till den ljuvaste sång”. Vad Beda här beskriver som ett ständigt idisslande avser just det meditativa skriftstudiet, den andliga betraktelsen, som var munken Caedmons liksom alla andra medeltida munkars dagliga övning.” När det bibliska stoffet bearbetas genom den fromma andliga övningen, så kan genom Andens inspiration skön dikt födas. ‘6 Det är om detta Bedas berättelse från ett gränsland handlar: om hur diktning föds på nya språk i nya kultursituationer, när utvalda skalder ovanifrån får del av ett stort diktningsämne.

(Föredrag i SR den 17.9.1978)

Noter

1. Se S. A. Greenfield, A Critical History of Old English Literature, New York (1965) 1974, sid, 1-4, 80-101 och passim.

2. Se L. Gougaud, Christianity in Celtic Lands … London 1932, sid. 1-7 och 133-140; C. W. Kennedy, Early English Christian Poetry. Translated into Alliterative Verse. With Critical Commentary, London 1952, sid. 6f.

3. För en bibliografi över den rikhaltiga litteraturen om Beda, se W. F. Bolton, A History of Anglo-Saxon Literature 597-1066, vol. I, Princeton 1967, sid. 264-287.

4. Bedas ”Historia ecclesiastica gentis Anglorum” finns i många editioner och översättningar. Här har använts ed. i The Loeb Classical Library, London 1930. En utmärkt övers. med inledning, av Leo Sherley Price, rev. by R. E. Latham, finns i The Penguin Classics, Harmondsworth 1977.

5. Beda, a.a., bok IV, kap. 24. Alla hänvisningar till Bedas historia i fortsättningen gäller detta kapitel.

6. Se Greenfield, a.a., sid. 168-173.

7.De båda textversionerna finns lättast tillgängliga jämte kommentar i Greenfield, a.a., sid. 170.

8 Se den utförliga tolkningen hos B. F. Huppe, Doctrine and Poetry. Augustine’s Influence on Old English Poetry, New York 1959, sid. 99-130.

9. Se F. P. Magoun, Bede’s Story of Caedmon: Speculum 30(1955) 49-63.

10. Se Kennedy, a.a., sid. 8-10.

11. Se Kennedy, a. a., sid. 13 f.

12.Härmed avses främst den anonyma ”Heliand” och Otfrid av Weissenburgs ”Evangeliebok”, båda från 800-talet. Se D. Karischoke, Bibeldichtung. Studien zur Geschichte der epischen Bibelparaphrase von Juvencus bis Otfrid von Weissenburg, Munchen 1975, passim.

13. Se A. A. Lee, The Guest-Hall of Eden. Four Essays on the Design of Old English Poetry, New Haven & London 1972, sid. 14-80. Kennedys disposition av den gammalengelska diktningen i a.a. följer helt denna frälsningshistoriska plan.

14. Se Kennedy, a.a., sid. 15-24, och Huppe, a.a., sid. 126 och passim.

15. Se A. Härdetin, Väg-ledning … Sthlm 1978, texterna under rubriken ”Vägen till kontemplation”.

16. Se de viktiga påpekandena hos M. Wehrli, Sacra poesis. Bibelepik als europäische Tradition: Die Wissenschaft von deutscher Sprache und Dichtung (Festschrift fur Friedrich Maurer), Stuttgart 1953, sid. 269ff.