Kristendomen – en religion för överlevnad

När de första jesuiter, som inte halshöggs för det, slog sig ner här i Stockholm för hundra år sedan, då var de flesta tongivande forskare överens om att religionen ingen framtid hade. Den skulle dö ut av sig själv, ganska snart, och symptomen var redan odiskutabla.

I år är det som bekant ingen som säger detta. Religionen har kommit för att stanna. Den inte bara lever, den lever upp. Behöver jag påminna om den islamska renässansen, om Hare Krishna-munkarna som dansar och trummar på Hötorget lika väl spin på M I T, om den karismatiska rörelsen i alla kristna konfessioner, eller om det faktum att jugoslaver som utvandrar till Sverige, där blir omvända till sin egen ortodoxa tro och kommer hem igen som missionärer?

Ingen svensk politiker kan idag ignorera invandrarnas religiösa behov. Ingen stormaktspolitiker kan uppföra sig som om Islam vore en rest från medeltiden. Ingen europeisk politiker i öst eller väst kan undgå att bli skakad av det stora korset på torget i Warschava och människomiljonerna omkring det.

Men om kristendomen liksom de andra religionerna kommer att överleva – hur skall den se ut för att hjälpa mänskligheten att överleva? Låt mig ta detta värdsliga och icke-eskatologiska perspektiv i dag. Jag tror ingen vill kalla det icke-kristet. När den barmhärtige samariten betalade värdshusvärden i förskott, var det framtiden han tänkte på – inte yttersta domen.

Det finns många scenarier för framtiden idag, men få av dem undgår att ta med en faktor i bilden: förmassningen. Ordet är fult, men så är verkligheten som det täcker också. Vad det handlar om är inte gemenskap, solidaritet och kamp tillsammans med andra; det kan ofta vara oumbärligt, ofta moraliskt riktigt. Men det handlar om att människor i allt fler sammanhang behandlas som utbytbara, som led i de stora maskinernas verksamhet.

Nu kan man säga, att ansiktslösa och gråa har människorna alltid varit i de stora civilisationerna som byggde på åkerbruket. De allra flesta av dem gick böjda i leran och var lika anonyma som den. Men över leran välvde sig dock templen, där fruktbara eller fruktansvärda gudinnor och gudar sammanfattade de många meningslösa dagarnas slit och gav det en meningsfull dimension. Något jag visste sig dessa människor inte ha. Men stammens och familjens gudaskara gav dem en annan sorts identitet och lämnade dem inte totalt hemlösa. Än idag kan en student från Thailand säga: ”jag är inte bara jag, jag är hela min familj, de är alltid hos mig även när jag är på andra sidan jordklotet, och när jag gifter mig, gifter jag mig med hela hennes familj.” Han blir inte alienerad.

Men vi blir det, och lösningen ligger inte att gå tillbaka, till tiden innan människans identitet var upptäckt. Låter vi oss berövas vårt jag, så har vi förlorat allt. Men den frestelsen eller risken finns oss alla ytterst nära, och uttrycks av de mest olärda personer så: ”vad är det för mening med livet? När ändå allt sker över våra huvuden, och det inte betyder något vad jag säger och gör?”

Så har visserligen mänskligheten alltid levat – medan de mäktige herrar med storm och dån slå kronor och riken omkull, som den svenske skalden säger. Men att vi upplever det som en förolämpning, är måttet på hur mycket vi har vuxit.

Alltsammans står i evangelierna – ”jag har ju sagt att I åren gudar”. Inga stamgudar, inga politiska surrogatgudar kan hindra oss att känna att det borde vi vara. Inte anonyma tjänare, men söner med söners namn och söners rätt. Och döttrars, givetvis – t.o.m. så långt har vi kommit i denna tid. Det är något vi upplever ingalunda bara som ett krav och en rättighet, men som en moralisk skyldighet starkare än någon annan. Att ta vårt eget ansvar.

Vårt eget ansvar för överlevnad

Den tekniska värld vi lever i och som ur en synpunkt förvandlar oss till lika utbytbara bitar som datorernas chips, de millimeterstora rutorna av silikat som snart styr alla våra maskiner – denna samma tekniska värld utmanar samtidigt själv vårt ansvar på ett motsvarande oerhört sätt.

Felhandligar som är förlåtliga och möjliga att reparera i ett icke-datoriserat samhälle, blir till katastrofer i det superteknologiska. De stora systemen blir så svåra att styra och kontrollera, att det behövs övermänniskor till det. Till för bara kort tid sedan kunde en enda mänsklig hjärna omfatta alla detaljer som måste checkas, innan ett stort flygplan är flygfärdigt utan fara. Nu går det inte längre. Flygkatastrofen med DC 10-an är det första resultatet av den utvecklingen.

Kan inte människor totalt lita på varandras exakthet, pålitlighet och plikttrohet, så är den stora teknikens värld icke beboelig. Samma sak gäller kärnkraften, banknäten, elnäten, allt det som vår tillvaro varje sekund är beroende av.

Utan en oerhört starkare moral än vi har behövt ha hittills, klarar vi inte detta. För med polis och övervakning går det sannerligen inte, det vet vi utan övertalning. Och då har jag ändå inte nämnt ren brottslighet och sabotage, utan bara det mänskliga slarvet, glömskan eller arbetsoviljan. Det räcker för de ödesdigraste konsekvenser.

Detta är en väsentlig sida av den framtid vi redan har framfötterna inne i. Moraliskt ansvar som ett villkor för överlevnad, i en ännu större dimension än det alltid har haft.

En annan sida är denna lik: känslan av att livet har en mening har blivit nödvändig för överlevnad, ännu bokstavligare än förut. Så trasslig, så ogenomskinlig som den mekaniska världen är, så totalt berövad de syn- och fattbara symboler som ett mera organiskt samhälle kunde leva på – så mycket mera livsviktig har just känslan av egenvärde blivit. Den enskilde ställs inför uppgiften att ur sig själv skapa fram en samlande bild av vad hans tillvaro är till för, något som alla andra samhällen gjort åt honom. Jag har ju sagt att I åren Gudar – men att vara Gud, det är ett ensamt jobb.

Så står den stora frågan och gapar mot oss. Vad skulle nu en kristen tro på 2000-talet kunna ha för svar.

Den som skulle kunna ge ett visst hopp om att hitta ett sådant, är först och främst att Bibeln alltid säger något annat än det som är tidsenligt. Hur än tiderna skiftar, står alltid det annorlunda i Bibeln. Vanligen undviker kyrkan och kyrkorna att läsa det.

När Konstantin den store gör kyrkan till statsreligion, glömmer den vad Uppenbarelseboken säger om det stora vilddjuret. När 1600-talet gör konungen till religionens herre och avleder hans makt ur Guds nåd, inte ur folkets, då glömmer kyrkan vad profeterna varnat för och vad Kristus sade om dem som uppträda som folkets herrar. När 1800-talet som värst idkade dubbelmoral för de två könen, tog kyrkan sällan på allvar vad Jesus sade till äktenskaps-bryterskor. Och idag, när feministteologerna övervältrar all Evas skuld på Adam, glömmer de vad Jesus en gång sade till en kvinna som skilts från många män: Gå och hämta din man.

Även dagens befrielseteologi kommer en gång att visa sig ha glömt somliga bibelord – jag kan lika litet som någon annan säga vilka, men de finns där. Kanske helt enkelt det om att välsigna sina ovänner . . . .

Mot denna bakgrund kan vi alltså hoppas, att även massrörelserna och massteknikens tid skall kunna finna i Bibeln sitt alldeles egna motgift.

Vad skulle det kunna vara som kunde hålla stånd mot de alltför stora människohoparnas organiserade tyngd och mot den fascinerande auran kring superteknologiens alltmer övernaturliga underverk?

Och därmed också kunde hålla stånd när allt detta bryter samman i kaos och förvirring, när kärleken kallnar och grundvalarna upprivas och den rättfärdige inget mer kan uträtta.

Det enkla och självklara svaret på frågan har givetvis alla redan kommit på: det gäller att predika kärlek till nästan, omsorg om de svaga, uppoffring och medkänsla. Eller, uttryckt på aktivt sätt i stället för passivt: att störta härskare från deras troner och skicka bort de rika med tomma händer.

Men jag tror för min del, att den tro som skall åstadkomma sådant måste ha vissa rötter, vissa förutsättningar, vissa särdrag, som inte är så alldeles framträdande i våra kyrkor idag. Jag skall nu kort sammanfatta vad jag tror vara dessa krav på en kristendom för överlevnad.

Krav på kristendomen

Det första kravet är: en kristendom som tillvaratar och stärker människans jag-krafter, inte anstränger sig att göra henne så liten och klen som möjligt.

Jag-krafter låter kanske utomordentligt hädiskt, särskilt när man talar till bröder som gått igenom den helige Ignatius’ övningar och alltså medvetet sökt kväsa sitt eget jag. Men jag har låtit mig berättas, att i själva verket är ingen orden så proppfull med utpräglade och originella personligheter som Jesu Sällskap. Inga är så individuella som jesuiter, sägs det – och den som inte känner flera än Karl Rahner, Teilhard de Chardin och Gerard Manley Hopkins, känner sig inte manad att säga emot. Så är också den jag-kraft jag talar om den innersta eller högsta individualiteten i människan, inte hennes något solkade och vacklande vardagsjag, som så sällan vet vad hon verkligen vill.

Det jag, om vilket det står att det skall resa sig upp, när fikonlöven grönskar, att stå upprätt inför Människosonen, det är ett större jag än de flesta av oss vet om, och det tar oss i allmänhet en livstid att ens upptäcka det, långt mindre växa upp till det.

Ändå finns det alltid på något sätt. Kanske har en och annan av oss mött det i nattvarden, eller i ordet: nu lever icke längre jag, utan Kristus i mig. Han som är vårt liv.

Först detta jag är slutligen i grunden kapabelt att möta den andra människans lika djupa jag. En svensk skald har sagt: ”det som är hund i dig, är hund i andra,” och han avskydde hundar, så det var det fulaste han kunde säga. Men frånsett hundarna, så har han rätt – man kan köpa gemenskap för billigt.

Nästa kännetecken på den kristendom jag tror vi behöver för att överleva är att kulten, gudstjänsten, andakten formas till ett kärl för en objektiv andlig verklighet. Inte något vi hittar på för att göra Gud och oss själva glada, utan något som skall och kan fungera som ett effektivt verktyg för det som skall uppenbara sig.

Vi har sett det, glimtvis. I ett fattigt baptistkapell, hör man plötsligt bakom sig en kvinna i de grå medelåren som med tårar i rösten tackar Herren Jesus för att han är personligen närvarande. Hennes nattvardsteologi må det vara hur som helst med, hon har ändå fått tag i det väsentliga: ”Rabbuni! Det är du!” Eller i ett litet kalt andaktsrum på en internationell flygplats läser den unge prästen mässan på folkspråket och mol allena – tills en passagerare från ett kätterskt land smyger sig in i ett hörn. Varje tonfall, varje rörelse säger att han inte är ensam. Han talar med den Ende alltid Närvarande. Som den thailändske studenten hade sin familj omkring sig på det västerländska universitetets föreläsningssalar, så har han Treenigheten. Verkligheten är där.

Eller de grekisk-ortodoxa prästerna på världskyrkomötet, som med avsmak lyssnar på västerländska kyrkovisor och föraktfullt kallar dem dansmusik – men själva i sin egen morgonmässa dansar och bugar kring altaret, i takt med den Helige Andes perichores, den eviga dansen kring världens hjärta.

Eller de nyss insparkade munkarna i det sydamerikanska fängelset, moderna unga män för vilka breviariet var något förlegat. Men de andra i rummet, brottslingar och politiska fångar, väntade sig att de skulle läsa sina böner – det var vad de var där för. Och bröderna läste, och i bönen uppenbarade sig fängelsets mening för dem.

Liturgi kan formas på många sätt, alla är inte bra, men måttstocken måste alltid vara denna: kan den sanna andliga verkligheten som vi åkallar använda dessa former som sin kropp? Kan den bli närvarande för oss, verksam och tät som materien själv? Den som en gång varit med om en sådan kult, kan aldrig mer luras att ta surrogat för äkta vara. Den sortens kult är den enda som kommer att överleva. Och den enda som kommer att hjälpa oss att överleva.

Nästa kännetecken på en kristendom för överlevnad; att den bara inte respekterar, men älskar religionsfriheten. Friheten som villkor för religion. Hur skulle man annars kunna visa sin respekt för den andra människans jag, om man ville göra hennes religion till en fråga om statligt, socialt eller psykologiskt tvång?

Alla kyrkor har sina historiska skal att släpa på. Vi lever alla på ett eller annat sätt med arvet från den Petruskyrka, som hanterar nycklarna och svärdet, tar donationer av Konstantin eller av bönderna som drar ihop sten till sockenkyrkan. Petrus-kyrkan, så invävd i samhällets konkordat att dess lagar kan inte skiljas från hennes.

Vi har också arvet från Paulus-kyrkan, hon som går ut och lägger alla folk under trons lydno och därmed liksom i misshugg också lägger dem under den västerländska civilisationen och makten. Paulus-kyrkan, så angelägen om att täppa till munnen på hedningarna och visa dem hur det goda livet och den rätta ekonomin ska se ut. Yllebyxor på negerbarn eller västerländsk grammatik för djungelns språkbruk – alltid är Pauluskyrkan övertygad om att den har rättfärdigheten på sin sida.

Men bakom dem väntar den lärjunge om vilken Herren sade: ”om jag vill att han skall bliva kvar till dess jag kommer – vad kommer det dig vid?” Och i hans kyrka är varken den fasta laglydiga staten eller det dynamiska effektiva samhället någon modell att leva efter, utan bara vinträdet. Där saven cirkulerar fritt eller inte alls. Porten som man går in genom, ljuset som man öppnar sina ögon för – frivilligt eller inte alls.

Det är den enda bild av kyrkan som är stark nog att ta upp kampen mot det genomorganiserade, genomrationaliserade, genomteknifierade samhället. Vindskyddet kring altaret, som Anna Greta Wide har kallat det. Inga katedraler längre. Det finns bara de osynliga kyrkorna Rilke besjunger – ”aber ein Turm war gross, nicht wahr? O Engel, er war es, – gross, auch noch neben dir? Chartres war gross -”

Det är den sortens tempel vi kommer att behöva.

Och slutligen – läran. Dogmerna. Hur skulle de se ut för att hålla i en sådan värld?

Dogmerna måste åter bli, vad de var i Mindre Asien på 200-talet, nämligen ett värn för friheten. Friheten att inte behöva böja sig för fatalismens eller materialismens eller naturvetenskapens krav på att tolka allt. Friheten att ifrågasätta bilden av det meningslösa universum och den manipulerbara människan.

Se universum genom människan

Denna frihet är inte bara en dröm om framtiden, den anas redan på sina håll. Jag skulle vilja stanna här en stund vid den debatt om dessa frågor som hördes vid Kyrkornas Världsråds konferens i Boston i juli, den som handlade om tron, vetenskapen och framtiden. Professor Charles Birch, biolog från Australien och en av de viktigaste initiativtagarna till denna konferens, placerade människan med fast hand mitt i universum. Vi kan aldrig förstå universum om vi börjar med atomer och protoner, sade han. Vi måste börja med människan för det är där som världen visar sin mening. Han citerade kyrkofadern Gregorios av Nyssa från 300-talet, som sade: ”universum avslöjar sin verkliga natur först när det frambringar människan; därför kan vi inte se någon avsikt i universum annat än genom att se på människan.”

Birchs teologi beskrivs emellertid bäst om man citerar hans parafras på vad Herren säger till Job ur stormvinden:

”Vem är du, som stämplar vishet såsom mörker med dina mekaniska modeller för universum, så att det varken finns plats för avsikt, tanke eller medvetande? Omgjorda nu såsom en man dina länder,

jag vill fråga dig, och du må giva besked. Var var du vid den stora smällen?

Hur kommer det sig att du har kommit till ur ett universum av rent väte?

Började livet när den första cellen kom till, eller finns det element av liv i universums grundvalar?

Hur kan du vara så säker på att allt är materia? Hur kan medvetande växa ur icke-medvetande? Hur kan liv växa ur icke-liv?

Växer människor ur en blind maskin?

Är inte ett universum i vilket det växer människor, ett mänskligt universum lika mycket som ett träd på vilket det växer äpplen, är ett äppelträd?

Eller tror du att fikon växer på tistlar och druvor på törnen?

Säger dig inte Jesu liv något om universums liv?

Var han inte i någon mening närvarande när dess grundvalar lades?

Tror du att världen och allt som är i den finns där? Har växterna som lever i öknen, där ingen människa finns, inte något värde?

Därför att olyckor och slump finns i världen, varför tror du att det då inte kan finnas någon mening i den?

Kan inte båda delarna finnas?

Och när du har analyserat livet ner till dess molekylära byggstenar i DNA, varför tror du då att du har upptäckt livets hemlighet, när du ännu inte har upptäckt källan till kärlek och alla känslor? Och varför vill du göra mig till antingen en allsmäktig ingenjör eller en vanmäktig ickevarelse, när jag icke är någondera?”

På vilket, säger Birch, vi kan bara svara:

”Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.”

Detta, säger Birch, är ett möte av den yttersta graden. Intelligensen är nästan helt onyttig för den som inte äger något annat.

Vetenskapens egen syn på konflikten med trons värld kom klarast fram i det stora inledande föredraget av professor Robert Hanbury Brown, fysiker från USA. Han underströk vetenskapens självständiga värde när vi skall fatta moraliska beslut: utan ett korrekt faktaunderlag går det inte. Han uttryckte en fast tro på att vetenskapen är både nyttig, nödvändig och sann, men ansåg att den för den skull inte behövde komma i en total konflikt med den kristna tron. Jag citerar ur hans avslutade ord:

”Vad beträffar de stora mysterierna som står i all mänsklig tankes skugga, som t.ex. världens ursprung och ändamål, kan den moderna vetenskapen inte anklagas för att sopa bort dem. Skapelsens mysterium är oberört. Det har skjutits 20 miljarder år bakåt i tiden, men ligger icke dess mindre kvar där det alltid har legat – i begynnelsen. Inte heller kan vetenskapen säga något om ändamålet med världen. Den har berättat en hel del för oss om pjäsens kulisser, men inget om dess intrig. Vetenskapen förmedlar ett opersonligt förhållande till dessa mysterier, genom objektiv kunskap. Konsten och religionen förmedlar ett personligt förhållande genom skönhet, avsikt och mening.”

Slutligen kom den ortodoxe Paul Gregorios från Indien med några av de djupaste och mest behövliga påminnelserna till teologerna om att de måste lära sig ta ställning till den vetenskap vi har idag, inte gårdagens. De borde, sa han, ”vakna upp inför detta faktum att tid, rum och kausalitet numera inte är några givna kategorier utan tvivelaktiga konstruktioner av den mänskliga tanken. Vi kan inte längre hålla på och försöka beskriva en skapare som existerar i tiden före sin skapelse, finns utanför den, och tillverkar den genom att sätta igång orsakskedjor. Vår uppgift är inte att förklara Gud men att svara på honom, i dyrkan, i andakt, i en ”lärd okunnighet” som inte ignorerar vetenskapens fakta men passerar tvärs igenom dem, till tystnaden och den outsägliga föreningen.”

Från tre olika håll, och för övrigt under konferensens lopp även från många andra, bröts alltså den centrala dogmen ner, som vi alla egentligen tror på: att det inte finns någon möjlighet att förena tanke och materia, naturlag och morallag. Dogmen om att materien egentligen är det enda som finns. Dogmen som underbygger meningslösheten.

Att avslöja otillräckligheten

Kristendomen är den enda lära som på allvar kan ifrågasätta de naturvetenskapliga livsåskådningarna, och deras extrapolationer i politiken. Socialdarwinism, sociobiologi, genetisk determinism i fråga om raser eller kön. Utdefinieringen av allt som inte kan mätas, vägas och räknas. Datorn som heltäckande bild av människan. Alla dessa tankefunder är just sådana som måste läggas under Kristus. Endast genom att mätas mot honom avslöjar de sin otillräcklighet.

Flera talare i Boston påpekade, att vetenskapen i själva verket behövde tron för att alls ha någon anledning att tro på sig själv. Ty slumpartade eller totalt orsaksbetingade rörelser bland molekyler och neuroner i en tvåfotings hjärna – hur skulle de kunna ha något att göra med vad som är sant? Där är trons första och kanske vågsammaste språng. På det vilar sedan religion och naturvetenskap.

Men också moralen vilar på ett sådant språng. En annan människas verklighet är alltid en fråga om tro – mitt ansvar för henne likaså. Ju mera möjligt det blir att påverka, ombilda att skapa människor genom biologien, ersätta och simulera henne genom datatekniken, och förinta henne genom kärnfysik, dess tyngre måste vår tro på den andra verkligheten bli, den som vi kallar andlig. Människovärdet är metafysik.

Så djupt tror jag alltså att vi måste gå, om vi skall finna en religion för överlevnad. De moraliska konsekvenserna har jag inte talat om här. De måste byggas av varje människa, varje tid, varje kultur, under de villkor som råder just då.

Jag vill bara påminna om hur de ser ut i dag genom två citat från Boston-konferensen

John Francis, forskare, stadsplanerare, lekman i den anglikanska kyrkan, sade: ”Kyrkorna behöver inte vara så nervösa. De borde hålla humöret uppe, så att de kan ge ledning och livskraft åt dem som känner sig totalt förrådda av osäkerheten om framtiden. En stödjande och vårdande kyrka i samhällets mitt kan svara på det behovet. Den kommer också att uppmuntra en mera upplyst syn på mänsklighetens situation och behovet av att skapa ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle.”

Och den något skeptiske vetenskapshistoriken Jerome Ravetz från Leeds slutade med orden: ”Vi kommer inte ur vårt läge genom mera vetenskap. Låt oss istället, med all vår kritiska uppmärksamhet på helspänn, börja i ödmjukhet och kärlek förbereda oss och våra grannar på att flyta med de stora revolutioner som nu verkar mera nära än någonsin. Problemens storlek och komplexitet är sådana att mänskligt förnuft inte kommer att kunna klara dem: här kommer tron in som länken mellan vetenskapen och framtiden.”

Så är det. Även all vår moral, hur beslutsam den än är, står under hotet om meningslöshet – vad tjänar det till? Världen går sin gång till helvete i alla fall! Se då än en gång för era ögon de fångna bröderna i det sydamerikanska fängelset, som tog fram sina halvt bortglömda böner och byggde upp en ring av kraft genom dem, medan helvetet omkring dem teg för ett ögonblick.

Kanske är det en trognare bild av framtiden än alla andra vi har sett.

Må vi då se till att vara färdiga för den.