Mänsklighetens framtidsutsikter

I Tredje världen ursäktas auktoritära styrelseformer och befolkningskontroll som ett pris som måste betalas för ekonomisk utveckling. Dessa antaganden är både korttänkta och skadliga.

Anställandet av betraktelser över mänsklighetens framtidsutsikter blir ofrånkomligen ett vittfamnande företag. Ändå kan man klart urskönja två sannolika händelseräckor eller ”scenarier” som tävlar om gunsten hos västländernas ledare. Det första frammanar bilden av rivalitet och krig. Det andra betonar broslagning och funktionell samriktning (operational interdependence).

I bägge fallen utgår man från en framtidsvy som förutsätter att en kärnvapenkatastrof som helt ödelägger världen icke kommer att inträffa, även om den är tänkbar. Däremot föreställer man sig inte i någotdera fallet en framtid utan ekonomiska bakslag eller krig. I bägge fallen anknyter man till verkligheten men utgår från två olika bedömningar av mänsklighetens utsikter. Skillnaden gäller såväl fakta som analys. Och bägge framtidsbilderna erbjuder systematiska förklaringar: i första fallet ett system av åtstramning (austerity), i andra fallet ett system av anpassning och tillväxt.

I och med att man stannar för den ena av framtidsbilderna, låser man sig också för den förhandsinställning med vilken vi kommer att möta framtiden och den sorts socioekonomiska och politiska strategier vi kommer att anlita. Den strama linjen kräver och framkallar samhällsbevarande maktspråk, medan anpassningslinjen gynnar öppenhet.

Den här artikelserien är tänkt att bedöma skillnaderna mellan de bägge framtidsbilderna. För dagen skall vi hålla oss till den strategiska förlängningen av vartdera alternativet, och då med hänsyn till de mänskliga utsikterna. I ett par kommande nummer skall vi titta närmare på vad som talar för alternativet samriktning. Jag kommer att lämna en ingående beskrivning av vad valet går ut på. Men först – låt oss hyfsa ekvationen.

Företagsledare är vana att utvärdera framtidsplaner genom att dela upp de framkastade synpunkterna i tre högar som sedan arbetas samman var för sig: den bästa, den optimistiska och den pessimistiska.

Tre scenarier

Av de hoppfulla synpunkterna får man ”det optimistiska scenariot”, enligt vilket framtiden troligen blir mycket bättre än det som varit. Här planerar man med expansion och pengar anslås för utvidgad verksamhet. I en sådan stämning blir övervakningen gärna vidsynt och hela företaget spurtar mot samma mål: tillväxten. Detta medger största möjliga utskiftning av ansvaret. Drivfjädrarna är starkare, man visar en rosig uppsyn och chefen hänger sig åt hållbara men fartfyllda planer.

Enligt ”det pessimistiska scenariot” däremot tecknar sig framtiden till att bli sämre än dagsläget eller det förflutna. Här inriktas planeringen på inskränkningar, och man tillgriper indragningsstat för att komma till rätta med avbränningar. I en sådan stämning skärps övervakningen och hela företaget stretar mot samma mål: överlevnad. Detta medför att firmans kapital och fasta tillgångar blir särskilt värdefulla, medan umbärlig personal får utgå. Drivkrafterna, annat än till överlevnad, beror på räddhåga, man sneglar glåmigt omkring sig och chefen lyssnar inte på annat än våldsamma planer på nedskärning av kostnader och personal.

Det scenario som kallas ”det bästa” syftar slutligen till att balansera alla tendenser mellan ytterligheterna pessimism och optimism. Ofta är den bästa uppskattningen ungefärligt överensstämmande med antingen den optimistiska eller den pessimistiska, dvs. den ligger knappast någonsin mitt emellan två extrema bedömningar.

I detta scenario är planeringen gärna smidig, med obetydliga förändringar i övervakningen, och budgetplaneringen tar lika mycket hänsyn till tillväxt som till nedskärningar. I den stämningen är övervakningen noggrann men också decentraliserad, dvs. man har gjort en avvägning. Drivkraften är stadig, inte obekant med faror men inställd på det gyllene tillfället, man litar på varandra men vet att klara sig om något skulle tillstöta, och chefen är mera öppen för nytänkande men låter inte slantarna rulla av sig själva.

Sedan man tittat på ”BOP” – bäst, optimistisk och pessimistisk – väljer företaget scenario. Då kanske man förkastar det ”bästa”. Allt emellanåt visar det sig rådligast att sträcka ut, ibland att hålla igen. Vanligen bestämmer man sig sedan det tilltänkta ”rycket” har jämkats efter faktaunderlaget och analysen, vilket är en fråga om urskillning och erfarenhet. När valet väl är träffat, sätts scenariot nitiskt i verket.

Nu till mänsklighetens framtidsutsikter. Frånsett tanken att det värsta skulle inträffa i form av en världsförhärjande kärnvapenkatastrof, finns det en likhet mellan dessa betraktelser och BOP-schemat. Det optimistiska fallet motsvarar då den sannolika utsikten att framåtskridandet kommer att fortgå, att välstånd och överflöd kan påräknas, och att ständigt ökande frihet skall yppa sig. Eller vi kan tänka oss att motsatsen blir fallet: Jordens tillgångar uttöms, befolkningen tillväxer ohejdat och kommande krig mellan folken blir oundvikliga. Eller vi kan anta att framtiden visserligen kommer att präglas av knapphet och utmaningar, men att det för varje mörkt inslag finns ett ljust som får det mörka att förblekna.

Få om ens några väntar sig numera kommande framåtskridande, upplysning och obegränsat överflöd. Ja, det är svårt att finna någon över huvudtaget som tror att i en tid när två tredjedelar av världens befolkning är fattiga, när rasismen ännu frodas, när stormakterna befinner sig i ”ett nytt kallt krig”, och när efterkrigstidens ekonomiska världsordning råkat i olag – att då ens förhoppningen att lyckas ”stå pall” har fog för sig. Det är gunås inte många optimistiska scenarier i omlopp nu för tiden, sedan vi under detta århundrade fått känna på två världskrig, koncentrationslägren i Tyskland och Ryssland och svårigheter med den ekonomiska utvecklingen. Tanken att kunna stå pall framstår som självbedrägeri efter OPEC:s verkningsfulla oljespärr. Ack ja, en hoppfull framtidsbild får över sig ett skimmer av järnvägsinvigningarnas och jubelfesternas tidevarv. Kvar har vi då två valmöjligheter: den bästa och den pessimistiska. Ingendera är bekymmerfri, ingendera lovar guld och gröna skogar. Skillnaden ligger i vissa grundläggande antaganden.

De som talar om rivalitet och åtstramning gör gällande att människan har kommit till vägens slut och måste inskränka sig. De som talar om samriktning säger att vägen visserligen är knagglig, belamrad med hinder och hotad av faror, men att vi måste fortsätta. Eftersom det scenario som väljs, sätter i gång en rad åtgärder som ofta leder till resultat som förverkligas av sig själva, är det avgörande att välja rätt. Annars verkställer man lönlösa åtgärder som utmynnar i kaos och katastrof.

Med dessa erinringar i minnet kan vi övergå till våra två scenarier.

Scenariot med rivalitet och åtstramning

Scenariot med rivalitet och åtstramning är det som är mest i ropet i USA:s tongivande kretsar. Det grundar sig på en Hobbes-inspirerad människosyn (självbevarelsedrift, allas krig mot alla) som väsentligen bygger på den nymalthusianska tankeriktningen (barnalstring tillkommer dem som hävdar sig bäst, staten skall ej inskrida). Ja, det synsättet vinner sådan anslutning att politiken i USA och i Väst överlag snart är helt förvunnet åt det.

Richard Barnet skrev nyligen i The New York Times Magazine: ”Det har inställt sig en ny krasshet som tillfogar landet svåra politiska spänningar och utmanar våra grundläggande ideal. Åtstramning, nedskruvade förväntningar och trösklar för statens agerande, har varit de alltmer rungande politiska slagorden.”

Barnet återför helt riktigt detta kringgripande synsätt på den av nymalthusianska samhällsdebattörer uppdragna njugghetspolitiken. Han ser uppsvinget för ”livbåtsetiken” (man är sig själv närmast) och den fria företagsamheten som en överlevnadsmoral där indragning är det enda raka. Liksom den företagsledare som värderar kapital och nedvärderar arbetskraft när indragning påkallas, ser Barnet i den nya, kärva tiden en etik där ”kostnaden för naturtillgångar går upp och det värde som sätts på mänskligt liv går ned”. Barnet ser denna nya etik – livbåtens och utslagningens etik, ett ekonomiskt scenario där staten inte får ingripa – som en upptrappning av ”de rikas oavlåtliga krig mot de fattiga”. Den nya etiken vidlådes också av en underliggande lömskhet mot demokratin och en hastigt påkommen flathet inför auktoritära regimer, inte bara i Tredje världen utan också i Väst.

Robert Heilbroner – f.ö. onämnd hos Barnet – är den främste skildraren av denna åtstramningens ”nya” realism. Hans bok An Inquiry Into the Human Prospect (1974: Människans framtid, Stockholm 1975, övers. H. Bökstedt) gäller i den lärda världen som något av en katekes för en ny etik.

I anslutning till inledningen skulle jag vilja kalla boken för ett pessimistiskt scenario för människans framtidsutsikter. Ja, som vi kommer att få se längre fram, är Heilbroner dyster så det förslår. För honom att se, har världen kommit till vägs ände. Överbefolkning, ekologisk sårbarhet, vetenskapens fumlande med miljöfrågorna, den sannolika spridningen av kärnvapen är alltsammans så illavarslande att världens stater kommer att tvingas till ständigt mera auktoritära styrelseformer och krig för att kunna tävla om naturrikedomar och födotillgång. Han tänker sig krig förda i syfte att slå under sig råvarurika områden, liksom krig för omfördelning av nyttigheter allt eftersom fattiga länder kämpar för att erövra en större andel av varor på upphällningen.

Heilbroner pläderar för det pessimistiska scenariot grundat på fakta och analys av fakta. På detta scenario baseras så en systematisk och mekanistisk relation av fakta – en funktionsanalys. Om hans fakta eller faktaanalys är felaktiga, om ”systemet av funktionell integration”

av fakta är felaktigt eller bristfälligt, så kommer analysen att famla. Alltnog beaktar Heilbroner inget annat scenario och gör gällande att hans slutsatser är riktiga. Heilbroners svartmålning är värd att citeras utförligt, om också bara därför att hans scenario vunnit allmän anslutning, såsom senare kommer att påvisas. Kontentan är denna:

Vi får alltså bereda oss på vad man kan kalla konvulsiva förändringar . . . Såsom enligt Malthus’ gärna beledda men blott alltför klarsynta förutsägelser kommer naturen att sätta in motvikter, om inte ”moralen” eller framsyntheten gör det. (… ) Av allt att döma måste vi därför bereda oss på de konsekvenser som berörts – risken för ”omfördelningskrig” eller ”råvarukrig” (preemptive seizure), sociala spänningar i industriländerna vid fördelningen av en avkastning som växer allt långsammare eller rentav börjar minska, och en avsevärt myndigare statlig maktutövning syftande till att få bukt med den fortlöpande uppklyvningen. – Jag kan inte se någon realistisk möjlighet att hoppa över detta skede av hårdhänt omdaning. (. . .) Så om vi med frågan ”Finns det något hopp för människan?” undrar om det är möjligt att möta framtidens utmaningar utan att betala ett hårresande pris, måste svaret bli: Nej, det finns inte något sådant hopp. (… ) Denna allmänna förmaning har speciell adress till de intellektuella i västländerna, vilkas privilegierade roll som samhällets vaktposter får en särskild vikt och betydelse … Det är inte bara deras uppgift att bereda andra medborgare på de försakelser som kommer att krävas av dem . . . i en framtid där maktutövningen oundvikligen kommer att tillta och en rad ännu fredade områden för tvångslöst handlande, särskilt inom det ekonomiska livet, måste naggas i kanten.

Denna framtidsbild grundar sig på en systematisk integration av fakta. Heilbroner godtar föreställningen att befolkningen kommer att öka hastigt med obeveklig fördubbling vart 24:e år såvida inte antingen oförutsedda omständigheter såsom krig, farsoter och svält kommer emellan, eller hämningslösa statsledningar tillämpar drakonisk födelsekontroll. Den växande befolkningen lever upp de knappa tillgångarna och vetenskapen kan inte längre tillhandahålla ersättningar eller större produktion utan att skada den ömtåliga ekologiska jämnvikten.

Om vi skall överleva så måste, för att tala utan omsvep, urvalsprinciper gälla som konkurrens och utslagning. Vid sanering av krisbranscher är ju kapitalet viktigare än människorna. Konkurrensmentaliteten kommer att leda till omfördelningskrig i och med att de fattiga länderna kämpar för att förbättra sina villkor och till råvarukrig i och med att rika länder lägger beslag på naturfyndigheter.

En sådan framtidsbild har redan inverkat på den politik västländerna fört i befolkningsfrågan, ordnandet av ekonomin, det internationella valutasystemets funktionssätt, USA-regeringens och den militära strategins roll. Fränhetens frasfria visa är melodin för dagen

När Indira Gandhis obligatoriska steriliseringskampanj hade sin glansperiod 1976 och åtta miljoner människor tvingats utsätta sina könsorgan för den statliga lansetten, utfärdade sålunda USA:s regering på presidentens begivande en förhållningsorder, så lydande: ”Vi förordar att amerikanska ämbetsmän avstår från att yttra sig om de brådstörtade åtgärder som just nu genomdrives i Indien. Den indiska regeringens krav på ett snabbare genomförande är förståeligt, men det finns såväl moraliska betänkligheter som praktiska hinder för ofrivilliga steriliseringsprogram.”

Denna ljumma och förbindliga återhållsamhet förestavades, enligt en biståndstjänsteman, av förhoppningen att ”det indiska programmet skulle krönas med framgång. Vi önskade utröna om det skulle kunna åvägabringas av en regering som fattat ståndpunkt för befolkningskontroll.”

Dessa bägge uttalanden rimmar väl med Heilbroners ord: ”Det är utan all fråga möjligt för en regering med alerta beslutsfattare, en välorganiserad och omfattande partistruktur och frihet från skrupler i fråga om maktspråk, att hejda folkökningen.”

I representanthuset väckte 1977 ledamoten Frederick W. Richmond (demokrat från staten New York) motion om att livsmedelsbiståndet till Egypten skulle avbrytas försåvitt den egyptiska regeringen uraktläte att med tjänliga medel nedbringa folkmängden. Även om detta sätt att gå fram stöter på patrull hos den nuvarande administrationen, står det dock klart att krafter i kongressen allt fortfarande umgås med dylika tankesätt.

Påtvingad befolkningskontroll är bara en av de åtgärder som det pessimistiska scenariot utlöser. Ytterligare en konsekvens är strävandet att som en del av försvarsplaneringen kalkylera med väpnad erövring av naturrikedomar.

The Washington Post intog nyligen på sin ledarsida ett lovordande omnämnande av Rand Corporations skrift om ”Skälen för insättande av maktmedel mot Tredje världen”. Upphovsmannen, Stephen S. Rosenfeld, som är anhängare till rivalitetsscenariot och nymalthusian, skrev om denna publikation av Guy J. Pauker:

Han (Pauker) tycker sig se en allt hätskare kraftmätning om världsproduktionens fördelning … (Han) framkastar att tillgängliga anordningar för global planering och driftledning helt enkelt inte duger till att angripa den förvirring som vållats av befolkningstillväxt, rovdrift, miljöförstöring och föråldrade förvaltningsformer … Pauker tror vidare att amerikaner inte ännu är beredda … att lämna ifrån sig av sitt samlade välstånd … till Syd annat än från en maktposition. Hans råd för ”övergångsskedet” är att ”ställa in sig på kärva relationer” . . . att försäkra sig om tillgång till livsnödvändiga resurser eller att säkerställa vedervågade investeringar i utlandet.”

Synsättet har vunnit insteg. En UD-tjänsteman vid Afrika-avdelningen, som önskat förbli namnlös, har sagt mig: ”Kriget i Zaire innebär ett råvarukrig i syfte att värna förekomsterna av koppar och kobolt. Det är en naturresursfråga och vi måste förekomma ryssarna.”

Det geopolitiska tänkande, som berättigar råvarukrig, är ett bärande moment i framtidsbilder med malthusiansk kamp. Hitler åberopade detta skäl i Mein Kampf när han hävdade Tysklands rätt till livsrum. I ett pessimistiskt scenario är intervention och besittningstagande fullkomligt följdriktiga.

Tecknen på insättande frostbildning är numera bestämmande för USA:s officiella agerande på världsplanet. Ganska nyligen kunde man få se hur befattningshavare greps av fasa då ett förslag väcktes inom Internationella valutafonden (IMF) om en viss tilläggsklausul enligt vilken fonden skulle utfästa sig att vid genomförandet av väntade åtstramningsåtgärder icke ge upphov till auktoritära regimer eller åsidosätta befolkningens oundgängliga behov. Mothugget från pressen blev så skarpt, att Vita huset måste ursäkta sig för sin oförmåga att inskrida. Bitskheten lämnar ingen i tvivelsmål om att de tongivande avgjort sig för åtstramningspolitiken; sedan må folk klara sig bäst de förmår.

En sjuk punkt hos Valutafonden har just varit att dess åtstramningsåtgärder visat sig nära förknippade med uppkomsten av auktoritära regimer. Cheryl Payer har i sin bok The Debt Trap. The IMF and the Third World (1974) klart åskådliggjort detta, och för egen del tog jag upp saken till skärskådan i tidskriften Amerika för något år sedan. (”In Defence of the Third World”, 21 jan. 1978). Bägge dessa framställningar gör gällande att endast auktoritära regimer kan genomdriva åtstramningen och att detta är Valutafonden väl bekant. Bägge författarna tror att en sådan åtstramning är avsiktlig, liksom auktoritära regimer är det. Ämbetsmannavärldens reaktion mot tilläggsklausulen som antagits av kongressen utvisar att Heilbroners framtidsbild övar inflytande på dem som planerar USA:s ekonomi.

En tredje. effekt av åtstramningen och det pessimistiska tänkandet är effekten på vårt samhälle. Det finns, såsom Barnet nämnde härovan, en bristande övertygelse om att regeringen kan eller bör arbeta bort svårigheter. Barnet kommenterar denna reträtt från the New Deal. ”Långsam tillväxt, inflation och hög arbetslöshet betraktas inte längre som periodiska svårigheter som skall avhjälpas genom snabba åtgärder från regeringens sida utan godtas nu av bägge partierna som något man får dras med.” Inskränkning betraktas idag som en förträfflighet snarare än en förtretlighet såsom under efterkrigstiden.

I ett skede av inskränkning blir överlevnad det främsta målet. Kapitalet och företaget skall räddas även om jobben ryker. Staten får inte blanda sig in.

På senaste tid har en uppsjö av artiklar prisat denna låtgå-inställning och kritiserat den liberala keynesianismen. The Wall Street Journal låter i maj 1977 Irving Kristol utskrika Keynes årbräckthet: ”Keynes-ortodoxin visar klara tecken på åderförkalkning och hjärnuppmjukning” och hans medredaktör Jude Wanniski sekunderar: ”Keynesianismen sjunger på sista versen.”

Såsom man kunde vänta sig när den ekonomiska rättrogenheten skiftar från keynesianism till laissez-faire, börjar statsledningar flytta tyngdpunkten från skattepolitik till valutapolitik. Skattepolitiken vetter ju nämligen mot socialpolitik och utbildningsväsen, under det att valutapolitiken, genom att ställa fondmedel till näringslivets förfogande, mera har att skaffa med företag och tillgodoser företagens behov men inte människornas.

The Wall Street Journal omtalade den 8 juni 1978 att den av president Carter tillsatte centralbankschefen G. William Miller förberedde en balanserad budget. Det hette: ”I mån som skattepolitiken stramas upp, lättar trycket på valutapolitiken.” Miller krävde lindrigare budgetunderskott och nedskärning av den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten. Han efterlyste också sporrar för affärslivet i form av skatteförmåner.

Växlingen från skattepolitik till valutapolitik medför minskning av de allmänna medel som kan anslås till socialpolitik och sysselsättning. Carteradministrationen har t.ex. utlovat en höjning av försvarsanslagen med 5 proc. årligen. Oundvikligen utlöses ansatser att bärga sig undan de urartande stadskärnorna, de vanlottade och de arbetslösa. Carter har lovat att minska budgetunderskottet inom icke-militära sektorer. Barnet: ”I Förenta staterna yttrar sig redan livbåtsdoktrinens konsekvenser i synlig måtto: De ofantliga nedvittrande stenöknarna i varje storstad där de fattiga gyttras ihop; de av arbetslöshet hemsökta jordbruksbygder som inte längre behövs för att skaffa landet livsmedel; de sju miljoner amerikaner som inte får något arbete.”

Keynes ges respass också i Europa. Lewis Young skrev i Business Week den 15 maj 1978: ”I Västtyskland tror inget av de tre partierna längre på Keynes.” Och i Frankrike genomdrev premiärminister Raymond Barre den 31 maj 1978 ett nytt åtstramningsprogram som kommer att slå ut 500 000 arbetare. Den 5 juni 1978 proteststrejkade arbetare i hela Frankrike.

Återgången till laissez-faire är oemotsägligen en återgång till rivalitetens och åtstramningens ekonomi. Sir Thomas Balogh, ekonomisk rådgivare inom labourpartiet, menar: ”Vi har återgått till 20-talsekonomin, och jag för min del kan inte glömma att 20-talet gav upphov till Hitler, andra världskriget och det brittiska imperiets sammanbrott.” Vad man som amerikan måste fråga sig är om vi står inför ett krig och New Deal-drömmens upplösning i intet.

Ovilja mot demokratin luftas allt oftare. Samuel P Huntington, rådgivare hos president Carter, har skrivit att ”vi behöver mindre demokrati, inte mera”. Han skall ha låtit undslippa sig att världen kanske är så invecklad att ”en man, en röst inte längre kan tillämpas”. Hans bok The Crisis of Democracy vållade allmän uppståndelse när den kom 1976.

Men den egentliga faran för vår amerikanska demokrati ligger i den alltjämt nära förbindelse med diktatorer som vår regering uppehåller världen över – Mobutu, Sadat, Marcos och Park är bara några av alla de bundsförvanter vi har understött. Man frågar sig hur länge det skall dröja innan den ovanan hämnar sig. Världen kommer aldrig att glömma att Milton Friedman, valutaekonomins målsman, tillrådde Chileregeringen att praktisera laissezfaire.

Det är alltså till fullo bevisat att inslag av Heilbroners scenario är för handen. Påtvingad födelsekontroll, råvarukrig i Zaire och Rhodesia, åtstramningsprogram för Peru, inrikespolitisk laissez-faire och hattande med begränsad demokrati – allt handlingar som bestäms av tanken på överlevnad. ”Kommer mänskligheten att överleva?” var den uteslutande fråga som Heilbroner ställde. Utifrån denna uppränning är sedan hans tragiska scenario givet. Han har inte frågat: ”Finns det någon utsikt för mänskligheten att ta sig igenom?”

Låt oss nu i korthet ta upp, inte optimistiska scenarier, utan snarare det andra realistiska scenariot – med anpassning och tillväxt.

Funktionell samriktning

De som omfattar det bästa scenariot ser en annan grundritning: inte krig och statsfullkomlighet utan möjlig anpassning och tillväxt. De påstår att vi med resolut målinriktat tänkande inte behöver göra indragningar och slå av på framstegstakten.

Med det bästa fallet stöter på samma fakta som det optimistiska. Alla är överens om att det blir befolkningsökning, underskott, fara för omfördelningskrig och kärnvapenspridning. Men med den rätta tolkningen av fakta, resonerar det ”bästa” scenariots förespråkare, kan den vision av mänsklig värdighet och hopp, som är så väsentlig för västerländska ideal, oförbleknad bevaras åt eftervärlden. De yttrar som sin mening att man innan nödbromsen slås till och framåtskridandet hejdas, borde titta på en annan och mera verklighetsbetonad framtidsbild, grundad på nya funktionella faktorer.

I huvudsak tror de att en omstrukturerad världsordning kan bidra till att minska befolkningsökningen och att återställa tillväxten i de tröga västekonomierna. De menar att vi måste gå tillbaka till Keynes och de anordningar han föreslog vid Bretton-Woods-konferensen 1944, och i synnerhet hans ide om en världsbank, och godta den i stället för att underkänna den såsom vi har gjort.

Kärnan i resonemanget hos dem som ansluter sig till det ”bästa” scenariot gäller befolkningstillväxten, alldeles som hos nymalthusianerna. Men de förra anser att födelsetalet kan kontrolleras, inte genom maktspråk men genom ekonomisk modernisering i Tredje världen. De har baserat sitt resonemang på välgrundade empiriska data, vilket bevisar, såsom en FN-broschyr uttrycker det: ”Varje nation som erfarit modernisering, har erfarit en nedgång i födelsetalet.” De baserar också sitt resonemang på det faktum att födelsetalen för hela världen år 1978 har sjunkit till den lägsta nivån någonsin under historisk tid, och detta som resultat av moderniseringen. Och slutligen baserar de sitt scenario på det faktum att det bästa sättet att stimulera vår egen ekonomi är att bygga upp marknader i Tredje världen. Ty data som nu är tillgängliga tyder på att vår långsamma tillväxt beror på att vi förlorat marknader i u-länderna.

De som ritar upp ett sådant scenario, vimlande av irrgångar och förvecklingar, slår in på medelvägen och menar att vad som behövs inte är panik utan en kraftansträngning för att genom demokratiskt handlande åstadkomma broslagning mellan länder. I ett sådant scenario skulle stora omfördelningar av resurser och inriktning krävas. Utskiftning av ansvar till u-länderna skulle ske i ökad utsträckning, och stabila regeringar där skulle resultera i kontinuitet och anpassning i våra egna institutioner. Kontentan av denna medelvägsbedömning blir: Både fakta och analys anger, såsom skall visas, att överilning vore förhastad.

(Forts. i nästa nummer.)