Religion och vetenskap ett gemensamt ansvar för framtiden

Prognosen

Den italienske filosofen Buzzati Travarso har, med utgångspunkt i den italienska situationen och några av dess problem, kommit fram till slutsatsen att ungdomen idag mer och mer uttrycker sin otillfredställelse och börjar tvivla på att vetenskapen i sin nuvarande utformning är den enda vägen till frälsning. De yttrar farhågor över att den väg som vår kultur slagit in på kanske leder till en katastrof om ingenting snart görs. Vetenskap och teknik är å ena sidan en källa till hopp om framsteg för mänskligheten, å andra sidan är det en stor fara och ett hot mot dagens människor. Man behöver bara tänka på den oerhörda kapprustningen i världen och arsenalen av atomvapen som kan förinta mänskligheten flera gånger om.

Studiegruppen för internationella analyser i Wien har efter en undersökning av familjen i Europa kommit fram till följande resultat: ”Inom högst 100 år kommer – om dagens utveckling fortsätter – åtminstone Europas befolkning att leva under omänskliga förhållanden.” Man räknar med att till år 2000 kommer antalet trafikoffer att stiga med 40%, d.v.s. 45% av befolkningen mellan 20 och 75 år kommer att råka ut för en trafikolycka. Alkoholkonsumtionen kommer att stiga med 50%, antalet självmord bland unga kommer att stiga med 80% och 15% av Europas befolkning kommer att ända sina liv genom självmord. Å andra sidan kommer årsinkomsten per capita att ha tredubblats. I slutet av denna studie skriver dr. Millendorfer att ändamålet med hans arbete är att påvisa vad som kommer att hända om ingenting görs för att bryta utvecklingen.

13 juli 1978 firade Romklubben tioårsjubileum i Accademia dei Lincei i Rom. I en tillbakablick gjord av grundaren dr. Peccei hette det: ”Efter tio händelserika år är facit det att den allmänna världssituationen har väsentligt försämrats och att de negativa tendenserna i världen vinner alltmera terräng.” – Till sist menar han – efter en uppräkning av de svåra och överväldigande framtidsproblem som vi går till mötes: ”Men det är inte nog med detta. Den chockerande upptäckt som vi dessutom måste göra består däri, att människan med all sin vetenskap och makt, alla sina planer, strukturer och verktyg inte kan ändra sitt öde om hon inte är beredd att ändra på sig själv.” (Modern man will not change his fate if he does not change.)

Matematikern och medborgarrättskämpen från Moskva, Sjafarewitj som var tvungen att utvandra till Europa förklarade i ett tal i juli detta år: ”Vad vi behöver är ett maximum av inre förändringar och ett minimum av yttre. Vi måste återvända till Gud och till det egna folket.” (Samtal med Frankfurter Allgemeine Zeitung, juli 1978.)

Något att tänka på ger oss också Erich Fromm då han i sin för ett år sedan utkommna bok ”Att ha eller att vara” skriver om vår framtida samhällsutveckling: ”För första gången i historien är människosläktets fysiska överlevnad beroende av en radikal förändring av människohjärtat. Detta är dock bara möjligt om drastiska ekonomiska och sociala förändringar sker, så att den enskilde får en chans att förändra sig och modet och visionsrikedomen som han behöver för att uppnå dessa förändringar.” Nästan besvärjande tillfogar samme författare: ”Ett nästan otroligt faktum är dock att hittills har inga allvarligt menade ansträngningar gjorts för att avvärja vårt förutspådda öde. Medan i privatlivet bara en dåre kunde vara overksam inför hotet mot hela hans existens, så sitter de som har ansvar för vårt offentliga väl med armarna i kors, och folket som i val har anförtrott dem detta ansvar låter det så vara.”

Låt mig mot denna bakgrund av resignation och delvis pessimistiska tänkande, vilket jag för den skull själv inte delar, göra några reflexioner över temat ”Religionens och vetenskapens gemensamma ansvar för en människovärdig framtid”.

Roten till det onda

Trots alla tekniska och vetenskapliga framsteg måste vi erkänna att vårt nutida sätt att leva har medfört svårigheter som vi kanske aldrig riktigt kan reparera. Därför frågar vi oss vilken väg vi egentligen slagit in på och på vilka grundsatser den moderna livsstilen vilar. Vi frågar efter dessa grundsatser eftersom vi inte längre är säkra på att de är riktiga och att vi handlar rätt.

Då vi med nykter och realistisk blick betraktar vår tid och vårt samhälle måste vi också säga att vårt västerländska samhälle och dess invånare genomlever en kris. Jag tror att den djupaste roten till denna västerlandets kris är människans själsliga rotlöshet. Den västerländska människan har inom loppet av de sista årtiondena fallit offer för materialismens frestelse. Det andliga har hon mer eller mindre övergett och glömt bort. De ekonomiska och materiella intressena står entydigt i förgrunden, det andliga förkvävs och tynar bort. Om detta skriver en känd rysk emigrant (Solsjenitsyn): ”Då man en gång förkunnade och accepterade läran att det inte finns något högre väsen än människan och att människan är skapelsens krona och alltings mått, då blev hennes behov, hennes önskningar och också hennes svagheter universums högsta imperativ. Följaktligen finns det i världen bara ett som är gott och rätt, att leva ut sina känslor. Det var i Europa för några hundra år sedan som denna filosofi först såg dagen ljus. Sedan dess är vi hjälplöst fångade i vår slaviska tillbedjan till allt som är angenämt, bekvämt och materiellt. Vi tillber saker och materiella gudar.”

Vetenskap och tekniska framsteg är ju särskilt förknippade med det här sagda, men detta får inte missförstås. Vi har mycket i vårt dagliga liv att tacka de tekniska landvinningarna för. Vetenskapliga och tekniska framsteg är i sig själva varken något gott eller något ont, utan det kommer an på vilket bruk människan gör av dem. Missbruket beror alltså inte på vetenskapsmännen eller teknikerna, utan på sinnelaget hos dem som använde framstegen för onda ändamål och inte för goda.

Plats för etiken

Samhällsteoretikern E. F. Schumacher har i följande sats sammanfattat orsakerna till den pågående krisen: ”När den andliga kulturen, det som handlar om människans innersta sätts åt sidan, då kvarstår bara egennyttan som den dominerande makten.” Boten blir därför: ”Vi måste låta tekniken underordnas de sanna mänskliga behoven.” Med andra ord: vetenskap, teknik och ekonomi måste återfå en etisk dimension, annars förstör de människan och hennes värld.

I och med att etiken kommer in i bilden öppnas porten för ett nytt möte mellan religion och vetenskap som är av intresse för hela mänskligheten och dess framtid. Ett sådant möte har vi för första gången prövat på sista veckan i april 1978 med Bayerska Vetenskapsakademin. I fyra arbetsgrupper har vetenskapsmän av rang sammanträffat med teologer och företrädare för kyrkan och i en dialog har man försökt formulera de problem man står inför. Det intresse och det positiva eko detta försök fick i massmedia har stimulerat oss till att gå vidare på denna väg.

Förhållandet mellan tro och vetenskap under 18- och 1900-talen har genomgått genomgripande förändringar. De stela och fastlåsta positioner som började med frågan om religion och vetenskap överhuvudtaget är förenliga är satta i gungning. Nya frågor dyker upp om hur tro och vetenskap ömsesidigt kan berika och komplettera varandra. Funderingar kring hur tro och vetenskap på nytt skall kunna mötas står idag i nära sammanhang med en nybestämning av positionerna för tron å ena sidan och vetenskapen å andra sidan. Vad beträffar tron yttrar sig detta som en dramatisk strävan efter en ny historisk konkretisering av den enda och oförytterliga tron. Spänningarna mellan apologetisk och pastoral uppfattning, mellan funktionell och karismatisk kyrkouppfattning, mellan att fatta aktiviteten i världen diplomatiskt eller eskatologiskt, påverkar de kristna i sitt sökande efter nya vägar till de eviga och oföränderliga målen.

Vetenskapens kritiska självreflexion

Också inom vetenskapen håller mycket på att hända. De gågna århundradenas naiva vetenskapstro håller på att avlösas av en kritisk självreflexion där man å ena sidan strävar efter att fastställa det egna områdets gränser och å andra sidan tänka över sitt speciella ansvar över detta område. Därvid kommer man precis som på trons område att tänka över frågor som man i århundraden har sysselsatt sig med som t.ex. frågan om vetenskapens universalitet, den gamla västerländska drömmen om en enda allomfattande vetenskap. På höjden av sin triumf där å ena sidan väldiga möjligheter öppnar sig men där å andra sidan också det väldiga ansvaret blir uppenbart, där gör vetenskapen halt för en stunds eftertanke och självreflexion. Denna eftertänksamhet åtföljs ofta av en tilltagande skepsis mot en fortsättning på den nuvarande vägen i industrisamhället. De oerhörda tekniska möjligheterna ses inte längre som framsteg i sig själva, utan man ställer frågan: Framsteg vart då? I denna fråga bor en djup längtan efter lycka, hopp och mening. Medan vetenskapen sysselsätter sig med dessa frågor och problemställningar och man bryr sina hjärnor i ständiga diskussioner, så svarar Nya Testamentet enkelt och klart: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller själv går förlorad.”

Mötesplats för vetenskap och religion

Då den moderna vetenskapen vid forskningens frontlinjer erövrar nya områden, så kan man fastställa att det finns en gräns som den stöter på vars överskridande omedelbart skulle föra in i en annan dimension, jag menar gränsen till trons område. Nobelpristagaren Sir Eddington beskriver i sin bok ”Naturvetenskapens filosofi” denna situation med följande ord: ”Vid vår resas slut kommer vi efter alla svåra ansträngningar att tagas ur våra villfarelser. Istället för att ensamma kämpa oss upp till toppen på ett berg finner vi oss på en lägerplats bland troende vilka säger till oss: Detta är ju vad vi sagt i många år.”

Vid ett nutida möte mellan vetenskap och religion är det inte nödvändigtvis gångna århundradens problem som står i förgrunden. Sedan Heisenberg höll sitt föredrag om Galileiprocessen i Münchens katolska akademi verkar det inte längre nödvändigt att på nytt rulla upp de historiska problemen. Andra Vatikankonciliet har i sin pastoralkonstitution om Kyrkan i världen av idag utan att nämna fallet Galilei anknutit till det genom följande ord:

”Den som strävar efter att ödmjukt och uthålligt genom forska det som döljer sig i tingen ledes, utan att han vet om det, liksom av Guds hand, han som uppehåller allt och gör det till vad det är. Man kan därför beklaga en viss vaneinställning, som inte helt saknas hos de kristna själva på grund av en otillräcklig insikt i vetenskapens berättigade självständighet. Genom de spänningar och kontroverser, som därigenom har uppstått, har hos många skapats en uppfattning om trons och vetenskapens inre motsättning.” (Nr. 36.)

Tålamod och tolerans

Då man blickar tillbaka måste man fråga sig om det inte var brist på tro som fick kyrkans företrädare på Galileis tid att ängsligt hålla vetenskapen under kontroll av rädsla för att den skulle rubba deras svaga tro. De hade uppenbarligen inte en fast förtröstan på att det bara finns en sanning och att den kan sökas på många vägar. Sannolikt var deras tro inte tillräckligt tålmodig och tolerant. De hade inte tålamod och tolerans nog att ge den vetenskapliga läroprocessen och trosuppfattningens mognadsprocess tid nog att utvecklas till en punkt där den påstådda konflikten skulle kunna lösas av sig själv. Men man kan inte fälla några positiva eller negativa domar över dåtidens människor, utan vi måste försöka förstå dem och därav dra lärdom att tillämpa på vår egen situation.

Vetenskapens kompetensområde

Liknande krav måste vi också ställa på vetenskapen: vetenskapsmännen måste fråga sig om de är tillräckligt vetenskapligt redbara, och de måste motstå frestelsen att missbruka sin vetenskapliga prestige för att därigenom undvika att överskrida de gränser innanför vilka de kan uttala sig med gott samvete och giltig auktoritet. Detta sista krav är särskilt betydelsefullt då vi ser på den från 1800-talet stammande delningen mellan tro och vetenskap, då kritisk självreflexion från vetenskapens sida ofta ersattes av en naiv vetenskapstro. Idag har vetenskapen mera satt i mittpunkten frågan om sitt eget kompetensområdes begränsningar och vetenskapliga tesers, modellers och teoriers begränsade giltighetsområde. I den situation som avtecknar sig idag är det nytt och positivt att sådana och andra frågor rörande giltighetsområdet för hypoteser, teorier och modeller alltmera görs till ett inomvetenskapligt problem och inte behöver spela någon roll som en fråga som skiljer tron och vetenskapen åt. Från trons sida följer man med stort intresse hur man på olika vägar närmar sig dessa frågor. T.ex. kan nämnas den särdeles intressanta utsagan av Gödel att man i varje tillräckligt omfattande logiskt system kan formulera påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas inom systemet, såvida systemet inte innehåller en motsägelse, eller enkelt uttryckt, fullständiga teorier kan inte vara motsägelsefria och motsägelsefria teorier kan inte vara fullständiga.

Medarbetare till er glädje

Om vi åter går till trons värld måste vi härnäst fastställa: en svag eller död tro vore den största förebråelse man kunde göra oss kristna i denna tid. Ty då vore vi inte längre några dugliga byggstenar i en värld vilken stöter på gränser vilka inte ens vetenskapen kan överskrida. Man riktar allt flera frågor till oss: frågan om hopp, frågan om värderingar, frågan efter den nya människan, efter den riktiga människouppfattningen, frågan efter mening. När de troende idag ställs inför sådana frågor, så är det samtidigt en fordran och ett ianspråkstagande av deras tjänster, en tjänst som inte får leda till högmod utan som måste praktiseras utifrån medvetandet om det gemensamma ansvaret i aposteln Paulus anda: ”Detta säger jag inte, som om vi vore herrar över er tro; fastmer är vi era medarbetare till att bereda er glädje, ty i tron står ni fasta” (2 Kor 1:24). Det är synd att den framtidsorienterade forskningen idag vet så lite om glädje och tillförsikt.

Dagens pessimism

Då samhällsvetare eller statsvetare, ekologer eller psykologer, havsforskare eller meteorologer med hjälp av datamaskinberäkningar eller andra metoder försöker göra framtidsprognoser kommer de till liknande resultat: I stället för framtidstron som ännu för 10 år sedan behärskade framtidsprognoserna har det inträtt en djup skepsis. Rapporter om inflation och arbetslöshet, hunger och krig, över ökad självmordsfrekvens, psykoser, kriminalitet, om världshavens utdöende, om globala väderleksproblem o.s.v. fyller mer och mer sidorna i den hithörande litteraturen. Levnadsförväntningarna hos människorna har efter en hög topp som stigit sedan 1800-talet på några år plötsligt gått neråt igen. Den ekonomiska tillväxten, grundstenen i tron på samhällets framsteg, har blivit problematisk. Det materiella välståndet, en gång underpanten för ett paradisartat tillstånd här på jorden, tycks istället åtföljas av en tilltagande känsla av hopplöshet. Självmord är idag den näst största orsaken till dödsfall hos ungdom i Tyskland. Flykten från denna utveckling in i subkulturer leder till manifestationer som terrorism och drogmissbruk. Alltmer ser sig den enskilde individen involverad i en perfekt apparat som kontrollerar honom totalt. Den totalt kontrollerade världen känner ingen kärlek sade Horkheimer. Romeo och Julia kommer man i framtiden bara att kunna läsa med kommentarer. De noogena neuroserna som Viktor Frankl talar om och vars orsak är individens känsla av meningslöshet med sitt liv blir den moderna människans neuros. Lite eftertänksamt erinrar vi oss i detta sammanhang den tidigare citerade satsen ur Nya Testamentet: Har vi vunnit hela världen men förlorat oss själva? En tilltagande språkförvirring och språkutarmning försvårar kommunikationen på alla områden. Ett markant exempel på detta är klyftan mellan generationerna som inte längre har ett gemensamt språk att kommunicera med. Den andliga grundstämningen avlägsnar sig alltmer från det rationellt grundade hoppet hos upplysningen, från renässansens livsglädje och från den optimism som en gång kristendomen genomsyrade den västliga världen med. Här i västvärlden har å ena sidan armod och umbäranden omvandlats till materiellt överflöd men å andra sidan har ur denna materiella välfärd utvecklats ett värdesystem och ett främlingskap inför tillvaron som på 1800-talet ledde till den materiella utsugningen av industriproletariatet och på det andliga planet till en tilltagande nihilism och proklamerandet av att Gud är död.

Kristendomen fick för en tid ikläda sig rollen av en relikt från en svunnen tid, men sedan framstegstron kommit att skakas i sina grundvalar har de kristna värdena på nytt fått aktualitet. Visionära tänkare, inte minst från den icke-kristna sidan, har pekat på tragiken i en utveckling där vetenskaplig forskning som lösgöres från etiska grundlagar och mål utmynnar i en vetenskaplig pessimism med vittgående följder. Visionerna hos en Kafka, en Orwell eller en Horkheimer kretsar alla kring temat den isolerade individen som är utlämnad åt det perfekta samhällsmaskineriet.

Att återvinna hoppet

Hur skall vi komma ifrån detta hot, hur skall vi kunna återvinna hoppet? Kommer vetenskapen ensam att kunna föra oss ut ur osäkerheten, hopplösheten, framtidspessimismen? Ionescu sade vid sitt berömda öppningstal vid festspelen i Salzburg 1972 att hela mänskligheten blivit medveten om det olyckliga i att leva under de nuvarande omständigheterna. Och han sade vidare: ”Helgonen och ärkeängelstatyerna i våra katedraler har ett leende på sina läppar som vi inte längre förstår att läsa, ty vi har glömt bort att man kan se in i himmelen.”

Andra Vatikankonciliet säger vidare i det tidigare citerade dokumentet: ”Utan Skaparen upplöses skapelsen i intet. För övrigt har de troende av alla religioner alltid hört Guds röst och sett hans uppenbarelse i det språk de skapade tingen talar.”

Därtill fogas denna till eftertanke manande sats: ”Ja, själva skapelsen förmörkas om man glömmer bort Gud.” (Kyrkan i världen idag, nr 36.)

Även om det idag råder enighet om att problemen till stor del hänger samman med förlust av vissa värderingar och att det är nödvändigt att upprätta ett nytt värdesystem, så råder det dock stor oenighet om vilka värderingar man borde samlas kring. Kristendomen som tidigare spelade en viktig roll i den västerländska kulturens utveckling har förebråtts för att ha svikit problemen inom vetenskapen och i samhället. I dess ställe måste därför menar man inomvärldsliga läror träda som utan sidoblick på transcendentala verkligheter skall söka sträva efter mänsklighetens bästa. I detta ser vi åtminstone ett trevande försök att söka en bundsförvant till vetenskapen för att hjälpa till att lösa de alltmer påträngande problemen.

Vetenskapens framtida utveckling

De allt tydligare framträdande begränsningarna av den hittillsvarande framstegstron påverkar också frågan om vetenskapens framtida utveckling. Förr frågade man sig helt enkelt vilka trender som avtecknade sig inom vetenskapen och som därmed framgångsrikt kunde fullföljas i framtiden. Det ansågs självklart att lovande forskningsprojekt också skulle genomföras under mottot: Vad forskningen kan göra får den också göra.

Idag måste emellertid den vetenskap som är inriktad på framtiden också överlägga hur denna framtid kommer att se ut. Ty – och detta är en ny aspekt för vetenskapen – den kommer att skapa betingelser som den själv sedan inte kan kontrollera. Framtidens vetenskap kommer att bestämmas av målsättningar som kommer från intressen utanför den själv. Som exempel kan nämnas inställandet av forskningen kring utvecklingen av det amerikanska överljudsflyget. Därigenom kom årslånga ekonomiska satsningar på denna forskning att gå till spillo. Ett annat exempel: amerikanska biologer har beslutat sig för att uppskjuta vissa biologiska försök. Denna nya situation för forskningen kommer sig också av den nya historiska situation som industriländerna befinner sig i. Det handlar om uppträdandet av nya svårigheter som bara kan övervinnas genom djupgripande strukturförändringar. Medan man hittills tagit för givet att produktionsökningen i sig är det högsta målet, så vinner nu alltmera uppfattningen mark att en produktionsökning bara är ett sekundärt mål till det egentliga målet: nämligen att människan skall kunna gestalta sitt liv som människa helt och fullt. Det så kallade systemimmanenta tvånget att ständigt utveckla nya teknologier får på detta vis en klar inriktning på människan. Men varthän strävar människan? Med tanke på den alarmerande utvecklingen och de negativa faktorerna som uppträder i den mänskliga miljön befattar sig allt fler undersökningar med den mänskliga faktorn och dess sammanhang med samhällsutvecklingen.

Samarbete

Därmed har vi återvänt till den religiösa frågan. Det är kristendomens uppgift, inte att bortse från de här antydda problemen inom vetenskapen, utan att alliera sig som en bundsförvant och hjälpa till att lösa problemen för att mänskligheten skall bli sundare och lyckligare. Det är inte bara frågan om att utveckla nya produktionstekniker, utan något helt annat måste till: Nya vägar för konsumtionen och en ny syn på tekniken. Det rör sig om att hitta en ny livsstil. Här finns ytterligare anknytningspunkter för ett samarbete mellan vetenskap och religion.

För vetenskapen kunde den nya historiska situationen upplevas som en oangenäm begränsning, eftersom man nu plötsligt har att ta hänsyn till randbetingelser som man inte själv kan bestämma över. För att utveckla miljövänliga råvaru- och energisparande tekniker krävs ett interdisciplinärt samarbete. För att bilda forskarlag krävs av den enskilde forskaren vissa ytterligare egenskaper utöver forskarskicklighet för att samarbetet skall bli fruktbart. Dessa förutsättningar ligger åter på värderingarnas och de mellanmänskliga relationernas område. Då i framtiden ingen isolerad delaspekt längre kan vara måttgivande utan varje deldisciplin och varje delaspekt måste ingå i en integrerad helhetssyn, blir det nödvändigt med ett interdisciplinärt samarbete, vilket de flesta erkänner och vilket delvis även praktiseras redan.

Om vi åter vill förverkliga drömmen om universalitet måste vi lära oss ett nytt sätt att tänka där vi utifrån ett helhetsperspektiv kan närma oss och betrakta problemen. Ett sådant helhetsbetraktande har under århundraden praktiserats och tränats i den kristna betraktande bönen. Men under de två sista århundradena har det skett en tillbakagång av denna böneform, och nu kvarstår ett tomrum som man ibland försöker fylla med allehanda österländska meditationsmetoder. Den helige Benedikts ord ”bed och arbeta”, som en gång var Europas andliga grundval borde kunna få en ny aktualitet då det gäller att förena de två tankestilar vi här talat om.

Etiska grundregler för vetenskapen

De troende måste särskilt bemöda sig om att finna etiska grundregler för vetenskapen, så att vi i framtiden får en vetenskap som ställer människan i centrum och inte bara betraktar det mänskliga livet ur dess materiella aspekter, som inte bara tar hänsyn till människans förnuft utan också till hennes hjärta, hennes hopp, hennes sökande efter en yttersta mening. Ty så är människan i sin helhet, kännetecknad av värdighet och frihet. Ett samhälle byggt efter sådana riktlinjer skulle inte längre plågas av ångest inför framtiden, ty det skulle vara orienterat mot mänskliga värderingar och med mänsklig ande och fantasi lösa alla problem som kan tänkas uppstå.

Låt mig till sist citera några ord ur nobelpristagaren Heisenbergs sista bok: ”Då man här i västvärlden frågar efter vad som är gott och vad som är ont, vad som är eftersträvansvärt och vad som är förkastligt, så finner man ständigt på nytt den kristna måttstocken, även där man inte längre har någon förståelse för denna religions bilder och liknelser. Om en gång denna magnetiska kraft skulle upphöra som ställer in vår moraliska kompassnål . . ., så befarar jag att fruktansvärda saker kunde hända som vore långt värre än koncentrationsläger och atombomber” (Der Teil und das Ganze).

Ännu tydligare uttrycker sig Max Planck i detta sammanhang: ”Så långt vi kan blicka finner vi ingen motsägelse mellan naturvetenskapen och religionen, utan snarare full överensstämmelse på avgörande punkter. Religion och naturvetenskap – de utesluter inte varandra som många tror eller fruktar, utan de fullkomnar och betingar varandra. Ett omedelbart tungt vägande bevis för detta är det historiska faktum att många av de största naturvetenskapsmännen från alla tider, män som Kepler, Newton, Leibniz, alla var djupt religiösa människor…” (Religion und Naturwissenschaft, Leipzig 1938.)

Gemensamma kraftansträngningar

Jag har med detta försökt visa på andliga och moraliska krafter som vi inte får förbise då vi idag börjar inse att makten över framtiden bara kan erövras genom en gemensam kraftansträngning av vetenskap och religion. När Meadows Buch sätter igång den världsvida diskussionen om framtidsproblemen och talar om en nödvändig andlig omvändelse av kopernikanska mått, när Fromm uppställer ”en radikal förändring av människohjärtat” som villkor för människosläktets fysiska överlevnad, så har vi åter närmat oss Nya Testamentet med dess också idag aktuella budskap: ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad? – Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv för min skull, han skall bevara det” (Lk 9:25, 24). Därför sade mäster Eckhard: ”Människorna skall inte tänka så mycket på vad de skall göra, utan på vad de är.” Till detta behöver vi idag ett samarbete mellan vetenskap och tro.