Nya bidrag till den äldre medeltidens kyrkohistoria

Tore Nyberg, lektor vid universitetet i Odense, har hittills gjort sig känd som Birgitta-forskare. År 1965 publicerade han i serien Bibliotheca historica Lundensis en redogörelse för de medeltida birgittinklostren, Birgittinische Klostergrundungen des Mittelalters, och år 1975 en diger samling av dokument från de tre birgittinklostren i Bayern, Altomunster, Maihingen och Gnadenberg (av vilka det förstnämnda ännu består), med titeln Dokumente und Untersuchungen zur inneren Geschichte der drei Birgittenklöster Bayerns 1420-1570; denna dokumentsamling ingår i serien Quellen und Erörterungen zur bayerischen Geschichte. Tore Nybergs kyrkohistoriska arbeten är omsorgsfullt dokumenterade och ger en instruktiv bild såväl av den behandlade epokens yttre kyrkliga struktur som av dess fromhetsliv, samhällssyn och religiösa ideal. Han ger en helhetsbild av den epok som han behandlar. Denna hans förmåga kommer till uttryck i hans senaste arbete, den i år utgivna Skt. Peters efterfelgere i brydningstider, omkring pavedemmets historie, Rom og Nordeuropa 750-1200. Arbetet utgör volym 59 i serien Odense University studies in bistory and social sciences.

I sin bok om Sankt Petri efterträdare under äldre medeltid behandlar Nyberg förhållandet mellan påvedömet och de världsliga makthavande och ger oss en föreställning om den kristna Kyrkans anpassning efter växlande politiska och etniska förhållanden. Låt oss stanna inför något som förefaller särskilt betydelsefullt i denna hans framställning.

Nyberg fäster uppmärksamheten på en år 799 utförd mosaik i Lateranpalatset. Mosaiken framställer den helige Petrus som sitter på en tron. Till höger om honom knäböjer påve Leo 111, till vänster Karl den store, frankernas konung, år 800 krönt till kejsare. Petrus överlämnar åt påven en stola och åt kung Karl en fana – bådas ämbetstecken. Som vi märker, överlämnar apostlafursten åt sin efterföljare Leo den fullmakt som han själv mottagit av Kristus. Den helige Petri ämbete har ett omedelbart förhållande till påven men i lika hög grad till den världsliga makten, här representerad av Karl den store. De båda knäböjande gestalterna har det gemensamt att de båda erkänner sitt beroende av den helige Petrus såsom varande Kyrkans högste ledare. Påve Leo och kung Karl får var sitt insignium av Sankt Petrus. Genom sin knäböjande hållning erkänner de båda den auktoritet som apostlafursten Petrus mottagit av Kristus, konstaterar Nyberg.

När påve Leo juldagen år 800 i Peterskyrkan krönte frankernas konung, Karl den store, till kejsare, så betydde detta att den världsliga överhögheten, förkroppsligad i den nykrönte kejsaren, fick sin stadfästelse och sina direktiv av påven, Sankt Petri efterträdare. Kejsarkröningen har, observerar Nyberg, ett annat ideologiskt budskap än mosaiken i Lateran-palatset. På mosaiken är det inte påve Leo som ger någonting åt Karl den store. Givaren är den helige Petrus själv. Kungamakten får, liksom senare kejsardömet, sitt berättigande genom att dess innehavare erkänner den helige Petri ämbete såsom liktydigt med ledarskapet i Kristi Kyrka och såsom den högsta utformningen av det läro-, präst och herdeämbete som Kristus givit sin Kyrka att förvalta. Detta är vad mosaiken vill åskådliggöra. Den som betraktar mosaiken kan draga den slutsatsen att Sankt Petri ämbete är det betydelsefulla, inte påvens person.

Ofta förmår Nyberg den uppmärksamme läsaren att betrakta kända fakta i ett alldeles nytt ljus och att draga helt oväntade slutsatser. Det visar sig när Nyberg behandlar den kristna missionen bland de nordiska och de slaviska folken.

När det gäller kristningsverket i de nordiska länderna, så utgick initiativet från kejsar Karl den store och kejsar Ludvig den fromme. Påvens uppgift bestod i att bekräfta och godkänna. Följaktligen kom kyrkan i det karolingiska kejsardömet att utgöra mönstret för de nygrundade nordiska kyrkorna. Prästerskapet i det karolingiska kejsardömet hade upplevt flera kejsarkröningar: Karl den stores år 800, Ludvig den frommes år 813, Lothars år 823. Biskoparna och prästerna såg i kejsaren sin beskyddare och verkade i samförstånd med denne. Mönstret för den kyrka, som missionärerna upprättade i de nykristnade nordiska länderna, blev kyrkan i Karl den stores rike. Efter ett sådant mönster kunde kyrkan upprättas och fungera i beskydd av och i samförstånd med en Olov Tryggvesson i Norge, en Olov Skötkonung i Sverige, en Harald Gormsson i Danmark, alltså i beskydd av och i samförstånd med de nordiska härskare, med vilka kejsaren ingått eller ville ingå förbund. Så framställer Nyberg tillkomsten av de nordiska kyrkorna. Av allt att döma kan ingen invändning göras mot hans framställning.

De nordiska kyrkornas beroende av kyrkan i det karolingiska kejsardömet avspeglas i arkitekturen. Detta är något som Nyberg inte går in på, men det bekräftar onekligen hans framställning av den kyrkliga strukturen i Norden under tidig medeltid. I kyrkan i Husaby, den äldsta biskopskyrkan i Västergötland, inbyggdes en läktare för kyrkans skyddsherre, Olov Skötkonung och dennes efterträdare. Liknande läktare inrättades i de kyrkor i Östergötland, vilka ofta besöktes av konungar i den Stenkilska dynastien. Från sådana läktare kunde sveakonungen följa mässan och tidegärden. Läktare av samma slag var inrättade i de kyrkor, där Karl den store, hans son Ludvig den fromme och dennes son Lothar bevistade gudstjänsten. De europeiskt bildade biskoparna i Olov Skötkonungs eller Inge Stenkilssons omgivning, sådana som biskop Sigfrid eller biskop Eskil, har förmedlat mönstret.

Nyberg beskriver det kyrkliga livet i Rom under tiden 750-1200 synnerligen noggrant. Han nämner de särskilda befogenheter, med vilka prästerna vid var och en av de olika kyrkorna var utrustade. Kyrkoherdarna vid de förnämsta kyrkorna i Rom jämte biskoparna i de städer som låg närmast Rom förbehöll sig rätten att välja påve, utan obehörig inblandning av lekmän. Ett sådant kollegium av biskopar och kyrkoherdar utgjorde stommen till det blivande kardinal-kollegiet, upplyser oss Nyberg.

Under den epok, som Nyberg behandlar i sin bok, var Rom målet för otaliga pilgrimsfärder. För de många pilgrimerna inrättades hela bostadskomplex, så kallade scholae, avsedda för pilgrimernas tillfälliga uppehåll i Rom. En pilgrimsfärd till de tre förnämsta kyrkorna i Rom – Peterskyrkan, Pauluskyrkan och Vår Frälsares basilika, som även kallas Lateran-basilikan och som fortfarande är påvens domkyrka – utgjorde en bekännelse till Jesus Kristus, som kallat Petrus till att bli den klippa, på vilken han skulle bygga sin kyrka, som kallat Paulus till att predika den kristna tron för hedningarna och som beslutat att påven skulle representera Petrus för eftervärlden.

De biskopssäten, som uppstod i Europa och Asien under tidig medeltid, behövde inte nödvändigtvis göra anspråk på att vara upprättade av någon av Jesu Kristi apostlar, förklarar Nyberg. (Ett undantag utgör givetvis påvestolen, som leder sina anor tillbaka till aposteln Petrus.) Det förhöll sig helt enkelt så, att den stad, där ståthållaren i någon romersk provins residerat, efter kristendomens införande blev biskopens residensstad. Den världsliga administrationen fick utgöra mönstret för den kyrkliga. De av den romerske kejsaren inrättade provinserna fick sin motsvarande kyrkliga struktur. Provinsens huvudstad blev biskopen residensstad.

Nybergs bok bär med rätta underrubriken Rom og Nordeuropa 750-1200. Ett värdefullt avsnitt i boken är nämligen ägnat åt den kyrkliga utvecklingen i de nordiska länderna.

År 831 blev Hamburg ärkebiskopssäte. Den helige Ansgar, Danmarks och Sveriges förste till namnet kände apostel, besteg ärkebiskopsstolen. När staden Hamburg år 845 blivit i grund ödelagd av sjörövare, flyttades ärkebiskopssätet till det närbelägna Bremen. I regel skulle ett ärkebiskopssäte utgöra metropol i en kyrkoprovins. Ärkebiskopssätet Bremen utgjorde länge ett undantag från denna regel, påpekar Nyberg. Det fungerade huvudsakligen som utgångspunkt för missionen i de nordiska länderna, och de nordiska länderna var snarare ett missionsområde än någon regelrätt kyrkoprovins. I Norden gick den kyrkliga organisationen ytterligt långsamt framåt. År 832 upprättades ett biskopssäte i Birka, den på Björkö i Mälaren belägna handelsstaden. Det var länge det enda i Norden. År 948 upprättades tre danska biskopssäten, Slesvig, Ribe och Århus, alla i Jylland. År 988 fick Odense sitt biskopssäte. Under 1000-talet tillkom flera danska, norska och svenska biskopssäten: Lund, Linköping, Trondheim och andra.

Den kristna missionen och den kyrkliga organisationen bland de slaviska folken gick i något raskare takt. År 1000 upprättades ett ärkebiskopssäte i den polska staden Gnesen, och en polsk kyrkoprovins bildades. Samma år fick Ungern sitt ärkebiskopssäte. Det förlades till den ungerska staden Gran, vilken blev metropol i en ungersk kyrkoprovins. Sedan Polen och Ungern fått var sitt ärkebiskopssäte och var sin kyrkoprovins, regelrätt indelad i stift med var sin biskop, alla underkastade ärkebiskopen, stod det klart, att de fåtaliga nordiska stiften inte längre kunde betraktas som delar i en bremensisk kyrkoprovins, framhåller Nyberg. Det var bara en tidsfråga, när konungarna av Danmark, Norge och Sverige skulle fordra att de nordiska länderna skulle bilda var sin kyrkoprovins. De danska, norska och svenska ärkebiskopssätena lät inte vänta på sig. 1104 grundades ärkebiskopssätet i Lund, II 52 ärkebiskopssätet i Trondheim, 1164 ärkebiskopssätet i Uppsala. Vart och ett ärkebiskopssäte utgjorde metropol i en kyrkoprovins. Den kyrkliga hierarkien i Norden var fullbordad.

En tilldragelse, som fick en avgörande betydelse inte bara för den politiska utan även för den kyrkliga utvecklingen, var fördraget i Verdun år 843. Genom detta fördrag delades det karolingiska kejsardömet mellan Ludvig den frommes tre söner. Av de tre blev Ludvig den tyske härskaren över den östra delen av det forna kejsardömet, Karl den skallige över den västra delen, som motsvarade det nuvarande Frankrike, medan Lothar, som behöll kejsartiteln, fick mellanriket, det vill säga Nederländerna, på sin lott. Tidigare hade det varit kejsarens självklara plikt att skydda påvestolen och att tillse att påven kunde utöva sina religiösa befogenheter oantastad. Kejsaren hade i regel varit i stånd att uppfylla en sådan förpliktelse.

Efter delningen av det karolingiska kejsardömet stod det klart, att påvedömet inte längre kunde åtnjuta beskydd av någon världslig härskarmakt med universell prägel. Den kristna antiken var till ända, när den helige fadern inte längre kunde räkna med något världsligt centralregemente. I stället för med en enda kejsare måste påven framdeles underhandla med en mångfald kristna furstar. Mångfalden av stater och regenter i Europa fick till följd att den helige Petri efterträdare måste identifiera sig med Kyrkan såsom en alltigenom sakral institution. Detta är den slutsats, som Nyberg drager av det karolingiska kejsardömets undergång, och man måste instämma.

Ett ovärderligt stöd för påvedömet, ett stöd som gott kunde uppväga förlusten av det karolingiska kejsardömet, var det år 909 upprättade benediktinklostret Cluny i östra Frankrike. Detta kloster blev utgångspunkten för en reform av benediktinorden. Flera kloster i Frankrike, Tyskland, Italien och England följde nämligen den i Cluny rådande klosterdisciplinen. Munkarna i dessa kloster fick beteckningen cluniacensmunkar. De betraktade abboten i Cluny som sin abbas primas. Ett tillbakadraget levnadssätt, koncentrationen kring gudstjänsten och omsorgen om skolan och den bokliga bildningen blev cluniacensmunkarnas svar på det onda i tiden. De skänkte den helige fadern sitt oreserverade stöd. Nyberg konstaterar, att männen i och omkring Cluny gav påven möjlighet att finna en ny andlig och kyrklig identitet.

Det är värt att nämna att klostret Cluny år 998 blev exempt, vilket innebar att det befriades från stiftsbiskopens överhöghet och kom att lyda omedelbart under den heliga stolen. Flera andra kloster fick åtnjuta exemptionens privilegium. På grund av en sådan åtgärd kom påven att bli överhuvud för två separata kyrkor: den hierarkiska med ärkebiskopar, biskopar och kyrkoherdar, och den klosterliga med abboter och munkar. Att göra klostren exempta var påvens sätt att reagera mot det förvärldsligade episkopatet.

Nyberg nämner slutligen att det i Lund upprättades ett cluniacenskloster under 1000-talet. Det var beläget på platsen för den nuvarande Allhelgonakyrkan. Man kan komplettera Nyberg genom att nämna att tre cluniacensmunkar, som i Sigfridslegenden uppträder under namnen Unaman, Sunaman och Vinaman, predikade kristendomen i Värend och där led martyrdöden och att den helige David, även han cluniacensmunk, upprättade ett kloster i Munktorp i Västmanland – alltsammans under 1000-talet.