Äktenskapets sakrament i Öst och Väst

Från katolskt håll framhålles vanligen att de ortodoxa kyrkornas närhet till den romerska kyrkan har sin grund i att den avgörande skillnaden ytterst bottnar i det uteblivna erkännandet av den påvliga överhögheten (dvs. primatet och ofelbarheten). Enligt den genom Andra Vatikankonciliet bekräftade katolska tesen står alla kristna kyrkor ”i en viss, om också inte fullkomlig gemenskap med den katolska kyrkan”.

Därvid framhäves för östkyrkornas del – oavsett deras avvisande av det romerska biskopsämbetets kyrkliga överhöghet – den särskilt ”nära förbindelsen” med den katolska kyrkan, eftersom de ”trots sin frånskildhet är i besittning av sanna sakrament, men framför allt i kraft av prästämbetets apostoliska succession och eukaristin”. Och påve Paulus VI talade i sitt brev, som han den 8 februari 1971 riktade till patriarken Athenagoras av Konstantinopel t.o.m. om en ”communion presque totale” (nästan fullständig gemenskap) mellan de båda kyrkorna.

Utifrån den stränga ortodoxin ter sakerna sig emellertid helt annorlunda.(1) Heretiker, och såsom sådana klassas katolikerna ännu alltjämt av de konservativt ortodoxa, kan inte vara i besittning av några giltiga sakrament, då de genom sitt avfall från ”den sanna tron” (ortodoxin) har förlorat den helige Ande. Därför blir också katoliker som övergår till ortodoxin, omdöpta i många ortodoxa kyrkor. Det saknas visserligen inte ortodoxa teologer som anser att man beträffande de katolska sakramenten bör föredraga principen om milt överseende (oikonomia) framför lagsträngheten (akribia) och att följaktligen giltigheten av dessa sakrament borde erkännas. Denna mera vidhjärtade uppfattning har emellertid hittills bara kunnat göra sig gällande inom Moskvapatriarkatet (och i de med detta förbundna kyrkorna), liksom också i vissa delar av den ortodoxa diasporan. Där å andra sidan de konservativa grekernas inflytande förhärskar, där gäller alltjämt ”akribin”. Man kan därför generellt säga att flertalet ortodoxa kyrkor fortfarande frånkänner de katolska sakramenten all giltighet. I synnerhet för den ortodoxa diasporan vållar denna omedgörlighet ökande svårigheter.

Ortodoxa problem med blandäktenskap

Den delvis politiskt, delvis ekonomiskt betingade utvandringen från de ortodoxa huvudfästena har orsakat att den ortodoxa diasporan tilltagit betydligt varigenom ett nytt läge uppstått. Många som är avkomlingar till ortodoxa utvandrare och har assimilerats till sitt nya land, men också många ortodoxa gästarbetare, har ingått blandäktenskap. Det har därvid betytt föga, att sådana blandäktenskap betraktas med oblida ögon av alla konfessioner på grund av de svårigheter som ofta uppstår. Man har inte kunnat förbjuda dem utan att riskera ännu större problem.

Sålunda har man på ortodoxt håll beslutat sig för principen om milt överseende, dock under den förutsättningen att dessa äktenskap inginges enligt ortodox ritus. Nu är enligt ortodox uppfattning ett kyrkligt äktenskap mellan en döpt och en odöpt helt enkelt omöjligt. Alltså betraktar man åtminstone i vad gäller blandäktenskapen mellan ortodoxa och katoliker (ja, t.o.m. mellan ortodoxa och protestanter) den ickeortodoxa äktenskapspartnerns dop automatiskt som giltigt, i och med att vigseln förrättas av en ortodox präst.

En vigsel förrättad av protestantisk pastor erkännes icke av de ortodoxa. Men också den katolska formen för äktenskaps ingående framstår för de ortodoxa teologerna som tvivelaktig. Därvid rör det sig egentligen inte längre i första hand om frågan huruvida den katolska prästen kan utdela giltiga sakrament, utan snarare om problemet huruvida han över huvud taget utdelar ett sakrament. Enligt gängse katolsk lära är det ju makarna själva som utdelar sakramentet sinsemellan. Mottagandet av äktenskapslöftet genom ortens pastor (och två vittnen) gäller nämligen som konstituerande handling, men är likväl en formell fordran från vilken man i nödfall kan dispenseras.

Men enligt rådande ortodox uppfattning utdelas äktenskapets sakrament i själva kyrkan och närmare bestämt genom en liturgisk handling, vars kärna utgöres av den s.k. ”kröningen”. Många ortodoxa teologer resonerar i överensstämmelse därmed på följande sätt: Utan kröningsrit finns det inget sakramentalt äktenskap. Då denna rit endast garanteras i den ortodoxa kyrkan, kan ett sakramentalt giltigt äktenskap ingås endast där.

Motiveringar utifrån symboluppfattningen

Sakerna ligger emellertid inte så enkelt till, som det till en början kan förefalla. För att påvisa detta, räcker det med en blick på historien. I synnerhet de grekiska kyrkofäderna betonar åter och åter, att äktenskapet symboliserar Kristi eviga kärleksförbund med sin kyrka. Därför var i princip ett äktenskap inte bara oupplösligt, utan det fick egentligen inte heller upprepas. Detta hindrade visserligen inte, att änkor och änklingar i många fall önskat gifta om sig.

Östkyrkan svarade med en särskild omgiftesförrättning, som fick prägeln av en bothögtid i anslutning till Paulus-ordet: ”det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär” (1 Kor. 7:9). Och denna rit innehåller ingen kröningsceremoni. Dessutom blev de omgifta till straff uteslutna från sakramentens mottagande för en bestämd tidrymd. Med tiden har det visserligen blivit mer och mer brukligt med ”kröning” också vid omgifte, men enligt den andra riten, som ännu står upptagen i kyrkohandböckerna, är ett giltigt kyrkligt äktenskap möjligt även utan kröningsceremoni.

Om man – såsom den katolska kyrkan – utgår från att den verkande orsaken till äktenskapet består i brudparets fria samtycke, eller annorlunda uttryckt, att äktenskapet framgår ur en med sakramentet oskiljbart förbunden överenskommelse, så återfinnes också en parallell härtill på ortodoxt håll. Det trolovningsavtal, som garanterats med handpenning och beseglats genom att brudfolket växlat ringar eller sammanfört varandras händer, är en gammal orientalisk sed, även om den utformats som en kyrklig rit först under 700- eller 800-talet. Under senare århundraden har sedan denna förlovningsgudstjänst omedelbart förbundits med kröningen, sannolikt därför att de statliga myndigheterna såg en bindande överenskommelse redan i trolovningen. Den så utformade riten har emellertid endast kunnat hävda sig hos ryssarna och serberna (och de av dessa omedelbart beroende kyrkorna). Hos de andra ortodoxa kyrkorna (greker, bulgarer, rumäner, melkiter och georgier) antages att brudfolket ordlöst ger sitt samtycke i och med att de infinner sig till kröningsceremonien. Och detta förklarar också den särskilda betydelse som dessa kyrkor tillmäter kröningsriten. Omvänt har det ända in på 1800-talet funnits ortodoxa teologer som fullkomligt delat den katolska uppfattningen.

Katolska eftergifter

Av det sagda framgår väl rätt klart att den katolska kyrkan har mindre svårigheter i vad gäller den ortodoxa sakramentsförvaltningen än vad fallet är i omvänd riktning. Sålunda är det inte heller ägnat att förvåna, att den katolska kyrkan kan vara mera vidsynt i pastorala eftergifter än de flesta ortodoxa.

Redan vid Andra Vatikankonciliet antogs på förslag av de med Rom unierade orientaliska kristna följande bestämmelse i dekretet om östkyrkorna: ”För att förebygga ogiltighet av äktenskap liksom för att ta hänsyn till äktenskapets varaktighet, dess helighet och den husliga friden, bestämmer det heliga konciliet att för äktenskap mellan katolska orientaliska kristna och döpta östkyrkliga icke-katoliker den kanoniska formen för äktenskaps ingående bara skall stadgas såsom tillåten. För giltigheten av ett sådant äktenskap räcker närvaron av en giltigt vigd ämbetsbärare (minister sacer). Förutsättning för detta är att rättsföreskrifterna i övrigt noga iakttages.”

Därmed hade ett första genombrott skett. Det av en präst från de orientaliska kyrkorna välsignade blandäktenskapet blev, antingen det nu var tillåtet enligt katolsk kyrkorätt eller ej, förklarat för giltigt åtminstone för de med Rom unierade orientaliska kristna. Den 22 februari 1967 blev genom ett av påve Paulus VI godkänt dekret från Kongregationen för de orientaliska kyrkorna giltigheten av sådana blandäktenskap även utsträckt till de katolska troende av den latinska riten.

Den ryska ortodoxa liksom också den polska ortodoxa kyrkan reagerade omedelbart på den katolska deklarationen med att erkänna det inför en katolsk präst ingångna äktenskapet såsom giltigt, visserligen med inskränkningen att den ortodoxa biskopens tillåtelse måste föreligga. Det vill säga, att bara ett kyrkligt tillåtet blandäktenskap anses som giltigt.

De övriga ortodoxa kyrkorna iakttog däremot markerad distans, förvånande nog även de som i likhet med ryssarna vidkännes trolovningsriten och betecknar denna som en väsentlig del av den sakramentala akten (vi tänker härvid framför allt på serberna). Ledaren för de ortodoxa grekerna i Nordamerika, ärkebiskop Iakovos (som först hade ställt sig positiv till det katolska beslutet), utfärdade ett herdabrev, i vilket han än en gång påminde om den gamla kyrkodisciplinen,

nämligen: Ett blandäktenskap erkännes som giltigt endast om det 1) välsignas av en ortodox präst enligt de rituella föreskrifterna, och om 2) garanti finnes för att barnen i detta äktenskap kommer att döpas och uppfostras i den ortodoxa tron. – Det ligger något oberäknat gäckande i att den värde prelaten bland stöden för sina åsikter fatalt nog åberopar sig på det fjärde ekumeniska konciliet i Chalcedon (451) av alla instanser …

Såsom denna episod på ett påtagligt sätt demonstrerar, är även de ortodoxa kyrkorna ingalunda eniga sinsemellan om de pastorala eftergifterna på det ekumeniska planet. Säkert är också att man från katolskt håll har sökt lösa de bestående problemen med största möjliga öppenhet, medan de flesta ortodoxa kyrkoledningar ännu tvekar. Trots detta har man skäl att hoppas, att det i den ortodoxa diasporan slutligen också inom ortodoxin skall framkomma en ny förståelse och en öppnare hållning gentemot de västliga kyrkornas traditioner. Ansatser därtill kan redan noteras i USA liksom också i Frankrike. De intransigent konservativa börjar förlora mark.

Man skall i detta sammanhang inte glömma bort att just Greklands ortodoxa kyrka ännu alltjämt är fången i statskyrkosystemets prokrustesbädd. Den grekiske församlingsprästen är tillika tjänsteman för civilregistret och ett äktenskap i Grekland är därför, även med avseende på statsrätten, giltigt endast om det ingåtts inför församlingsprästen. En ändring av detta förhållande är emellertid bara en tidsfråga. Då kommer också den grekiska kyrkan att av tvingande skäl få ta sin äktenskapslagstiftning under förnyad omprövning. Och detta återigen skulle kunna ha goda följder med sig också i ekumeniskt hänseende.

Tills vidare kvarstår sannolikt det faktum, att ett ortodoxt/katolskt blandäktenskap under alla förhållanden erkännes som giltigt endast om det ingåtts i den ortodoxa kyrkan (genom ”kröning”). Då den katolska kyrkan i princip inte har något att invända mot ett sådant ingående av äktenskap, skulle det utan vidare kunna rekommenderas åt den katolska kontrahenten. Men därmed är problemet tyvärr ingalunda löst till full belåtenhet, då många ortodoxa kyrkor därvid inrycker förpliktelsen att uppfostra barnen i den ortodoxa tron. Och just detta är – åtminstone i många diasporaförhållanden – icke alltid ändamålsenligt. Sålunda skulle man åtminstone på denna punkt absolut kunna begära ett tillmötesgående från ortodoxt håll till lättnad för de berörda. Genom en sådan eftergift skulle de kristna enhetssträvandena otvivelaktigt vinna i trovärdighet.

Not

(1.) Förf. har utförligt behandlat skiljaktigheter i sakramentsläran mellan de ortodoxa kyrkorna och den romersk-katolska i sin bok: Die Sakramente im Wechselspiel zwischen Ost und West. Benziger, 260 sid, 1979.