Filioque – en formel på väg ut?

Nedanstående artikel tar upp Filioque-problematiken ur en särskild infallsvinkel. Den som vill sätta sig in i den aktuella specialistdiskussionen i frågan hänvisas som komplement till Yves Congars verk Je crois en 1’Esprit-Saint, band 3, eller till samme författares artikel i Irenikon 1981:1. Diversité de Dogmatique dans 1’unité de Foi entre Orient et Occident.

Pater Seilers notis i Signum nr 5 om filioque (formuleringen i trosbekännelsen att Anden utgår av Fadern och Sonen) ger antydningar om att den svåra kontroversfrågan mellan öst och väst skulle ha kommit ett litet steg mot sin lösning. Påvens brev av den 25 mars, där filioque har utelämnats, ger en öppning till dialog med de österländska kyrkorna av mycket stor betydelse.

Jag skulle här som texthistoriker och lekmannateolog vilja komma med några synpunkter, som kanske kan bidra till en fortsatt diskussion. Det tycks mig som om man skulle kunna övervinna en del av de låsningar som finns, om man kunde diskutera formeln som sådan, utan att omedelbart involvera sig i de teologiska konsekvenserna. Filioque är framför allt en formulering i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen så som den används i den katolska mässan, och frågan om filioques berättigande är delvis av textkritisk art.

Som liturgisk formel i Credo kan filioque inte beläggas före Karl den stores tid (omkring 800), och ordet har utan något tvivel fogats in i den konstantinopolitanska bekännelsen från 381 århundraden efter att den formulerades. Den är inte heller tillkommen genom något kyrkomötesbeslut utan har bara trängt in i liturgins handskrifter och till slut trotts höra till ursprungstexten. På så sätt är formeln en parallell till en del sekundära inskott i bibelns text, som senare tiders textforskare ägnar sig åt att rensa ut.

De ortodoxa kyrkorna har alltid brukat anklaga den katolska kyrkan för att ha förvanskat texten, något som man inte kan förtänka dem. Men samtidigt har de fördömt filioque som villolära, och det har försvårat för den katolska kyrkan att operera bort det tillkomna inskottet, eftersom det kunde tas som ett medgivande att man tidigare farit vilse i teologisk mening. Men nu är textkritik en sak och teologi en annan. Det var kanske smärtsamt för en del teologer, när man redan på 1500-talet upptäckte att det s.k. Comma Johanneum (en treenighetsformel i Vulgatatexten till 1 Joh 5:7) var ett senare inskott i texten. Bevisningen var övertygande, och inskottet saknas i alla nutida bibelutgåvor. Kanske en och annan fruktade att detta skulle gå ut över treenighetsläran, men så har aldrig blivit fallet, för treenigheten finns omtalad på flera andra ställen i Nya testamentet och behövde inte Comma Johanneum som stöd.

Ett liknande resonemang kan man nu föra beträffande filioque. De österländska fädernas treenighetslära bygger på de tre stora kappadocierna (Basilius, Gregorius av Nazianz och Gregorius av Nyssa) och tilldelar Anden en något annan roll än i den västerländska katolska teologin alltifrån Augustinus. Det är en komplicerad teoretisk fråga, väl lämpad för dialog mellan kyrkorna och av större betydelse för kyrkans och den enskildes liv än vad man kanske kan tro. Men i den dialogen måste filioque bara verka som en törntagg, eftersom den så uppenbart är ett sekundärt tillägg till den en gång gemensamma trosbekännelsen för öst och väst. Den får våra ortodoxa samtalspartner att misstänka västerlandet för fiffel och blockerar diskussionen om de djupare och väsentligare meningskiljaktigheterna.

I västerlandet har filioque sedan medeltiden tagits som en självklarhet på ett rent aningslöst sätt. Det framgår bäst av att formuleringen har bibehållits i protestantiska kyrkor som Svenska kyrkan och den anglikanska kyrkan. Utifrån reformatorisk synvinkel borde filioque kunna tas som ett utmärkt exempel på ”påvisk villfarelse” från medeltiden, men så har alltså inte blivit fallet. Vid sin intronisation tog den nye ärkebiskopen av Canterbury, Robert Runcie, ett ekumeniskt initiativ, då han utelämnade filioque i trosbekännelsen. Det noterades naturligtvis med stor tillfredsställelse av ortodoxa deltagare.

Som Pater Seiler nämner i sin notis, är den liturgiska enhetligheten här inte alldeles hundraprocentig. Jag vill i det sammanhanget komma med ett bidrag, som visserligen är långt ifrån oss geografiskt, men som principiellt är lika viktigt som vad vi formulerar här i Europa.

Under en resa i Kerala, Sydindien, har jag nyligen haft tillfälle att delta i gudstjänster enligt de två orientaliska riterna inom den katolska kyrkan där (den syro-malabariska och den syro-malankariska) och har fått del av nya liturgiska tryck på engelska. Det visar sig att filioque står i den syromalabariska versionen av trosbekännelsen men däremot saknas i den syro-malankariska. Det kan tyckas vara en fråga om liturgiskt kineseri men är väsentligare än så.

Den syro-malankariska riten, som bara omfattar omkring en kvarts miljon katoliker, härrör från en grupp syriskortodoxa (jakobiter), som 1930 övergick till den katolska kyrkan. De har pietetsfullt bevarat sina traditioner och har sin trosbekännelse i identiskt samma version som den syriskortodoxa kyrkan. Här saknas alltså filioque, men man har också ett tillägg, nämligen att Anden har talat genom profeterna och apostlarna. Till skillnad från filioque är detta en relativt okontroversiell formulering men är texthistoriskt jämförbar. Att Rom har tillåtit denna version av bekännelsen är ett exempel på hur medgörlig man faktiskt kan vara, då det gäller orientaliska riter. Liturgin innehåller f.ö. också en epikles efter instiftelseorden, en bön om att Anden skall förvandla brödet och vinet till Kristi lekamen och blod. Det strider mot den västerländska uppfattningen att instiftelseorden verkar konsekrerande men har alltså accepterats av Rom i detta fall.

Mera förbryllad är jag över den syro-malabariska ritens formulering. Det är här frågan om en betydande kyrka med över två miljoner medlemmar och starkt påverkad av västerlandet sedan den portugisiska kolonisationens tid. Det är ur den synvinkeln inte så märkvärdigt att man har bevarat filioque när man nu har rensat ut en del andra latinska element ur sin ursprungligen öst-syriska gudstjänstordning. Jag har tillgång till ett provtryck på engelska av en text som har underställts Rom, och som jag har fått av kardinalärkebiskopens sekreterare i Ernakulam. Enligt generalvikarien för den syro-malabariske biskopen i Kottayam skulle Rom redan ha godkänt texten. Det är i så fall märkvärdigt.

Trosbekännelsens text avviker nämligen på en rad punkter från den ursprungliga versionen, och ibland är den teologiskt direkt vilseledande. Om Sonen heter det att han är född ”före alla skapade ting” (before all creatures). Det kan tolkas som om han skulle ha tillkommit i tiden, som Arius menade, men korrigeras sedan av orden att han är född av Fadern före all tid, som är den korrekta formuleringen. Avsnittet om inkarnationen är ett praktexempel på språklig och teologisk förvirring: ”For the sake of us men and our salvation – He came down from heaven – and became incarnate of the Holy Spirit – and became man – and was conceived and was born by the Virgin Mary.” Också på andra ställen finns avvikelser från ursprungstexten. Orden ”ljus av ljus” saknas, liksom orden att Sonen skall komma tillbaka ”i härlighet”; å andra sidan kallas Anden för ”sanningens Ande”, vilket är ett nytillskott.

Denna märkvärdiga parafras på trosbekännelsens text har jag som nämnt i engelsk version, och det är möjligt att originaltexten (förmodligen på malayalam) har korrektare formuleringar. Men det ger ändå anledning till en del reflexioner. Ett olyckligt och onödigt tillägg till trosbekännelsen blev en gång en orsak till århundraden av splittring mellan öst- och västkyrkan. Det är angeläget att vi idag är varsamma med våra trosdokument och presenterar dem med klarhet och precision, så som de en gång var tänkta och utformade. I det sammanhanget är en inomkatolsk diskussion om filioque ofrånkomlig.