Finns det ett Libanon?

Tänk er ett område på något över 10 000 m², där gott och väl ett dussintal till tänderna beväpnade stridsstyrkor försvarar intressen som för var och en av dem framstår som en livssak men som samtidigt verkar skiljande. Sådant är läget i Libanon. Hur har det då gått därhän? Och hur ter sig landets framtidsutsikter?

Frågor som dessa pockar på svar, men mot bakgrund av den libanesiska mångfalden är det i dag omöjligt att ge ett otvetydigt svar. Nyhetsförmedlingens otillbörliga förenkling när det gäller de underliggande krafterna i det libanesiska maktspelet bidrar snarare till förvirring än till klarhet. Det följande bidraget kan emellertid inte bli mer än ett försök att väcka intresse och medkänsla för ett land som de senaste fem åren gett rubriker i tidningarna.

Varaktig söndring

Givetvis talas här i någons sak – annat vore ogörligt. Ingen kan ställa sig ”neutral” till stridigheterna i Libanon. Man må ta fasta på söndringen i skilda trosbekännelser, klyftan mellan olika samhällsskikt eller palestinierfrågan – de tre grundskotten mot Libanons enhet – men att då tala för Libanons oavhängighet i enlighet med folkrätten innebär att man 1) tillbakavisar de anspråk på övervälde som Syrien framställt alltsedan det bestred Libanons självständighet genom Frankrike; att man 2) underkänner den självstyrelse som i själva verket utövas av palestinierna i de av dem besatta delarna av Libanon och som överskrider stadgandena i avtalet mellan Egypten och Saudiarabien 1976; samt att man 3) fördömer den israeliska krigsmaktens beträdande av sydligaste Libanon. Med detta är sagt att har man väl ställt sig frågan vad som sker med Libanon som stat, så har man redan därigenom bekänt färg: man vänder inte i låtsad okunskap ryggen åt att landet nu styckas av främmande makter och utnyttjas som slagfält för dessas inbördes slaktningar.

Hur har då denna brokigt sammansatta nation som är Libanon kommit till? Och vilka är de s.k. arabiska kristna, som understöds av israelerna?

Libanon rymmer icke mindre än sex olika katolska kyrkobildningar med sin särskilda ordning: den maronitiska, den grekisk-katolska (melkitiska), den armeniska, den syriska, den kaldeiska och slutligen den latinska riten. Därtill kommer ett antal icke-katolska kyrkor – den grekiska, den syriska och den armeniska – samt sedan förra århundradet även ett par protestantiska samfund.

I detta kristenhetens kärnområde har de trognas öden genom tiderna kännetecknats av söndring och livsfara. Den maronitiska kyrkan – som är störst och mest betydande – framträder under 300-talet i Storsyriens nordliga trakter för att skakas av de följande århundradenas lärostrider om Kristi sanna natur och senare klämmas mellan sköldarna vid arabernas kraftmätning med den östromerska kristenheten, varvid maronitfolket vandrade söderut till det otillgängliga och därigenom fredade området kring Vita berget (Jebel Libnan) i vad som varit de gamla feniciernas land. Korsfararnas ankomst innebar ett nytt värn mot Östroms utsugning och arabernas övervälde. Katolska kyrkan tillerkände vid allmänna kyrkomötet i Lateranen 1215 maroniternas andliga överhuvud namnet hela Österns patriark. Senare drogs maroniterna, som hela tiden bevarat gemenskapen med Rom, in i ständigt nya stridigheter: med muslimer, det ottomanska riket, engelsmän, palestinier.

Vet man detta, förstår man lättare varför det norr om Beirut finns en ”Kristen bergsbygd”, vars maronitiska befolkning är ständigt beredd att försvara sig med vapenmakt mot en fientlig omgivning. Här rekryterar Pierre Gemayels Kataeb-parti (det som något oegentligt brukar kallas ”falangistpartiet”) merparten av sina styrkor.

Någon kristen politisk enhetsfront finns icke. Dels är Kataeb-partiet förankrat även i muslimska och judiska kretsar, dels finns helt vid sidan av Kataeb-partiet andra huvudsakligen kristna krafter såsom det nationalliberala partiet under ledning av Camille Chamoun, liksom klanväldet under släkten Frangie kring orten Zghorta vid Tripoli. De rådande förhållandena belyses av att den till Kataeb-partiet knutna milisen under befäl av partiledarens son Bechir Gemayel i fjol anställde blodbad på flera hundra stridbara nationalliberaler (varvid alltså kristna dödat kristna) liksom av att (den kristna) släkten Frangie kan hävda sig mot Kataeb endast med bistånd av Syrien (alltså en arabrepublik) och slutligen av att vänsterkrafterna i betydande mån behärskas av den grekisk-ortodoxa befolkningsgruppen.

Politisk söndring kännetecknar också anhängarna till andra religioner. Muslimerna är vanligen sunniter, och deras främsta redskap är premiärministern. Regeringen är emellertid handlingsförlamad, till dels beroende på att sunniterna av trosfränder bland syrierna och palestinierna avhålls från ett otvetydigt ställningstagande för ett helt oavhängigt Libanon (vilket av dessa främmande makter skulle tas till intäkt för att nedgöra även sunnimuslimska libaneser).

Shiamuslimerna, som till antal och betydelse alltid hållits nere av sina sunnitiska trosförvanter, har genom sin outvecklade hushållning i förening med israelernas härjning av deras hemvist i söder drivits till en lägertillvaro i ojämförligt elände, vartill kommer Libyens förgörande av deras omstrålade andlige ledare Musa Sadr.

Politiskt viktiga är däremot druserna som trots sitt måttliga antal (100 000) länge varit en stark vänsterkraft under ledning av Kamal Jumblatt; efter Syriens förgörande av ledaren verkar nu dennes son och värdige efterträdare Walid Jumblatt för ett biträdande av palestiniernas sak.

Översikten visar väl i all sin flyktighet att Libanon äger ett statsliv som med skäl kan betecknas som utomordentligt egenartat. Dess inbyggare hörs ofta tala om ”förläningar” och ”klanhövdingar”, och mycket riktigt står man där inför ett kvarblivet stycke medeltid med allt dess förtryck, ty Libanon har till skillnad från flertalet grannländer gått fritt från statsvälvningar med åtföljande rättelser därvidlag. I fråga om krafter som kunde ha format samhället i Libanon efter de förutsättningar som gäller i samtiden och för världssamfundet, har man helt enkelt ”lagt locket på”. 1943 ingicks den s.k. nationella pakten, som kan sägas vara ett oskrivet avtal om besättandet av viktiga ämbeten alltefter bärarens tillhörighet: statsöverhuvudet (republikens president) skall vara en maronitisk kristen, premiärministern en sunnimuslim och folkförsamlingens talman en shiamuslim. Nationella pakten iakttages ännu alltjämt till punkt och pricka där så kan ske; den ger sålunda sin prägel åt televisionen som trots allmänna villervallan gör god tjänst med två arabiskspråkiga kanaler och en franskspråkig. För statsstyrelsen leder emellertid nationella paktens iakttagande till handlingsförlamning, något som i sin tur kan föranleda en omstörtning av statsbildningens grundvalar.

Det är fråga om inte den myndighet som verkligen kan utövas av statsöverhuvudet, Elias Sarkis, inskränker sig till den stillsamma ort – Baabda – dit bostället förlagts. Hans ord är knappast någonting värt ens i huvudstaden Beirut, och landets egentliga krigsmakt (som efter vissa rättelser återuppsattes 1975) är av Syrien tillåten att inskränka sina rörelser till några få särskilt anvisade markplättar.

Här möter alltså de främmande makter, vilkas stridskrafter är verksamma på libanesisk mark. Främst gäller det syrierna, den s.k. arabiska fredsbevarande styrkan, vilken uppsattes 1976 för att ta hand om det som fanns kvar av Libanon. Till bilden hör att det kristna folkflertalet då fruktade att utrotas, vilket kan förklara att den s.k. fredsbevarande styrkan gavs fritt intåg av Libanons myndigheter. Sedan den främmande styrkan väl satt sig fast i landet, ändrade den snart skepnad: helt avtalsstridigt trotsar den det libanesiska överbefälet fört av president Sarkis, vidare är bemanningen genomgående syrisk, och slutligen fullgör den inte längre någon påvisbart fredsbevarande uppgift; flerstädes bekämpar den rentav Libanons egen krigsmakt. Syriens inställning gentemot Libanon är märklig och har alltid varit så. Förutom de upprepade anspråken på övervälde har särskilda hänsyn till ökad slagkraft mot tredje part varit vägledande för Syrien: sålunda fick den sedermera hävda belägringen av Bekaa-dalen tjäna som återförsäkring mot ett befarat israeliskt infall i egentliga Syrien. Vidare är det Syriens målsättning att helt få kontrollen över den palestinska rörelsen. Den palestinska befrielsearmén (PLA) är redan starkt beroende av Syrien. Helt underställd Syriens överbefäl är ju redan den palestinska slagstyrka som kallas ”Åskviggen” (al-Saiqa).

Ytterligare företas krigsrörelser främst söder om Beirut och ned till Tyros av palestinierna – inbördes splittrade men nödtorftigt sammanhållna i PLO – som där tillkämpat sig en numera allmänt godtagen självstyrelse.

Slutligen är sedan 1978 Förenta nationernas fredsstyrka UNIFIL förlagd till gränstrakten längst i söder för att avhålla libanesiska lojalister och israeliska styrkor från att drabba samman. FN:s insats är utan avgörande betydelse, i synnerhet som den kristne major Haddad med sin friskara om ett par tusen man (kristna och shiamuslimer) håller en landremsa besatt med israelernas goda minne.

Uppdelning i småområden – en hållbar lösning?

Alltsedan slutet av 1980 har förbistringen tilltagit mellan befolkningsgrupperna i Libanon. Orsaken är höljd i dunkel. Olika förklaringsgrunder har framkastats: ryssarnas ökade tryck på Syrien, närmandet mellan Israel och Egypten, kanske en sammansvärjning av grannstaterna för att stycka Libanon sinsemellan. Osagt vilken anledningen kan vara, har det häftigt ökade vapenbråket gjort i synnerhet städerna tämligen obeboeliga numera. Nu i april utsatte Syriens krigsmakt de kristna stadsdelarna i huvudstaden för starkast möjliga beskjutning, samtidigt som den kristna staden Zahle i mellersta Libanon avspärrades av Syriens styrkor. Vad Syrien inte kunnat tåla, är att de kristna krafterna alltmer samlat sig till Kataeb. Denna rörelse har nämligen kunnat påräkna ökat stöd från israelerna mot de till Libanon förlagda palestinska styrkorna.

Att Libanons bofasta befolkning avhänts herradömet över sitt eget land, är det minsta man kan säga. Allt eftersom makten i landet omfördelats till småområden, har den övergripande sammanhållningen efter hand försvagats, så att man i vart och ett av småområdena betraktat landet i stort bara som ett slagfält. Till sist har de sammanhållande krafterna ställts inför nödvändigheten att framlägga sin sak för stormakterna. Antingen det blir amerikaner eller ryssar som bänkar sig vid förhandlingsbordet – eller kanske FN eller EG? – så kommer Libanons framtid som enat land att bero av en helhetslösning där också palestinierna får sin sak tillgodosedd. Dessas betydelse för en fredslösning kommer sig inte av att de skulle råda över läget bättre än Libanons eget folk, utan av den kusliga omständigheten att de ingenting har att förlora på landets ödeläggelse.

Ödeläggelse är den ena möjligheten, den andra är att man efter fem års förstörelse kommer till en uppgörelse mellan de befolkningsgrupper som finns i Libanon eller uppehåller sig där: sunnimuslimer, shiamuslimer, alaviter, druser, judar, kristna och palestinier (delvis sammanfallande). Den mosaik som därvid skulle framträda på kartan, skulle ha sina givna förlängningar in i andra länder såsom Syrien, Jordanien och Israel. Hur vansklig denna indelning än må synas grannstaterna, är det likväl en oavvislig begäran från Libanons befolkning att halvmesyrer får ge rum för en helhetslösning med framtidsvärde.

Finns det ett Libanon? Nej. En stat utmärkes av ensamrätten till bruket av maktmedel. Det som gör att Libanon fortfarande existerar är enbart att en del av befolkningen önskar att landet åter skall bli oberoende och erkänt av världssamfundet. Man kan endast hoppas, att detta önskemål inte för alltid skall förklinga ohört.