Fristående skolor

Kommittén angående skolor med enskild huvudman har framlagt ett första delbetänkande om enskilda skolor för skolpliktiga. För alla katoliker har statsmakternas behandling av de katolska grundskolorna tett sig som ett utslag av illa dold diskriminering. Främst därför är det av intresse att se om kommittén har några nya tankar.

Det är inte alldeles lätt att avgöra detta eftersom skrivningen i SOU 1981:34 är försiktig intill obegriplighet.

Utredningen innehåller ingående tekniska beskrivningar hur de blygsamma statliga bidrag som nu utgår beräknas och hur de skulle kunna beräknas i framtidén. Dessutom finns några kortfattade internationella utblickar. Däremot saknas en någorlunda fyllig framställning av de svenska skolor det gäller (detta gäller inte Waldorfskolorna.) Inte heller finns någon egentlig redogörelse för de enskilda skolornas plats i den aktuella skoldebatten. Här finns knappast något som tyder på att den svenska skolan inte lika självfallet som för tio år sedan allmänt uppfattas som den bästa av skolor.

Värdefull är uppställningen på s 23 av de skolor det gäller, och deras indelning i kategorierna ”minoritetsskola”, ”skola med arbetsmiljö med konfessionell prägel”, ”viss pedagogisk profil”, ”Waldorfskola”, ”skola med undervisning på något främmande språk”, ”nästan parallell med grundskolan”.

Här finner vi då att de två katolska grundskolorna, S:t Eriks och Drottning Astrids grundades 1795 resp. 1872, alltså vid en tid då katolska barn inte fick gå i svensk skola.

Den skola i samma kategori, som närmast är jämförlig, är den judiska Hillelskolan. Som framgår av utredningen erhåller denna till skillnad från de katolska skolorna statsbidrag. Något bidrag till förståelsen av detta förhållande lämnar inte SOU 1981:34, eftersom den är ovanligt tystlåten om tidigare utredningsarbete.

Det kan därför vara värt att erinra om Skolgång borta och hemma, SOU 1966:55, den utredning som skulle syssla med utlandssvenska barns skolgång, men som på slutet också fick den ojämförligt större uppgiften med invandrarbarnens skolgång, att behandlas på en bråkdel av tid och utrymme som ägnades åt direktörsdöttrarna och diplomatsönerna.

Denna utredning tillstyrkte att de katolska skolorna under en försöksperiod skulle få statsbidrag såsom Hillelskolan redan hade, just med hänvisning till invandrarbarnens dominans. Två ledamöter reserverade sig också mot bidrag till Hillelskolan och en ville att Hillelskolan, men inte de katolska skulle få bidrag. Denna enmansuppfattning i kommittén blev regeringens linje i Olof Palmes proposition nr 67 1968.

Motiveringen till den diskriminerande behandlingen formuleras så att ”frågan måste bedömas under hänsynstagande till en lång historisk utveckling som innebär att ett folk parallellt med sin anpassning till vårt och andra västerländska samhällen funnit det angeläget och lyckats bevara sin identitet”. I statsutskottet reserverade sig samtliga högerledamöter till förmån för statsbidrag också till de katolska grundskolorna.

Frågan borde ha aktualiserats av Invandrarutredningen, men författaren till dess skolavsnitt föredrog att betrakta skolor utan statsbidrag som icke-existerande och nöjde sig med att upprepa den ovan återgivna motiveringen för statsbidrag till Hillelskolan, utan att nämna de katolska skolorna. Detta så mycket märkligare som inslaget av invandrarbarn var ung. lika stort i båda kategorier, och de katolska skolorna alltid haft ett påtagligt inslag av icke-katolska elever. I SOU 1981:34 förs Hillelskolan och de katolska grundskolorna till samma kategori, och inget underlag lämnas för en olikabehandling. Men fortsättningen av utredningen reser nya frågor. På s 75 läser man: ”Som självklart krav bör gälla att skolan är öppen för barn till föräldrar som inte bekänner sig till den religiösa eller filosofiska övertygelse som karakteriserar skolan och att en allsidig undervisning i religionskunskap meddelas.” Detta utgör ingen svårighet för de katolska skolorna, som har åtskilliga icke-katolska elever, vilka givetvis inte har katolsk religionsundervisning. Men så vitt känt har Hillelskolan endast judiska elever och undervisning i judendomskunskap. Skulle det alltså vara utredningens mening att beröva Hillelskolan dess statsbidrag? Dessbättre förefaller så inte ha varit avsikten, eftersom längre fram i texten man uppenbarligen förutsätter att den skulle erhålla fortsatt bidrag. Men skulle ovannämnda krav uppfyllas, eller skulle Hillelskolan få någon speciell dispens? Därom lämnas vi i okunnighet.

Utredningen föreslår en ytterst obetydlig vidgning av utrymmet för bidragsberättigade enskilda skolor, kanske med en promille av det totala elevantalet på grundskolan. Det främsta skälet till framtida bidrag kommer att vara redan erhållet bidrag. För andra skolor med konfessionell prägel gäller: ”Om en sådan skola önskar komma i åtnjutande av statligt stöd, bör den genom sin verksamhet visa att den för praktiskt skolbruk utvecklar uppfostrings- eller omvårdnadsidéer som kan bedömas vara av värde för skolväsendet i dess helhet.”

Enligt enstämmiga vittnesbörd från utomstående iakttagare utmärker sig de katolska grundskolorna av sin avsaknad av disciplinproblem, frånvaro av vandalism och mobbing, samtidigt som de är de mest multietniska skolor vårt land har. Eftersom dygder av detta slag efterlyses i de allmänna skolorna, och uppenbarligen nu står högre i kurs än tidigare, kunde de kanske betecknas som ”omvårdnadsidéer som kan bedömas vara av gärde för skolväsendet i dess helhet”.

Det torde knappast finnas några katoliker i Sverige som drömmer om ett utbyggt katolskt skolväsende. Men det torde vara få som inte uppfattar nuvarande förhållanden som klart diskriminerande, oavsett med vilka historiefilosofiska spekulationer detta döljs i regeringspropositioner.

De katolska grundskolorna tar inte ut några terminsavgifter. Föräldrarna är minst av allt någon överklass, som har råd att undvika ”vanliga” barn och ”vanliga” skolor. Däremot är de övervägande invandrare, som för sina barn har funnit en tryggare och tolerantare miljö är den som den svenska grundskolan alltför ofta erbjuder elever med avvikande kulturell bakgrund.

Bättre villkor för de få hundra barn och föräldrar det gäller skulle därför också bidra till att ge innehåll åt invandrarpolitikens stolta ”jämlikhet, valfrihet, samverkan”.