Förskjutningar i världskyrkan

I augusti kom Annuarium Statisticum Ecclesiae för 1980. Av dessa siffror och några äldre sammanställningar får vi en klar bild av den snabba tyngdpunktsförskjutningen inom den katolska världen. Av världens 764 milj. döpta katoliker (inga uppgifter från Sovjet, Albanien, Kina, Nordkorea och Nordvietnam) bodde 35 % i Europa. Denna andel minskar snabbt med en halv procentenhet om året. Folkökningen i Europa är liten, de katolska dopen håller inte jämna steg med födslarna.

Om något år finns hälften av katolikerna i Amerika (Nord- och Syd-), andelen har sedan 1960 ökat från 44 till 49 %. Alla världsdelar ökar sin andel av världskatolicismen på bekostnad av Europa.

Likaså ökar i alla världsdelar utom Europa den katolska andelen av befolkningen. Men på grund av stagnation och minskning i Europa sker en blygsam minskning av den katolska delen av världens befolkning, nu 18 %. Om man till i-världen räknar Europa, Nordamerika och Oceanien, finner man att katolikerna i den rika delen av världen endast mellan 1972 och 1978 minskade från 48 till 44 % av totalantalet.

Liknande förskjutningar finner man i fördelningen av präster, ordensfolk etc. När man noterar den ökning som nu sker i Tredje världen, måste man också erinra sig att in på 60-talet hade vi en stor överflyttning av personal från Europa till missionsfälten och inte minst till Latinamerika. Denna rörelse har i stort upphört; även om tusentals missionärer finns kvar, kommer få nya. Tvärtom finns de första tecknen på den motsatta rörelsen, t.ex. indiska ordenssystrar i Europa,

bl.a. i Sverige.

Ännu finns dock nästan 60 % av de 400 000 prästerna i Europa. Däremot vigdes 1979 endast 44 % av prästerna i vår världsdel. Ser man endast till stiftspräster fanns 1978 inte mindre än 85 % i i-världen, av dem som avled, 90 %. Däremot kom på i-världen 66 % av de nyvigda, 55 % av alla seminarister, och endast 50 % av de nyinträdda i seminarierna.

Den katolska krisen efter konciliet slog främst mot prästerskapet och ordnarna. Minskningen av antalet ordenssystrar, knappt en miljon i hela världen, fortsätter men i långsammare takt, en procent 1979. Antalet präster har äntligen stabiliserats på drygt 400 000, med fortsatt nedgång i i-världen och motsvarande ökning i u-länderna. Det är färre som lämnar ämbete och ordnar, men också antalet nyprästvigda steg 1979 för första gången under decenniet. Totalantalet var 6 000. Antalet teologie studerande har de senaste åren ökat med ett par tusen om året till 65 000, varför en fortsatt ökning av antalet prästvigningar kan förutses. Snabbast är ökningen i Afrika, 1979 med 13 %. Också i Europa ökade antalet seminarister med ett par procent, mest i Österrike, Storbritannien och Portugal.

Vad som hänt de allra senaste åren är att krympningen av den katolska kyrkans personal håller på att upphöra. Däremot är ingenting återvunnet och det är långt till en situation, sådan som på 50-talet, då ökningen av antalet präster höll jämna steg med befolkningsutvecklingen. Kyrkan måste inrätta sig med andra hjälpare, de ständiga diakonerna som uppgår till 6 700 efter att ha ökat 50 % på två år, och lekmannamedhjälpare.

För Europa är krympningen smärtsam, men där upphör å andra sidan befolkningstillväxten och befolkningens åldrande går nästan lika snabbt som prästerskapets. Det finns därför inte längre något överskott av präster och systrar för export (utom från Polen). I det läge som u-länderna f.n. befinner sig i, behöver detta knappast vara en nackdel. Upphörandet av strömmen från Europa och relativt god tillströmning av de egna, gör dessa kyrkor snabbt alltmer inhemska. Dock är fortfarande och för lång tid framåt ”prästtätheten” betydligt lägre i Latinamerika och Afrika än i Europa. I Asien är läget delvis annorlunda. Visserligen är endast 2,5 % av befolkningen katoliker, men i några länder med katolsk minoritet är kallelserna många, Indien, Libanon och åtminstone tidigare Sydvietnam.