Genmanipulation– halvhjärtat ansvarstagande

”Människan får inte göra allt hon kan.” Alla tycks ta detta uttryck i sin mun: ingenjören då han diskuterar teknikens framsteg, ekologen då den ständigt stigande resursförbrukningen kommer på tal, pedagogen då han ser på mångfalden i informationsutflödet genom media av allehanda slag osv. Satsen blev populär första gången i augusti 1945 efter förstörelsen av städerna Hiroshima och Nagasaki då kärnfysikerna chockartat fick erfara vad deras forskning lett fram till. Det hade de inte kunnat tänka sig då de började projektera atombomben – med den blinda ivern hos pojkar som bara ville veta om det gick att genomföra eller inte. Då fick naturvetenskapsmännen för första gången erfara vad synd är, brukade Robert Oppenheimer, en av männen bakom ”Manhattanprojektet” som ledde fram till byggandet av atombomben, säga. Plötsligt fick man påtagligt med känsla, och inälvor erfara vad man redan tidigare med förnuftet trodde sig veta, nämligen att forskningen och tekniken ger människan en makt som sträcker sig längre in i framtiden och djupare ner i naturens och samhällets grundvalar än någonsin tidigare. Från och med denna händelse har man gång på gång fordrat att man innan (och inte först efter) varje stort innovationssteg försöker överlägga och uppskatta vilka följder en exploatering av de nya erfarenheterna skulle få, och om man är beredd att ansvara för dessa följder. Om man inte kan överblicka följderna vore det bättre att låta sig styras av fruktan för förmodade faror snarare än av förhoppningarna om förmodad nytta. Med andra ord: Det behövs en uppskattning, ett s.k. ”assessment” som tar hänsyn till alla tänkbara följder och värderar önskvärdheten och försvarbarheten i att utveckla och exploatera en viss innovation.

”Människan får inte göra allt hon kan.” Satsen är ofta mer än tom retorik. Vad som går att genomföra tycks idag också genomföras ända till det makabras gräns. Man kan dock nämna ett undantag: hur man i USA avstod från att utveckla en Super-Concorde. En flotta på mellan 500 och 1000 av dessa jätteplan skulle trafikera luften strax under ozonskiktet, vilket därmed kraftigt skulle utarmas med följden att skadlig kortvågig UV-strålning skulle tränga ner genom atmosfären med förödande följder för livet på jorden. Super-Concorden skulle förmodligen trots detta ha byggts om inte det ekologiska argumentet hade förstärkts med ett ekonomiskt: Ekonomiska kalkyler gav inga säkra utsikter till vinst, inte ens om man räknade med mycket billiga bränslekostnader.

I början av sjuttiotalet stod forskningen inför ett nytt genombrott, analogt med Manhattanprojektet. Denna gång gällde det inte atomens klyvning, utan cellkärnans. Ett ”assessment” fordrades. Ett sådant genomfördes dock aldrig. Varför?

Genombrottet

1973 lyckades Stanley Cohen och Herbert Boyer (Stanford, Kalifornien) att i provrör förena två DNA-fragment* från två skilda stammar av vanliga tarmbakterier (kolibakterier). De kunde därvid stödja sig på två viktiga förarbeten gjorda av Paul Berg (Stanford, Nobelpris 1980). Den nyskapade hybrid-DNA-molekylen innehöll två kompletta gener som gjorde bakterien resistent mot två antibiotikapreparat, tetracyklin och kanamycin. Med hjälp av kloning (dvs. identisk reproduktion) lyckades man att föröka dessa gener i bakteriekulturen. Den nya bakterierna kunde sedan växa vidare på naturligt sätt i näringslösingar som innehöll tetracyklin och kanamycin. Bakterier som ej innehöll dessa gener och följaktligen var känsliga för dessa antibiotika gick som väntat under. Därmed var det bevisat att de konstgjorda generna fungerade och kunde föras vidare vid varje ny celldelning på samma sätt som sker med naturliga gener. Cohen hade – enligt sina egna ord – skapat en ny organism. I ett andra experiment förenade de båda forskarna den nyskapade hybrid-DNA-strängen med ytterligare ett DNA-fragment som härstammade från varbakterier (streptokocker), vilka normalt inte utbyter genetiskt material med kolibakterier. Detta fragment innehöll en gen som gjorde bäraren resistent mot penicillin. Man fick fram en kolistam med ett resistensmönster som man aldrig tidigare sett i naturen.

I juni samma år ägde Gordon Research-konferensen rum i Cold Spring Harbor vid USA:s ostkust, och där skulle erfarenheter med den nya DNA-rekombinationstekniken utbytas. Janet Metz, en av Paul Bergs medhjälpare, berättade att man planerade att kombinera DNA från ett apvirus* med DNA från lambdafagen*. Då virologen Paul Pollack hörde detta reste han sig upp och sade. ”Janet, vet du vad du planerar? Du tänker sammanbinda ett virus som kan framkalla cancer hos apor och hamstrar och förmodligen även hos andra däggdjur med en fag som lever i kolibakterier i din egen tarm. Tänk om du själv får cancer!” Janet Metz telefonerade genast till sin chef på västkusten. Denne blev mållös. På detta hade vare sig han eller hans kolleger tänkt. Han kunde inte övertyga sig själv om att den förmodade risken nyktert betraktat borde vara minimal. Vid konferensens slut beslöts med knapp majoritet (48 mot 42) att NAS* och NIH* skulle uppmärksammas på risken med den nya DNA-rekombinationstekniken där tarmbakterier var tänkta att användas för att föröka generna.

Paul Bergs öppna brev (1974)

NAS gav i uppdrag åt Paul Berg att bilda en studiekommission. Denna beslöt att kalla till en internationell molekylärgenetisk konferens där överläggningar skulle ske om vad som skulle göras. Organisatoriskt kunde inget mer göras förrän 1975. Men tiden hastade: den nya tekniken hade börjat användas mer och mer, och inom kort kunde den vara så utbredd att ett gemensamt handlande inte längre vore möjligt. Då skulle ytterligare en gång framåtskridandets automatik ha kört över förnuftet. Därför beslöt studiekommissionen att uppmana kollegerna världen över att ansluta sig till ett frivilligt moratorium för användandet av den nya DNA-rekombinationstekniken. Uppropet publicerades som öppet brev i de två mest spridda naturvetenskapliga tidskrifterna, den amerikanska Science och den engelska Nature, undertecknat av Paul Berg och tio andra kända molekylärgenetiker.

Det i brevet föreslagna moratoriet skulle vara tidsbegränsat ”till dess att de möjliga farorna med DNA-rekombinationstekniken blivit bättre bedöma eller till dess att adekvata metoder utvecklats för att förhindra skadeverkningar”. Det skulle också vara begränsat till sitt innehåll. Man fordrade upphörande med experiment med rekombinerat DNA för antibiotikaresistens och för bakteriella gifter samt med DNA-fragment från cancerframkallande virus och från djurvirus över huvud taget, då värdbakterier innehållande sådant hybrid-DNA kunde tänkas föröka sig hos människor och djur och öka förekomsten av cancer och andra sjukdomar. Man fordrade vidareförsiktighet med rekombinerat DNA som hade djurursprung, då sådant DNA kunde innehålla undertryckta (”stumma”) cancerutlösande sekvenser. Egenskaperna hos sådant DNA kunde man inte förutsäga. Moratoriet skulle kompletteras med åtföljande åtgärder: Chefen för NIH skulle tillsätta en rådgivande kommission. Denna skulle 1) ha överinseende över ett experimentellt program för utvärdering av de möjliga biologiska och ekologiska farorna med rekombinerat DNA samt 2) utveckla metoder för att så mycket som möjligt begränsa spridningen av rekombinerat DNA inom mänskliga, djuriska och andra fortplantningssystem och 3) utarbeta riktlinjer för arbete med rekombinerat DNA. Slutligen skulle i början av följande år sammankallas en internationell kongress med fackmän för att överlägga och ge råd angående lämpliga åtgärder.

Det öppna brevet är ett dokument som vittnar om mod. Man tar ansvar för forskningens följder och hänvisar inte bara anonymt till ”framåtskridandet”. Samtidigt anar man i brevet också en rädsla för det egna modet, vilket framgår av det följande:

– Det begränsade perspektivet: Man frågar efter vad som kan göras för att hålla de ännu inte inträffade men genom vår kunskap förutsebara och befarade olägenheterna så små som möjligt. På inte redovisade grunder förutsätter man helt enkelt att utvecklingen och användandet av DNA-rekombinationstekniken måste fortgå. En omfattande analys av för- och nackdelar med ett ja respektive nej, alltså ett riktigt assessment, föreslås aldrig. Om någon, så vore ju denna tidpunkt den riktiga för ett sådant. Nu fanns tillfälle att ge innehåll åt den så ofta retoriskt formulerade satsen att människan inte får göra allt hon kan, ett år efter en fundamental upptäckt. Detta tillfälle lät man gå sig förbi.

– Oklarhet på en viktig punkt: ”… till dess att de möjliga farorna bättre bedömts eller till dess att bättre skyddsåtgärder utvecklats …” Vad menas med detta ”eller”? Handlar det om två likvärdiga alternativ mellan vilka man kan välja? Eller är det andra bara en annorlunda beskrivning av det första, eftersom man för att utveckla adekvata skyddsåtgärder först måste ha bedömt de möjliga farorna? De föreslagna åtgärderna visar att författarna tänkt sig den andra tolkningsmöjligheten.

– Försiktighet i stället för avhållsamhet: Då DNA från djur kan innehålla stumma cancerframkallande sekvenser, så borde försök med sådant DNA i bakteriella värdar vara förbjudna på samma sätt som försök med DNA från cancerframkallande virus. Man förmodar att det bakom denna inkonsekvens döljer sig ett kollegialt hänsynstagande till en medundertecknare som sysslade med implantation av gener från bananflugor i bakterier och klonade dessa.

Ännu kunde dessa brister upphävas vid en internationell konferens, såsom föreslogs i uppropet. Denna ägde rum i februari 1975 i Pacific Grove i ett slags bildningshus som bar namnet ”Asilomar”.

Asilomar-konferensen

140 vetenskapsmän träffades, därav 53 icke-amerikaner från 16 länder inklusive Sovjet. Konferensen skulle vara offentlig eftersom man sedan den ekologiska krisen brutit ut inte längre automatiskt kunde räkna med allmänhetens gunst. Därför inbjöds 16 journalister. Om graden av beredskap till samhällsansvar och vilja till aktiv självkontroll hos vetenskapsmännen skulle inget tvivel kunna uppkomma. Dessutom inbjöds fyra jurister samt företrädare för berörda parter och läkemedelsindustrin (General Electric, Merc, Searl och Hoffman La Roche).

Redan den första dagen bröts de mest extrema uppfattningarna mot varandra. På den vänstra flygeln stod de som hoppades på en grundläggande debatt om forskningens frihet, dess mening, innehåll och räckvidd. På den högra flygeln befann sig de som ville visa att varje inskränkning i forskningens frihet bara kunde vara villkorlig och dessutom onödig. Konferensens enfant terrible, James Watson, en av DNA-molekylens kartläggare sade:

”Då vi kom samman för att författa det öppna brevet, så tänkte jag att vi skulle ha sex månader på oss för att se om några extraordinära faror förelåg med den nya tekniken. Som chef för ett tumörviruslaboratorium har jag intrycket att vi arbetar i en långt farligare miljö än vad vi någonsin hört om här idag … Farorna är sannolikt inte större ån för ett vanligt sjukhusarbete. Man får leva med det faktum att någon kan stämma en på en million dollar om man är oförsiktig i sitt arbete …”

Att man slutligen efter tre dagar kom fram till en gemensam rekommendation till NIH och att de som förespråkade försiktighet segrade över dem som inte ville ha några regler var inte minst juristernas förtjänst. Dessa framhävde de politiska aspekterna: Om forskarna inte vill att staten skall lägga sig i deras verksamhet, så måste de på något vis själva reglera den. Det är nödvändigt för att behålla förtroendet hos allmänheten. Skulle dessutom en olycka hända (t.ex. en liten epidemi runt Stanford) kunde det uppkomma skadeståndsanspråk som skulle kunna ruinera ett universitet (de flesta universitet i USA är privata institutioner). Efter denna offentliga konferens skulle ingen domare anse att farorna inte var förutsebara.

Någon debatt som behandlade grundprinciperna blev det i alla fall inte. Rekombinationstekniken som sådan ifrågasattes inte. Allt för stora intressen stod på spel. Den nya tekniken gav lovande utsikter för forskningen att klarlägga grundläggande processer för genregulationen. Lika revolutionerande föreföll möjligheterna att använda tekniken i industriell skala. (1) De visserligen inte påvisade men väl tänkbara farorna skulle undanröjas genom skyddsåtgärder.

Att man kunde enas kan man i mångt och mycket tacka Sidney Brenner för. Han kom gång på gång tillbaka till två punkter:

– Säkerhetsföreskrifterna skulle formuleras så strikt att ytterligare kunskaper bara skulle kunna leda till att man lättade på föreskrifterna. I ett senare skede skulle det knappast vara möjligt med en skärpning av reglerna.

– De fysiska barriärerna mot oavsiktlig spridning av bakterier innehållande rekombinerat DNA (t.ex. laboratorier med undertryck) måste kompletteras med biologiska barriärer. Sådana består huvudsakligen av värdbakterier som genom mutationer försvagats så mycket att de inte kan överleva utanför de speciella laboratorieförhållandena. Stanley Cohen anmärkte lakoniskt angående detta: ”Att vänta på en sådan värd är som att vänta på Messias.”

Man kom överens om att införa fyra risknivåer och till dessa knyta säkerhetsföreskrifter av tilltagande skärpa, t.ex.:

– Minimal risk (nivå l): Gäller ”syntetiska organismer” eller ”biotyper” som också förekommer i naturen (som t.ex. Cohens första experiment). Här gäller samma skyddsföreskrifter som för vanligt rutinbakteriologiskt arbete.

– Hög risk (nivå 4): Vid arbete med nya biotyper vars sjukdomsalstrande förmåga kan vara stor och där risk för ekologiska störningar föreligger. Här krävs laboratorium med undertryck samt personal- och materialslussar. Allt material som kommer in eller går ut från laboratoriet måste steriliseras. All personal måste då de kommer och då de lämnar laboratoriet fullständigt byta kläder och duscha. Sådana säkerhetsanordningar fanns det i USA bara vid Fort Detrick (utveckling av biologiska stridsmedel), men inte vid universiteten.

De fyra säkerhetsnivåerna svarade mot fyra typer av möjliga experiment även om man ingenting säkert kunde veta om den objektiva risken vid dessa experiment. Ur konferenshandlingarna framgår några av dessa osäkra punkter:

Man vet inte mycket om överlevnadsmöjligheterna för laboratoriestammar av bakterier och fager i olika ekologiska nischer; ännu mindre vet man om huruvida innehållet av rekombinerat DNA försämrar eller förbättrar värdorganismernas överlevnadsmöjligheter; mycket lite vet man om infektiviteten hos nakna DNA-molekyler – man vet bara att naket DNA kan inducera genetiska förändringar hos bakterier i djur (s.k. genetisk transformation); ingenting vet man om faran för att DNA från fager och bakterier med eukaryotiskt* DNA kan inkorporeras i högre organismer.

Svaret på dessa frågor måste ligga på bordet innan man börjar använda rekombinationstekniken i stor skala.

I sista minuten fastslogs, trots motstånd från Paul Berg, följande inskränkningar i forskningsfriheten, vilka togs till slutrekommendationen:

– Experiment med DNA från högpatogena bakterier och virus förbjöds (t.ex. Lassa-feber och stelkramp). – Man rekommenderade också förbud mot experiment med mer än tio liter bakteriekultur per kärl. Därmed hoppas man att kunna bromsa utvecklingen av en industriell användning av tekniken.

Återigen med motstånd från Paul Berg och hans studiekommission genomdrev plenarsamlingen en omröstning om såväl varje punkt i slutrekommendationen som rekommendationen i dess helhet. Kommissionen fruktade uppenbart att det genom omröstningen skulle framgå hur stor graden av oenighet var rent siffermässigt. Resultatet överraskade alla: Det blev bara fem nejröster mot de enskilda punkterna och bara två nejröster mot det hela (båda från nobelpristagare). Den ena nejrösten kom från James Watson som tyckte att rekommendationen var irrationell då den handlade om faror om vilka man ej ens visste om de existerade. Den andra kom från Joshua Lederberg som däri såg en inbjudan till ingripande från myndigheterna.

Om man jämför Berg-uppropet med Asilomarrekommendationen finner man följande: De allra farligaste experimenten förblir förbjudna. Nytillkommet är förbudet mot experiment med mer än 10 liter innehåll per kulturkärl. Allt annat gäller som tillåtet, visserligen under förutsättning att föreskrivna säkerhetsåtgärder av olika grad är verkställda. Då emellertid för hälften av experimenten gällde att de föreskrivna försvagade värdorganismerna inte fanns att tillgå, så bestod för dessa experiment moratoriet. De andra experimenten var tillåtna provisoriskt, dvs. till dess att detaljerade riktlinjer uppställts.

Alltså blev det ingen uppmjukning av den ursprungliga positionen, med ett undantag: grundfelet hos det öppna brevet, nämligen att de grundläggande frågorna inte hade ställts nog klart och konsekvent, hade inte blivit korrigerat genom Asilomarkonferensen, utan tvärtom hade denna tendens till brist på radikalitet och konsekvens förstärkts. I stället för att först experimentellt försöka evaluera de på teoretisk bas förmodade faromomenten och därefter ställa upp säkerhetsföreskrifter, så har den logiska ordningen ställts på huvudet; man rekommenderar först säkerhetsåtgärder för att förhindra de förmodade farorna, och man låter förstå att motiven till säkerhetsföreskrifterna skall komma senare. Denna bakvända logik var utan tvivel en eftergift åt dem som hade bråttom. Tre månader senare, 20 maj 1975, godkändes rapporten från Asilomarkonferensen av dess uppdragsgivare, NAS. Nu låg bollen hos NIH som på grundval av rekommendationerna från konferensen skulle utarbeta detaljerade riktlinjer.

Utarbetandet av riktlinjer

Samma dragkamp mellan de försiktiga och de som inga regler ville ha började på nytt. De sistnämnda hänvisade hela tiden till hur ologiskt det är att vidta säkerhetsåtgärder mot faror som man inte ens känner till. De försiktiga svarade inte vad som låg närmast till hands, nämligen: Låt oss då undersöka farorna! Ty tiden var knapp. Redan ryktades det om illegala ”lördagseftermiddagsexperiment”. Och européerna hotade med att gå sin egen väg. Så vad gör man när man måste besluta utan att ha tillräckligt med beslutsunderlag? Man låter sig styras av politiska (läs: att imponera på politikerna) och kollegiala (läs: att undvika att hindra planerade experiment) hänsynstaganden.

Trots de ogynnsamma omständigheterna och efter tre försök offentliggjordes den 5 december 1975 riktlinjerna i federala registret, och efter två hearings trädde de den 23 juni 1976 i kraft i så gott som oförändrat skick. Detta var två år efter de elva molekylärbiologernas öppna brev. Riktlinjerna motsvarade i stora drag de rekommendationer som gavs av Asilomarkonferensen men var mer detaljerade, inte minst för att undvika kryphål.

Under tiden hade det i USA som en följd av Asilomarkonferensen utlösts en ovanligt häftig debatt om DNA-rekombinationstekniken och den därmed möjliga genmanipulationen (”genetic engineering”). Debatten rasade i press och TV, vid universiteten och i kongressen, mellan forskare och lekmän och inte minst mellan biologerna själva. Detta i motsats till Europa där praktiskt taget stiltje rådde. Debatten tog upp de grundperspektiv som man inte behandlade vid Asilomarkonferensen och som gällde ett verkligt assessment. Men debatten blev amorf, oorganiserad och emotionellt belastad – precis som kärnkraftsdiskussionen. För många röster talade med för lite ansvar och auktoritet.

De som var engagerade i rekombinationstekniken fick se sig spelande rollen av stygga pojkar som strängt kontrollerades av senaten under Edward Kennedys ledning. Det lyckades dem emellertid att ändra på senatens inställning. Intresset för frågan ebbade så småningom ut utan att man egentligen kommit fram till något konkret resultat. Det avgörande trumfkortet för förespråkarna för en oreglerad forskning var ett brev från Roy Curtiss, medlem i riktlinjeutskottet, daterat 12 april 1977 till chefen för NIH. I texten till brevet vilken cirkulerade i flera kopior bland senatens medlemmar stod att läsa att Curtiss hade utvecklat en försvagad kolistam som uppfyllde kravet för de strängaste säkerhetsföreskrifterna. Detta brev ledde till att man började revidera de stränga säkerhetsföreskrifterna, på så sätt som Sidney Brenner förutsett. Därtill kom två viktiga upptäckter 1977/78. Valter Gilbert (USA) och Frederic Sanger (Storbr.) utvecklade oavhängigt av varandra två olika metoder att avläsa den genetiska koden i DNA-molekylen – en prestation som man tidigare trott var näst intill omöjlig och som kvalificerade de båda forskarna för 1980 års Nobelpris i medicin. Med dessa metoder kunde forskarna nu karakterisera de DNA-fragment som de rekombinerade, dvs. de kunde bestämma vilken art av gener de egentligen hade att göra med. Samtidigt upptäckte man att gener från eukaryoter* lossbrutna från icke-kodade s.k. meningslösa sekvenser bröts ner. Detta hade till följd att dessa gener visserligen förökades i värdbakterierna, men de kom inte till funktionellt uttryck. Båda dessa upptäckter upphävde inte de tidigare farhågorna, men de förminskade dem en del.

Mycket väsen för ingenting?

28 juli 1978 gjordes den första, 29 januari 1980 den andra revisionen av de ursprungliga föreskrifterna med ikraftträdande vid respektive tillfälle sex månader senare. De flesta experiment som utfördes med den försvagade kolibakterien som värd och med icke överförbara plasmider* eller med icke generaliserade lambdafager* som vektorer* kunde nu utföras under beteckningen ”minimal risk”. Bara en anmälningsplikt hos det lokala utskottet för laboratoriesäkerhet kvarstod fortfarande. Över 80 procent av alla av NIH finansierade projekt med rekombinationsforskning blev på detta sätt befriade från regulation. Därmed hade riktlinjerna förlorat det mesta av sin mening. Stanley Cohens ”Messias” kom mycket fortare än man hade räknat med.

Mycket väsen för ingenting? Det såg nästan ut som om de som initierat Asilomarkonferensen blivit fullständigt blamerade. Detta intryck underblåstes av många vetenskapliga journalister i det att de underlät att nämna vissa detaljer i processen (t.ex. nödvändigheten av att använda försvagade vektorer). Om intrycket ”mycket väsen för ingenting” består kan man förhindra att protester från experter och lekmän i liknande framtida fall bromsar forskningens framåtskridande. Ty ingen drar ju gärna i nödbromsen om han riskerar att bli utskrattad.

Hela processen med utformandet av riktlinjerna kännetecknades av en stor brådska. Robert Sinsheimer, själv molekylärgenetiker och utgivare av ”Proceedings of the NAS” kom gång på gång tillbaka till detta och betonade: Vi har tid. Ingenstans står skrivet att denna generation skall göra alla stora upptäckter. Vad hindrar oss från att söka efter en värdbakterie för rekombinerat DNA som inte kan leva i människor, djur eller växter? Blott det faktum att det inte finns någon annan bakterie som vi känner så väl till som kolibakterien? Ingenting hindrar oss från att söka efter en ofarligare värd och även grundligt utforska den annat än vår egen otålighet.

Vad hindrar oss att helt enkelt säga nej till rekombinationstekniken? Om det är sant att allt hänger samman, då måste det också finnas andra, mindre farliga vägar att komma fram till de kunskaper som rekombinationstekniken erbjuder, även om de sannolikt är längre och mödosammare. Och finns det inte vetande vilket vi – åtminstone för en tid – gjorde bäst i att avstå ifrån? Ty ännu är världen full av krig och terrorism, och frestelsen att utveckla biologiska vapen eller att medelst genetiskt manipulerande försöka ”utveckla” människan är långt ifrån övervunnen. Sinsheimer fick vara den ende i molekylärbiologernas led som vågade uttala dessa otänkbara tankar. Vetande är under alla förhållanden bättre än icke-vetande, predikade förespråkarna (t.ex. Hans Mohr). Sinsheimer skulle ha sagt: Vishet ja, men inte vetande.

När guldet lockar …

Vad är det då som tvingar till sådan brådska? Nyfikenhet, vetenskapsmannens vilja att utforska, helt visst. Kanske förhoppningen att genom tekniska framsteg minska mänskligt lidande. Men också – och kanske i högre grad än vad man vill medge – utsikterna till berömmelse och pengar: Det finns åtminstone fyra av riskkapital finansierade pionjärfirmor vilka med hjälp av rekombinationsteknik planerar att framställa farmalogiska produkter såsom insulin, tillväxthormon, somatostatin, interferon och immunologiskt verksamma substanser för cancerbekämpning.

De två mest framgångsrika företagen och samtidigt de två skarpaste konkurrenterna i kapplöpningen efter interferon är Genetech, grundat 1976 i San Francisco och Biogen, grundat 1978 i Genève. Rådgivarna åt dessa firmor (och sålunda deras chefer) är framstående molekylärbiologer. Boyer t.ex. från Stanfordsuniversitetet är en av grundarna av Genetech, och W. Gilbert från Harward och Ch. Weissman, professor i Zürich är rådgivare åt Biogen. Värdet av dessa firmors papper har för länge sedan passerat 100-million-dollar-gränsen. Ingen av firmorna har emellertid testat sitt värde på börsen, med undantag av Genetech i oktober 1980. Testen gav firman ett börsvärde på 529 millioner dollar. Konkurrentfirmorna förmodas betinga liknande värden. Ändå har ingen av firmorna en marknadsfärdig produkt. Deras inkomster ligger kring några millioner dollar och härrör från uppdragsarbete åt stora läkemedelskoncerner (Hoffman-La Roche har t.ex. köpt tjänster av Genetech, och ScheringPlough har anlitat Biogen). Medarbetarstaben ligger i storleksordningen 100 personer och vinsten kring 100 000. Det lär inte tidigare ha förekommit att en så nyetablerad firma med så liten prestation har noterat börsvärden av denna storleksordning.

Grunden för dessa firmors framgång ligger naturligtvis i de förhoppningar man sätter till den nya rekombinationstekniken. Detta har gjort att man samtidigt förträngt farhågorna för eventuella skadeverkningar, utan att man har vederlagt argumenten hos dem som slagit larm. Att forska för att klarlägga hur stora farorna egentligen är (säkerhetsforskning) var från början ointressant. Vad som lockade var utvecklingspotentialen. Ty det är därigenom man kan få ett namn och även tjäna stora pengar. Man förstår också varför molekylärbiologer i Västtyskland visserligen erkänner att det är meningsfullt med säkerhetsföreskrifter, men opponerar sig mot avsikten från ministeriet för forskning och teknik att upphöja dem till lag. Genom denna inställning säger de inget mindre än att offentligt bedriven rekombinationsforskning är farlig medan privat inte är det. Ty skillnaden mellan riktlinje och lag ligger däri att den förstnämnda gäller bara forskning som bedrivs med offentliga medel, medan en lag gäller för alla. Naturligtvis tror inte molekylärbiologerna att det är så. De fruktar bara för lagens strikthet och vill tillförsäkra sig samma frihet som forskarna i Schweiz åtnjuter. I Schweiz får forskarna kontrollera sig själva, även om såväl nytta som risk berör alla.

Den underförstådda, inte uttalade grund på vilken riktlinjeprocessen vilat har en kritiker sammanfattat på följande sätt:

– Den nya tekniken kommer att användas vare sig vi vill det eller inte.

– Nyttan är i varje fall större än risken. – Vi kan handla nu och lära sedan.

– Varje problem har också en lösning (underförstått en teknisk sådan).

Man tänker på kärnkraften. För dess utveckling och användning råder samma förutsättningar.

Översättning: Bengt Malmgren

Not

(1.) Möjliga användningsområden: Konstruktion av bakterier som på ett billigt sätt kan framställa svårsyntetiserade farmakologiska produkter eller sådana som raskt bryter ner svårnedbrytbara ämnen; konstruktion av kulturväxter som tar sitt kväve direkt ur luften i stället för via konstgödsel, eller sådana som med hög effektivitet producerar biomassa (t.ex. trä eller diselolja). Samma kunskaper som låg till grund för att vissa faror kunde förutses låg också till grund för att man kunde ana dessa lovande användningsområden. Förhållandet mellan de positiva och negativa framtidsutsikterna var dock ganska ojämt: Farorna var spekulativa och långt i fjärran, de positiva möjligheterna fanns inom nära räckhåll, alldeles om hörnet.

Förklaringar

DNA:

Förkortning för den substans som är genernas (arvsanlagens) bärare. DNA-molekylen bildar en lång kedja med en följd (sekvens) av några tusen upp till flera hundratusen byggstenar bestående av bara fyra olika slag.

Rekombinationstekniken gör det möjligt att sönderdela denna jättemolekyl i stora fragment och förena dessa såväl med varandra som med DNA från en därtill lämpad vektor (=överförare). Detta rekombinerade eller s.k. hybrid-DNA kan med hjälp av vektorn inplanteras i en därtill lämplig värd (mestadels en bakterie, men även andra celler). I värden fördubblas hybrid-DNA-molekylen varje gång cellen delar sig och överföres till de två dottercellerna (precis som cellens eget DNA). Mellan celldelningarna kan hybrid-DNA-molekylen också utöva sin specifika effekt i cellen, dvs. låta sin genetiska information komma till uttryck (återigen på samma sätt som cellens eget DNA).

Eukaryoter. Celler vars DNA är organiserat i kromosomer och inneslutet i en cellkärna.

Prokaryoter. Primitiva celler utan cellkärna vars DNA bildar en sluten ring och simmar naket omkring i cellen. Förekommer hos bakterier och blåalger.

Vektor: Överförare av rekombinerat DNA till en värdcell. Mestadels en plasmid, en fag eller ett virus.

Plasmid: Liten ringformad DNA-molekyl i bakterier (vid sidan av den stora ringmolekylen). Plasmider kan lätt överföras från en bakterie till en annan, även mellan olika arter. De innehåller ofta gener som ger resistens (motståndskraft) mot olika antibiotika.

Icke-överförbara plasmider: Dessa kan inte spontant överföras till celler i andra bakteriestammar.

Fag: Ett virus som angriper bakterier. Ickegeneraliserade fager: Dessa infekterar bara vissa bakteriestammar och inte alla.

Virus: I äggvitekapsel innesluten DNA-molekyl. Denna DNA-molekyl innehåller information för produktion av nya viruspartiklar med hjälp av produktionsapparaten i den cell som infekteras av viruspartikeln.

I artikeln använda förkortningar:

NAS: National Academy of Sciences (USA)

NIH: National Institutes of Health (USA, hälsovårdsmyndighet).