Människan, religionen och verkligheten– en lekmans

Religion berättar något om människan. I religionerna framtonar en viss överensstämmelse mellan folken när det gäller några grundläggande drag i hur man ser på människan. Genomgående är uppfattningen att människan är ett otillfredsställt väsen som strävar efter något mera än blott och bart det dagliga brödet. Religionerna lär att människan befinner sig i en bristsituation, inte bara när det gäller det materiella, utan också när det gäller den himmelska dimensionen, och de manar henne att inte nöja sig med det jordiska goda, utan främst att komma i ett rätt förhållande till den överjordiska/andliga verkligheten. Alla erinrar de om att människan inte självklart behagar gudarna, att hon kan komma i disharmoni med de himmelska makterna och att det därför krävs försoning och offer för att hon skall undandra sig gudarnas straff. Alla religiösa läror, kulter och lagar innehåller ett antropologiskt budskap, och det är detta vi söker. Vi kanske här kan finna en konsensus i historien vilken den moderna människan är mera beredd att söka och öppna sig för än för det så belastade och ofta förvrängda kristna budskapet, vilket många inte förmår lyssna till och ännu mindre förstå i våra dagar.

Vad tjänar det då till att en lekman på området, varken religionsvetare eller teolog, uttrycker sina tankar över detta tema? Jag vill framhålla två viktiga aspekter. För det första förefaller det mig som om en tolerant hållning enligt vilken varje religion tillerkänns inte bara politiskt likaberättigande (vilket är nödvändigt), utan också en inre likvärdighet, leder till att de alla förlorar sitt värde. Den som anammar alla på samma sätt kan inte ta någon på allvar. Å andra sidan skulle jag vilja finna en möjlighet att i varje religion se en väg till frälsning.

Detta är möjligt om och endast om man ser religionerna som malmer med innehåll av ädel metall, vilket möjliggör för den enskilde att finna en väg till frälsning i var och en av dem om han söker därefter.

Religionen i religionerna

Det förefaller inte vara svårt att finna en betydelse av ordet religion som täcker det gemensamma i alla religioner. I alla religionerna handlar det om människans förhållande till det gudomliga, det absoluta, det eviga. Besöker man med denna föreställning om religionen att zenkloster kan man kanske bli förvånad. I sin hand får man kanske en liten informationsbroschyr med följande text: ”Zen är en religion utan Gud och utan Buddha. Zen är en religion som inte ärar yttre objekt. Zen är en religion som ärar självet. Zen är en religion som strävar efter ett fördjupat självmedvetande.” Läsaren anar att här föreligger inte bara ett simpelt missbruk av ordet religion, utan ett fascinerande sätt att ställa begreppet på huvudet. Textens författare säger: Helt visst finns det en verklighet som är värd att söka och hänge sig åt med all sin kraft, men det är inte en gudomlig verklighet utanför människan. I stället är det självet, mitt djupaste inre. I mitt eget djup kan jag finna allt det varom religionerna talar såsom en gudomlig verklighet utanför människan. Salighet, frid, glädje, tillfredsställelse, upplysning, vishet. Den som funnit sig själv har funnit allt det som är värdefullt för människan, honom fattas ingenting. Han har uppnått den stora befrielsen.

Zenmunkarna betraktar de kristna mystikerna med viss sympati. De erkänner att en del kristna gjort samma grunderfarenhet som dem, men de menar att dessa tolkat sin erfarenhet på ett felaktigt sätt genom att föra in en gudomlig verklighet utanför dem själva.

När Zenbuddhister kallar sin vishetslära religion menar de alltså med detta ord att vara inriktad på det högsta goda i universum även om detta är det egna jagets djup.

Jag lägger fram denna tolkning av religionsbegreppet, emedan vi här kan finna en punkt där man kan söka efter en syntes mellan psykoterapi och religion. C G Jung och Arthur Janov är överens om att människan i sökandet efter sitt eget djup som de kallar ”självet” kan uppnå framgång och mognad på samma sätt som hon tidigare gjorde med religionens hjälp då hon projicerade sitt sökande på gudomliga makter utanför sig själv. Gud som en verklighet utanför människan är en antropomorfism. Kristendomen talar om att Gud är allestädes närvarande. Han är människans innersta närmare än vad hon själv är. Å andra sidan talar buddhismen ibland om det slutliga utslocknandet såsom en person. Erfarenheten av självet kan vara en mystisk men anonym gudserfarenhet, och att avgöra detta kan vara svårt.

Det finns ingen erfarenhet utan uttolkning, och det är ytterst sällan som en erfarenhet inte hotas av möjligheten till villfarelse i uttolkningen. Men också en kristen kan med Angelus Silesius säga: ”Stopp, vart springer du, himmelen är i dig. Söker du Gud på annat håll missar du honom gång på gång.” Ty kristendomen tror inte bara på Guds transcendens i det han är någon annan utanför människans verklighet, utan också på hans immanens i det han är allestädes närvarande.

Hur man än definierar religionen så kvarstår detta: Religion har att göra med det som gör människan hel och fullkomlig, hennes högsta goda, det mest värdefulla, livets mål och mening.

Åtskilliga människor är av den meningen att det inte är mödan värt att söka efter vare sig Gud eller sitt eget djup. De håller för sant att världen och naturen är inriktad på kampen för tillvaron, att ett utlevande av alla känslor och behov av den bästa livskompassen. Det goda är det som ger mest tillfredsställelse.

På grund av evolutionsprocessen är människan så inpassad i världen att världen innehåller allt som hon har behov av och vad som är nödvändigt för ett lyckligt liv. Något mer finns heller inte att få. Människan måste anpassa sig till de faktiska förhållandena, annars förlorar hon sig i önskedrömmar. Med denna världsåskådning finns bara en huvudfråga för människornas gemensamma handlande: Hur skall denna världens goda kunna fördelas på det rättvisaste sättet? För individen blir huvudfrågan: Hur får jag på bästa sätt så stor del som möjligt av detta? Frågan blir hur de värdiga mottagarna av dessa gåvor skall skiljas från de ovärdiga.

Den religiösa frågan om människans frälsning reduceras till frågan om de politisk-ekonomiska betingelserna för välbefinnande och livskvalitet. Om nämligen frälsningen bara är en illusion, då träder i dess ställe med rätta allt universellt gott som vi alla, fromma och ofromma, zenbuddhister, marxister, playboys, terrorister och munkar på olika sätt eftersträvar: välbefinnande och att må bra.

I sitt ursprung har religionen att göra med helheten, alltet. Det är en världsförklaring som förklarar allt viktigt och även livets enskildheter. Religionen lär människan hur hon skall komma till rätta med tillvaron, hur hon skall finna frälsning och evig lycka. Religionen känner inte bara Gud och människorna, den känner också naturen. Den är universalvetandet, i den finns förklaringen till allt under solen. Det finns inget område som inte religionen har att göra med. Kultur, teknik, juridik, politik, näringsliv, konst, ja t.o.m. vädret har sina rötter i det religiösa. Det sakrala är så allomfattande och genomträngande att proklamerandet av ett profant egenområde var ett mycket genomgripande och våldsamt steg i det mänskliga medvetandets utveckling.

Religionens ursprung

Om religionens ursprung finns tre möjliga grunduppfattningar: Religionen kan ha att göra med Guds kommunikation med människan. Gud talar, människan hör och tror.

Den andra teorin ser religionen som en produkt av människans fantasi, intuition och reflexion. Verkligheten innehåller moment som tycks peka hän mot en andlig verklighet. Bakom det synliga det osynliga, bakom det relativa det absoluta, bakom det skapade en skapare. Denna teori fattar religionen som ett ometodiskt naturligt filosoferande, och religionen ses, liksom alla filosofier, såsom en ourskiljbar blandning av villfarelse och sanning.

Den tredje uppfattningen utgår från början från att religionen inte kan ha något sanningsinnehåll eftersom den inte befattar sig med den för den mänskliga erfarenheten tillgängliga verkligheten. Enligt denna uppfattning existerar inget utanför den handfasta verkligheten av fakta som vi kan tillägna oss genom våra sinnen och vårt förnuft. Religion kan i detta perspektiv få en psykologisk förklaring, det blir en mänsklig illusion som kan tjäna syften som att minska ångest och erbjuda hopp och tröst i en hård värld eller att stabilisera sociala förhållanden eller att ge lön och anseende åt prästerskapet.

Också denna tredje uppfattning som företrätts i många varianter, t.ex. Marx och Freud, erkänner att det i dessa obegrundade trosfantasier hos de oupplysta människorna kan finnas mycket riktigt vetande, eftersom också de största villfarelser kan innehålla korn av sanning. Vi kan ställa frågan om det finns en minsta gemensamma nämnare för alla religioner, en gemensam grundövertygelse, eller om religionerna i förhållande till varandra bara innehåller motsägelser och oförenliga övertygelser.

Religionen är, så länge den uppbäres av människor och har sin grund i människan, behäftad med alla de fel och brister som människor besitter. Den innehåller listighet, egoism, självbedrägeri etc. Det finns exempel på hur religionen används för att avlasta människor de skuldkänslor som alltid tycks beledsaga henne och plåga henne. Flera religioner ser det onda som förutsätts bakom dessa skuldkänslor, inte som något människan är ansvarig för, utan det utspringer från gudomen själv. Enligt hinduismen skapades världen genom ett gåtfullt syndafall av Brahma. Enligt babylonsk mytologi skapades människan ur blodet från en mordisk gud som straffades med döden. Människans mening blir här att bära det onda som utgått från gudarna för att gudarna därigenom skall bli fria från det. Religionen blir på detta vis ett sätt för människan att bedra sig själv och tillskriva gudarna allt det onda. Religionen är fylld av förljugenhet, ty människan är en lögnens mästare, en skälm som gärna finner ut metafysiska hjälpkonstruktioner.

Och ändå: Också i sina mest förfallna och självbedrägliga former håller religionerna fast vid en grundövertygelse: Förhållandet mellan gudarna och människorna är inget jämlikt förhållande, ty människan är beroende och avhängig av gudarna. Den gudomliga verkligheten inger fruktan. Det är fruktan för gudarnas styrka och makt som vida övergår människans. Gudarna är inte alltid goda och rättvisa. De kan också vara falska, och de har sina svagheter. De blir t.ex. lätt uppretade. I det gamla Egyptien fanns en form för tillbedjan där den bedjande tilltalar den rasande guden och försöker beveka honom.

Å andra sidan finns i de flesta religioner också föreställningen om gudomen som helig och fullkomlig. I alla religioner finns övertygelsen att den synliga verkligheten bara är en yta som på en gång återspeglar och döljer en osynlig verklighet. Det är den osynliga verkligheten som betyder något och som är avgörande för människans öde. Det gudomliga är svaret, där finns gåtans lösning. Där har människan sina rötter.

Denna gudomliga verklighet är för människan både en fara och en källa till hopp. Att konfronteras med gudarna kan leda till förintelse eller fullkomning. Därför är den gudomliga verkligheten både något som kan inge ångest och rädsla och som man därför lätt förtränger och den förborgade centralpunkten i hela verkligheten, navet kring vilket världshjulet snurrar och den punkt till vilken människornas uppmärksamhet koncentreras. (”Religio” kommer sannolikt från ”relegere” = att läsa gång på gång, betänka, gå igenom.)

Detta tillämpat på människan betyder: Människan står i förhållande till något absolut som antingen är utanför henne själv eller i hennes eget inre och som inte är identiskt med hennes eget begränsade jag. Människan blir sig själv först i delaktighet med detta. Utan delaktighet därmed är hon lika värdelös som en ram utan bild och lika tom på mening. Människolivet får sin mening först när den gudomliga kraften kommer in och helar alla sår, förvandlar alla brister till överflöd och skänker mening och klarhet åt ett liv som tidigare föreföll obegripligt och främmande.

Många gånger gör sig människan höga tankar om frälsningstillståndet. Det visar t.ex. detta samtal mellan högguden Atum och Osiris som företräder de döda (Egyptien, mellersta riket):

(Osiris:) ”Säg Atum, varför måste jag dra ut i öknen? Här finns varken vatten eller luft, bara gränslöst mörker.” (Atum:) ”Där får du leva i sorglöshet och frid.” (O:) ”Men här kan man inga kärleksvänner finna.” (A:) ”Jag har gett dig klarhet istället för vatten, luft och lust och salighet istället för bröd och öl.” På flera sarkofager från Thebe kan man läsa liknande inskrifter: ”Jag har fått klarhet i stället för lust, ett rymligt hjärta i stället för begär, hjärtero i stället för bröd.” Här beskrivs frälsningstillståndet såsom ett fullständigt annorlunda tillstånd.

Människan har inte utan vidare gemenskap med Gud. Hon kan fortfarande räddas, men utan vissa betingelser går det inte. Antingen måste Gud handla för människan, eller också måste människan göra något för Gud, mestadels både det första och det senare. Religionen innehåller alltid en beskrivning över vägen till frälsning eller hänvisning till en frälsare eller en frälsande makt. Religion är hopp. Det är den som introducerar det som felas människan.

Religionens kärna

Religionens många ansikten i världen och historien tycks bakom all mångfald innehålla denna enkla kärna. Människan står i ett förhållande till det gudomliga. Människan angår Gud. Alla religioner tycks betrakta människan som någon som varken vet ut eller in, som inte kan reda sig själv och på egen hand finna vägen till lycka och frälsning och som inte vet hur man umgås med Gud. Religionen betraktar människan som någon som på inga vis är okay eftersom något fattas henne, hon är ovis, svag, ond. Religionen erinrar oss om de kostbara möjligheter som människans liv rymmer: Tillbedjan, lovsång, tacksägelse. Dessa kostbara ting är också de som är lättast att glömma.

Låt oss försöka sammanfatta det sagda i några teser: 1. Gåtan människan har bara en lösning. Gud är svaret. Att ha delaktighet i det gudomliga är livets mening och det enda nödvändiga.

2. Människan är ett tomt kärl vars mening det är att bli fyllt. Det gudomliga är det som saliggör, välsignar och uppfyller. Människan hänvisas gång på gång till detta. Hon står och faller med delaktigheten i detta. 3. Människan är i ett sådant tillstånd att det finns en grund för henne att frukta Gud. Han är en brinnande flamma som kan förbränna henne. Gud har något otalt med människan som har orsakats av hennes skuld och ovärdighet, eller möjligen också av någon i gudomen inneboende ondska. Människan vet inte hur hon skall hantera detta. I varje fall är människan inte så beskaffad att hon kan ha några rättsanspråk gentemot Gud. Hon har inte rätt till gudomens erkännande och beskydd.

Trots sin litenhet har människan en sådan rang att Gud intresserar sig för henne och hennes förhållanden. Böner och offer uppfylles kanske inte alltid, men Gud hör och ser dock allt detta.

Människan har en tendens att i sitt liv och leverne mer och mer fjärma sig från Gud. Historien ses som en degenerationsprocess. Människan är dock inte räddningslöst förlorad. Om hon omvänder sig och åter försöker komma in i ett rätt förhållande till Gud, så tilldrar hon sig hans gillande och beskydd.

Det förefaller inte finnas någon radikalt pessimistisk religion som betraktar hela historien som människans hopplösa vandring bort från Gud. Det är med tanke på hur världen ser ut mycket förvånande.

Gud är härlighetens och förskräckelsens källa. Den last gudarna lägger på människan bär hon med tandagnisslan. Att utplåna Gud ur medvetandet har stora fördelar: Människan blir visserligen fortfarande beroende av sina likar, men hon blir oavhängig av någon som står över henne. Det fruktade ansvaret inför honom, nödvändigheten att anstränga sig, den metafysiska ångesten, den religiösa skuldkänslan, fastlåstheten vid gudomliga lagar, allt sådant blir hon av med. Hon kan existera utan känslan att vara ofullkomlig, utan religiösa överfordringar, utan tjänarens oro att han inte har gjort mycket nog, utan att tyngas av ett förfelat förflutet, utan att behöva ställas på prov, utan att behöva underordna sig. Hon är inte skyldig att ställas till räkenskap inför Gud och hon är inte skyldig honom någon tacksamhet. Det finns i sista hand inga plikter för henne mer som hon inte själv erkänner. Allt blir tillåtet, människan blir alltings mått.

Psykologiska mekanismer eller urfilosofi

Hur kommer man fram till en tolkning av varat? Hur uppstår religionen? Det finns många religionsteorier som försöker härleda religionen ur sådant som inte tillhör den religiösa sfären, t.ex. ur psykologiska eller sociologiska mekanismer, intressen, krafter eller ur politiska och ekonomiska faktorer. Mest plausibel bland dessa synes mig projektionsteorin vara. Enligt denna har människan benägenheten att föreställa sig kosmos såsom hon uppfattar sig själv: Ett materiellt väsen som innehåller en överordnad själslig princip. Själen förhåller sig till kroppen såsom Gud förhåller sig till kosmos.

Jag kan här inte ens diskutera de viktigaste religions teorierna. Låt mig i stället föreslå att vi räknar med möjligheten att religionerna faktiskt uppstått på så sätt som de ofta själva berättar om: Enskilda människor drabbas av en omedelbar erfarenhet av det gudomliga, en uppenbarelse, ett möte med Gud, och de meddelar detta till omvärlden. Vi kan också anta att religionen är ett uttryck för ofiltrerad mänsklig intuition där det framför allt är erfarenheten av ett förborgat andligt djup bakom det ytliga skeendet i världen som står i blickpunkten. Men inte bara världen, också människan själv, hennes eget väsen, hennes själ och ande och erfarenheten att hon pekar hän mot någonting bortom och utanför sig själv.

Religionen är alltså människans urfilosofi, inspirerad av erfarenheter från mystiker och profeter. Filosofi och vetenskap har plikten gentemot religionen att sålla bort absurditeter och tillfogade fantasier och vaska fram det äkta guldet bestående av intuition och uppenbarelse. Efter en sådan kritisk granskning vågar vi säga att bortsett från många absurditeter i de enskilda religionerna finner man dock i det stora hela i religionerna en intuitiv självkännedom hos människan där hon framställer sig själv som ett väsen som är i behov av frälsning. Hon kan själv inte åstadkomma denna frälsning utan hoppas och förtröstar på en gudomlig frälsare.

Det har tagit lång tid för kristenheten att komma till insikt om att de hedniska religionerna visserligen liksom allt mänskligt innehåller många villfarelser och sådant som är ont och fördärvligt och leder bort från frälsningen, men att detta bara är en aspekt av religionerna. Man förstår nu att förutom mänsklig bräcklighet och villfarelse också i de icke-kristna religionerna se en djupare insikt i människans väsen, en upptäckt av hennes ändlighet och hennes strävan att nå bortom denna ändlighet in i den transcendenta gudomliga verkligheten. Såsom i ett ljusdunkel känner de hedniska religionerna något av detta människans inre väsen utan att klart kunna formulera det i teologiska satser och utan att klart kunna skilja mellan sanning och villfarelse. De hedniska religionerna har upptäckt något väsentligt, de representerar inte bara mörker och gudsfrånvaro. Västerlandets människa som sedan årtusenden lärt sig att tänka efter, ordna, avgränsa och förklara har svårt att förstå asiaterna motvilja mot att tänka i rationella begrepp då det gäller väsentliga frågor. Hon finner det under människans värde att som hinduer ofta gör, påstå att alla religioner har samma innehåll. För en kristen är det omöjligt att göra avkall på det unika och enastående i Jesu Kristi liv, död och uppståndelse till förmån för en sådan till synes nivellerande inställning. Jag tror emellertid inte att ett försök att se något gemensamt i alla religioner behöver innebära en sådan nivellering. Det finns i religionerna en kunskap om saker som går utöver alla fakta. Den som t.ex. studerar religionen på Bali och följer det vänliga och livsbejakande folket då de i dagslånga marscher bringar offergåvor till huvudtemplet på det heliga berget kommer inte på iden att betrakta de enskilda detaljerna i denna kult såsom det väsentliga. Han inser också att denna kult, liksom många andra religioner på jorden sannolikt kommer att dö ut. Trots detta kan det i dem finnas ett verkligt ”memoria dei”, en inre kännedom om den gudomliga verkligheten i dem. Vad människorna som utövar religionerna anar och förstår är detta att det finns ett högsta värde i livet, något som är det viktigaste, en gudomlig verklighet och de manar till att ständigt söka och hoppas på det gudomliga och inte avvika från detta. Människan är tomrum, en avgrund som bara kan fyllas med det eviga.

Sigmund Freud har sammanfattat det väsentliga i sin neuroslära i en sats av stor vishet: ”Neurotikern vänder sig bort från verkligheten på grund av att han finner den i sin helhet eller delvis för svår att stå ut med.” Själslig hälsa förefaller då bestå i att människan inte vänder sig bort från verkligheten och att hon inte finner den för svår att stå ut med. Neurosens upplösning består i att man får människan att säga ja till verkligheten. Hur kan detta då vara möjligt om det är så som Freud och många av hans efterföljare uttryckligen sagt, att denna verklighet bara är en meningslös slump där driftstillfredsställelse bara i begränsad omfattning är möjlig? Lycka är, säger Freud, inget som räknats med i skapelseplanen. Människan är ett tragiskt felsteg i evolutionen. Hur är det mot en sådan tröstlös bakgrund möjligt med neurosens helande?

Att säga ja till verkligheten – det förutsätter att människan kan erkänna vem hon är, hur hon är och på vilket sätt hon är inordnad i världen. Att säga ja till verkligheten förutsätter att hon kan acceptera varat i hela dess totalitet och hålla det för gott. Det är en märklig läkarerfarenhet att människor i svåra nödsituationer ofta på ett obegripligt sätt till slut accepterar sin situation. Mitt i deras nöd och lidande när de ett hopp som inte handlar om att de ser eller ens anar på vilket sätt deras situation skulle kunna bli bättre, men de har en intuitiv vision där de ser och accepterar sitt livsöde i hoppets ljus. Ett sådant hopp slår religionerna ännu vakt om. I morgon är det kanske inte så. Men så länge ordet Gud existerar i människans språk och tanke, så länge väcker också detta ord frågor hos henne. Den dag människan glömmer det ordet, då har hon också glömt sig själv.

Övers. Bengt Malmgren