Mänskligheten vid vägskälet

Ordföranden i Romklubben framlägger här en mycket personlig och trots sin bekännelse till optimism nästan förtvivlad varning och besvärjelse till dagens ansvariga. Utgångspunkten för hans reflexioner är de perspektiv som Romklubbens första rapport ”Tillväxtens gränser” 1972 hade utvecklat och som sedan dess har blivit allmängods i det ekologiska medvetandet. Med motstridiga känslor läser man idag hans gälla alarmrop. För mänsklighetens svårigheter gör han de ”rådande klasserna” i alla samhällssystem ansvariga. Den f.d. Fiat- och Olivetti-pampens särskilda agg gäller ”militär-moloken”, strategerna på järnridåns båda sidor, byråkraterna och näringslivets ansvariga som köper sina framsteg till priset av livets naturliga grundvalar. Visst finns i hans framställning element av berättigad kultur- och samhällskritik; men hans positiva förslag och krav till ändringar är snarast torftiga.

I anslutning till Ernst Bloch skriver han: ”I dagens läge är modet till utopi det enda verkliga sättet att vara realist. Realpolitiken är förlegad – den måste ersättas av en realutopi.” Riktigt är att det rent funktionella, tekniska och ekonomiska tänkandet idag visar sig vara otillräckligt. Människan och hennes personliga och sociala, etiska och transcendenta behov och krav står i främsta rummet. Men därtill måste också realpolitiska strukturförändringar träda.

Till sådana strukturförändringar synes Peccei inta en något tvetydig attityd. Å ena sidan visar han misstroende mot statlig maktkoncentration och de ”rådande klasserna”. Han visar ibland hela sin skepsis mot en introvert statlig suveränitet och kräver en öppning t.ex. i frågan om en principiell öppenhet för invandrare från de överbefolkade utvecklingsländerna. Å andra sidan har man också ibland intrycket att han betraktar jorden som ett centralt styrt rymdskepp och av en administratörs tro att allt är möjligt att verkställa bara man använder globala strategier. Det gäller att göra världen styrbar och lära sig att styra den eftersom vi har lärt oss att styra oss själva.

Hans krav att vidga det internationella samarbetet kommer säkert att bejakas av alla. Till hans krav på bundsförvanter av alla kulörer kan man ställa sig mera tveksam. Till hans få konkreta förslag vid sidan av abort som medel mot överbefolkningen i världen hör bl.a. ett program för ungdomens kreativa engagemang – en ungdom som har ett ”renare hjärta” och därmed är öppnare för en rättvisare, ärligare och mänskligare värld än de vuxna över trettio. Har man inte under medeltiden med samma argument motiverat barnkorståget?

Aurelio Pecceis grundtanke att kämpa mot resignation och modlöshet förtjänar all aktning. Men när det kommer till kritan synes denna uppgift kunna lösas enbart om man vid sidan av all mänsklig ansträngning också räknar med det onda i världen i dess mest grymma utsträckning och med en adventus som är världens absoluta framtid och målet för den kristnes hopp.