Äktenskapligt samliv – I ljuset av skapelse, fall och återlösning

Det finns ett trefaldigt tema i den romersk-katolska teologin som kan tillämpas på hela den mänskliga situationen. Det kan tillämpas på människan, äktenskapet och sexualiteten i äktenskapet. Detta trefaldiga tema är skapelse, fall och återlösning. Skapelsetemat säger oss, att allt i universum är gott och skall bejakas därför att Gud har skapat det. Syndafallstemat säger oss, att skapelsen har en betydande spricka, som går tvärs igenom den, nämligen synden. Den fallna skapelsen ropar på återlösningstemat, vilket säger oss, att Kristus erbjuder återlösning till universum och allt som däri finns, innefattande även människan, äktenskapet och det äktenskapliga samlivet. Denna artikel kommer att behandla frågan om människan och äktenskapet i ljuset av detta trefaldiga tema: skapelse – fall – återlösning och sålunda redovisa en romersk-katolsk uppfattning om äktenskapligt samliv.

Skapad till Guds avbild

Skriften framställer människan som skapad till Guds avbild. Eftersom människan är en återspegling av Gud, behöver vi fråga oss, vem Gud är. Uppenbarelsen visar oss Gud som självutgivande kärlek. Gud skapade oss frivilligt och gav sig själv till oss i själva skapelseakten. Hans skapelseakt är självutgivande. Den karaktäriseras av frihet och generositet. Fastän vi säkert gläder hans hjärta, skapade Gud oss inte primärt för att han skulle få något av oss. Han skapade oss i första hand för att ge oss av sin fullhet. Skapelseakten är en akt av fullständig osjälviskhet. Gud är självutgivande kärlek, som söker det som är gott för dem han älskar.

Människan är skapad till en avbild av Guds självutgivande kärlek. Detta betyder, att människan inte kan finna sin fulländning annat än genom att ge sig själv i kärlek till andra. Därför är en del av människans fulländning bunden till ansvar för och plikter mot andra. Detta ansvar och dessa plikter, som människan har mot andra, är inte ett hot mot hennes fulländning, utan tvärtom det material av vilket hennes fulländning skapas.

Denna syn på människan talar emot mycket av nutida uppfattning om självförverkligande. Under de senaste årtiondena har vi fatt uppleva självförverkligandekultens uppkomst. Den säger ofta: ”Jag måste få vara jag. Jag måste lämna min familj, mina barn, mitt ansvar och skära av mina bindningar, så att jag kan finna mig själv. Min familj, mina barn och min make/maka hindrar mig att bli mig själv.” Självförverkligandekulten motsäger direkt visionen av människan som den älskande Gudens avbild. I själva verket finner man sitt förverkligande genom att göra heder åt sina åtaganden, sina plikter och sitt ansvar visavi andra. Människan är till sitt väsen en social varelse. För att kunna vara sig själv måste hon leva tillsammans med andra och visa en självutgivande inställning till andra.

Den primära sociala gemenskapen i äktenskapet är man-kvinna-relationen. Som Genesis säger, är det inte endast mannen som individ, Adam, som är Guds avbild. Det är paret, Adam och Eva tillsammans i sin äktenskapliga förening, som är Guds avbild. Den kärlek som Adam och Eva visar varandra är en återspegling av den självutgivande kärlek, som först skapade dem.

Skapelsetemat hävdar, att människan är en enhet av kropp och själ, och inte endast en själ.

När Gud i Genesis ser på det han har gjort och ser att det är ”gott”, ser han på människan, som är en varelse med kropp (a body-person). Enligt Skriften och enligt romersk-katolsk tradition är människan en kroppsvarelse. Vår kropp är inte något vi har. Vår kropp är en del av vad vi är. Denna grundläggande insikt motsäger gnosticism och jansenism, vilka såg kroppen som undermänsklig, som ett instrument med vilket jag kan göra vad jag vill, som ”icke jag”.

Denna grundläggande insikt hävdar, att jag i mycket påtaglig bemärkelse är min kropp.

Kroppen är inte en könlös kropp. Kroppen är en könsbestämd kropp. Var och en av oss är en könsbestämd kropp. En persons kropp är antingen maskulin eller feminin. Alltigenom kan varje cell i en människas kropp identifieras som antingen manlig eller kvinnlig. Sexualitet är inte något jag har, utan liksom min kropp är den något jag är. Min manlighet är en integrerad del av mitt jag.

En integrerande beståndsdel i sexualiteten är fruktsamheten. Jag har förmågan att göra min hustru gravid. Denna förmåga, denna potentiella fruktsamhet, är en del av min sexualitet och, som en del av min kropp, är den inte något jag har, utan något jag är.

När vi talar om ”mannen” talar vi om en fertil-sexuell-person med kropp (a fertile-sexual-body person). När vi talar om kvinnan talar vi också om en fertil-sexuell-person med kropp. Man och kvinna är inte endast två ”fria andar”.

Dock är människan skapad fri. Vad äktenskapet beträffar, betyder detta att människan går in i sin äktenskapliga relation frivilligt, inte av tvång. Hon väljer att gifta sig. Detta val är inte enbart en känsla utan en fri viljeakt, såsom vigselritualet också betonar.

Hot mot kärleken

Vi vet att Gud skapade man och kvinna av kärlek, men att det första paret frestades att tvivla på denna kärlek och därför syndade. Resultatet av den första mannens och kvinnans fall blev att harmonin med kärlekens Gud förlorades. Människan förlorade sin harmoni med Gud som är kärleken. När människan förlorade sin känsla för vem Gud är, förlorade hon också sin egen inre harmoni. Utan kontakt med Gud, förlorade människan kontakten med sig själv som Guds avbild. Hon sökte inte längre ge sig själv till andra i kärlek. Hon sökte inte längre att älska andra som personer. I stället tenderade hennes kärlek att förtorka. Hon fick en tendens att älska andra människor som ting.

Så är det med alla människor. Vi har en tendens att älska andra inte för deras egen skull, utan därför att vi finner det nöjsamt, eller på grund av vad de kan göra för oss. Detta är inte att älska en person. Detta är att älska ett föremål – vilket är samma sorts kärlek, som man kan ha till ett glas vin. Jag älskar ett glas vin på grund av vad vinet gör för mig. Denna sorts kärlek är adekvat för ett ting, men inte för en person; den leder till missbruk, får ett drag av konsumerande som är ovärdigt en person.

Detta är den sorts kärlek som kom in i mänskligt liv genom syndafallet. Den hotar den autentiska, självutgivande kärleken. Människan förlorade sin inre harmoni också på ett annat sätt, nämligen harmonin mellan kropp och själ. Nu tenderar hennes impulsliv att leda henne i en riktning, som inte styrs av hennes förstånd. Impulser till ilska, lättja, ätande eller till sexuell aktivitet har en tendens att förbli okontrollerade av människans förstånd.

Syndafallet drabbar äktenskapet genom att förvandla det från att innebära ömsesidigt självutgivande till att bli manipulerande och utnyttjande. Ju mer synden får fotfäste i det äktenskapliga samlivet, desto mer blir själviskheten parets främsta motivation. Självupptagenheten detroniserar självutgivandet. ”Jag hjälper dig bara när det passar mig.”

Äktenskapet som påskmysterium

Den fallna skapelsens behov av återlösning har mötts av den älskande Guden. Kristus har erbjudit återlösning till hela den skapade ordningen, inklusive människan, äktenskapet och det äktenskapliga samlivet. Den katolska kyrkan har alltid hävdat Kristi fulla mänsklighet. Vid inkarnationen blev Gud helt och fullt människa. Kristus hade en helt och hållet mänsklig natur med en helt mänsklig kropp. Han hade allt vi har, utom synd.

Kyrkofäderna hade ett talesätt: ”Det som inte kan upptas kan inte heller frälsas.” De menade, att om Jesus inte hade en helt verklig, mänsklig kropp, då blev heller inte människan frälst till sin kropp. Om våra kroppar inte frälstes, frälstes inte heller vår sexualitet och vår fertilitet, och i så fall vore inte äktenskap och familjeliv heliga realiteter.

Under kyrkans första århundraden förnekade de gnostiska heretikerna det fundamentalt goda i äktenskap och familjeliv. De såg inte dessa såsom fullständigt återlösta. Mot detta hävdade kyrkan, att återlösningen är såväl fysisk som andlig. Det som återlöses är hela skapelsen, inklusive människan, inte endast som själ, utan som en person med kropp (a body person).

Hur angår erbjudandet om frälsning människan som en person med kropp äktenskapet? Förbindelseledet mellan återlösning och äktenskap är tvåfaldigt. A ena sidan sprider äktenskapets natur ljus över mysteriet Kristus och hans kyrka. Å andra sidan sprider mysteriet Kristus och hans kyrka ljus över äktenskapets natur.

För det första kan äktenskapligt bildspråk användas för att belysa mysteriet Kristus och hans kyrka. Den heliga Skrift och kyrkans mystiska tradition framställer vår återlösning genom Kristus i samma termer som ett man-hustru-förhållande. Kristus är den nye Adam, brudgummen. Kyrkan är den nya Eva, bruden. Mer underbart än det första paret är den nye Adam och den nya Eva förenade för att gestalta Guds avbild, ”den fulländade människan”.

Skriften framställer detta äktenskap mellan Kristus och kyrkan som en återspegling av påskmysteriet. Kristus utger sig själv på korset av kärlek till sin brud, kyrkan. Uppstånden från döden sänder han den helige Ande till apostlarna på den första Pingstdagen. I och med denna gåva av Anden, blir kyrkan till som Kristi brud, precis som Eva blev till som Adams maka.

Men det omvända förhållandet är också sant: Kristus sprider ljus över äktenskapets mysterium. Kristus har återupprättat äktenskapet. Han har återfört det till vad det ursprungligen var avsett att vara. Han har gjort äktenskapet delaktigt av föreningen mellan honom själv och hans kyrka. Den kärlek man och hustru visar varandra är en delaktighet i den kärlek Kristus visar sin kyrka. Andra Vatikankonciliet säger att äktenskapet är ”ett teckan på en delaktighet i den kärlek med vilken Kristus älskade sin brud och utgav sig själv för henne”.

Denna kärlek är tätt sammanlänkad med utgivande, med offer. Kärlek kostar alltid för den som älskar. Eftersom den är delaktig i Kristi offrande kärlek, är den äktenskapliga kärleken till sitt väsen offer. Det äktenskapliga livet inrymmer i sig ett ”dödande”. I detta avseende är det äktenskapliga livet en speciellt form av ett liv i dopet.

För att förtydliga: när en människan tar emot dopet, ”dör” hennes ”gamla”, själviska jag, och hon ”uppstår” till ett ”nytt” osjälviskt, älskande jag. Men även efter dopet fortsätter människan att känna impulser till själviskhet. Hon fortsätter att känna impulser att handla och leva så som hon gjorde före sitt dop. Hennes dagliga uppgift är att kväva, att döda dessa impulser genom att handla tvärt emot dem, genom att handla i kärlek oaktat sina impulser att handla själviskt.

Något liknande händer när en människa gifter sig. Hon lägger av sitt ”gamla” ogifta jag, och blir ett ”nytt” gift jag. Fastän människan i vigselceremonin ger upp sin absoluta autonomi, finns impulserna att handla som en ogift fortfarande kvar. De gör sig fortfarande gällande. Det blir den äkta mannens dagliga uppgift att kuva impulserna att agera som en ogift man, och att fortfara med att handla som en gift man, som lyssnar till sin hustru, trots dessa impulser.

En ogift man promenerar till exempel längs en gata och upptäcker en stereo i ett skyltfönster. Han beslutar sig för att köpa den, går in i affären och gör upp köpet. När den mannen en gång gifter sig, förlorar han autonomin att göra det han gjorde som ogift. Som gift kanske han fortfarande vill köpa stereon, men först måste han ta reda på sin hustrus uppfattning. De pengar han använder till en stereo, är pengar som hon inte kan använda till något annat. Kanske hon inte tycker om färgen eller modellen. Kanske hon tycker att de inte har råd just då. Den äkta mannen måste avstå från inköp tills han rådgjort med sin fru.

Denna överläggning måste vara en dialog, inte en påtryckning. Mannen måste lyssna till sin hustrus verkliga uppfattning om detta eventuella inköp. Han måste göra avkall på sin frihet för att kunna bemästra vad som kommer ut av diskussionen. Han måste göra avkall på sig själv, ”dö” en smula – och det är exakt så det känns. Han måste vara beredd på att höra sin fru säga: ”Den stereon? Du måste skoja!”

Sedan följer processen med att arbeta fram någon sorts kompromiss. Om kontrahenterna varit ärliga i sin dialog, blir deras beslut kanske inte exakt det som mannen från början ville. Det kan vara likartat, men förmodligen inte lika. Kanske de köper en mindre modell eller en annan färg. Kanske de skall köpa stereon om ett halvår, eller de kanske inte skall ha den alls. För att kunna acceptera resultatet av dylika samtal, måste den äkta mannen kuva, ge dödsstöten åt, sitt ogifta

jag varje dag. Om en äkta man (eller hustru) upphör att ”döda” sig själv, kommer äktenskapet att börja glida isär till dess att det har upplösts i två enskilda människor.

Flertalet äktenskapsproblem idag beror på, att man saknar denna syn på äktenskapet. Alltför många människor går in i äktenskapet utan att inse, att det första man gör, när man gifter sig, är att ge upp någonting, att ”dö”. Först därefter visar sig äktenskapets välsignelser. Välsignelserna har sin grund i denna första avsägelse av absolut autonomi. Denna avsägelse måste återupprepas varje dag, eftersom den dagligen hotas av impulserna att handla som en ogift. Paulus sammanfattar i sitt brev till efesierna: ”Ni män, älska era hustrur som Kristus älskade kyrkan. Han utgav sig själv för henne.”

Självutgivande kärlek

Vi har diskuterat vad begreppen människa och äktenskap innebär i ljuset av det trefaldiga temat skapelse – fall – återlösning. Både människan och äktenskapet är i grunden goda, bägge är skadade av synd, och bägge har återlösts av Kristus. Vilket ljus kastar detta över det äktenskapliga samlivets innbörd?

Som vi tidigare sett, är äktenskapet i grunden en kärleksgemenskap, där varje make ger sig själv till den andra. Om verklig självutgivande kärlek genomsyrar äktenskapet, blir det äktenskapliga samlivet också ett uttryck för denna kärlek. Det äktenskapliga samlivet inte bara uttrycker denna kärlek, utan befrämjar och fostrar den också. Detta är sant endast om äktenskapet som helhet karaktäriseras av Självutgivande kärlek. Där ett äktenskap inte har denna karaktär, har sexualakten heller inget att uttrycka. Sexualakten kan inte vara ett uttryck för Självutgivande kärlek om där inte finns någon sådan.

Detta är ett mycket vanligt problem. Det har sin grund i en missuppfattning av sexualitetens plats i äktenskapet. Mycket ofta klagar hustrur: ”Den enda gång min man överhuvud taget lägger märke till mig, pratar med mig, visar mig tillgivenhet, är omtänksam, är när han vill ha samlag.” Dessa kvinnor är förståeligt nog harmsna över sina mäns närmanden, då det äktenskapliga samlivet inte uttrycker någonting. Den äktenskapliga intimiteten har ingen livsgemenskap att uttrycka, utöver den sexuella akten. Många äkta män tror att äktenskaplig intimitet är kärlek. För dem betyder att visa kärlek till sin hustru det samma som att regelbundet ha sexuellt umgänge med henne.

Om vi inser att vårt sexualliv måste spegla vårt äktenskap som helhet, då måste detta att dela våra tankar och känslor med vår maka, att visa uppmärksamhet mot henne, vara något som vi genomgående gör i vårt äktenskap, inte enbart som förberedelse för samlag.

De sexuella relationerna i äktenskapet karaktäriseras av självutgivande och av omtanke om den andre. Detta hjälper till att förklara mycket av det som kyrkan lärt om sex, vilket kanske inte alltid har blivit rätt förstått. Katoliker känner sedan länge till uttryck som ”återgälda en skuld” eller ”göra sin plikt som hustru”, när det gäller sex i äktenskapet. Begreppet ”skuld” och ”plikt” – fjärran från att tala nedsättande om den äktenskapliga intimiteten – syftar till att fästa uppmärksamheten på maken, inte på en själv. Fastän sex är avsedd att vara till glädje, eftersom Gud skapat den så, så är glädjen, om än överflödande, insatt i ett sammanhang av självutgivande, inte av självupptagenhet.

Detta illustreras bra i ett avsnitt hos Thomas från Aquino, i vilket han förmanar äkta män, att deras hustrur kan visa sin önskan om sexuellt umgänge så diskret och indirekt, att de äkta männen kan undgå att lägga märke därtill. S:t Thomas förmanar äkta män att vara mycket uppmärksamma på dessa små tecken, som deras hustrur ger dem, och att besvara dem omedelbart. Här fäster S:t Thomas mannens uppmärksamhet inte i första hand på sina egna sexuella önskningar, utan på hustruns.

En annan sanning om äktenskapligt samliv, som vi kan is fram ur katolskt perspektiv, är att sexualakten är en akt mellan en manlig kroppsperson (body person) och en kvinnlig kroppsperson. Som vi har sett, är människans potentiella fertilitet en integrerad del av människan och hennes sexualitet. Min fruktsamhet är inte ett objekt, som jag har. Den är en del av vad jag är. Därför innesluter den sexuella gemenskapen mellan man och hustru fruktsamhetsdimensionen.

Ömsesidighet och kommunion

Vad händer med den sexuella intimiteten på grund av synden? Vi är svaga och söker gärna hållhakar. Vår kärlek är inte längre den självutgivande kärlek, som den var menad att vara

”från begynnelsen”. Den blir till ”sak-kärlek”: ”Jag älskar dig på grund av vad du kan göra för mig. Jag älskar dig därför att det är angenämt att älska dig.” När denna föreställning infekterar den sexuella relationen, tenderar den att skilja sexualiteten från familjen. Den utesluter fruktsamhet. Den far en tendens att avskilja sexualiteten från själva äktenskapet. Den kan också avskilja den från heterosexualitet. Slutligen har den en tendens att reducera varje drag av ömsesidighet. När nöjet blir den regerande principen höljer den sexualiteten i svek, lögner, påtryckningar, våld och förstörelse av oskyldigt liv. Detta blir resultatet av att skilja sexualiteten från dess äktenskapliga sammanhang och sätta den under inflytande av nöjesprincipen. (”Jag gör det som känns bra.”) Alstrandet av liv skiljs ut från sexualiteten och behandlas som en sjukdom. Vi tar mediciner mot våra sjukdomar, och vi låter kirurger avlägsna det som är elakartat. Att göra sådant för att undanröja möjligheten till fruktsamhet är att stympa sitt jag, och att behandla denna möjlighet som om den vore en sjukdom, ett ”inte jag”.

De flesta par som jag har talat med och som använder artificiella preventivmedel, tycker illa om dem. Detta var en nyhet för mig. Jag hade betraktat preventivmedel som en gagnelig men förbjuden frukt. Men par som har regelbunden erfarenhet av preventivmedel anser dem förfulande och inkräktande. De står ut med dem endast på grund av sin fruktan för ett olägligt havandeskap.

Det äktenskapliga samlivet och möjligheten till alstrande av nytt liv kan skiljas från varandra på ett annat sätt. Då förläggs skapandet av nytt liv till ett laboratorium där befruktningen äger rum, inte i en akt av ömsesidigt självutgivande mellan man och hustru, utan i ett provrör genom en vetenskapsman.

Kristus har återlöst äktenskapets stiftelse. Då äktenskapligt samliv är äktenskapets unika uttryck, har Kristus alltså återlöst det äktenskapliga samlivet. S:t Paulus säger i sitt brev till efesierna: ”Ni män, älska era hustrur som er egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Tänk på att ingen någonsin har hatat sitt eget kött. Nej, tvärtom när han det och vårdar det, så som Kristus vårdar sin kyrka, för vi är lemmar i hans kropp.” Mannen måste älska sin hustrus kropp som sin egen. Detta förutsätter att han älskar sin egen kropp. Våra kroppar är sexuella och fertila. Fertiliteten är en integrerad del av mannens respektive kvinnans väsen. Därför får inte mannen ”hata” sin egen fruktsamhet, utan ”nära” och ”vårda” den. Och han måste betrakta sin hustrus fruktsamhet på samma sätt.

Utifrån eukaristiskt perspektiv fullbordas äktenskapet mellan Kristus och hans kyrka, vilket ägde rum den första Pingstdagen, i varje mässa. Varje mässfirande är ett mystiskt fullbordande av äktenskapet mellan Kristus och hans kyrka. Eukaristin uttrycker det äktenskapliga samlivet mellan Kristus och hans kyrka. I eukaristin visar Kristus sin utgivande kärlek och förenar sig – ”två i ett kött” – med sin kyrka. Vi blir en kropp med hans kropp, utgiven för oss. På detta sätt sprider äktenskapliga bilder ljus över mysteriet Kristus och hans kyrka.

Detta är den vision kyrkan ger oss beträffande äktenskapligt samliv. Det är en återspegling av den kärlek Gud hyser till oss. Det är en återspegling av och en delaktighet i den kärlek Kristus visade sin kyrka, när han utgav sig själv på korset. Det är värt att jämföras med den heliga kommunionen. Precis som Kristus träder i äktenskaplig förbindelse med sin kyrka genom den heliga kommunionen – kroppslig förening mellan en kristen och Kristus – så firar de äkta makarna en liten kommunion i sitt äktenskapliga samliv. Denna syn på äktenskapligt samliv är förpliktande.

Kärlek och frihet

Några slutsatser kan dras utifrån detta. Jag har redan dragit en del, men det finns fler.

Den första är, att en sexuell förbindelse endast kan vara riktig i äktenskapets sammanhang. Sexuellt samliv är ett mysterium som symboliserar äktenskapet och hör hemma i äktenskapet. Utanför äktenskapet är äktenskapliga relationer oriktiga. Eftersom det är så, motsätter vi oss det som hotar den sexuella närhetens sammanhang, nämligen föräktenskaplig sex, utomäktenskaplig sex, homosexualitet etc. De skadliga yttringarna av sådana bruk är många. Vi skall bara ta ett exempel: föräktenskaplig sex. Två människor som har sexuellt umgänge innan de gift sig, är som två människor som alltid är druckna. De känner inte varandra ordentligt. De är berusade av den sexuella upplevelsen. När pojken gör uppoffringar för att vara med flickan, vet hon inte varför han gör dem. Hon vet inte om han gör dem av kärlek till henne eller av kärlek till sex. Förhållandet är helt annorlunda än för två människor som sparar sex till äktenskapet. På grund av de falska signaler föräktenskaplig sex ger upphov till, leder den till ovisa äktenskap.

Den andra slutsatsen vi kan dra, är att för att äktenskapligt samliv skall vara helt mänskligt, måste möjligheten till medskapande vara intakt. Eftersom möjligheten till fruktsamhet är en integrerad del av personen innesluter sexuellt samliv mellan två gifta människor med nödvändighet fruktbarhetsaspekten.

Den tredje slutsatsen är, att för att man skall kunna tala om frihet, måste parets äktenskapliga liv ha någon form av självkontroll i sig. Synden ledde människan att förlora herraväldet över sig själv, så att hon inte längre så lätt kan behärska sina sexuella impulser. Det finns en fara att en sexuell relation inte blir annat än en impulsiv akt. I detta fall är sexualakten inte en sant mänsklig akt, därför att den inte lagts under intellektets och viljans inflytande. Det är nödvändigt att de sexuella yttringarna förs in i den mänskliga sfären genom att kontrolleras av förstånd och vilja. Man kan inte frivilligt säga ja till sexuellt samliv om man inte frivilligt kan säga nej. Om man inte kan säga nej, då måste man säga ja. Ett framtvingat ja är inte frivilligt, och därför är det inte mänskligt. För att slå vakt om friheten att säga nej, måste man praktisera att säga nej. Äktenskapet förser äkta makar med oräkneliga möjligheter att praktisera detta. Påtagliga exempel är förlossningsperioder, en makes sjukdom eller trötthet, brist på privatliv eller bortovaro på grund av arbete. När äkta makar inte tilltror varandra förmågan att kontrollera sina impulser, uppstår misstroende. Till exempel: hur kan en sjöman som är till havs tre månader lita på sin fru, eller hon på honom, om man inte kan ta självbehärskning för givet?

Mycket ofta kan avhållsamhet vara ett uttryck för kärlek. När hustrun är mycket trött eller sjuk, är avhållsamhet en kärleksfull form av hänsyn. Ett annat uppenbart skäl till avhållsamhet är familjeplanering. När det finns ett bra skäl därtill (som vid naturlig familjeplanering) skadar avhållsamhet inte äktenskapet. Fastän sexuellt samliv är ett uttryck för kärlek, är det inte det viktigaste uttrycket. Störst betydelse har ständigt återkommande hänsyn och ömhet. Man kan aldrig avstå från sensivitet, att dela med varandra eller att visa känslor för varandra.

Slutligen, för att äktenskapligt samliv skall vara autentiskt, måste makarnas hela relation karaktäriseras av självutgivande. Om man inte delar med varandra, inte har någon livsgemenskap, är det sexuella samlivet inte äkta. Det kommer att likna utomäktenskaplig sex såtillvida att det finns en osanning i det. Det försöker uttrycka en livsgemenskap som i verkligheten inte finns.

Det ovan sagda tecknar bara en grov skiss av kyrkans lära om den mänskliga sexualiteten.

Men man kan utifrån denna skiss börja upptäcka, att läran är både kraftfull och skön. Om vi besinnar den djupa samhörigheten mellan äktenskapligt samliv och kärlekens Gud, samt mellan vårt äktenskapliga samliv och den kärlek Kristus har visat oss, kommer vår förståelse och uppskattning av rikedomen i den katolska undervisningen om sexualiteten att tillväxa.

Övers. Ingun Pernler