Terrorismens gissel

Den religiöst motiverade terrorismen har blivit ett av mänsklighetens stora gissel. Efter attentaten i USA den 11 september 2001 har bland annat Bali, Madrid, London och Sharm el-Sheikh fogats till listan över orter som blivit skådeplats för terroristernas attacker. Alldeles nyligen drabbades Bali åter av ett terrorattentat. I en rad fall pekar spåren i riktning mot det islamistiska terrornätverket al-Qaida.

Religionen missbrukas

En fråga som genast inställer sig är om terrorhandlingarna verkligen har religiösa orsaker. Eller är det så att religionen bara utnyttjas som förevändning av terroristerna? I vart fall kan man konstatera att muslimska ledare gång efter annan tagit avstånd från dessa fruktansvärda gärningar. Deras entydiga avståndstaganden är viktiga, inte minst för att undanröja jordmånen för återväxten av nya terrorister. Lika viktigt är det att vi som inte är muslimer inte identifierar islam med islamistisk terrorism och sätter våra muslimska medmänniskor på de anklagades bänk. Terroristernas attacker drabbar människor urskillningslöst, oavsett om de är muslimer, kristna eller sekulariserade agnostiker. Och den överväldigande majoriteten av muslimer känner samma avsky inför dessas död som vi andra.

Om religion är en förevändning snarare än en orsak i sammanhanget, då kan man undra var de egentliga orsakerna till den islamistiska terrorismen finns. Naturligtvis är flera faktorer inblandade men en viktig orsak är säkert västvärldens militära interventioner i arabvärlden, som bidragit till att underblåsa tanken på en ”civilisationernas kamp” mellan arabvärlden och västvärlden. Usama bin Ladin har exempelvis förklarat att det var i samband med Israels invasion i Libanon 1982 som hans hat till Israel och dess bundsförvanter tändes. Inom några få månader dödades 20 000 människor vid den invasionen, de flesta civila. När Israels armé i augusti 1982 belägrade huvudstaden Beirut använde man sig av fosforbomber och stängde av vattenförsörjningen till delar av staden – handlingar som strider mot folkrätten. Inte heller får man glömma att sedan Gulfkrigets början 1991 beräknas närmare en miljon irakier ha dött på grund av följdverkningarna av USA:s krigföring i området. Kraften bakom de islamistiska terrorgruppernas handlingar kan åtminstone till en del göras begriplig utifrån den bakgrunden.

Samfundsledarnas ansvar

Men även om religionen inte orsakar terrorism kan man inte blunda för att det faktiskt tycks bli allt vanligare att terrorism ges en religiös motivering. I den nyligen utkomna boken Religion, Culture and International Conflict skriver den amerikanske forskaren Bruce Hoffmann att år 1980 endast 2 av 64 kända terroristgrupper uppgav religiösa motiv för sina aktiviteter. År 1995 hade siffran stigit till 26 av sammanlagt 56 kända grupper. Även om det inte är glasklart vad som ska räknas till ”religiösa motiv” är siffrorna skrämmande i sin tydlighet. De religiösa samfunden måste därför ta tag i den oundvikliga frågan: Hur får man slut på den terror som utövas i religionens namn? Vad kan samfundsledare, teologer och troende göra för att stoppa detta fruktansvärda missbruk av tron?

Det stämmer säkert att terrorister föga bryr sig om vad samfundsledare säger. Terrorister brukar heller inte delta i teologiska diskussioner och de lyssnar knappast på argument, vare sig religiösa eller andra. När den brittiska regeringen efter attentaten i London i juli i år inbjöd muslimska ledare till samtal förklarade dessa att terroristerna rekryteras i periferin av den muslimska gemenskapen, bland personer som inte brukar komma till moskén. Detta till trots kvarstår plikten för de religiösa ledarna att göra vad de kan för att immunisera medlemmarna i sina egna samfund gentemot föreställningen att tro och terrorism går att förena. Själva det faktum att terroristerna finner det mödan värt att ge sina handlingar en religiös motivering visar att mycket ännu återstår att göra.

I samband med den gångna sommarens Världsungdomsdagar i Köln hade påven Benedictus XVI också ett möte med en grupp muslimska ledare. Påven ägnade sitt tal åt den gemensamma förpliktelsen att bekämpa terrorism. Påvens ord var tydliga: ”Terrorismen är ett perverst och grymt medel för att visa förakt för den oantastliga rätten till liv. Terrorismen underminerar grundvalarna för varje civiliserat samhälle […] Ni, mina värderade vänner, som är ledare för muslimska församlingar och som undervisar era troende i islams lära, har ett stort ansvar för hur ni uppfostrar den unga generationen. Och tillsammans måste vi, kristna och muslimer, möta dessa vår tids stora utmaningar. […] Om vi lyckas rensa ut hatets spår ur männi-skornas hjärtan kan vi tillsammans stoppa den våg av grym fanatism som annars hotar att ödelägga så många människors liv.”

Teologernas ansvar

Vid sidan om samfundsledarna har även teologerna möjlighet att hindra terrorister att använda den religiösa tron som täckmantel för sina handlingar. Det kan exempelvis ske genom att visa på det problematiska med fundamentalistiska och fideistiska trosuppfattningar. Fundamentalisten menar sig förstå de heliga skrifterna i en ordagrann bemärkelse. Bakom det står en längtan efter att ta texterna på allvar, utan att blanda in egna subjektiva tolkningar. Men texter uppstår i ett bestämt sammanhang och blir begripliga utifrån detta. Fundamentalisten glömmer att det inte finns någon akontextuell läsning av texter och att han själv läser texten genom glasögon färgade av den egna förförståelsen. Så uppkommer snäva, sekteristiska tolkningar utan kontakt med den större tolkningsram som resten av de troendes gemenskap utgör. Frukten av denna naiva okunnighet kan bli blind fanatism.

Samma bittra frukt riskerar fideismen att ge upphov till. Fideisterna menar att tron bara kan förstås av de troende själva. Här finns ingen möjlighet till dialog med människor av annan övertygelse. Tron kan dessutom varken stödjas eller kritiseras med förnuftsargument. De troende förklarar att man inte behöver ta hänsyn till synpunkter från dem som inte delar tron, medan de icke-troende å sin sida förpassar de troende till ett kulturellt getto med egna, obegripliga spelregler. Muren byggs från bägge håll, troende och icke-troende har inget att säga varandra.

Men teologernas främsta medel att motverka religiöst motiverat våld är förmodligen främjandet av interreligiös dialog. För katols-ka kyrkans del är Andra Vatikankonciliets deklaration om förhållandet till andra religioner, Nostra aetate, av grundläggande betydelse. Det heter där att kyrkan vill närma sig andra religioner i en anda av uppriktig aktning och med respekt för de andliga och kulturella värden som dessa rymmer. Den i våras bortgångne Johannes Paulus II blev den påve i kyrkans historia som allra mest bemödat sig om att utveckla fredliga och vänskapliga relationer mellan världsreligionerna. Under hans tid förbättrades kyrkans relationer i synnerhet till judendomen och islam mycket påtagligt. Fredsmötet i Assisi 1986 med ledarna för världens olika religioner blev en oförglömlig milstolpe i den utvecklingen. Också den nyvalde Benedictus XVI förklarade i ett av sina första tal som påve att han ser främjandet av den interreligiösa dialogen som en av sina viktigaste uppgifter.

Tydlighet och respekt

Ska den interreligiösa dialogen lyckas främja fredliga relationer mellan världens religioner får man dock inte glömma att lösningen knappast ligger i någon universell religiös relativism. En tro utan anspråk på sanning går i längden inte att ta på allvar, och en tro som man inte tar på allvar kan man heller inte leva av. Det västerländska sekulära toleransidealet kan i längden heller inte upprätthållas av en rotlös, cynisk livshållning, byggd på en nivellering av alla moraliska värden. De första att signalera det ohållbara i en sådan laissez faire-livshållning är de unga. Det är därför inte förvånande att unga männi-skor idag ofta har en större öppenhet för religion och tydliga värderingar än deras föräldrageneration. En opinionsmätning bland de 900 000 ungdomar från alla världens hörn som deltog i Världsungdomsdagarna i Köln skulle förvisso ha bekräftat denna förmodan. En tysk ungdomstidning passade på att utnämna påven till vår tids nya kultfigur och tryckte upp färgaffischer med påven att sätta upp hemma på väggen i tonårsrummet. Vem skulle ens ha vågat tänka en sådan tanke 1968? En nyttig tankeställare för ungdomarnas blaserade 40-talistföräldrar som tappat tron på både människor och Gud.

Varken fundamentalism eller sekularism förmår att lösa problemet med den religiöst motiverade terrorismen. Den första leder till en olösbar polarisering, den andra till att livets viktigaste frågor sopas under mattan. Vägen framåt heter istället respektfull dialog mellan samtalspartner som tar både egna och andras övertygelser på allvar. Denna dialog har sin plats på den offentliga arenan i det öppna samhället. Det sekulära samhällets försök att privatisera religionen och därigenom marginalisera dess roll i samhället är däremot en återvändsgränd. Att försöka hålla den religiösa tron borta från samhällslivet är att förvisa den till ett getto där den lättare kan missbrukas och utveckla sekteristiska drag. I det långa loppet riskerar den typen av marginaliserande attityder bara att skapa ännu mera grogrund för det sätt att se på religiös tro som terroristerna använder sig av när de försöker ge sina fruktansvärda handlingar en religiös motivering.