Världsreligionernas konferens 1984

1970 samlades företrädare för vissa av de stora världsreligionerna i Kyoto i Japan. Intentionen var att utifrån en religiös åskådning verka för att uppnå och bevara freden i världen. Vid detta tillfälle var inte kristendomen officiellt representerad. ”Det är inte religionen som förgriper sig på freden utan religionens anhängare”, konstaterades på denna konferens. 1974 var Belgien värdland och Louvain platsen för mötet och 1979 Princeton, USA. Honnörsorden tolerans, trosfrihet, rättvisa och solidaritet med alla människor stod som ledstjärnor och man hävdade en gemensam förpliktelse att kämpa mot svält, sjukdom och underutveckling.

Organisationen WCRF (World Conference on Religion and Peace) blev i slutet av 70-talet rådgivande organ för FN av kategorin icke-statlig organisation. Man vill också noga akta sig för att framstå som de stora religionernas politiska superparlament. Aktiviteten skall riktas inåt mot det egna trossamfundet. Deltagarna i världskonferensen förpliktar sig att gå in i ett förtroendefullt samarbete med anhängare av andra religioner för att tjäna freden i världen, heter det i Princeton-deklarationen. Man ser medmänniskan som uttryck för gudomlig skapelsekraft. En kraft – hur den än tolkas – som ligger till grund för att alla människor av alla trosriktningar skall bli bröder och systrar som tillsammans utgör en världsvid gemenskap

Årets konferens som samlades augusti i Nairobi föregicks av en ungdoms- och en kvinnokonferens som båda kom att ha inflytande över var accenterna skulle komma att ligga.

I ett öppningsanförande manade en av WCRP:presidenterna, ärkebiskop Fernandes, supermakterna att upphöra med den livsfarliga kapprustningen. Det är på tiden att man använder rustningspengarna för att bekämpa nöd och fattigdom i Tredje världen. De jättestora utgifterna för vapen i relation till underutveckling och strukturella orättvisor benämnde Fernandes både orättfärdigt och som en ren hädelse. Ärkebiskopen varnade också för den fara som ligger i en fundamentalism som håller på att växa fram i många religioner. Att fanatism byter plats med tolerans är tragiskt och på längre sikt ett hot mot freden. Fernandes föreslog att en gemensam delegation av företrädare för religionerna, vetenskapsmän och i fredsfrågan engagerade politiker skulle uppsöka supermakternas regeringar och eftertryckligt påtala det för anhängare av alla världsreligioner oacceptabla i kapprustningen och framför allt den nukleära rustningsspiralen. Samma krav ställde WCRP:presidenten från de Sydafrikanska kyrkornas kyrkoråd, biskop Tutu. Det är en blasfemi att varje minut dör 30 barn i hela världen medan under samma minut 1,3 miljoner dollar spenderas för rustning. Sydafrikas apartheidpolitik kritiserades skarpt i samma anförande och alla religiösa människor uppmanades att protestera mot en sådan perversion av Guds skapelseordning. Tutu berörde också kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i många länder i Tredje världen. Militärdiktaturer och utsugare åstadkommer idag många gånger sämre villkor än forna dagars kolonialmakter. Skillnaden är bara att tidigare var förbrytarna utlänningar men idag är det folkens egna bröder som förtrycker. En av de ledande vid WCRP:s sekretariat i Genève, J Taylor påpekade i ett anförande att vi måste tillstå att vi inte praktiserar det vi predikar. Det krävs självkritik för att vi ska bli trovärdiga när vi protesterar mot orättfärdigheten.

Efter öppningsdagen indelades arbetet i tre huvudkommissioner och många mindre grupper: Troende arbetar tillsammans för fred, Människovärde, Social rättvisa, Världsfred och nedrustning. Den kinesiska delegationen meddelade att alla protestantiska trosbekännare skulle fira den andra söndagen i januari som bönedag för världsfreden. Olika gudstjänster och arrangemang skulle sätta en speciell prägel på denna dag.

Många sköna och till intet förpliktande ord fälldes under överläggningarna, vilket också konstaterades av vissa deltagare men några krav kunde konferensen ändå enas om i slutresolutionen: att inte tillåta förmedling av atomvapen till andra länder, en begränsning av vapenexporten framför allt till Tredje världen, att frysa rustningen, att varna för en total avrustning men att plädera för kärnvapenfria zoner främst i Oceanien och om möjligt även i Europa.

På ett sätt skilde sig Nairobi-konferensen från de föregående världskonferenserna. Tidigare hade man noga undvikit omstridda frågor för att inte störa världskonferensernas harmoni i den gemensamma fredsbekännelsen. I Nairobi däremot undlät man inte att diskutera känsliga frågor, inte ens om de hörde hemma på den afrikanska kontinenten: apartheid-politik, flyktingproblem, afrikanska regimers brott mot mänskliga rättigheter, krishärdar i Mellanöstern och Sydsudan. En besvikelse var det att man inte kunde åstadkomma något gemensamt uttalande om det uppenbart maktpolitiska övergrepp som pågår i grannlandet Sudan. En grupp fundamentalistiskt orienterade muslimer under ordförandeskap av en muslimsk parlamentsledamot från Khartum lyckades dribbla bort en motion som ville fördöma att den islamiska rätten antagits för att gälla även icke-muslimer. (Signum 6:84 s 166.) Man var också medveten om den svaghet som begränsade alla deklarationer om fred och frihet. Politiska hänsyn väger nästan alltid tyngre än moraliska och religiösa överväganden. Den mest konkreta uppgiften påpekade man förelåg när anhängare till olika religioner måste ta ställning till samma problem och från samma utgångspunkt söka avhjälpa det. Som exempel på sådant ”multireligiöst fredsarbete” som borde kunna genomföras nämndes Mellanöstern och Sydafrika. Religionen skulle kunna verka fredsstiftande där politiken kommit in i en återvändsgränd.

”Jambo!” kom att bli hälsningsord under konferensen. Det är swahili för ”Hej, hur mår du?” Det användes av alla deltagarna, ett uttryck för den afrikanska hjärtlighet som ligger i själva ordet och som skulle vara grunden för 1984 års WCRP:konferens.

Kardinal Slipij död

Den 7 september avled i Rom en av östkyrkornas mest framträdande gestalter i vårt århundrade, kardinal Slipij. Hans personliga öde var nära knutet till den unierade ukrainska katolska kyrkan, vars överhuvud han var. Han var född 1892 i Galizien som då för tiden stod i nära förbindelse med Österrike och började sina teologiska studier i Innsbruck. Samtidigt som andra världskriget utbröt biskopsvigdes han av Pius XII i hemlighet. När metropoliten i Lemberg (polska Lvov ukr. Lviv) dog 1944 blev Slipij efterträdare men redan ett år senare föll han offer för Stalinterrorn. Han fick tillbringa 18 år i sovjetiska fängelser och fångläger.

Att han psykiskt och fysiskt kunde överleva en sådan fruktansvärd behandling är i sig märkligt. Hans absoluta trohet mot Rom och den Heliga stolen som renderat honom 18 års lidande kunde inte rubbas. Under de sista två decennierna i romersk exil var Slipij lidelsefullt engagerad för sin kyrka, vars existens Sovjetunionen förbjöd men som levde vidare som katakombkyrka. Enträget utkrävde han intill sin död solidaritet från den Heliga stolen och världskyrkan. Men själv fann han många gånger Roms engagemang halvhjärtat. Han och många av hans ukrainska trosfränder uppfattade att fem miljoner ukrainska katoliker offrades för diplomatiska hänsynstaganden mot Kreml och för ekumeniska kontakter med den ryska ortodoxa kyrkan och stillatigande lämnades åt sitt eget öde.

Den med Rom unierade kyrkan av bysantinsk rit var före Andra världskriget en blomstrande gemenskap. Men efter Sovjets besättning av västra Ukraina ansåg de styrande i Kreml förbindelsen med Rom inte önskvärd. Sovjetledningens kyrkopolitiska intressen sammanföll med det ortodoxa moskvapatriarkatets. Man ville lösa den ukrainska kyrkans union med Rom och ställa den under egen ortodox jurisdiktion. Kravet uttalades men kyrkans primas Slipij tillsammans med de övriga tio katolska biskoparna vägrade. Samtliga fängslades och endast Slipij överlevde fångenskapen. Utan någon biskops närvaro anordades 1946 på order av de sovjetiska myndigheterna den så kallade Lembergsynoden vilken beslöt att förena den hittillsvarande ukrainska katolska kyrkan med den ryska ortodoxa. Men inte bara biskoparna utan även större delen av prästerskapet och de troende avvisade en sådan tvångskonversion.

För att bryta ner motståndet fängslades 1733 ukrainska präster och 1090 ordenssystrar samt ett stort antal lekmän. Mer än 1400 präster, 800 ordenssystrar och tiotusentals troende fick betala troheten mot påven och Rom med sina liv. Praktiskt taget allt katolskt stängdes eller konfiskerades.

Trots detta misslyckades myndigheterna att slå sönder den ukrainska katolska kyrkan. Den levde vidare i ett hemligt liv i fånglägren men också i städer och byar. Slipij frigavs 1963 efter intervention från Johannes XXIII och levde sina sista 20 år i exil i Rom.

1982 beskrev kardinal Slipij situationen i sin kyrka: ”Trots förföljelse som varat i 35 år kan vi med tacksamhet notera att vår kyrka som dömts till undergång inte bara lever utan också växer. Den har inte mindre än fyra miljoner anhängare som i hemlighet förblivit Rom trogna. Deras tro är så stark att den bär rik frukt. Vi har präster, munkar och nunnor, många kallelser och en hemlig hierarki. Det har inte lyckats för det ateistiska systemet att förinta de troende.” (Jmf. Signum 1982 s 222.) Enligt Slipij fanns en hemlig biskop, hemliga präster som har ett yrkesarbete vid sidan om men som förvaltar sakramenten och firar mässor i hemmen. Katolska föräldrar undervisar sina barn i den katolska tron. Ordenssystrar bildar hemliga kommuniteter. Det händer att någon upptäcks av myndigheterna, ställs inför rätta och döms.

Kardinalens tillfredsställelse över sin kyrkas inneboende kraft förminskades visserligen av romerska Kurians brist på samförstånd. Vatikanens östpolitik hade en annan inriktning och under Paulus VI:s pontifikat gjordes knappast några framstötar av Vatikanen för att upphäva förbudet för den katolska ukrainska kyrkans existens.

Den unierade ukrainska kyrkan lever idag främst i Nordamerika, både i Kanada och USA finns metropolitdömen och drygt en halv miljon troende.

I den del av nuvarande Polen tom hörde till det gamla Galizien finns något hundratusental unierade ukrainare utan någon biskop.

De flesta andra med Rom unierade kyrkor leds av ett patriarkat eller en biskopssynod och är till stor del autonoma. Vad beträffar den ukrainska kyrkan står Vatikanens östkyrkokongregation för den viktigaste jurisdiktionen. Ukrainska katoliker kräver med allt större eftertryck ett ukrainskt patriarkat eller åtminstone en synodal författning, något som har betydelse bland annat för inflytandet vid biskopstillsättningar.

Under Johannes Paulus II har det emelletid skett en förändring. På hans uppdrag vädjade Vatikanens förespråkare vid den europeiska säkerhetskonferensen i Belgrad för att de i Sovjet och Rumänien förbjudna kyrkorna åter skulle tillåtas – ett krav som Vatikanen ställde bland en rad andra. Johannes Paulus II har också sammankallat en synod för ukrainska biskopar i diasporan i Rom och själv deltagit i deras överläggningar.

Kardinal Slipij fick aldrig uppleva att hans trosbröder i hemlandet kunde fira offentliga katolska gudstjänster. Men han arbetade oförtröttligt på att väcka världssamvetet för en verklig religionsfrihet för alla folk i Sovjetunionen

Hungersnöden i Afrika

Hildegard Rapin, medlem av det påvliga rådet Justitia et pax, beskriver i en artikel i Herder Korrespondenz, sept 1984, hungersnöden i världen, främst i Afrika. Ur hennes analys av läget återger vi följande.

Ett svårt problem för demografer är att få tillgång till exakta befolkningsdata. I många länder i Tredje världen bygger befolkningstalen och andra uppgifter på uppskattade siffror eller av maktpolitiska skäl manipulerade värden. FAO (FN:s organ för närings- och jordbruksfrågor) talar om 150 miljoner hungrande i 18 afrikanska stater och anger därmed hela befolkningen i respektive länder. Men i en annan lägesrapport från en av FAO:s underorganisationer beskriver man tillståndet så att en övervägande stor del av den samlade befolkningen på 150 miljoner i stor utsträckning är drabbade av hungersnöd. 150 miljoner är tillnärmelsevis inget exakt tal. ”I stor utsträckning” är även det ett mycket tänjbart begrepp. Man måste också skilja på den hungersnöd som naturkatastrofer som torka och översvämning åstadkommer från den undernäring som är ett ständigt tillstånd för många människor vars orsak inte kan förklaras på ett enkelt sätt. Vi vet inte hur många människor som för närvarande svälter i Afrika, men ett är säkert, nämligen att antalet människor som inte själva kan försörja sig med livsmedel stiger.

Om man frågar sig vilka det är som svälter finner man något förvånande att svälten är mest vanlig på landsbygden, den drabbar mest kvinnor, småbarn gamla och sjuka. Det förvånande ligger i att erfarenheterna från industriländerna visar att det är stadsbefolkningar som först brukar drabbas av hungersnöd. Skillnaden tycks bero på den egentliga orsaken till svälten.

Enligt Världsbankens rapporter är knappt en halv miljard människor svältande och undernärda. Det är två tredjedelar av dem som lever under den absoluta fattigdomströskeln.

Varför svälter så många människor? Man kan peka på några huvudorsaker. Katastrofer av olika slag kan vara en orsak, exempelvis naturkatastrofer och krig. Många länder i Afrika lider under sviterna av inbördeskrig och torka som i sin tur för med sig en stor flyktingström. FN:s flyktingkommissariat menar att majoritetet av alla världens flyktingar finns i Afrika.

Men ”torkan” används som syndabock för att dölja felutveckling och strukturella missförhållanden både för den egna befolkningen och biståndsgivande länder. Ingen kan ju då ställas till ansvar. De svältande avkrävs ett oändligt tålamod och olika organisationers hjälpverksamhet tas i anspråk för att ge ”gåvor” till de nödlidande i form av livsmedel. Katastrofhjälp är givetvis nödvändig i många fall, men här krävs en mycket stor urskillning. Insatser kan förlama egna initiativ och egen motivation till självhjälp. Hjälpen måste vara tidsbegränsad och inriktas på de verkligt drabbade. Det finns ytterligare risker att ange torka som förklaring till all hungersnöd. Till exempel kan torkan bli ett alibi för politiskt ansvariga så att de kan undlåta att analysera den verkliga orsaken till hungersnöd och för att också kunna planera och genomföra nödvändiga förändringar och lägga upp långsiktiga strategier mot hungersnöden. Berörda människor och politiker kan avhända sig kunskap om hur man skall ta itu med torkan. De möter torkan med att appelera till hjälporganisationer. De får livsmedelshjälp och bortser därvid från att de förlorar sin oavhängighet och sitt självmedvetande. Givarländerna kan få intrycket att hungersnöden avhjälps genom deras välgörenhet även på längre sikt.

En orsak till hungersnöd kan vara stark befolkningstillväxt och att produktionen inte växer i samma takt; den genomsnittliga per capitainkomsten sjunker och därmed även köpkraften för livsmedel. Men inte heller detta förhållande förklarar hungersnöden i grunden.

En mer sammanfattande förklaring ger Norbert Herkenrath, som är ledare för de västtyska stiftens samordnande hjälporganisationer Misereor: ”Hungersnöden i Afrika beror inte bara på att inte tillräckligt mycket regn fallit, inte heller på att öknen breder ut sig i tidigare fruktbara områden, inte heller bara på ekologiska misstag från befolkningens sida eller på att misslyckade utvecklingsprojekt skadat den ekologiska balansen. Nej, hungersnöden beror också på att samhällsekonomiska experiment slagit fel och på att politisk jämvikt saknats på en kontinent med stora motsättningar och utländska interventioner i stamfejder och inbördeskrig under vilka civilbefolkningen mestadels blir de lidande. Hungersnöden beror slutligen på att utvecklingen av världsekonomin ensidigt gynnat industriländerna. Det överskott som Amerikas och Europas högteknologiska jordbruksnäring producerar får sina konsekvenser ända bort i minsta afrikanska by”.

Herkenraths yttrande betyder att hungersnöden i Afrika ger oss anledning att kritiskt reflektera över hur industriländerna tillvaratar sina intressen och över världsekonomin och överskottsproduktionen inom jordbruket. Det kan inte betraktas som ”antivästligt” eller på annat sätt ideologiskt oacceptabelt att hänvisa till sådana sammanhang. Det krävs en strategi mot hungersnöden som både berör interna faktorer i utvecklingsländerna och som på internationell nivå motverkar utvecklingshämmande element i industriländerna.