Äktenskapsbalk på lösa grunder

Familjelagssakkunniga har publicerat sitt tredje och mest omfångsrika betänkande Äktenskapsbalk. Vi hade anledning att i förra numret av Signum erinra om sakkunnigas tidigare försök i SOU 1972:41, men också i SOU 1977:37, att på skilda sätt omdefiniera äktenskapet i svensk lag. Nu kan vi tacksamma konstatera att man givit upp kampen mot troheten (i lagtexten). Enligt det senaste förslaget SOU 1981:85 skulle paragrafen lyda: ”makar skall visa varandra trohet, hänsyn och lojalitet. De skall gemensamt vårda hem och barn och skall i samråd verka för familjens bästa.” 1977 kallades makarna ”man och hustru” och troheten omnämndes inte. I det fantastiska förslaget 1972 saknades helt någon äktenskaplig ändamålsparagraf.

Huvuddelen av det senaste betänkandet innehåller förslag och motiveringar kring frågor om giftas och samboendes egendom, bodelning och arvsrätt. Hela detta komplex avstår vi från att kommentera, men det finns också i den nya utredningen tillräckligt mycket som är värt att notera ur ett mer allmänt kulturpolitiskt perspektiv.

Som om inget hade hänt

Medan vi i den allmänna debatten upplevt hur man fundamentalt ifrågasatt 60-talets ”frigörelseideologi”, har Familjelagssakkunniga avstått från någon egentligt kritisk diskussion av den utveckling, som t.ex. gav Sexualbrottsutredningen bakläxa på dess förslag från 1976 och som medfört en av allt flera erkänd omsvängning av synen på lagstiftningens uppgift på; en rad samhällsområden. Denna förändring har nyligen analyserats av bl.a. Leif G W Persson i hans arbete om prostitution och sexualpolitik Horor Hallickar Torskar, 1981.

Den prostitutionsutredning där han medverkade som expert tillkom just som svar på den massiva kritiken mot det tidigare nämnda förslaget. Detta var enligt Persson ”starkt präglat av den sexuella liberalismens idéer”. På s. 202 karakteriserar Persson slående den 60-talsideologi som enligt hans ingående analys verksamt bidrog till den politik och lagstiftning som möjliggjorde 70-talets utveckling: ”Samhällen av den här typen brukar ofta präglas av en liberal syn på individen och en liberal kontrollpolitik. I och med att gemenskapen mellan människorna är låg, och förutsättningarna för dem dåliga, betonar man i stället individens frihet och möjligheterna att förverkliga sig själv. ”

Men den liberala politiken slår igen också på andra områden än det sexuella. ”Den liberala alkoholpolitiken bryter igenom på allvar. En liberal syn på narkotika breder ut sig i vissa grupper i samhället och vad gäller ’lättare narkotika’.” ”Psykologer brukar kalla detta livsmönster för ’omedelbar behovstillfredsställelse’ och det är precis vad det är frågan om.” Det förefaller alldeles uppenbart att Familjelagssakkunnigas reformer, genomförda eller förkastade, på familjeområdet utgår just från samma slags frihets- och självförverkligandeideologi. Äktenskapliga löften om livslång trohet är onekligen ett påtagligt hinder för instant gratification, ”omedelbar behovstillfredsställelse”.

Massiva slutsatser och bräcklig forskning

För sakkunnigas argumentering kring förhållandet mellan äktenskap och ramboende spelar den utredning doc. Jan Trost gjort för deras räkning en allt avgörande roll. Hans slutsatser i SOU 1978:55, liksom i hans medarbetare Lewins avhandling är dock knappast alldeles övertygande. I stort går de ut på att det inte förekommer något egentligt val mellan samboende och äktenskap. Så gott som alla som gifter sig har varit samboende före äktenskapet och de som sambor har i allmänhet inte uteslutit äktenskapet som samlevnadsform. När tillräckligt många skäl hopat sig för äktenskap kommer också ett sådant till stånd.

Det är beklagligt att Trost, en internationell känd samlevnadsforskare, just i denna undersökning måst tillgripa så betänkliga metoder. Detta framgår inte minst av hans egen senaste bok i ämnet Unmarried Cohabitation, 1979. De vittgående slutsatserna i den offentliga utredningen baseras på en undersökning som är inskränkt till Gävle, och där de tillfrågade samboende inte är representativa, utan till största delen utvalda genom ”snöbollsmetoden”, dvs. man frågar bekantas bekanta. Urvalet blir knappast nämnvärt bättre än det statistiska skojet i Kinsey- och Hiterapporterna med avläggare.

I Unmarried Cohabitation, skriven för en internationell publik, måste givetvis Trost urskulda sin metod, och också framhålla dess svagheter, även om han knappast gör allt för att belysa dessa. De reservationer han själv framför i vetenskapliga sammanhang, bekajar dock på intet sätt de sakkunniga.

Om Gävle skriver Trost UC s. 9 att staden valdes av ekonomiska skäl. (Det är Trosts hemstad.) Dock påstås också att Gävle skulle vara en ganska genomsnittlig stad i Sverige. ”Vi skulle inte beteckna någon stad som ’typisk’ för Sverige, men vi kan säga att Gävle inte är otypisk.” Detta påstående är minst sagt tvivelaktigt. Man behöver bara gå till en tabell i samma skrift s. 50 för att inse detta. Där framgår att Gävleborgs län tillsammans med Jämtlands har den högsta andelen ogifta samboende i Sverige, och att andelen barn födda av ogift mor 1976 var 51 % av samtliga mot riksgenomsnittets 33 %. I verkligheten torde Gävle vara lika litet representativt som Värnamo, där Trost givetvis skulle ha funnit betydligt färre gifta som sammanbott före äktenskapet, liksom tämligen annorlunda attityder i frågan.

Undersökningar i andra västeuropeiska länder, främst Roussel & Bourguignon från Frankrike 1978, omnämnd i Trost UM, kommer till ett helt annat resultat i frågan om de skilda attitydkomplex som bestämmer samlevnadsbeteendet. Kort och knappt hänvisar sakkunniga s. 114 till den kritik av juridisk, men också av allmänpolitisk och social innebörd, som riktas mot dess ”neutralitetsideologi” av vår främste juridiske expert på området prof. Anders Agell i flera arbeten.

På s. 116 står denna häpnadsväckande utsaga: ”Enligt vår mening är det självklart att den familjerättsliga lagstiftningen inte annat än i mycket säregna situationer kan ha något inflytande på i vilka fall och när samboende gifter sig. Gävleundersökningen (SOU: 1978:55) visar med all tydlighet att så är förhållandet. Det är inte lagen som skapar äktenskapet eller samboendet: det är tvärtom förekomsten av äktenskap eller samboende som kräver lagregler för att lösa konflikter om praktiska ting.” Detta är rent trams. Gävleundersökningen visar med sina metodiska brister minst av allt detta. Dessutom är det självklart så, att lagstiftningen inte främst verkar s.a.s. i det enskilda fallet, ”i vilka fall och när”, utan genom sin normbildande verkan.

Den har å sin sida Familjelagssakkunniga principiellt avstått från. Man tjänstgör verkligen endast som ”det permissiva samhällets notarie”, en beskyllning mot socialliberal familjelagstiftning i förbundsrepubliken som Helmut Schmidt en gång indignerad vände sig mot. Sakkunniga rör sig med ett perfekt cirkelresonemang: lagstiftningen skall inte ha någon normerande verkan, därför att den inte har någon normerande verkan.

Blygsamma lagstiftare

Eljest måste det vara svårt för någon som läser utredningens egen första tabell att intala sig att lagstiftningen inte påverkar äktenskap och skilsmässa. Antalet årliga skilsmässor i Sverige låg länge konstant kring 10 000 om året. Med den allmänna förändringen i familjebildningsmönstret som sätter in omkring 1968 börjar ökningen, som bromsas upp vid 16 000 1973 i väntan på den nya lagstiftningen som Familjelagssakkunniga redan bebådat. 1974 och 1975 har ca 26 000 skilsmässor, siffror som påtagligt avviker från varje långsiktigare trend, och representerar svaret på den nya lagstiftningen, förhöjd genom väntan på dess ikraftträdande. Därefter har det årliga antalet stabiliserats kring 20 000, en väsentligt högre siffra än före den nya lagstiftningen. Vågar verkligen sakkunniga på allvar påstå att denna sifferserie är utan samband med lagstiftningen? På ung. samma sätt förhåller det sig med antalet ingångna äktenskap. Dessa sjönk från ett maximum 1966 med 61 000 till ca 39 000 åren 1971-1973, siffror som måste uppfattas som låga i väntan. på en ny lagstiftning. 1974-1976 var antalet uppåt 45 000, för att därefter sjunka under 40 000 till de senaste årens 38 000. Det är naturligtvis omöjligt att förneka att dessa påtagliga hack i kurvan över såväl skilsmässor som äktenskap hänför sig till den lagstiftning från 1. jan 1974, som Familjelagssakkunnigas förslag av 1972 gav upphov till.

Denna var avsett att underlätta såväl äktenskap som skilsmässa, och det låter sig lätt konstateras att i det förra hänseendet den nya lagen var ett klart misslyckande, men i det senare en stor succé. Sakkunniga är blott alltför blygsamma när det gäller att uppskatta de egna bemödandena. Vi har nu i Sverige fått en situation, där de ingångna äktenskapen och de genom döden upplösta är i stort lika många och de 20 000 skilsmässorna innebär en nettoförlust av gifta, som minskar med en halv procentenhet om året av totalbefolkningen.

Det sagda innebär inte att lagstiftningen skulle vara den avgörande faktorn i den genomgripande förändring av familjebildningsmönstret som satte in kring 1967/68, men lagstiftningen inspirerad av Familjelagssakkunniga har påskyndat utvecklingen.

Allmänt språkbruk?

Stundom är det svårt att ta sakkunniga riktigt på allvar. I specialmotiveringen om ”vigsel” s. 308-309 står att läsa: ”I samband härmed kan det starkt ifrågasättas om uppdelningen i kyrklig och borgerlig vigsel bör behållas. Den har inte någon rättslig innebörd men kan ge en felaktig föreställning om att så är fallet. I allmänt språkbruk skiljer man inte heller på det sättet mellan vigslar. Snarare gör man skillnad mellan å ena sidan kyrkbröllop och å den andra sidan en mindre anspråksfull vigsel, som sker på en pastorsexpedition, ett rådhus, ett tingshus eller ett kommunhus eller möjligen i hemmet.”

Denna uppfattning om ”allmänt språkbruk” delas inte ens av utredningens tabellredaktörer, som inleder bilagan just med statistik över kyrkliga resp. borgerliga vigslar. Har någon sett en statistik över ”kyrkbröllop” resp. ”mindre anspråksfull vigsel”?

En extratur

På s. 309 föreslår sakkunniga en ändring i paragrafen om rätt till vigsel i Svenska kyrkan. Man konstaterar att ”den nuvarande paragrafen inleds med att mannen och kvinnan till vigsel inom Svenska kyrkan får välja den präst som de själva önskar och som är villig att viga”. Enligt sakkunniga skulle detta stycke även när det ändrades 1975 endast haft till uppgift att klargöra att varje präst, oberoende om han/hon är i tjänst eller inte, har behörighet men inte skyldighet att åta sig vigsel.

Men alla andra vet ju att den nuvarande formuleringen var ett försök att lösa det samvetstvång som vigselskyldigheten ålade vissa präster, och som i några fall ledde till vägran, åtal och dom. Samtidigt skulle formuleringen garantera att ändå annan präst ställdes till förfogande.

Den nya formuleringen av 3 kap. 4 § innebär såvitt man kan förstå en återgång till tidigare förhållanden: ”Tillhör mannen eller kvinnan församling av Svenska kyrkan, har de rätt till vigsel i församlingen.” Men har församlingsprästen rätt att som nu låta uppdraget gå till någon annan?

Det är anmärkningsvärt om Familjelagssakkunniga utan att det ingått i deras uppdrag lagt sig i lagstiftningen om prästs skyldighet och än mera så om man inte förstått att man gjort det.

Familjens upplösning i siffror

Av tabellbilagan framgår med all tydlighet att äktenskapsinstitutionens upplösning fortgår med accelererad fart. Visserligen har det årliga antalet äktenskap resp. skilsmässor stabiliserats kring 37 000 resp. 20 000 om året. Men andelen barn av samtliga födda av ogift mor har ökat från 37,5 % 1979 till 39,7 % 1980. Av de förstfödda hade 1980 56 % en ogift mor, en ökning med drygt två procentenheter från föregående år. Antalet barn per skilsmässa har under 70talet i stort legat still kring 1,15, medan det genomsnittliga antalet barn i bestående äktenskap minskat från 1,1 till 0,9.

Familjelagstiftning och födelsekris

Skulle man inte kunna hoppas på en liten debatt om familjelagstiftningen, som ifrågasatte också sakkunnigas premisser att lagen varken kan eller skall påverka människors familjebildning? Småningom har vi ju ändå fått en debatt och utredningar om födelsekrisen. Och för alla som inte har bestämt annorlunda på förhand, måste det vara uppenbart att det också rör sig en familjens kris. Men en stor utredning sitter i tiotals år med det uttalade syftet att anpassa lagstiftningen till utvecklingen och tydligen på ett sådant sätt att den snarast påskyndas.

Det märkliga med Familjelagssakkunnigas betänkanden är ju att familjen inte alls står i fokus för uppmärksamheten, utan parternas fria samlevnad. Denna senare avses genom ny lagstiftning regleras på bekvämaste sätt, alldeles oberoende hur konsekvenserna blir för familjen inkl. barnen.