Unesco-dagarna kring Teilhard de Chardin

Förenta Nationernas organisation för samarbete inom utbildning, vetenskap och kultur – Unesco, anordnade den 18 september 1981 i Paris en högtidssammankomst för att fira att hundra år hade gått sedan Pierre Teilhard de Chardins födelse. Mer än tusen personer var med då festkommitténs ordförande, Pierre Emmanuel, Unescos generaldirektör Amadou M’Bow och Frankrikes president François Mitterrand tog till orda. Denna högtid var inte det enda sätt varpå Unesco hedrade minnet av Teilhard de Chardins födelse. Den utgjorde avslutningen på det kollokvium för studium av hans gärning, som under dagarna den 16 till 18 september hade samlat en rad forskare från många olika länder; man kunde räkna fyrtio deltagare från aderton länder. Dessa var allesammans på universitetsnivå – paleontologer, filosofer, teologer, etnologer och arkeologer. Därutöver deltog ett femtiotal passiva lyssnare.

Är Teilhard aktuell?

De som inte kände sig tilltalade av pater Teilhards verk eller som endast ytligt kände det blev överraskade över att Unesco tog ett initiativ av detta slag i en tid, då man föreställde sig att den första förtjusningen över hans verk – som höll i sig under de första tio åren efter hans död – skulle ha lagt sig. Inflytandet från Teilhards tanke verkade att vara på nedåtgående, och det syntes knappast längre ligga i tiden att sysselsätta sig med hans verk. Åtskilligt syntes peka på att så vore fallet. Den årliga försäljningen av Teilhards arbete Phénomène humain, som 1965 uppgick till 25 000 exemplar, hade mot slutet av sjuttiotalet sjunkit till några hundra. Väl fanns det mångenstädes små kretsar, som ägnade sig åt att studera Teilhards arbeten. Men var inte dessa kretsar av rätt ringa betydelse och deras medlemmar personer på en högst medelmåttig intellektuell nivå?

De djupa tankar som finns i pater Teilhards skrifter är fortfarande aktuella. Den har nu som tidigare gensvar över hela jordklotet. Le Phénomène humain och Le Milieu divin har vardera översatts till femton språk. Översättningar av andra arbeten har kommit under senare år och strömmen av artiklar, som handlar om Teilhard har ej sinat. Vid pass tretusen sedan hans död, av dessa kan dock endast ett fåtal räknas som verkligt originella och värdefulla. När man försöker skaffa sig en överblick rörande de ”theilhardgrupper” som finns lite här och var, märker man att dessa är betydligt fler än man i förstone kunde ana. Medlemmarna i dessa grupper är ofta intellektuellt väl rustade personer med öppna sinnen.

Unescos kollokvium blev en slagkraftig höjdpunkt i firandet av hundraårsminnet. Det övertygade om att Teilhards tankar förtjänar att allvarligt dryftas i seriösa sammanhang. Ett intresse som manifesterar sig såväl inom Frankrikes gränser som i många andra länder. Det finns inte endast hos kristna utan även hos anhängare av andra religioner samt även hos utanför all religion stående skeptiker. Allt detta kommer att tydliggöras när kollokviets referat och andra handlingar har hunnit utkomma från trycket.

I denna artikel skall vi försöka sammanfatta våra intryck från kollokviet under ledning av tanken att de skilda utgångspunkterna och infallsvinklarna hade en tendens att konvergera. Därutöver kommer några av de större frågor som behandlades att kort refereras.

Det har redan inledningsvis nämnts att även icke-kristna och rena skeptiker kan ha ett verkligt och levande intresse för pater Teilhards arbeten. Sådana människor kan även förvärva fullödiga insikter rörande de tankar som finns där. Vidare kan de vara beredda att använda sig av de teilhardska skrifterna som verktyg i det egna intellektuella arbetet. Ett levande och positivt intresse för verket i stort utesluter inte kritik på enstaka punkter. Ibland kan de punkter där den egna intellektuella hållningen starkt avviker från Teilhards bli rätt många. Som exempel på forskare, som har närmat sig Teilhard från en icke-kristen utgångspunkt, må nämnas indiern Singh och sovjetmedborgaren Zubov. Båda dessa gjorde beaktansvärda inlägg vid kollokviet.

Den mångfald av sätt att närma sig Teilhards tanke som är för handen syns visa, dels att den äger en påtaglig enhetlighet, dels att den tål att upplösas i beståndsdelar. Det är läsarens sak att avgöra om han helst vill se enheten eller vill rikta in sig på någon specialfråga. Dessa skilda sätt att närma sig Teilhards arbeten präglade verksamheten vid kollokviet. Att det finns två sätt kommer sig av två särskilda omständigheter. Teilhard skiljde själv mellan fenomenvärldens bidrag och den kristna trons bidrag; likväl skapade han ej någon syntes därav utan nöjde sig med att föra dem samman inom ramen för den egna filosofin. Den andra omständigheten är att ett stort antal ickekristna men religiöst känsliga personer liksom även skeptiker har ägnat Teilhards arbeten ingående studier med bortseende från författarens kristna tro. För dessa grupper är författarens bidrag till fenomenologin tillräckligt för att arbetena skall förtjäna att studeras. De är inte intresserade av att såsom Teilhard se Kristus såsom Omega och slutpunkten, den universelle Kristus – den fasta referenspunkten för allt här i världen. Det som förenar dem med Teilhard är att de erkänner lagen om ett komplext medvetande – om detta mer längre fram – samt tron på människans möjligheter och kravet på att mänskligheten skall gripa fast i sitt eget öde och betydelsen av att världen numera kunde betraktas som en enda helhet, mondialiseringen. Dessa senare tankar speglades i det tal som republikens president, François Mitterand, höll vid den avslutande högtidssammankomsten.

Av inledningen har framgått att Teilhard använde sig av många källor och metoder i sitt arbete, naturvetenskapliga, teologiska, fenomenologiska, filosofiska och meditativa. Av denna mångfald röntes föga under kollokviet. Ett undantag var det inträngande bidrag som avgavs av fru Barthélémy-Madaule om Teilhard som filosof. Vid kollokviet närmade man sig emellertid metodfrågan och dennas ställning med hänsyn till den uppfattning som Teilhard hade rörande sanningen. Detta spörsmål brukar annars sällan beröras. Teilhard var – som framgick av ett inlägg som gjordes av en deltagare vid namn Sinaceur – en forskare som i sina betraktelser såg mycket längre än han förmådde leda i bevis och han grundade sin uppfattning om vad som vore sant mer på koherens än på någon sinnrikt upptimrad logisk teoribyggnad. Han nyttjade bearbetade begrepp av den art, som är gängse bland dagens evolutionshistoriker. Men enligt vår tanke är uppfattningen, att Teilhard – som indiern Chattopadhayya hävdade – uteslutande skulle ha haft ett pragmatiskt och instrumentalt sanningsbegrepp, helt felaktig. Man bör komma ihåg alla de uttalanden av Teilhard, som visar i motsatt riktning, exempelvis den välkända formuleringen ”veta mer för att vara mer”. Hur som helst underströk åtskilliga av deltagarna kraften, djupet och det inträngande – detta trots några påvisbara oklarheter – som utmärker Teilhards induktiva teser.

Det är i vår tid ovanligt att kunskaper inom så vitt skilda fält – naturvetenskap, filosofi, teologi, känsla för tillvarons poesi, meditation och mystik – finns samlade hos en och samma person. Det bekräftades att de utmärkta forskare, som närmade sig Teilhards verk var synnerligen skickliga i sina egna fack men att de – även i de fall det rörde sig om personer med beundransvärda insikter utanför den egna specialiteten – ej kunde uthärda en jämförelse med den bredd, parad med samsyn, som utmärkte Teilhard som naturvetare, filosof, teolog och diktare. De som har behandlat hans verk har varit utmärkt skickliga i sina egna specialområden utan att uppnå Teilhard i mångkunnighet och kringsyn.

Låt oss nu titta lite närmare på fyra väsentliga spörsmål som behandlades vid kollokviet.

Utvecklingen samt lagen om komplexiteten och medvetandet

Många av deltagarna – av vilka den mest uttrycksfulle var sovjetforskaren Zubov – erkände värdet och originaliteten hos Teilhards stora perspektiv med dess indelning av världen i en biosfär och en nous-sfär, vilka båda var för sig utgör ett avslutat helt. Den sistnämnda av dessa termer har införts av Teilhard och Edouard Leroy. Det som i synnerhet slog den som skriver dessa rader var den enhälliga uppslutningen kring ett erkännande av att det är Teilhard som vi har att tacka får den grundläggande lagen om en samstämd utveckling av såväl världens komplexitet som medvetandets. Medvetandet inneslutes i den komplexa världen liksom denna i medvetandet. Detta har ofta framhållits av Teilhard bl.a. genom två formuleringar i Phénomène humain – varom Zubov påminde – nämligen, ”Anden, från vår sida sedd, är väsentligen en syntetiserande och organiserande kraft” och ”Medvetandet är en följd av en rådande komplexitet”.

Många har i denna lag med rätta sett en våldsam omstörtning av vårt hittillsvarande sätt att betrakta världen. Den ger människan på nytt en möjlighet att se sig själv i universums mitt. Ett synsätt som förbättrar människans relativa ställning och återger vad som gick förlorat när den antika och medeltida världsbilden rasade sönder och samman genom Kopernikus och Gallilei. Teilhards lag kan för oss bli ett värn mot den förtvivlan som kan hota sinnet när man begrundar Pascals teser om de båda oändligheterna, från vilka man inte skulle kunna rädda sig utan att ge sig hän åt en religiös tro utan anknytning till ett synligt kosmos.

Det är för övrigt anmärkningsvärt – vilket vi också fann anledning att påpeka under kollokviet – att Edgar Morin och Alfred Koestler var för sig formulerade lagen om sambandet mellan medvetandets och den yttre världens komplexitet. Båda ansåg lagen vara grundläggande för vår tolkning av världen men märkligt nog åberopade sig ingen av dem på Teilhard.

Hur intressanta än de inlägg var, som gjordes rörande lagen om komplexitet och medvetande och om denna lags tillämpningar och konsekvenser, väckte det bristande intresset hos lyssnarna för de två i det följande redovisade punkterna en viss förvåning hos författaren.

Den första punkten gäller den omständigheten, att Teilhard ej gjorde skarp skillnad mellan utvecklingen här på jorden och inom universum i stort. För den senare använde han uttrycket kosmogenes. Vi anser för vår del att en distinktion bör göras och att den är väsentlig. Det står rätt klart att Teilhards åsikter rörande kosmogenesen saknar den solida vetenskapliga grund som utmärker hans tankar rörande utvecklingen av livet på jorden. Den kosmogenetiska forskningen erbjuder vissa för Teilhards verk komplicerande förklaringar till uppkomsten av universum ur ostrukturerat material genom en stor smäll – denna är idag vetenskapens vedertagna ståndpunkt. Den hos Teilhard förutsatta ständiga utvecklingen mot ett alltmer komplext universum kan inte påvisas. Det som kan iakttagas är ett universum med galaxer som stöter mot varandra, inte om en linjär utveckling till något mer sammansatt. Man vet inte ens i vilken riktning förändringarna sker och vart det bär hän. Är det fråga om en expansion ut mot en fysikalisk oändlighet eller är universum på väg att åter förtätas till det ursprungliga massiva klotet? Den som finner att faser av utvidgning och förtätning avlöser varandra tolkar kosmos som pulserande. När vi har kommit till detta stadium kan det vara skäl att fråga oss själva om inte Pascal – trots allt – hade rätt i sina tankar om det oändliga och för mänsklig klokskap ogripbara.

Det skulle i klarhetens intresse ha varit önskvärt att kollokviet hade varit mer lyhört för den meningen, att Teilhard i sin kosmogeni mer byggde på en viss typ av naturfilosofi och på en sedan gammalt vedertagen teologisk kosmologi – av det slag som finns hos aposteln Paulus – än på modern naturvetenskap.

Den andra försummade punkten gällde naturvetenskapens historia. Vi beklagade redan under kollokviet att flera referenter gjorde sig skyldiga till sammanblandning av två helt skilda linjer inom naturvetenskapernas idéhistoria. Å ena sidan har vi den tilltagande tendensen att ge naturen en alldeles egen historia utan att för den skull göra den mer sammansatt. Denna tendens kan spåras från och med sjuttonhundratalet och finns med i ett arbete av Immanuel Kant från år 1756. Den ingår också i Laplaces kosmogoni – särskilt märkbart när det gällde att förklara universum – och vad särskilt angår studierna av vår egen planet, inom de livliga diskussioner som förekom i början av adertonhundratalet. Å andra sidan finns framstegstanken även vid studiet av levande organismer och dessas förmodade väg mot allt högre grad av komplex organisation. Denna ide finns redan – som fru Barthélémy-Madaule påpekade – hos Lamarck. Dessa tankar om de levande organismernas utveckling mot tilltagande komplexitet gjorde sig gällande sent och efter hand. De stadgades helt och hållet i takt med den allmänna utvecklingslärans genomslag och först sedan embryologin hade framträtt som en självständig vetenskap.

Kollokviet betygade också att paleontologin har mycket att tacka Teilhard för. Det är han som införde människans särskilda betydelse som särfall i skapelsen i den paleontologiska vetenskapen. Fru Zolatareva från Sovjet underströk, att Teilhard i hög grad hade främjat uppfattningen, att de divergerande utvecklingslinjerna upphör att gå från varandra i och med människans framträdande. Människan blir på detta sätt en evolutionshistorisk trendbrytare. Fru Zolatareva poängterade särskilt, att denna brutna divergens speglar en grundläggande enhet hos människosläktet och att den inte går att förena med rasistiska teorier.

Ett flertal deltagare – och då särskilt Zubov och Danzin – anförde att, när man gick in för att utveckla Teilhards tankegångar, skulle man hamna i helt moderna teorier om ett samband mellan komplexitet och tillgång på information. Vi för vår del – som brevväxlade med Teilhard några år före hans bortgång rörande hans då i vardande stadda teori om information – framhöll att det nog vore säkrast att inte överdriva vidden av de tankar som han skulle ha haft rörande detta spörsmål. Men det kan inte nekas att man hos Teilhard kan finna åtskilligt, som bådar dagens uppfattning om den filosofiska innebörden av begreppen information och kunskap. Så exempelvis den av Zubov citerade satsen ”En utomordentligt fullkomlig hushållning kan uppnås med synnerligen ringa arbetsinsats” ur Phénomène humain.

Beträffande påståendet, att det skulle finnas ett nära samband mellan Prigogins uppfattning om skapelsen som en gång från oordning till ordning och Teilhards tankar, syns oss detta vara föga övertygande.

Det andliga och religionerna

Alla de deltagare, som inte tillhörde gruppen av dem som helt saknade religiös tro var ense om att en av de största förtjänsterna hos Teilhard låg däri, att denne hade påvisat en allmän utveckling mot en allt högre grad av andlighet och att han från denna utgångspunkt även hade gått vidare för att integrera denna uppfattning, om en i viss grad förandligad värld, med religiös världsåskådning. För denna infallsvinkel talade – förutom de kristna – as-Saleh från universitetet i Beirut i Libanon och indiern Singh.

Vid den avslutande högtiden gick M’Bows tankar åt samma håll och denne uppehöll sig bl.a. vid den tanken hos Teilhard att ”. . . tron bör vara alltings härskarinna och i sig innesluta vetenskapen, vidare bör vetenskapen vara en kraftkälla för såväl det andliga som för det materiella . . .”. Man kan med än större tydlighet gott och väl förklara att Teilhard har vänt på den tidigare synen på utvecklingen som något som i första hand skulle gälla den materiella världen, och låtit den främst angå förändringar i graden av andlighet.

Hos Teilhard finns det inte som hos Bergson ett motsatsförhållande mellan andligt och materiellt. Hos Teilhard har istället tillvaron tolkats i en enda formel – för övrigt återkallad vid flera tillfällen under Unesco-dagarna – som vill slå fast att utvecklingen ger sig till känna genom ”den i materien inneboende andliga kraften”.

I ett stort antal inlägg fördjupades och utvecklades de konsekvenser som uppfattningen, att den vanliga profana världen bör ges en andlig tolkning och att man därmed låter det andliga genomtränga allt samt att därutöver låta allting besjälas av den universelle Kristus – så exempelvis det som kom från professor Cousins från Fordhamuniversitetet i New York. I anslutning härtill berörde jesuitpatern Dall’Olio från Florens möjligheterna av en ny kristen apologetik.

Utan att lämna ur sikte den hos Teilhard centrala tanken om utvecklingen som rörelse mot en allt högre grad av andlighet sysselsatte sig kollokviet även med att på god intellektuell nivå dryfta innebörden av skilda religioners möten med varandra.

Under sådana förhållanden är det naturligt att en sådan person som Singh inte har kunnat låta bli att i Teilhard se en man som hade gjort religiösa erfarenheter av liknande slag som förekommer inom indisk religion. Singh – liksom också Chattopadhayya – underströk de likheter som finns mellan Teilhards rön och de som hade gjorts av Sri Aurobindo. Men indierna hade också några förebråelser. Dels ansåg man att Teilhard höll alltför mycket fast vid den historiske Kristus på bekostnad av Kristus om universellt och teologiskt begrepp, dels hade Teilhard i sitt kända arbete La Route de 1’Ouest hävdat att kärleken inte skulle ha något verkligt utrymme i de orientaliska religionerna – vilket enligt kritikerna tydde på att Teilhard saknade tillräckliga insikter rörande dessa religioner.

Mänsklighetens framtid

Teilhards åsikt att jorden relativt sett ständigt krymper och att vi går mot en universell kultur hade mött ett påtagligt gensvar hos många av deltagarna. Däremot var det flera som visade sig kallsinniga till hans uppfattning om mänsklighetens framtid. De kritiska tankegångar som framfördes förtjänar uppmärksamhet. Samtidigt kan man beklaga att tiden ej medgav att kritikerna fick tillfälle att mer utförligt utveckla sin kritik i tydliggörande syfte. Om så hade skett hade en diskussion måhända kunnat mildra en och annan tillspetsad formulering

Den brasilianske biologen Chagas – som är ledamot av den påvliga vetenskapsakademin – tadlade Teilhard för dennes sätt att allt för mycket tala om människan i allmänhet, generalisera och förenkla på kollisionskurs med den moderna biologin, som räknar med att varje individ är något för sig och – om man nu bortser från enäggiga flerbörder – att varje individ har en särpräglad genetisk individualitet. Det är sant nog att Teilhard inte kände till dessa den moderna biologins senaste rön. Hans formulering ”enhetligheten innesluter i sig differensen” pekar dock på att hans syn på konvergens inte innebar att han väntade sig att hela mänskligheten skulle gå mot allt större enhetlighet med utslätande av individuella särdrag, än mindre att alla skulle tvingas leva sina liv inom en totalitär myrstack. Kollokviet gick raskt förbi – förmodligen för att undvika att såra någon – just de alternativ som leder till den totalitära myrstackens samhälle. Det fick räcka med att man som kontrast erinrade om den vikt som Teilhard hade fäst vid ”personligheten”.

Enligt vår mening var det med rätta som biologen Chagas och pastor Braun – katolsk präst, filosof och redaktör för den argentinska tidskriften Criterio – erinrade om att Teilhard i sin verklighetstolkning hade använt sig av ett långt perspektiv och inte ett kort. Genom att rikta in sig på ett långt perspektiv kunde Teilhard förringa och betrakta som tillfälliga anomalier det som exempelvis den nu levande generationen drabbas av i form av krig, tortyr, underutveckling av alla slag och kanske även – om det tillåts oss ett tillskott – moralisk undermålighet. Man skulle kunna gå ytterligare några steg i kritiken av Teilhard. Det kan vara skäl att hävda att denne underskattade det korta perspektivets betydelse för mänskligheten. Som en frukt av sitt synsätt kom han också att underskatta betydelsen och värdet av nationalitets- och statsbegreppen, begrepp som har spelat en väsentlig roll inom vårt gemensamma öde. Går man den andra vägen, skulle man kunna gissa att Teilhard – om han, i likhet med pater Gaston Fessard – hade fäst större vikt vid nation och stat, skulle ha haft en annan syn på betydelsen av det korta perspektivet.

Vad beträffar det långa perspektivet var kollokviet berett att erkänna värdet av de studier, som Teilhard hade gjort i anslutning till detta, forskningsresultat som på intet sätt vore lättvunna eller förenade med en lättköpt optimism. Teilhards visioner är nämligen ingalunda av det renodlat utopiska slaget. Som illustration må några av de ord som ingick i Mitterands anförande vid den högtidliga avslutningssammankomsten citeras: ”. . . Teilhards framtoning har ingenting av helig enfald över sig. De frågor som ställs har ej givna svar och kampens utgång är oviss. Den mänsklighet som sakta började att danas för många miljoner år sedan kanske kommer att misslyckas och gå död och förintelse till mötes. Den glädje som Teilhard kände över vetenskap, teknik och framsteg var förenad med en skärpt vaksamhet. På framsteget lurar städse övermodets frestelse.”

Forskaren Teilhard

Syftet med kollokviet var inte att göra en ingående genomgång av Teilhards vetenskapliga livsverk. Under samtalens gång avgavs dock en hel del lovordande vitsord rörande detta av personer med erkänd kompetens i sina fack. Dessa vitsord bör kunna räcka för att lugna kristna som fruktar att Teilhards vetenskapliga anseende skulle ha varit en smula tvivelaktigt och i anslutning härtill befarat att värdet av hans apologetik skulle kunna hotas. Detta synsätt förefaller oss för vår egen del av något begränsat i sin värdering av arten Teilhards insats. Å andra sidan är självfallet graden av vetenskaplighet inte alldeles utan betydelse när man vill värdera utförda demonstrationer och bevis i trons tjänst.

Låt oss först påminna om det vitsord som avgavs av Pivedeau – som är ledamot av franska vetenskapsakademin – vilken under mer än tio år samarbetade med Teilhard när det gällde att ordna Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Vidare de två kinesiska forskare – båda anställda vid Institutet för ryggradsdjurens och människans paleobiologi i Peking som hade många goda ord att säga om Teilhards verk. Ett flertal av dessas kollegor vid institutet hade på sin tid samarbetat med eller varit lärjungar till Teilhard. Kineserna framhöll Teilhards goda rykte för de vetenskapliga arbeten, som han hade utfört i deras land. Arbeten som inte endast hade gällt paleoantropologi utan även historisk geologi, paleozoologi och arkeologi. Fader Pierre Leroy – som var Teilhards arbetskamrat 1940-46 under dennes kinatid – berättade om den glädje som han hade känt när han förnam hur arbeten, som hade igångsatts av Teilhard, nu fortsattes av ett kinesiskt forskarlag.

Dr Coppens från antropologiska laboratoriet vid Etnografiska museet i Paris menade, att Teilhard hade varit före sin tid när han vid en föreläsning i New York 1954 hade understrukit att forskarna enligt hans uppfattning ej tillräckligt hade insett vad Afrika hade att erbjuda av material till belysande av problemet om människosläktets uppkomst. Coppens, som har själv författat värdefulla arbeten i afrikansk paleoantropologi, tog nu tillfället i akt att hylla Teilhard såsom en förelöpare, som tidigt hade bådat en kommande utveckling. Fyra år efter Teilhards nämnda föreläsning hade undersökningar påbörjats på Afrikas jord, som skulle leda till det som Coppens kallade alla tiders största paleontologiska äventyr. Femton på fynd och upptäckter rika år har väsentligt ökat våra kunskaper rörande människans ursprung. Dessa nyvunna insikter har drivit oss att förutsätta ett bra mycket vidare tidsspann än det som användes av Teilhard. Det förefaller som om varelser med om människan påminnande drag framträdde redan för omkring fyra miljoner år sedan, för tre miljoner år sedan kom de första verktygen, för två miljoner sedan de första bostäderna och för en och en halv miljon sedan de första riterna.

Man bör i sammanhanget komma ihåg att Teilhard stod i nära kontakt med så gott som alla de specialister inom de paleontologiska vetenskaperna, som verkade under första hälften av vårt århundrade. Trots att paleontologin har gått framåt med stormsteg sedan Teilhards dagar så har hans syn på de stora linjerna inte nämnvärt rubbats av senare rön.

Vid kollokviet kunde det konstateras att Teilhards anseende i dagens lärda värld är mycket bättre än man någonsin kunde ana. Hans verk och rykte står sig bättre än vad mången fördomsfull lekt och lärd än tövar att erkänna. Hans tankar vidmakthålls och vidareutvecklas även av många ickekristna och icke-troende.

Trots sina brister har Teilhards verk ett djup, en filosofisk och religiös vidd, som ännu ej till fullo har lodats och mätts. På många punkter fick kollokviet nöja sig med att skrapa på ytan eftersom tiden ej medgav att man ens försökte sig på att tränga in i problemens kärna. Mycket återstår sålunda för framtiden att begrunda och utforska.

Översättare. Bengt Rur