Aktiva i Svenska kyrkan

I maj 1983 utkom Aktiva i Svenska kyrkan – en livsstilsstudie. Boken ansluter i uppläggning till liknande studier över Frikyrkosverige och Nykterhetssverige, båda 1979. Bakom dem alla står försäkringsbolaget Ansvar, i detta fall i samarbete med Svenska kyrkans diakoninämnd, Religionssociologiska institutet och Sifo.

Undersökningen avser alltså att i sociologiska termer beskriva de aktiva i Svenska kyrkan. Dessa omfattar 1. dem som går i kyrkan minst en gång i månaden, 2. dem som utan att vara kyrksamma uppger sig känna stark samhörighet med Svenska kyrkan och 3. ”församlingskärnan”, som man valt att benämna ”församlingsvårdande anställda” (drygt hälften präster), kyrkobröder, syföreningsmedlemmar, frivilligarbetare, kyrkokörmedlemmar och förtroendevalda. De första två kategorierna har framkommit genom att Silo i sina ordinarie undersökningar haft frågor om kyrkogång och samhörighetskänsla. De övriga grupperna har dragits från församlingsregister och -matriklar på ett sätt som förhoppningsvis gjort urvalet representativt.

Redogörelsen för undersökningen i slutet av textdelen visar att svårigheterna att få fram de två första grupperna varit betydande. Eftersom personer över 70 inte omfattas av Silos vanliga undersökningar, har urvalet kompletterats genom att ett motsvarande antal i relation till befolkningens åldersfördelning intervjuats på telefon. Därvid blev de regelbundna gudstjänstbesökarna starkt överrepresenterade, drygt en tredjedel svarade jakande. I samma mån blev de samhöriga icke kyrksamma underrepresenterade, endast 10 %.

Den uppföljande skriftliga enkäten gav i många fall andra uppgifter än den första intervjun. De som hamnat i gruppen kyrksamma uppgav sig nu gå mindre än en gång i månaden i kyrkan, eller de som klassificerats som ”samhöriga” svarade ett halvår senare att de gick minst varje månad i kyrkan eller att de inte kände stark samhörighet. Dessa avlägsnades då ur det slutliga urvalet, som i båda grupperna kom att omfatta endast 55 % av dem som

Silos intervjuer fört dit. Varför man i stället inte överförde dessa ”avvikare” till ”rätt” grupp förklaras inte. Den skevhet som fanns i telefonurvalet med dem som var över 70 förefaller att släpa med också i det slutliga urvalet. En jämförelse av hela urvalet och det som endast gäller 18-70 år visar att av de kyrksamma drygt 30 % skulle vara över 70, av de ”samhöriga” knappt 10 %. Eftersom åldersfördelningen upp till 70 inte visar någon större skillnad är en sådan fördelning osannolik. I tabell 9 är 40 % av de kyrksamma över 65 troligen för många, och 23 % av de ”samhöriga” över 65 för få.

Några fördelningar i församlingskärnan har också kommit att avvika från verkligheten. Bland de församlingsanställda finns endast fem kvinnliga präster mot 90 manliga. Av de förtroendevalda kvinnorna synes snarast fler vara kyrkvärdar än bland männen (tabell s 126). I Göran Gustafssons Mellan religion och politik, 1977, föreföll andelen kvinnliga kyrkvärdar vara ungefär lika stor som andelen kyrkorådsledamöter, ca 30 %. Men i det föreliggande urvalet av kyrkorådsledamöter (förtroendevalda) är nästan dubbelt så stor andel av kvinnorna också kyrkvärdar. Kan utvecklingen ha gått så snabbt?

Flera medarbetare pekar på det diskutabla i att på det sätt som här sker skilja mellan ”församlingskärnan” och ”kyrkfolket”. Bland de förstnämnda hör fem av sex till kyrkfolket, av detta har 40 % eller har haft uppdrag som för dem till ”församlingskärnan”. Det finns alltså en betydande överlappning mellan dessa kategorier, medan man helt undvikit en sådan mellan kyrksamma och samhöriga.

Trots frågetecken på några punkter lämnar givetvis en undersökning som denna nya och viktiga bidrag till bilden av de grupper som bär upp Svenska kyrkan. Däremot kan man fråga sig om uppläggningen är den mest fruktbara. Dels far vi kommentarer av sociologer, som hjälper läsaren att förstå vad siffrorna egentligen säger, dels kommentarer från på skilda fält framträdande kyrkorepresentanter, som ofta skriver i ganska lös anknytning till data. Hade det inte varit bättre att några fackmän fått större utrymme för tolkningen, och därefter ”honoratiores” kommenterat resultaten? Flera hade uppenbarligen varit mer intresserade av en annan studie, om hur svenska folket uppfattar Svenska kyrkan och vad man förväntar sig. Krister Stendahl sätter rubriken ”Det finns en förväntan i landet”. Det är mycket möjligt, men det framgår inte just av denna studie.

Elisabeth Gerle uppges skriva om det centrala ämnet ”anonyma kristna – den privatiserade religionen” men tar sedan stöd i några siffror för att spekulera över hur kyrklig förkunnelse och gudstjänst har kunnat skrämma bort även de lojala från kyrkans gudstjänst. I själva verket vet vi ingenting om en sådan påverkan. I svaren finns ingenting som tyder på att de samhörigas hållning är att uppfatta som protest eller kritik. Att något saknas i de passivt kyrkligas hållning är prästernas, inte deras egen bedömning.

Göran Bergstrand skriver kort och under redovisade svårigheter om siffrorna för att därefter lättad övergå till sina pastorala erfarenheter. Lars-Olle Armgards kommentar till svaren på de dogmatiska frågorna spårar ibland ut i lösa spekulationer, t.ex. om körmedlemmarna s 61-62. Sven-Eric Svensson skriver kortfattat och något chockad om ekumeniken och de aktiva. Undersökningen måste sägas avslöja en likgiltighet som snarast är större än man kunnat föreställa sig. Den enda typ av ekumenik som bejakas av ca hälften i alla grupper är samgående mellan Svenska kyrkan och några frikyrkor. Eljest är intresset för riksmöten, u-veckor och samarbete med invandrarkyrkor genomgående mindre än bland frikyrkofolket. Däremot finns större sympatier för en gemensam psalmbok. Den som trott att de församlingsanställda varit ekumeniskt pådrivande och de förtroendevalda bromsat, far revidera denna uppfattning. Grupperna visar ungefär samma ekumeniska profil.

Per-David Eby förklarar i kommentaren till de detaljerade tabellerna om alkoholförtäring och skilda definitioner av ”helnykterist” att han egentligen ogillar undersökningens uppläggning ”utifrån folkkyrkosynen”. Nog hade Eby utan men för boken kunnat befrias från ett uppdrag som han saknar förståelse för.

Kerstin Bergman, som kommenterar de förtroendevalda, skulle också uppenbarligen hellre skriva om ”folkkyrkan” än om ”kyrkfolket”. Även hon funderar över de samhörigas frånvaro i gudstjänsten, och tänker sig att frivilligkrafterna kunde sättas in för att följa upp dop, konfirmation etc. och skapa en bro från förrättningskristendom till gudstjänstkristendom. Men problemet är, som antyds av tyska undersökningar, att gruppen passivt kyrkliga oftast inte är intresserade av interaktion med de aktiva och föredrar att identifiera kyrkan med prästen.

Några av kommentatorerna har försökt tränga litet längre än tabellbilagan. Christina Rogestam skriver om män och kvinnor och har tagit fram fler könsfördelningar än de ytterst få som finns i de publicerade tabellerna. De exempel hon ger visar snarast att könsskillnaderna i uppfattning och värdering i kyrkfolket är tämligen små. En skillnad som finns markerad både bland kyrkfolk och förtroendevalda är männens större intresse för gudstjänstlivets förnyelse. Kvinnorna sätter genomgående, men mindre prononcerat, större värde på socialt arbete bland de utslagna.

Jan Helander skriver om yngre och äldre och bidrar till svar på den vanliga frågan om äldres större religiösa aktivitetet beror på livscykel eller generation.

Till slut facksociologernas bidrag. Sifochefen Hans L Zetterberg skriver om de kyrkligt aktivas livsstil och fördelar dem på de livsstilstyper han utarbetat. Det allmänna intrycket blir att de kyrksamma knappast är några samhällsomstörtare, men de stämmer å andra sidan inte helt med bilden av ”de stilla i landet”. Fördelningen av politiska sympatier visar att fler föredrar moderaterna och centern, färre socialdemokraterna och vpk än i totalbefolkningen. De socialistiska partiernas andel är 40 %, och denna måttliga underrepresentation förklaras till en del, liksom centerns överrepresentation, av landsbygdens större kyrksamhet.

Göran Gustafsson tolkar kyrkfolkets sociala profil i ett klargörande kapitel. Han pekar inledningsvis på de problem med urvalet som ovan behandlats mer ingående. En viktig hållpunkt för bedömningen av studiens tillförlitlighet ger en jämförelse med Statistiska Centralbyråns stora fritidsundersökning inom Levnadsförhållanden-serien. Den sociala, regionala och åldersmässiga fördelningen stämmer väl med SCB:s resultat, om man tar hänsyn till att de gällde gudstjänstbesökare överhuvud. En karta på s 33 visar kyrksamheten i sex riksregioner och de tre storstadsregionerna. Här kan man möjligen finna siffrorna för Norra Sverige, motsvarande de två nordligaste riksområdena, något höga.

Thorleif Pettersson skriver om det enskilda fromhetslivet och gudstjänster via radio och TV. På ett mycket övertygande sätt kan han avvisa flera vanliga uppfattningar. Att det t.ex. skulle finnas en betydande grupp ”kristna på egen hand”, som undvek kyrkans gudstjänster, men i stället sökte privat uppbyggelse. Likaså kan han vederlägga föreställningen om en ”etermedieförsamling”, som brukar radio och/eller TV som alternativ till kyrkans gudstjänst. I stort gäller att de som går mera i kyrkan också ber mera, läser bibel och andaktslitteratur oftare och även är större avnämare av förkunnelsen i radio och TV. Något annorlunda förhåller det sig med de kristna sångprogrammen, där lyssnandet är betydligt jämnare fördelat mellan skilda grupper i undersökningen och finns utbrett långt in bland de helt kyrkofrämmande, enligt vad publikundersökningar visar.

Till sist återkommer jag till några gåtfulla meningar i Kerstin Bergmans bidrag: ”Till arbetet att stärka dopets ställning hör att verka för att andra (invandrar)kyrkors dop utan särskild ansökan ger tillhörighet till Svenska kyrkan. Men invandrarna har inte satt några som helst spår i den här undersökningen.”

Rimligen kan inte avsikten vara att kollektivanslutna alla katolskt, ortodoxt etc. döpta invandrare. Snarare hade väl KB i tankarna t.ex. medlemmar av Finlands kyrka (som alla är döpta). Nu kan dessa bli medlemmar genom en enkel anmälan, men i samband med förvärv av svenskt medborgarskap råder redan det av KB efterlysta förhållandet.

Där krävs en anmälan för att inte bli medlem, om man tidigare tillhört evangelisk-lutherskt samfund. Om så skedde på samma sätt också med utländska medborgare, skulle Svenska kyrkan få uppåt 100 000 nya medlemmar. Men det är väl inte alldeles klart på vilket sätt en sådan automatiskt anslutning, vilken är fullt praktiskt genomförbar så länge Svenska kyrkan omhänderhar folkbokföringen, skulle stärka dopets ställning.

Minst lika viktig är givetvis efterlysningen av invandrarna i undersökningen; utländska medborgare utgör dock två procent av Svenska kyrkans medlemmar. Finns de överhuvud med? Man kunde också peka på att kyrka-stat-frågan inte alls förekommer i undersökningen.

Utom frågorna om inställningen till ekumeniska projekt finns i undersökning föga som bidrar direkt till att belysa hur kyrkfolket ser på Svenska kyrkans roll i samhällslivet och i förhållande till den tilltagande religiösa mångfalden, genom invandring och nya rörelser. Det allmänna intryck man nu far av att de aktiva tar Svenska kyrkans legalt och ekonomiskt privilegierade ställning för självklar och oproblematisk, skulle förhoppningsvis ha nyanserats något.