Att handla som kristen i dagens värld – Apropå en

Den som arbetar i dagens värld utgår ifrån att hans verksamhet har framgång och blir effektiv. Affärsfolk gör lönsamhetskalkyler innan man startar ett företag. En kommunstyrelse beräknar sina personella och finansiella resurser innan den verkställer sina planer. All utvecklingshjälp syftar till att på ett rimligt sätt bli effektiv och stå i proportion till insatserna. Var människa strävar efter framgång med sitt arbete och räknar med att det bär frukter. Hon litar på sin prestationsförmåga och sina beräkningar.

Givetvis är vi samtidigt medvetna om att mänskligt handlande också inkluderar faktorer och risker som vi inte kan förutse och som först under arbetets gång kommer att påverka verksamhetens framgång. Men vi kan åtminstone från början analysera vårt handlande och ta hänsyn till dessa okända faktorer och risker. Så tycks sist och slutligen allt för det mesta bero på vår förmåga att avväga situationen och analysera de i fråga kommande omständigheterna för att ha framgång. I stort sett utgår vi från antagandet att framgången beror av vårt handlande och vårt förutseende.

Den kristne synes inta en annan attityd. Visst eftersträvar också han framgång och ett effektivt handlande. Men han tycks samtidigt lita på Guds bistånd för att uppnå resultat. Han ber att Gud må stödja hans insatser och hjälpa honom. Han litar på Guds försyn och att allt mänskligt handlande sist och slutligen ligger i Guds händer och är beroende av honom.

Här tycks finnas en motsats mellan dagens handlingsmänniska som bygger sin verksamhet på egen förmåga och beräkning och den religiösa människan som i sitt handlande tar med Gud som transcendent faktor i beräkningen. Visst vet också den kristne att Guds sätt att verka i människolivet är helt annorlunda än människans handlande. Ändå synes utgångspunkten i bådas handlande principiellt och praktiskt vara annorlunda. Den troende känner sig inte ensam utan buren av Guds försyn och hjälp på sin väg till framgång.

I praktiken tycks dessa två perspektiv innebära två sätt att agera: Den ene sätter i en bestämd situation in hela sin kunskapsförmåga i sitt arbete. Den andre lägger därvid också vikt vid en religiös motivering. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att den förste helt har förlorat Gud ur sikte, inte heller att den andre inte också sätter in sina egna krafter. Men frågan inställer sig hur dagens troende handlingsmänniska skall förena dessa båda aspekter och perspektiv: Gud och sitt eget handlande. Var skall hon lägga tyngdpunkten och finna sitt rättesnöre?

En känd och i förstone rentav paradoxal ignatiansk maxim kan kanske förmedla en ledtråd hur även dagens handlingsmänniska vid närmare eftertanke kan finna en riktig lösning i sitt kristna beteende.

Den ignatianska maximen

Detta bör vara handlandets första regel:

Lita så på Gud

som om alla tingsframgång

helt berodde av dig själv och på intet sätt av Gud

Grip dig emellertid an hela tingens möda på så vis

som om du ingenting och Gud ensam gjorde allt.

Denna i förstone häpnadsväckande sentens har inte formulerats av Ignatius själv utan av en ungersk jesuit, Hevenesi, som publicerade den 1705 i en samling maximer som bär titeln Scintillae ignatianae (ignatianska visdomsord). Men utan tvivel återger den just i sin utomordenligt precisa och paradoxala formulering en autentisk och grundläggande tanke i Ignatius spiritualitet.

I pater Goncalves da Camaras dagboksanteckningar från de år då han dagligen umgicks med Ignatius i Rom – Ignatius använde honom också som sekreterare när han berättade sin levnadshistoria (jfr Pilgrimens berättelse) – hittar vi en iakttagelse som belyser Ignatius tillvägagångssätt i hans mångfaldiga verksamhet: ”Det förefaller ofta som om vår fader Ignatius i alla företag som han sätter i gång inte tog hänsyn till någon mänsklig klokhet … ; han tycks bygga allt på tilliten till Gud. Men trots att han i början tycks höja sig över den mänskliga klokheten, använder han därpå all gudomlig och mänsklig klokhet genom att söka medel att fullfölja och uppnå målet. Det verkar som om han först dryftade med Gud vad helst han börjar med; och på grund av att vi inte ser att han dryftar dessa ting med honom, häpnar vi över hur han tar itu med dem” (Memoriale, 27 febr. 1555). Här finns visserligen inte Hevenesis formulering, men vi skymtar i Goncalves skildring vid närmare påseende på ett levande sätt formuleringens grundtanke. Och just barocktidens tillspetsade och paradoxala formulering är kanske ägnad att fängsla även dagens aktiva människa och egga henne till eftertanke.

Först under vårt århundrade har en och annan andlig författare försökt ändra formuleringen för att göra den lättare tillgänglig, antingen på grund av att man inte längre förstått paradoxens djupare innebörd eller på grund av vissa angrepp, exempelvis från Henri Bremond mot en s.k. ”jesuitisk asketism”.

Maximen borde egentligen läsas i latinskt original, först där far dess nyanserade och dynamiska tankegång sin fulla uttryckskraft. Den kräver därför en noggrann analys för att tillgängliggöra för oss dess ovanliga andliga innebörd.

Hur skall vi lita på Gud?

Denna fråga är utgångspunkten, allt handlandes första – om än inte enda – regel.

När vi börjar granska maximen får vi inte glömma att den inte syftar till att göra en teologisk utsaga utan att ge en handlingsregel för människor som ägnar sig åt aktivt arbete och som därigenom enligt Ignatius allt bättre vill tjäna Gud. Det rör sig alltså om kristna människor. ”Lita så . . .” börjar maximen. Detta ”så” pekar på hur vi skall lita på Gud. Detta förutsätter uppenbart att det finns olika möjligheter för vår tillit till Gud. Den kristna handlingsmänniskan har – det måste vi sluta oss till – sitt specifika sätt att lita på Gud.

… som om alla tings framgång helt berodde av dig själv och på intet sätt av Gud.

Det rör sig här om ett antagande (”som om”), en hypotes som inte utesluter ett medvetande om Guds allmakt och försyn. Men vi borde därvid noga observera: framgången är nyckelordet i denna mening. Den säger oss utan omsvep att vi inte s.a.s. skall stödja oss på Gud för vår framgång, utan vi skall uppfatta den som helt beroende av vårt eget arbete. Syftet är uppenbart: Gud far inte vara en ersättning för ett helhjärtat arbete och handlande från vår sida. Vi skall alltså inte smita undan vårt eget bemödande i det vi litar på Gud för att uppnå ett resultat. Så ställs vi inför kravet att av all kraft sätta in vår förmåga och vår beräkning i en given situation. Det gäller att oinskränkt mobilisera allt etiskt-mänskligt handlande när vi vill uppnå ett resultat. Ingen tillit till Gud och ingen religiös praxis kan ersätta vår egen insats.

Sett i detta perspektiv skiljer sig den troendes handlande inte från den icke-troendes. I sina beräkningar och i sin strategi för att uppnå ett resultat åberopar handlingsmänniskan inte en gudomlig intervention. Inte minst i ett sekulariserat och pluralistiskt samhälle far andliga medel inte tjäna som brasklapp för att försumma en fullödig mänsklig ansträngning.

Innebär detta att Gud inte har någon plats i handlingsmänniskans attityd? När vi läser maximen noga upptäcker vi att den inte säger: ”handla som om” utan ”lita så på Gud som om all framgång berodde av dig själv”. Även om sentensen energiskt avvisar tanken att tingens framgång skulle bero av vår tillit till Gud återstår kravet på en förtröstan på Gud som inte direkt och enbart har att göra med framgången. Maximens andra del visar oss vägen till ett sant kristet handlande.

Grip dig emellertid an hela tingens möda på så vis …

Maximen inskränker därmed ingalunda den förra infallsvinkeln. Den tillfogar emellertid ett nytt och kompletterande perspektiv. Än en gång framläggs för oss en attityd och en hållning – här emellertid under en annan synvinkel. Här rör det sig inte längre om framgången och om att vi

därvid skall satsa på hela vårt eget bemödande, utan här ställer sig frågan om själva vårt handlande och att vi därvid inte skall lita på oss själva. Denna tanke preciseras genom det andra ”som om” som ordagrant motsvarar det första:

. . . som om du ingenting och Gud ensam gjorde allt.

Även detta alternativ skall liksom som det första uppfattas som hypotes och på intet sätt som ett slags hyckleri med baktanken att jag ändå gör någonting och att det alltså inte är sant att Gud gör allt.

Dagens handlingsmänniska har onekligen skäl att häpna över denna nya hypotes som tycks motsäga den första. Hur kan man i själva verket anta att tingens framgång på intet sätt beror av Gud och samtidigt att Gud gör allt? Kräver inte logiken att framgången – eller motgången! – beror av den som sist och slutligen gör allt? Antingen är det Gud som gör allt och då är han även framgångens upphovsman. Eller så är det jag som gör allt och följaktligen beror även framgången helt av mig.

En sådan slutledning utgår emellertid från en uppfattning som om maximen skulle vilja uttrycka en abstrakt och allmän princip med innebörden: tingens framgång eller motgång beror av den som sist och slutligen gör allt. Men maximen utgår just inte från en sådan princip utan ämnar förmedla en helt praktisk och konkret handlingsregel. Och denna regel uppfordrar mig att å ena sidan lita så på Gud att jag sätter in hela mitt eget bemödande för att uppnå ett resultat. Å andra sidan att ägna mig åt mitt arbete i medvetandet att det är Gud som i grund och botten gör allt. Från början till slut rör det sig alltså i denna maxim – när vi tolkar den noggrant – om en dynamisk personlig hållning och inriktning som genomgår s.a.s. olika stadier vilka dialektiskt är knutna till varandra.

Vi kan möjligtvis säga: Mellan maximens början och dess slut händer någonting i vårt medvetande. Det rör sig i slutet inte längre om samma tillit eller om samma syn på Gud som i början. Den Gud som skall göra allt är inte densamme som den av vilken jag väntar mig en försäkran om framgång. Även mitt jag som jag antar göra ingenting och Gud allt är inte längre detsamma som det som genom sitt arbete och handlande litar på sin framgång. Den springande punkten där denna förvandling sker ligger i det ögonblick där mitt handlande skall sättas i gång och aktualiseras. Då står jag i en konkret historisk värld över vilken jag i grund och botten inte råder, där jag någonstans kommer att möta villkor som undandrar sig min förmåga. Jag lever i en tillvaro som i grunden ifrågasätter mig. Kort sagt: Jag befinner mig i en existentiell situation som timlig, begränsad och därför djupast sett beroende varelse på väg mot döden med allt vad detta innebär.

I denna situation känner jag hela min övertygelse att allt skulle bero av mig själv radikalt ifrågasatt. I mitt innersta känner jag min tillvaro beroende av en annan makt. Därför kanske det naggande tvivel som också dagens handlingsmänniska känner i sina företag. Därför hennes omisskännliga känsla av lättnad och tacksamhet när planerna lyckas t.o.m. när alla beräkningar förr hade tytt på framgång.

I denna mänskligt existentiella situation framstår den ignatianska maximen därför som en springande punkt med sin förlitan på Guds bistånd för att uppnå framgång som förvandlas till en oförbehållsam tillit till Gud då det gäller allt mitt handlande som ju i grunden undandrar sig min förmåga och min insikt. Maximen visar oss en väg, s.a.s. ett andligt uppbrott, som leder till hållningen att allt handlande tryggas ju mer jag lägger det i Guds hand oberoende av tanken på framgång. Och samtidigt blir min tro på Gud allt mera autentiskt ju mer jag som troende verkar i världen med min kraft i det jag gör.

Denna ignatianska handlingsregel avser inte, såsom vi påpekat, att förmedla en teoretisk sanning. Inte heller dras däri några teologiska slutsatser. Den vill helt enkelt ge en orientering för det praktiska livet där den skall aktualiseras. Den skall verka som en hemlig gravitation i vilken hela vårt förhållande till den fördolde Guden och vårt handlande skall vägas och sättas i förbindelse med varandra. Och när maximen två gånger använder orden ”ingenting – allt” (omnis, nihil – nihil, omnia) framgår därav det radikala krav som denna väg innebär för hela vårt mänskliga handlande.

Mitt i en tid då gamla ordningsmönster omdanas och nya blir allt mera svåröverskådliga tycks även tidigare handlingsmönster ifrågasättas. Frestelsen att förlora modet är stor. Men en besviken tro ”som om alla tings framgång helt berodde av mig själv” kan också leda till en djupare insikt: den historiska utvecklingen har lett oss till att inte längre se mänsklig framgång som omedelbart beroende av gudomligt bistånd. Där till exempel psalmisten hörde vattenfallets dån såsom en lovsång till Skaparen, förkunnar idag gigantiska anläggningar människans makt. Världen har blivit en storhet som vilar i sig själv. Den erfar inte längre hur Gud såsom alltings orsak och grund kommer in i den. Därför kan man förlora Gud i denna stora andliga tystnad. Man kan komma till den uppfattningen, att Gud inte finns, eftersom man bara stöter på mer och mer av världsliga ting ju djupare man tränger in i världen.

Men samtidigt kan just denna utveckling också visa en väg till en ny öppenhet för det transcendenta och kanske en tro på en Gud av vilken hela vår förgängliga tillvaro på väg mot döden är beroende för att inte i sista hand hemfalla åt vilsenhet och tomhet.

Så kan denna ignatianska maxim ledsaga människor som söker ett sätt att i livets skiften med modigt och oförfärat arbete handha alla uppgifter framför dem och ta itu med dem med trons förvissning.

Samtidigt innehåller maximen ett vidareförande perspektiv för en arbetets spriritualitet som Johannes Paulus II i sin rundskrivelse Laborem exercens berör i sista kapitlet.