Då dansade elefanterna

Femtiotalet ligger långt borta, antyder de som är födda på 60-talet, eller rentav på 70-talet. Finns det så unga människor?

Femtiotalet handlade om mångahanda ting. Bland annat, hur märkligt det än kan synas, om teologi. Just det. Teologi, som då satte i gång mycket buller, är enligt S:t Thomas av Aquino Doctrina de Deo et rebus divinis, rätt och slätt läran om Gud och de gudomliga tingen. Det var just detta som världsberömda svenska teologer inte tyckte om. Gud och vad honom angick var metafysiska ting (om alls något); i allt fall intet som vetenskapen vid ett aktat universitet, i Lund t.ex., kunde syssla med. Religiösa utsagor – ”Gud finns”, ”Jesus har uppstått från de döda” – vore som det hette ”ateoretiska” – de kunde inte vara sanna eller falska. Det trodde man sig ha lärt av moderna filosofer man hört talas om. Alltså behövde man inte längre bekymra sig om sanningsfrågan; vad man bekymrade sig om i stället angår inte mig.

Denna tankebyggnad – dominerande åtminstone sedan 30-talet – kunde te sig trygg nog. Liksom ”Konungens gärningar vare mot allt åtal fredade” enligt den gamla grundlagen, var trossatserna och teologernas påståenden – distinktionen är väsentlig men iakttogs långtifrån alltid – fridlysta från logisk eller empirisk kritik.

Mot slutet av 40-talet (från en större allmänhets synpunkt) invaderades den skyddade verkstaden av två elefanter, under kraftigt stamp och avsevärt trumpetande. Kanske kan man efteråt påstå att den ovälkomna inbrytningen satte i gång sår största kulturdebatt före det marxistiska tumultet tjugo år senare.

Ingemar Hedenius, filosofen, lär startskottet gå med ”Tro och vetande” 1948. Han och Herbert Tingsren var min ungdoms ojämförliga intellektuella ljus och har så förblivit. Jag fick lyckan att längre fram lära känna dem och hålla av dem som vänner. Det är på förekommen anledning jag med tacksamhet erinrar mig hur mycken glädje och stimulans de givit mig. Båda har lämnat luckor i vettets och hederns bataljon som ännu näppeligen kunnat fyllas. Anledningen är en lika innehållsrik som skarpsinnig doktorsavhandling av uppsala-teologen Johan Lundborg om Meologiernas och religionens död, ”En analys av Herbert Tingstens ideologi- och religionskritik” (Nya Doxa, 192 s.).

En otacksam läsare kan en eller annan gång till äventyrs finna att skarpsinnet visserligen ej drives för långt men exponeras med större generositet än nöd kräver. Den som själv en gång i världen agats med uppsalafilosofins färla finner med ett igenkännande leende att man hemmavid fortfarande håller fast vid Bertrand Russels berömda – och tröttsamma – recept för filosofiskt författarskap: ”Tala om vad du skall säga. Säg det. Tala om vad du har sagt.” Lundborgs bok är så klart och genomtänkt disponerad och hans framställning så välskriven att hans plikttrogna och pedantiska små inledningar och sammanfattningar i de flesta fall kunnat umbäras.

En invändning av delvis annan art kan riktas mot författarens lidelsefulla omsorg om skarpast möjliga definitioner. Han synes bekymrad öser att Tingsten i centrala sammanhang rör sig med”vaga” termer som ”i hög grad”, ”väsentligen”, ”spela huvudrollen”. Som kritiker tycks han inte erinra sig att nästan alla ord i alla språk är och förblir vaga. Ej heller låtsas han se att det inte är svårt för den som vill begripa vad Tingsten avser uttrycka – liksom att Lundborg själv givetvis inte förfogar över våg eller mätsticka som kunde åstadkomma större precision. Ett påpekande av Hedenius faller mig i minnet; kanske kan det tjäna som ett vänligt och nyttigt ord på vägen. ”Man bör inte syssla för mycket med definitioner av det man på det hela vet vad det är – risken är att man aldrig far ändan ur vagnen.”

Sanningen i värdeomdömen och ideologier

Det är ett utmärkt grepp att i en undersökning kombinera Tingstens kritik av de politiska ideologierna och av religionen – i praktiken kristendomen och de kristna kyrkorna. Intellektuellt sett är de två hanteringarna så nära sammanfallande att om kristendomskritiken utan nämnvärd överdrift kan sägas att den endast är ett lika viktigt specialfall av den förra. (En annan sak är att känsloinställningen i de båda fallen är radikalt olika: Tingsten kunde ibland längta till fromhet och tro; det är groteskt att föreställa sig att han vemodigt skulle önska sig att ”kunna vara” nazist eller kommunist.)

Vad har Tingsten att invända mot nazism, marxism och kristendom? Kort sagt att de enligt hans sätt att se är metafysiska, ologiska, felaktiga (”galna”, som han gärna säger) och dessutom omoraliska.

De två första punkterna, häftigt omstridda, berör själva kärnan i den hårda debatten. En vanlig uppfattning, då som nu, är att ideologier väsentligen (Lundborg får ursäkta vagheten) består av värderingar. Enligt Tingstens och i hans intellektuella miljö tongivande uppfattningar var ingen sanningsfråga för handen i värdeomdömen. De utsäger ingenting om verkligheten. Vad de utsäger är inte gott an veta (ingenting, enligt Hedenius); i allt fall finns det ingen möjlighet att sakligt resonera om omdömet an Leif Carlsson är en dålig människa på samma sätt som man kan diskutera frågan om han verkligen är född 1930.

Mot detta hävdar Tingsten att ideologierna tvärtom till större delen består av verklighetsomdömen, i regel inför hans blick felaktiga eller logiskt orimliga. Lundborg är kritisk mot denna uppfattning. Själv lämnar jag i detta sammanhang frågan; med orubbad tro att Tingsten har rätt. Man får leta länge efter värderingar i ”Kapitalet”, ”Min kamp” eller framlidne ordförande Maos skrifter.

Därmed över till kristendomskritiken. Kärnan i den häftiga dispyten är ytterst enkel; så enkel att många vänt saken upp och ner, fram och bak. Ateisterna Hedenius och Tingsten gjorde gällande – liksom aposteln Paulus och S:t Thomas ab Aquino – att den kristna tron framträder med sanningsanspråk. Icke så, förklarade världsberömda teologer och ordinära biskopar. Trosutsagorna saknar – liksom värdeomdömena- teoretisk mening; de hör till ett alldeles eget ”sammanhang”, som termen lydde. De kan ej anfäktas av förnuftig kritik; desto mindre som de icke kan rätt förstås av den som inte tror.

Den paradoxala situationen var alltså att ateisterna, ofta med ursinne, hävdade an kristendomen är både meningsfull och begriplig, under det att teologerna milt leende försäkrade att hedningarna larmade därför att de inte förstått.

Det är av vikt att Herbert Tingsten – intelligent och lärd mer än de flesta – var en person föga intresserad av filosofiska teorier.

Till det myckna värdefulla i avhandlingen hör författarens omsorgsfulla och så vitt jag förstår ovederläggliga utredning av hur relativt lite uppsalafilosofins förste och störste, Axel Hägerström, betytt för Tingsten. Vad han tillägnat sig av den ganska okände mästaren är i stort sett två ting – hatet mot metafysiken och värdenihilismen.

Vad metafysik är ter sig inte alldeles lätt att förklara; och Hägerström gör ingenting lättare. Ej utan fog skämtades i Uppsala om ett centralt verk att det kunde begripas endast av Hägerström och Gud; efter tjugo år kunde endast Gud förstå. Den bäste uttolkaren, Konrad Marc-Wogau, sammanfattar saken så att Hägerströms anti-metafysik går ut på att ”det finns blott en verklighet och det är den rumsligt-tidliga verklighet som vi erfar”; omdömen om vad därutöver skulle vara är motsägande och meningslösa. Om någon filosof i våra dagar omfattar denna identifiering av verkligheten med vad vi kan erfara – med våra sinnen de sunda fem? – är mig obekant. Redan för en så anspråkslös bekant som talet pi är det svårt att bereda rum; och vem har ”erfarit” den oändliga mängden?

Värdenihilismen – teorin att värdeomdömen (liksom rättssatser) saknar mening, ej kan vara sanna eller falska, betyder mycket för Tingsten, men knappast för hans religionskritik.

Det är uppenbart att det är Ingemar Hedenius, med sin ojämförligt lättillgängligare stil, som svarat för det mesta av Tingstens filosofiska gepäck.

En central tanke – kanske den centrala – i Hedenius diskussion om kristendomen, är att den är motsägelsefull: det jättestora och dominerande tusenåriga exemplet är självfallet konflikten i påståendet art Gud är både god och allsmäktig. Varför krig och Auschwitz?

Det må erinras om att när Hedenius utarbetade ”Tro och vetande” var vad som då kallades den moderna logiken ganska ny; jag fick aldrig intrycket av att han gjorde anspråk på mer än allmänbildning på området.

Han var rädd för – dvs. arg på motsägelser – ett stycke i vilket Tingsten följde honom. Förenklat – en filosof skulle tandagnisslande säga förgrovat – kan denna vrede sammanfattas ungefär som så: en motsägelse, alltså ett påstående som säger att det här bordet är runt och fyrkantigt, är alltid en falsk sats. En falsk sats implicerar, tro mig eller ej, varje tänkbar sats, om än så galen. Om vi tillåter en enda motsägelse hamnar vi därför, menar Hedenius, i en vansinnig härva av falska eller absurda påståenden som alla låter sig ”bevisas”. En annan sida av samma sak är att om en teori innehåller en enda motsägelse, så är hela teorin orimlig.

Allt detta står i åtminstone elementära läroböcker. Vad Hedenius, och i hans följe Tingsten, inte har tänkt på ligger nu i öppen dag; gjorde det egentligen också då. Att en motsägelse alltid är falsk hindrar inte att ett av dess led mycket väl kan vara sant: mitt skrivbord är faktiskt fyrkantigt. Att en motsägelse – utanför filosofens arbetsrum – skulle ställa till den djävulska oreda Hedenius befarade ter sig osannolikt. Om Sveriges huvudstad heter Köpenhamn så implicerar detta falska påstående onekligen att månen är en grön ost; men ingen obildad turist från Texas har på grund av sin geografiska villfarelse hotats av att falla för denna astronomiska teori.

Religionens ”muntrande effekt”

Tyngre vägde, om jag vågar bedöma, hos både Hedenius och Tingsten irritationen över vissa motbjudande delar av själva kristendomen -predestinationen, den dubbla utgängen i första hand – och framförallt somliga kristnas säregna sätt att förklara, alltså bortförklara dessa ting.

Hedenius skreven hel bok om helvetesläran. Tingsten förargades över att ingen teolog riktigt ville gå med på att helvetet finns, åtminstone i bibeln. Båda menade att detta är att blygas för evangelium. Jag tror alltjämt att de hade rätt.

Bibelöversättaren Per Block har präglat uttrycket ”den terapeutiska predikan”. Än så länge har jag ett ytligt intryck att företeelsen trängt djupare in på protestantiskt håll än på katolskt, men tendensen är omisskännlig: förkunnelsens koncentration på vad denna världen tillhörer snarare än på vad ovanefter är. Två berömda predikanter – vilka för Kristi barmhärtighets skull må vara onämnda – har för ej länge sedan offentligen förklarat att evangeliets berättelse om hur Jesus bespisar tusenden med några få bröd och fiskar ”egentligen” innebär en uppmaning till solidarisk delning av den mat som finns. Altarets sakrament ett knytkalas i det gröna.

Står det bättre till på katolskt håll? Nyligen erfor j ag av en världsberömd exeget att det på en katolsk kongress av många nämnts som självklart att man måste överge tron på Jesu övernaturliga födelse; trots att Guds Moder enligt vår enda källa i misstrogen förfäran påpekade att ”jag vet ju inte av någon man” och att hennes fästman för sin del påstod sig stå utanför det hela.

Tingsten slapp uppleva sådana excesser i stollighet. Han skulle ha blivit förargad. Han hade svårt att förstå att de som kallade sig kristna faktiskt inte trodde på bibeln och bekännelsen. Rättare sagt: han hade svårt att ha förståelse för att de inte kunde erkänna att de inte trodde.

Men hur var det då med honom själv? Det är välkänt, att Tingsten under några perioder av sitt liv var fascinerad av kristendomen i dess katolska form. Som han en gång i ungdomen läst Dostojevski ”som om det gällde livet” läste han som medelålders intellektuell Mauriac, Bernanos och Graham Greene. Länge berättades på Dagens Nyheters redaktion om hur chefredaktören – suveränt glömsk av budget och resereglementen – flög till Paris för att se Bernanos ”Dialogues des Carmelites” om den franska nunnan som under revolutionens terror bringade sin ångest som det yttersta offret till Gud, ”för att beveka honom att existera …”

Inför frågan om Tingsten och religionen synes två ting viktiga. Det första att hans hållning rycks ha varit paradoxalt ateoretisk. Mannen som läste hur många och hur tjocka böcker som helst om nazismens idéhistoria eller amerikanska inbördeskriget tycks aldrig på allvar ha funderat på att läsa en eller annan teologisk bok. Han nämner i sina memoarer på ett ställe Maritain; vilken skrift det kan ha gällt är okänt och mig obegripligt.

Det andra – som kan tänkas hänga samman därmed – är att han veterligen aldrig hade någon som helst relation till kristen gemenskap, eller kristen gudstjänst. Han kunde diskutera med iver och passion, för att nyttja två av hans egna favoritord, med katolska vänner. Att falla på knä bredvid dem måste för honom ha tett sig som en fantastisk tanke.

Det är slående att Herbert Tingstens tankar – när det inte var debatt – rörande kristendomen alltid gällde sådana värden som frid, ro, försoning, lugn, harmoni. Dem sökte han – utan att finna – i kristendomen. Sanningen om Gud och de gudomliga tingen var för denne aggressive rationalist ett märkligt underordnat värde utom i talarstolen och vid skrivbordet.

Till det viktigaste i Lundborgs bok hör att han – såvitt jag vågar bedöma med rätta – tonar ner det på sin tid nästan sensationsbetonade intresset för Herbert Tingstens religiositet: skulle fan ha blivit munk på gamla dar, kunde ännu en fiende med visst lock och pock räknas in i fållan? Så var det inte. Han sade det själv en gång i radio, tillfrågad om han inte frestats av katolicismen: ”Jo – men jag har inte dukat under.”

Herbert Tingsten ansåg att religionen var död, eftersom de kristna inte längre trodde på den. Han beklagade detta, från en synpunkt: tänk så mycket mer spännande livet var förr när folk verkligen trodde, funderade på bibelns problem och oroade sig för sitt eviga öde. Sista gången jag hade lyckan att språka med honom om dessa ting blev jag lätt förfärad. Det är trist att se ett gammalt lejon tappa tänderna. Trevande över bordet sade han: ”Som bekant har jag inte någon kristen tro, men jag böjer mitt huvud i vördnad … ”Bedrövelsen upplöstes av slutrepliken: nämligen för dess muntrande effekt.