Etik i skolan

Skolans verksamhet är inte, och skall inte vara, värdemässigt neutral. Den bör, liksom tidigare, bygga på de etiska normer, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta, respekt för den enskilda människans särart och integritet och allas lika värde, vilka genom kristen etik och västerländsk humanism har en djup förankring i vårt land.

Så heter det, enligt tidningarna, i direktiven för den nya läroplanskommitten, som regeringen på förslag av skolminister Beatrice Ask kommer att ställa sig bakom.

Formuleringen har väckt jubel i kristna kretsar. Gladast är före detta skolministern Ulla Tillander (c). Hon menar att öppenheten för den kristna etiken har ökat och att det nu är viktigt för kyrkan att ”bevaka skolan och se till att läroplanen följs”. Innan man jublar med är det viktigt att tänka efter vad orden egentligen betyder. Alla blir inte lika entusiastiska. Leif Zern och Bo Strömstedt har i Expressen raljerat om fromma glöggfantasier i juletid och frågat sig när Carl Bildt börjar vända andra kinden till. Undervisningen i etik måste vara lika neutral som den i religion, hävdar Zern, som samtidigt fastslår att behovet av etik är oändligt. Men talet om kristen etik är antingen till intet förpliktande eller varslar om vilja till inkvisition, och det ena är inte bättre än det andra. Slutligen säger sig Zern ha funnit att humanism är oförenlig med kristen etik. ”Den kristna etikens utgångspunkt är ändå uppenbarelsen. Alla religioner tenderar dessutom att försvaga människan i förhållande till Gud” (Expressen 7 jan).

När glöggdimmorna skingrats anar man att här finns flera outredda begrepp. Vad är kristen etik? Vad är humanism? Om man inte vet vad man menar med dessa fina ord är det bäst att inte använda dem.

Den kristna etiken, finns den? Förkunnar de bibliska skrifterna en ny och högre etik som människan inte kunde känna till på egen hand? Nej, brukar traditionen svara, den katolska såväl som den lutherska. Hedningarna kan utan uppenbarelsen fullgöra den naturliga lagens krav, menar Paulus (Rom 2:14). Thomas av Aquino förtydligar: ”Trosfrågor går visserligen utöver det mänskliga förnuftet, och till tron når vi bara fram genom nåden … Men handla rätt kan vi göra genom att följa det naturliga förnuftet, som är rättesnöre för det mänskliga handlandet. Därför behövdes det [i evangeliet] inte ges några bud utöver lagens moraliska bud, som dikteras av förnuftet” (Summa theologix, I-II, 108, 2 ad 2). Han menar att t.ex. tio Guds bud inte innehåller något som inte inses av förnuftet. Det behövs ingen särskild uppenbarelse för att förstå att man inte skall mörda och stjäla. De lutherska bekännelseskrifterna hävdar att förnuftet kan göra ”de utvärtes gärningarna” (fast detta ingalunda är salighetsgrundande). I slutet av sjuttonhundratalet utgav den katolske moralteologen Peter Joseph Weber en installationsföreläsning på latin om vad den kristna moralen kunde tänkas bestå i. Han talar där om ”den välkända teologiska principen att vår Skapare inte har promulgerat någon [etisk] lag utöver den naturliga lagen”. Därmed är också sagt att man inte behöver vara kristen för att handla rätt, eller att den sanna etiken introducerats först med kristendomen. Etikens krav gäller alla och är också möjliga att kommunicera och att diskutera utan föregående krav på trosföreställningar.

Den notoriskt omstridde Jesus säger som bekant visserligen att han inte kommer med några nya bud (i den berömda men av få lästa Bergspredikan, Matt 57), men han talar också om det nya bud han kommer med (Joh 13:34), om ömsesidig kärlek. Han säger det gamla, fast på nytt sätt: fokus skiftas från yttre observans till inre omvändelse. ”Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket.” Ingen författningssamling kan täcka vad denna ”nya lag” föreskriver. Det är min nästas behov och förhoppningar som blir den nya ”lagboken”. Uppenbarelsen ger alltså inga nya handlingsregler men fördjupar motiveringen. Med Jesu ord: ”Så som jag har älskat er, så skall också ni älska varandra.”

Vad kristendomen bidragit med är snarast människokännedom: det räcker inte med att inse den naturliga och förnuftiga lagen för att också handla efter den. Det goda jag vill gör jag inte, ropar Paulus. Människan styrs i olika riktningar av ett knippe oförenliga motiv. Det verkligt ”nya” i uppenbarelsen är nåden och förlåtelsen, som vill göra en helhet av dessa motsatser. Detta hör till trons område. Tron kan inte förmedlas av skolan i ett pluralistiskt samhälle. Den uppgiften är familjens och kyrkans. Sedan är det också lika sant att ingen aldrig så naturlig lag blir plausibel eller övertygande om den inte är inbäddad i en levande tradition av både allmänt accepterad lära om vad som är rätt och fel och en vedertagen praxis. I en sådan miljö av självklara regler blir livet lättare att handskas med. Det är den kristna familjen som varit bäraren av den etiska traditionen här i landet i snart tusen år. Det är kristendomen som traderat den naturliga lagen och fostrat människor till ökat etiskt medvetande. Inget bigotteri eller prästerligt maktmissbruk kan falsifiera detta påstående. Det är dock barmhärtigare att ha en etik att kunna leva efter eller bryta mot än att leva i ett etiskt vacuum. Och de olika ideologier som försökt konstruera en rent rationalistik etik, alltifrån upplysningen till kulturradikalismen, har inte lyckats formulera något utöver ett avståndstagande från den etiska tradition som förmedlas av kristendomen. Utvecklingen har slutligen lett till den etiska emotivism som så många i dag erfar vara djupt otillfredsställande.

Det räcker inte med att känna för en sak för att den skall bli riktig.

Vad är då humanism, egentligen, detta nästan innehållslösa honnörsord? Det finns ju ingen som inte påstår sig vara humanist. Ordet präglades 1808 av tysken Niethammer som en ”sektbeteckning” inom pedagogiken men kom på kontinenten att stå för renässanshumanisternas bildningsprogram. Detta byggde på studiet av antik litteratur och moralfilosofi (studia humanitatis), vilket ansågs som oöverträffad grund för formandet av en helgjuten personlighet. Sin traditionella plats i den kristna utbildningen hade ”humanismen” fått i denna bemärkelse genom Erasmus. Att det humanistiskabildningsidealet utmärkt väl kunde förenas med kristendomen och var konfessionellt neutralt bevisas av att det underlättade kommunikationen mellan katoliker och protester under och efter de stora religionskrigen, eftersom både Melanchton och jesuiterna byggde sina skolor på humanismens idéer.

Hos Feuerbach däremot fick ordet beteckna grundsatsen att människan är människans enda mått och norm. Därför kan ”humanism” här och var betyda detsamma som ateism. Det är i denna mening Zern använder ordet. Många skulle säga att denna humanism, där den inkarnerats i politisk makt, efter sjuttiofem års experimenterande lidit en tragisk bankrutt, vilket är en akt i ”le drame de 1’humanisme athee”, för att citera titeln på en bok av Henri de Lubac.

Mot denna bakgrund är kristen etik och västerländsk humanism ingalunda oförenliga utan efter tvåtusen års symbios oskiljaktliga. Som bekant finns det ett sällskap för kristen humanism i vårt land. Det verkar för övertygelsen att Gud inte är en yttre konkurrent till människans självförverkligande utan hennes enda och innersta grund. Människan är en fråga som endast kan besvaras med Gud. Detta är ett faktum, lika ofrånkomligt som kärlekens. Inga karikatyrer av religion eller kärlek (och Gud vet att sådana finns) kan upphäva det.

Att i skolundervisningen påminna om det allmängiltiga etiska arv som förvaltats av kristendomen skulle därför inte diskriminera människor med annan religiös och kulturell hemmahörighet utan tvärtom underlätta för dem att bli hemmastadda i Sverige.