Aktuellt om missionen

Påvens senaste encyklika, daterad 7 december 1990, heter Redemptoris missio och handlar om kyrkans mission. Anledningen till encyklikan är 25-årsjubileet av Adgentes, Andra vatikankonciliets dekret om kyrkans missionsverksamhet. Redemptoris missio bygger på detta dokument, som var epokgörande, och återaktualiserar grundtankarna därifrån. Det nya i encyklikan är att missionsuppdraget sätts i relation till dagens aktuella situation. Folkomflyttningar, snabb urbanisering, stora grupper av icke kristna flyktingar i traditionellt kristna länder, behov av ”ny evangelisation” i dessa länder, ökad turism och mer kontakt mellan olika religioner och kulturer, oacceptabel fattigdom på många håll i världen är några av de akuta utmaningarna i dagens missionsarbete.

Kristi uppdrag till kyrkan, att förkunna det glada budskapet, är långtifrån fullbordat, säger påven inledningsvis. Encyklikan kan ses som en uppmaning till alla katoliker att verkligen ta detta uppdrag på allvar. Påven är optimistisk och tror på en ny era för missionen inför det tredje årtusendet. Engagemanget i missionen förnyar kyrkan, eftersom tron stärks när den ges vidare åt andra.

Encyklikan, som spänner över stora områden, kan indelas i tre huvudavdelningar. Den inledande delen är missionsteologisk och ger svar på frågan varför kyrkan skall bedriva mission. Därpå följer några kapitel om missionens olika former i dag. En sista del, som avslutas med ett kapitel om missionens spiritualitet, handlar om missionsarbetarna.

Är mission överhuvudtaget möjlig i dag? Har den inte ersatts av dialog? Är inte arbetet på utveckling och förbättrade villkor tillräckligt? Liknande frågor besvaras i början av encyklikan.

Det är betecknande att det inledande kapitlet bär titeln ”Jesus Kristus, den ende Frälsaren”. Missionen vilar på en kristocentrisk grund. Frälsningen kan inte komma från någon annan än Jesus Kristus, som är unik och universell. Påven framhåller att förkunnelsen om Guds rike inte kan separeras från Kristushändelsen. ”Guds rike är inte ett begrepp, en doktrin eller ett program, som låter sig tolkas fritt, utan framför allt enperson vars ansikte och namn är Jesus av Nasaret, den osynlige Gudens bild.” (18)

Sambandet mellan ekumenik och mission inskärps tydligt. Splittringen mellan kristna hindrar många från att närma sig tron. Positivt kan man konstatera att den kristna enhet som redan finns, om än ofullständigt, har burit rik frukt. Det gemensamma kristna vittnesbördet är särskilt angeläget i förhållande till den förvirring som skapas genom ”para-kristna” sekter.

I kapitlet ”Missionens vägar” ingår avsnitt om bl.a. baskommuniteterna, inkulturationen och religionsdialogen. Eftersom människor i dag har större tilltro till konkret erfarenhet och levande vittnesbörd än till teorier, är baskommuniteterna med sin vitalitet ett viktigt medel för evangelisation och utbildning.

En process av inkulturation måste ingå i varje missionssammanhang. Inkulturation är evangeliets inkarnation i folkets kultur. Samtidigt berikas kyrkan själv genom det som varje kultur tillför henne. Det är här inte fråga om en ytlig adaptation, utan inkulturationen måste vara en långsam process, som omfattar hela Guds folk och inte bara några få experter. Två principer bör vara vägledande för inkulturationen: den måste vara förenlig med evangeliet och med den universella kyrkan.

Påven har i många andra sammanhang – t.ex. vid sina olika resor – uttalat sig om dialog med människor av annan tro (se t.ex. Signum 8/90, s. 257). Encyklikan tillhandahåller en koncis sammanfattning av dessa uttalanden. Förhållandet mellan dialog och mission klargörs tydligt: ”Interreligiös dialog är en del av kyrkans evangeliserande mission. Uppfattad som metod och medel för ömsesidig kunskap och berikning står dialogen inte i motsättning till missionen ad gentes, utan den har verkligen ett särskilt samband med missionen och är ett av dess uttryck.” (5 5) Samtidigt sägs att frälsningen kommer från Kristus och att dialog inte ersätter evangelisation. Dessa båda begrepp har ett intimt samband, men de skall fördenskull inte bytas ut eller förväxlas, utan vart och ett har ett eget, distinkt innehåll.

Exempel ges på olika former av dialog, alltifrån samtal mellan experter, till dialog i det dagliga livet. Alla i kyrkan är kallade att praktisera dialog, fastän på olika sätt. Lekmännens bidrag framhålls särskilt.

I avsnittet om mission och utvecklingsarbete återupptar påven riktlinjerna från socialencyklikan, Sollacitudo rei socialis, från 1987. Den universella kallelsen till helighet är nära förbunden med den universella kallelsen till mission, enligt Andra vatikankonciliet. Missionens spiritualitet handlar om helighet. Varje.missionär måste vara ”en kontemplativ i aktion”. I uppgiften ingår en ständig förnyelse, också beträffande studier och pastoral utbildning. Påven exemplifierar genom att nämna hur han i sina möten med icke kristna andliga ledare i Asien har blivit befäst i sin uppfattning att missionären måste ha en kontemplativ erfarenhet, om vittnesbördet skall bli trovärdigt.

I en värld tyngd av stora problem är frestelsen till pessimism stor. Den som förkunnar ”det glada budskapet” måste därför ha satt sitt sanna hopp till Kristus, understryker påven.

Hela encyklikan är en inspiration till andlig förnyelse och nysatsning på evangelisationen i Apostlagärningarnas anda.