Taizerörelsen samlade 85 000 i Prag

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I den packade trängseln på rådhusplatsen i Prag med nyårsraketer och champagnebuteljer fanns även en grupp svenska ungdomar som enligt egen utsago aldrig tidigare upplevt en så stark gemenskap med så många människor från olika länder. De var med på Taizerörelsens tredje officiella möte i Östeuropa. Några dagar omkring nyårshelgen samlades i Prag 85 000 ungdomar från hela Europa. Det första hölls i Pecs i Ungern våren 1989, det andra i Polen i Wroclaw årsskiftet 1989-1990. Rörelsen har haft nedslag i Östeuropa sedan 1962, i början under största diskretion. Många tjeckiska och slovakiska ungdomar har med hjälp av diverse fantasifulla förevändningar under de senaste två decennierna deltagit i inofficiella Taizemöten och besökare från väst har åtskilliga gånger träffats även i Prag. De som nu återvände till det nya Prag, som öppet kunde välkomna sina kristna bröder och systrar, gladdes alla över den förändrade atmosfären.

Att förgyllarna är ett skrå som just nu har högkonjunktur i Prag, kunde man lätt konstatera. ”Den gyllene staden” börjar långsamt återfå sin glans. Många kyrkor är nytvättade invändigt och den smak som inspirerats av barocken styr ju gärna ut sig i guld.

Exteriörerna skyms många gånger av byggställningar. Många kyrkor i staden är under reparation. Att Wilsonstationen (uppkallad efter den president i USA som hävdade tesen ”en fred utan segrar”) och Masarykstationen (landets förste president), de två mest centralt belägna järnvägsstationerna, återfått sina tidigare namn var det första intryck som mötte tågresenären passkontrollantens fryntlighet när han på allmän begäran stämplade pass var även det ett tydligt tecken på förändring för den som erinrade sig den förr bokstavligen högt uppsatte funktionär som i ett sinnrikt spegelsystem och iskallt ljus granskade inresande. Landets egna medborgare fråntogs förr sina pass vid gränsen då de återvände hem från en beviljad utlandsresa. Att finna en dagstidning på något annat språk än inhemska respektive ryska lät sig inte göras. Nu finns dagsfärska Süddeutche Zeitung och International Herald Vibune, tyvärr tillsammans med häftigt kolorerad pornografi på själva Våclavsplatsen. Utbudet av litteratur på flera europeiska språk inskränkte sig inte längre till matematiska fackböcker. Läckert illusterade barnböcker lockade att lära sig engelska. Bredare språkkunskaper bland den yngre generationen är det ont om i det som tidigare kallades östvärlden. Ryskan var ju länge det första främmande språket. Man kunde även se kopieringsmaskiner i skyltfönstren, apparater som även i delar och demonterat skick tidigare renderade innehavaren straff för subversiv verksamhet. Ja, till och med hundarnas liv var radikalt förändrat. 1986 var alla hundar som vistades på stadens gator försedda med munkorg. Nu sprang många fritt i parkerna. En ensam strävhårig tax syntes sittande i det minimala vapenhuset till S:t Ignatiuskyrkan vid Karlovoplatsen i väntan på sin husse som bevistade söndagsmässan. Varken hund eller herre registerades i någon riskgrupp längre som avvikande dissidenter.

Till detta nya, fria men fortfarande fattiga och öststatsgrå Prag hade ungdomar från hela Europa inbjudits av Taizerörelsen. Inte bara i de enskilda familjerna som öppnade sina hem för mötesdeltagarna utan även från officellt håll hälsade man alla välkomna, bland annat i ett mycket personligt budskap från presidenten för den tjeckiska och slovakiska federationen, Václav Havel, som här återges i översättning från engelska:

”Kära unga vänner! När jag hörde att 80 000 unga européer skulle komma till Prag med Taizes budskap, ett budskap om kärlek och fred, kände jag mig mycket rörd.”

På så sätt blir vår huvudstad liksom Paris, London, Barcelona, Wroclaw, och andra städer en punkt i det andliga nätverk som dessa städer utgör med sina katedraler, sina invånare, den gemensamma tro som binder dem samman. Detta nät, som är både sprött och starkt, konstituerar Europa.

Vår tid med dess djupa omvälvningar leder oss till en fullständig förändring av vårt liv också när det gäller det som hör till det andliga riket. Det tvingar oss att söka den sanna meningen med livet utan att frukta vilka offer det än kräver. Just nu kommer ”pilgrimsresan för förtröstan på jorden” att hjälpa oss att söka och finna trons källor och nya andliga värden som förlorats under årtionden av totalitär regim. Jag är oerhört lycklig att ni på broder Rogers inbjudan och med stöd av kardinal Tomasek har kommit till Prag av detta skäl.

Jag beklagar verkligen att jag inte personligen kan delta i era böner och överläggningar, i synnerhet som dessa är koncentrerade på värden som står mina egna mycket nära.

Men ni skall veta att jag under hela ert möte i Prag kommer att vara med er andligen. Era gemensamma böner kommer att ge en impuls till alla människor med god vilja och de kommer att stärka förtroendet och solidariteten mellan människor, vilket är nödvändigt på den väg till försoning som en dag måste leda oss till det Europa som vi så djupt längtar efter, ett Europa där män och kvinnor är enade med varandra och lyckliga i ett liv tillsammans som bröder och systrar.

Inte mindre än 85 000 unga i olika åldrar hade alltså hörsammat inbjudan. Det i särklass största gensvaret kom från grannarna i norr, Polen. Inte mindre än 35 000 polacker kom med tåg och bussar och det cirkulerade ett obekräftat rykte att 3 000 fått förhinder i sista stund. Den polska närvaron präglade mötet starkt. Hur? Språket, och det mer svårdefinierade begreppet stil. Det självklara polska, det katolskt nationella och även de ungas naturliga gudstro. 90 procent av alla polska ungdomar uppger sig tro på Gud och av dessa är 80 procent katoliker. Att man haft ett stort Taizemöte i Wroclaw förra årsskiftet bidrog säkert till det stora intresset liksom också att här gavs möjlighet att resa utomlands på rådande ekonomiska villkor. Den stora representationen från Ungern, från Jugoslavien, och från värdlandet tillsammans med ett mindre antal från Baltikum och Sovjetunionen (1 500), Rumänien (1800) och ett visst antal av de (inalles 9 000) tysktalande från det tidigare DDR, gjorde att dominansen från östländerna var påtaglig. Om detta var givetvis arrangörerna medvetna, när man valde Prag som mötesplats och det rimmade mycket väl med budskapet om solidaritet och försoning, som präglade hela idéinnehållet på detta möte. Av de traditionellt katolska länderna i Europa var Italien starkast företrätt med 7 000 deltagare. Både spanjorer och fransmän och de engelsktalande kom något i skymundan liksom givetvis den lilla gruppen från Skandinavien på endast 700 personer, de allra flesta från Sverige.

Hur kunde då så många finna en plats att sova och att samlas i de för Taizerörelsen så karaktäristiska gruppsamtalen? För värdskapet stod 150 församlingar av olika konfessioner i själva staden och utanför inom en radie på 60 kilometer. Många familjer tog emot gästerna. Skolor, församlingssalar och andra mer eller mindre offentliga institutioner erbjöd logi. Ett öppet och gästfritt Prag ställde även sitt kommunikationssystem till förfogande. Den vanligtvis så effektiva metron fylldes till bristningsgränsen av ibland sjungande mötesdeltagare på väg till middagsbönen i de två stora tält i Lethna som rests som treskeppiga basilikor. Där var torrt, tyst och varmt. En atmosfär av allvar, glädje och personlig stillhet präglade de omkring 45 000 personer som dagligen samlades där till två bönetimmar. Några levande ljus, ett antal ikoner, en kör var de arrangemang som vidtagits i förväg. När man ordnar möten förekommer inga framträdande ledare. Man satt på golvet och stämde in i de enkla omkvädena som mestadels sjöngs på latin. Tystnad och en kort meditation på några minuter av Taizerörelsens grundare, frere Roger, samt några böneintentioner var allt. Frestelsen att använda den till buds stående elektroniken fullt ut, de starka effekterna var inte aktuell. Inte massan, utan den enskilde i inre samling i gemenskap med alla närvarande var utmärkande för detta jättearrangemang.

Att det senaste mötet kunnat förläggas i Prag – Berlin, Paris, London och Rom har varit mötesplatser för tidigare nyårsmöten – är i sig ett uttryck för Taizerörelsens budskap om enheten mellan ett inre liv och ett liv i solidaritet med alla länder och människor. I sitt inledningsanförande yttrade också frere Roger att ”inget folk har mer skuld än något annat”. Och i det ”Brev från Taize”, som mötesdeltagarna använde som underlag för gruppsamtalen, utvecklas dessa tankar om solidariteten och förtroendet mellan folken vidare: ”Det är mycket viktigt att inte förödmjuka medlemmar av en nation, vars ledare i vissa fall gjort sig skyldiga till terrordåd i det förgångna. Oräkneliga är de som gett det bästa av sig själva för att vara härdar som sprider förtroende mellan människor och olika folk. De har rest sig mitt ibland människorna som tecken på något som man knappast vågat hoppas på. De har byggt upp sitt inre under tider av ofattbara prövningar och de har hållit ut i alla situationer. Många av dem har genom sitt liv kommit nära Kristi helighet.”

Solidaritet mellan folken hämtar sin inspiration från Nya testamentet. Taizerörelsen hävdar kravet på en rättvis fördelning mellan jordens tillgångar som en förutsättning för fred. ”Men det materiella delandet betyder inte allt. Solidaritet innebär också att man delar på det kulturella planet. När det gäller Europa så behöver en ”europafamilj” byggas upp. Och detta brådskar. Var och en av Europas nationer behöver leva i samspel med de andra. Och långt ifrån att bli självupptagna så behöver européerna se utåt, för de kommer alltid att upptäcka en del av sin egen rika begåvning i och med att de lever i solidaritet med nationer i andra världsdelar. De olika delarna av världen behöver varandra. Varje del av världen förlorar en viss grundbalans när den lever för sig själv, när den inte lever i samspel med andra delar av jorden.”

Ett bestämt intryck från nyårshelgen i Prag är att det kristna budskapet om hopp, fred, försoning som så starkt betonades på Taizemötet, är en realitet även när framtiden ter sig osäker. Att det unga Europa inte underskattar denna kraft markerade de stora skaror som mötte upp tydligt.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I den packade trängseln på rådhusplatsen i Prag med nyårsraketer och champagnebuteljer fanns även en grupp svenska ungdomar som enligt egen utsago aldrig tidigare upplevt en så stark gemenskap med så många människor från olika länder. De var med på Taizerörelsens tredje officiella möte i Östeuropa. Några dagar omkring nyårshelgen samlades i Prag 85 000 ungdomar från hela Europa. Det första hölls i Pecs i Ungern våren 1989, det andra i Polen i Wroclaw årsskiftet 1989-1990. Rörelsen har haft nedslag i Östeuropa sedan 1962, i början under största diskretion. Många tjeckiska och slovakiska ungdomar har med hjälp av diverse fantasifulla förevändningar under de senaste två decennierna deltagit i inofficiella Taizemöten och besökare från väst har åtskilliga gånger träffats även i Prag. De som nu återvände till det nya Prag, som öppet kunde välkomna sina kristna bröder och systrar, gladdes alla över den förändrade atmosfären.

Att förgyllarna är ett skrå som just nu har högkonjunktur i Prag, kunde man lätt konstatera. ”Den gyllene staden” börjar långsamt återfå sin glans. Många kyrkor är nytvättade invändigt och den smak som inspirerats av barocken styr ju gärna ut sig i guld.

Exteriörerna skyms många gånger av byggställningar. Många kyrkor i staden är under reparation. Att Wilsonstationen (uppkallad efter den president i USA som hävdade tesen ”en fred utan segrar”) och Masarykstationen (landets förste president), de två mest centralt belägna järnvägsstationerna, återfått sina tidigare namn var det första intryck som mötte tågresenären passkontrollantens fryntlighet när han på allmän begäran stämplade pass var även det ett tydligt tecken på förändring för den som erinrade sig den förr bokstavligen högt uppsatte funktionär som i ett sinnrikt spegelsystem och iskallt ljus granskade inresande. Landets egna medborgare fråntogs förr sina pass vid gränsen då de återvände hem från en beviljad utlandsresa. Att finna en dagstidning på något annat språk än inhemska respektive ryska lät sig inte göras. Nu finns dagsfärska Süddeutche Zeitung och International Herald Vibune, tyvärr tillsammans med häftigt kolorerad pornografi på själva Våclavsplatsen. Utbudet av litteratur på flera europeiska språk inskränkte sig inte längre till matematiska fackböcker. Läckert illusterade barnböcker lockade att lära sig engelska. Bredare språkkunskaper bland den yngre generationen är det ont om i det som tidigare kallades östvärlden. Ryskan var ju länge det första främmande språket. Man kunde även se kopieringsmaskiner i skyltfönstren, apparater som även i delar och demonterat skick tidigare renderade innehavaren straff för subversiv verksamhet. Ja, till och med hundarnas liv var radikalt förändrat. 1986 var alla hundar som vistades på stadens gator försedda med munkorg. Nu sprang många fritt i parkerna. En ensam strävhårig tax syntes sittande i det minimala vapenhuset till S:t Ignatiuskyrkan vid Karlovoplatsen i väntan på sin husse som bevistade söndagsmässan. Varken hund eller herre registerades i någon riskgrupp längre som avvikande dissidenter.

Till detta nya, fria men fortfarande fattiga och öststatsgrå Prag hade ungdomar från hela Europa inbjudits av Taizerörelsen. Inte bara i de enskilda familjerna som öppnade sina hem för mötesdeltagarna utan även från officellt håll hälsade man alla välkomna, bland annat i ett mycket personligt budskap från presidenten för den tjeckiska och slovakiska federationen, Václav Havel, som här återges i översättning från engelska:

”Kära unga vänner! När jag hörde att 80 000 unga européer skulle komma till Prag med Taizes budskap, ett budskap om kärlek och fred, kände jag mig mycket rörd.”

På så sätt blir vår huvudstad liksom Paris, London, Barcelona, Wroclaw, och andra städer en punkt i det andliga nätverk som dessa städer utgör med sina katedraler, sina invånare, den gemensamma tro som binder dem samman. Detta nät, som är både sprött och starkt, konstituerar Europa.

Vår tid med dess djupa omvälvningar leder oss till en fullständig förändring av vårt liv också när det gäller det som hör till det andliga riket. Det tvingar oss att söka den sanna meningen med livet utan att frukta vilka offer det än kräver. Just nu kommer ”pilgrimsresan för förtröstan på jorden” att hjälpa oss att söka och finna trons källor och nya andliga värden som förlorats under årtionden av totalitär regim. Jag är oerhört lycklig att ni på broder Rogers inbjudan och med stöd av kardinal Tomasek har kommit till Prag av detta skäl.

Jag beklagar verkligen att jag inte personligen kan delta i era böner och överläggningar, i synnerhet som dessa är koncentrerade på värden som står mina egna mycket nära.

Men ni skall veta att jag under hela ert möte i Prag kommer att vara med er andligen. Era gemensamma böner kommer att ge en impuls till alla människor med god vilja och de kommer att stärka förtroendet och solidariteten mellan människor, vilket är nödvändigt på den väg till försoning som en dag måste leda oss till det Europa som vi så djupt längtar efter, ett Europa där män och kvinnor är enade med varandra och lyckliga i ett liv tillsammans som bröder och systrar.

Inte mindre än 85 000 unga i olika åldrar hade alltså hörsammat inbjudan. Det i särklass största gensvaret kom från grannarna i norr, Polen. Inte mindre än 35 000 polacker kom med tåg och bussar och det cirkulerade ett obekräftat rykte att 3 000 fått förhinder i sista stund. Den polska närvaron präglade mötet starkt. Hur? Språket, och det mer svårdefinierade begreppet stil. Det självklara polska, det katolskt nationella och även de ungas naturliga gudstro. 90 procent av alla polska ungdomar uppger sig tro på Gud och av dessa är 80 procent katoliker. Att man haft ett stort Taizemöte i Wroclaw förra årsskiftet bidrog säkert till det stora intresset liksom också att här gavs möjlighet att resa utomlands på rådande ekonomiska villkor. Den stora representationen från Ungern, från Jugoslavien, och från värdlandet tillsammans med ett mindre antal från Baltikum och Sovjetunionen (1 500), Rumänien (1800) och ett visst antal av de (inalles 9 000) tysktalande från det tidigare DDR, gjorde att dominansen från östländerna var påtaglig. Om detta var givetvis arrangörerna medvetna, när man valde Prag som mötesplats och det rimmade mycket väl med budskapet om solidaritet och försoning, som präglade hela idéinnehållet på detta möte. Av de traditionellt katolska länderna i Europa var Italien starkast företrätt med 7 000 deltagare. Både spanjorer och fransmän och de engelsktalande kom något i skymundan liksom givetvis den lilla gruppen från Skandinavien på endast 700 personer, de allra flesta från Sverige.

Hur kunde då så många finna en plats att sova och att samlas i de för Taizerörelsen så karaktäristiska gruppsamtalen? För värdskapet stod 150 församlingar av olika konfessioner i själva staden och utanför inom en radie på 60 kilometer. Många familjer tog emot gästerna. Skolor, församlingssalar och andra mer eller mindre offentliga institutioner erbjöd logi. Ett öppet och gästfritt Prag ställde även sitt kommunikationssystem till förfogande. Den vanligtvis så effektiva metron fylldes till bristningsgränsen av ibland sjungande mötesdeltagare på väg till middagsbönen i de två stora tält i Lethna som rests som treskeppiga basilikor. Där var torrt, tyst och varmt. En atmosfär av allvar, glädje och personlig stillhet präglade de omkring 45 000 personer som dagligen samlades där till två bönetimmar. Några levande ljus, ett antal ikoner, en kör var de arrangemang som vidtagits i förväg. När man ordnar möten förekommer inga framträdande ledare. Man satt på golvet och stämde in i de enkla omkvädena som mestadels sjöngs på latin. Tystnad och en kort meditation på några minuter av Taizerörelsens grundare, frere Roger, samt några böneintentioner var allt. Frestelsen att använda den till buds stående elektroniken fullt ut, de starka effekterna var inte aktuell. Inte massan, utan den enskilde i inre samling i gemenskap med alla närvarande var utmärkande för detta jättearrangemang.

Att det senaste mötet kunnat förläggas i Prag – Berlin, Paris, London och Rom har varit mötesplatser för tidigare nyårsmöten – är i sig ett uttryck för Taizerörelsens budskap om enheten mellan ett inre liv och ett liv i solidaritet med alla länder och människor. I sitt inledningsanförande yttrade också frere Roger att ”inget folk har mer skuld än något annat”. Och i det ”Brev från Taize”, som mötesdeltagarna använde som underlag för gruppsamtalen, utvecklas dessa tankar om solidariteten och förtroendet mellan folken vidare: ”Det är mycket viktigt att inte förödmjuka medlemmar av en nation, vars ledare i vissa fall gjort sig skyldiga till terrordåd i det förgångna. Oräkneliga är de som gett det bästa av sig själva för att vara härdar som sprider förtroende mellan människor och olika folk. De har rest sig mitt ibland människorna som tecken på något som man knappast vågat hoppas på. De har byggt upp sitt inre under tider av ofattbara prövningar och de har hållit ut i alla situationer. Många av dem har genom sitt liv kommit nära Kristi helighet.”

Solidaritet mellan folken hämtar sin inspiration från Nya testamentet. Taizerörelsen hävdar kravet på en rättvis fördelning mellan jordens tillgångar som en förutsättning för fred. ”Men det materiella delandet betyder inte allt. Solidaritet innebär också att man delar på det kulturella planet. När det gäller Europa så behöver en ”europafamilj” byggas upp. Och detta brådskar. Var och en av Europas nationer behöver leva i samspel med de andra. Och långt ifrån att bli självupptagna så behöver européerna se utåt, för de kommer alltid att upptäcka en del av sin egen rika begåvning i och med att de lever i solidaritet med nationer i andra världsdelar. De olika delarna av världen behöver varandra. Varje del av världen förlorar en viss grundbalans när den lever för sig själv, när den inte lever i samspel med andra delar av jorden.”

Ett bestämt intryck från nyårshelgen i Prag är att det kristna budskapet om hopp, fred, försoning som så starkt betonades på Taizemötet, är en realitet även när framtiden ter sig osäker. Att det unga Europa inte underskattar denna kraft markerade de stora skaror som mötte upp tydligt.