Peter Nilson och universum

”Vad är meningen med att sätta oss samman av stoft och tomrum för att sedan låta oss falla sönder som om vi aldrig hade existerat? Vad är det att vara människa? Hur började skapelsen? Vilken är tidens natur?

I bok efter bok återkommer astronomidocenten och författaren Peter Nilson till samma frågor, nu senast i höstens Messias med träbenet, den sjunde i den rad av romaner och berättelsesamlingar som inleddes med Trollkarlen år 1979. Svar på frågorna ger han däremot inte. Eller snarare – nog ger han svar, men svar som är paradoxer, svar som utesluter och upphäver varandra – eller gör de inte det? Kan tiden förgrena sig, kan universum splittras, så att Schrödingers katt (se Mitti labyrinten) dör i en värld men överlever i en annan – medan det finns andra världar där ingen någonsin hört den olycksaliga katten nämnas? Kan det vara så att den relativa tystnaden i världsrymderna är sammansatt av motsägelsefulla signaler från urgamla, högt utvecklade civilisationer som för länge sedan genomskådat allt – budskap som utplånar varandra, som resultatet skulle bli om man tryckte svart text på svart papper eller vit text på vitt underlag? Ren science fiction? Kanske, kanske inte. Eller för att ta fasta på Peter Nilsons egen ”programförklaring”, som den formuleras i nyss nämnda bok: ”Alltså, läsare, finner du i denna bok alla slags sanningar och hemligheter angående detta som kallas rymd och tid: men vänta dig inte att du utan vidare kan skilja dem från alla fantasier och illusioner som också löper omkring i texterna. I just den meningen är boken en liten spegel av universum.”

Det är lätt att gripas av svindel i Peter Nilsons slänggunga.

Medeltidsroman

Debutromanen hette alltså Trollkarlen. Handlingen utspelar sig under sen medeltid och berättas i jagform. Den som för pennan är Bernward Melchior Bienewitz, vilsekommen skolast, även känd som trollkarlen Lucidarius. Hans långa liv går – med all sannolikhet – mot sitt slut, han vet att han när som helst kan bli avbruten i författandet, att rättens tjänare kanske en dag hugger sig in genom plankdörren till gömstället i Regensburg.

Hur skall han börja sin berättelse, den tilltänkta självbiografin? Det blir så här:

”Vårt förvirrade, mångtydiga förflutna! Behöver jag ge ett exempel? På vilket sätt dog den gamle Empedokles, filosofen? Demetrios från Trozien har berättat att denne Empedokles hängde sig i ett körsbärsträd. Neantes från Kyzikos anser emellertid att han dog sedan han fallit ur en vagn och brutit benet, och Telauges förkunnar att han drunknade i havet. Hippobotos och Diodoros från Efesos anser båda att han kastade sig i Etnas krater; detsamma berättar Hermippos, som därutöver påstår att en av filosofens bronssandaler skulle ha slungats tillbaka upp ur djupet. Vem har nu sagt sanningen?

Vem kan å andra sidan bevisa att inte allt detta hände? Vem kan visa att historien är en och entydig?”

Anslaget är lagt – för romanen och egentligen för Peter Nilsons hela författarskap. Förhoppningsvis visar citatet därtill att det är roligt att läsa historia i Peter Nilsons sällskap. Och man får i sig mycket historia, både idéhistoria och filosofihistoria, genom Trollkarlen.

Här är inte platsen för mer än en antydan om innehållet i boken. En högt efterlängtad gosse föds i Bremen – och somliga kommer så småningom att mena att hans födelse bebådades av den dubbelsvansade komet, som två år dessförinnan vanställde himlavalvet. Hans första år är, som det tycks, mycket lyckliga. Men sjutton år gammal tvingas han fly från hemmet – för sitt liv. Därefter förblir han jagad – och jägare. Tio gånger går han över Alperna, ständigt skiftande identitet, ibland frivilligt, andra gånger utan egen förskyllan. Vem är han? Var finns han? Har han alls existerat? En sista gång griper han pennan:

”Jag har ännu inte förbrukat mina papper, men jag är inte frestad att förlänga min existens. Var då papperen och texten verkligen nödvändiga? Behövde jag dessa materiella ting för att skapa mig själv?”

Och han fortsätter med att påpeka att ”det är här jag finns, här i denna berättelse, jag lever i denna text och ingen annanstans än här. Ni kan inte skilja mig själv från krönikan om mitt liv. Ännu några ögonblick existerar jag, men strax gör jag det inte längre.”

”Jag har skapat mig själv, och därefter drar jag mig tillbaka. Trollkarlen Bienewitz kan inte lägga pennan ifrån sig, men han kan släppa greppet om pennan, och ni ser honom inte längre. Nu flyr han. FINIS”

Varför förlägger man sin debutroman till medeltiden? Vad har vi 1900-talsmänniskor att lära av denna period? När j ag en gång frågade Peter Nilson om detta, påminde han om det faktum att det på medeltiden fortfarande var möjligt att göra sig en bild – och en relativt lättillgänglig sådan – av hur universum var uppbyggt och fungerade. Visst var det en i många avseenden oriktig bild, tillade han.

– Men det betyder mindre. Också de uppfattningar om världens tillkomst och konstruktion som är gängse i dag kommer säkert att revideras. Medeltidsmänniskan såg sig alltså insatt i ett sammanhang, i en tillvaro där varje del var beroende av eller – om vi vänder på det – en förutsättning för varje annan del. Därtill kommer att hon insåg sin begränsning och kunde acceptera att tillvaron också rymmer gåtor. Jag menar att detta var en del av hennes storhet.

Så långt Peter Nilson, när han för en gångs skull inte döljer sig bakom sina litterära fiktioner.

Om en färd till tidens ände

Peter Nilsons andra bok, Arken, är en episk berättelse om människan och universum. Boken kom 1982. ”Gud (som man också kan kalla Marduk eller Elohim, och det finns många andra namn som han lystrar till) fick se en liten slät och spetsig pil som betedde sig som om den existerade.” Där, vid pilen, eller den spjutformade tidens ark, börjar romanen – och där slutar den. På de 300 sidorna däremellan får vi följa kopparhandlaren Benjamin, son av jorden och till ”en gammal man från Ur” på hans resa ”I myten”, ”I världen”, ”I dödsriket” och ”I tomheten”sålyder rubrikerna över de fyra ”böcker” som tillsammans utgör arken.

Benjamin möter vi för första gången när han levererar virke till Noas ark. Han överlever syndafloden och blir omsider en gammal man. Men dör gör han inte. Benjamin lever vidare, hör ryktena om hettiterrikets uppgång och fall, upplever det peloponnesisk kriget, Alexanders strövtåg mot världens ände, Jerusalems förstöring …

”Tidens flod fortsatte utan uppehåll att skölja med sig människor och städer. Han väntade med skräck i hjärtat på att den skulle skölja med sig även honom.”

År 1755 dör Benjamin äntligen på ett spetälskehospital i Wien. Men på ett mirakulöst sätt återuppstår han – i dödsriket, vilket visar sig vara vår egen tid.

Det tycks bara finnas ett sätt att rädda sig undan tidens flykt. Benjamin lyckas – efter att ha haft vissa problem med att få fram ett personnummer – krångla sig med på den ”tidens ark”, som skall ta 5 400 människor med sig på den sista rymdresan – mot universums och tidens slut. För hans och rymdskeppets tid är ju en helt annan är den på jorden. ”Efter 23 år i arken skulle jordens ålder ha fördubblats, den skulle vara nästan 5 miljarder år äldre än när man startade. På tjugofjärde året borde solen slockna…”

Fjärran är den ”trygga” kopernikanska världsbilden – för att inte nämna den förkopernikanska, som ju fortfarande färgar vårt språkbruk (”medsols”, ”motsols”). Ur tomrum kom alltet, och i tomrum skall allt förgå. Den glädje, som griper arkens invånare, när skeppet till slut ”landar”, är av föga pålitligt slag. För vem kan säga, om inte allt det som utspelar sig i själva verket sker i ”Lögnkammaren”, det cirkelrunda rum mitt i arken, där kupolen liknar den jordiska himlen, där en lampa ger samma ljus och vårme ifrån sig som solen hade gjort i tempererade trakter på jorden, där man till och med kan känna vindar blåsa? Vem vet?

En labyrint där alla människor går vilse

Apropå kopernikanskt och förkopernikanskt – vad sägs om följande version och vision av hur paradigmskiftet gick till? Och nu befinner vi oss i Mitt i labyrinten – boken utkom år 1983.

”Det kändes som när ett stort skepp löper av stapelbädden: svaga stötar och ryck, och sedan ett långsamt darrande som med ens blev hastigare och starkare, en kedja av lätta jordstötar som förde med sig egendomliga ljud. Himlens blåa färg vattrades, en sned regnbåge hägrade och var strax åter borta. Om man noga betraktade västfasaden på katedralen i Frombork kunde man se några tegelskärvor falla.

Fågelsången dämpades några sekunder. Bönder hörde vargar yla och grep efter slaktknivarna. Året var 1543, datum den 24 maj i den julianska tideräkningen. Kaniken Kopernikus slog upp ögonen och tänkte: Nu rör hon sig äntligen. Herren Gud har alltså slutgiltigt bestämt sig för detta. Nu sätter han jorden i rörelse.

Och hon rörde sig, till att börja med i en vacker aristotelisk cirkel, buren av en skimrande aristotelisk kristallsfär. Havsytan var orolig en tid och molnen irrade, löven föll den hösten nästan alltid åt väster, vindarna snurrade vettlöst och upphörde sedan att blåsa, skyfall störtade ner i spetsiga vinklar och bökade upp åkrarna. Naturen föreföll vankelmodig. Även flyttfåglarna tycktes sakna en förlorad ordning … ”

För den som vill ”lära känna” Peter Nilson går förmodligen den genaste – och än inte lättframkomliga – vägen via just Mitt i labyrinten. Saga och verklighet, fysikaliska fakta och halsbrytande hypoteser, litterära allusioner och gårdagens och dagens filosofiska tänkande – allt finns med. Många av trådarna från Arken tvinnas vidare i de ”fantasier och essäer” om ”tomma intet”, ”minne och glömska”, ”Tumtiden” eller något av de andra ämnen Nilson fördjupar sig i. För den som råkar vara intresserad av ”bevingade män och flygande skepp” (handlar om medeltida flygfärder) är Mitt i labyrinten en veritabel guldgruva.

Ytterligare ett citat ur samma bok – och nu tangerar vi ett av de klassiska gudsbevisen:

”Om en upptäcktsresande någonstans i en obebodd vildmark mitt bland berg och klyftor får syn på en gotisk katedral med spiror, spetsbågevalv och fialer – då måste han tro att vildmarken trots allt inte är obebodd, eller att den inte alltid har varit det. Skulle en katedral kunna bli till utan att någon bygger den med avsikt? Kan vatten och frost och vind forma och urholka en klippa så att den till slut blir ett fulländat gotiskt byggnadsverk. Ingen kan påstå att det är alldeles omöjligt: men det är oändligt osannolikt.

Och varje organism tycks vara ett sådant osannolikt bygge.”

Nu är Peter Nilson inte – och det har väl redan framgått – en författare som har för avsikt att bevisa eller motbevisa. Tillvaron stora gåta låter sig aldrig infångas. Den ena gåtan är inrymd i en större, som rymmer en ännu större. Men just denna känsla av att världen är förunderligt gåtfull vill han gärna dela med sig av.

Så har han sagt i en av de intervjuer han givit. Det betyder inte att han gör det lätt för läsaren. Den färd in i rummets och tidens labyrint, ”där alla människor går vilse”, är en resa av inte ofarligt slag. Ty en labyrint måste man oavbrutet välja väg. Peter Nilson noterar att, om man befinner sig i en labyrint som har fyra förgreningar längs var och en av sina vägar – att man då har sexton vägar att välja mellan. Tio förgreningar ger sammanlagt 1 024 valmöjligheter. Tjugofem ger 30 544 432. Etthundra ger ett mycket stort tal: mer än 12 00 miljarder miljarder miljarder. Med andra ord: man hittar aldrig.

Från 1800-talets Småland

Romanen Guldspiken (1985) är i många avseenden en nyansats, en legend från 1800-talets fattig Sverige, en berättelse som både är något helt annat än och har anknytningspunkter till Vilhelm Mobergs romaner om utvandrarna-nybyggarna – både Moberg och Nilson tar avstamp i samma barndomens hemtrakter, Småland.

Boken kretsar kring Elias, pojken med”glädjeskrattet”, pojken som predikar för huggormar. Pojken som blir arbeteskarl åt mjölnaren i Banke. Pojken som är nära döden den dag tjuren i Hökaslätt slitit sig men som lyckas med det ofattbara: att fälla tjuren. Det är då han hör Guds röst: ”Gack te Hälvitte å predika.-Elias Gud talar – förstås – trivsam småländska. Elias vågar inte annat än säga att ”kummer ja inte unnan så går jag väl”. Men Gud drar sig tillbaka, och det är då Elias bestämmer sig. Han må vara fattig och usel, men nu skall han göra som en gång Jona, han skall trotsa Gud. Predikare tänker han inte bli, vare sig i helvetet eller någon annanstans.

Och Elias flyr. För att komma undan Gud. Men också för att finna det mytomspunna guld som – vet ryktet att berätta – finns i sådana massor långt borta i norra Amerika att man där fäster järnvägsrälsen med guldspik.

Resan blir, som Peter Nilsons resor plägar bli, lång. Men till Sansibars brinnande ugn, till cederskogarna i landet i väster följer honom rösten: ”Elias, glöm inte! Elias, glöm inte! ” Herren Gud kan vara illmarigare än någon hästhandlare, konstaterar den tilltalade.

Vem är Gud i Peter Nilsons värld? Det är inte gott att veta. Jag inskränker mig här med att peka på det inledande och avslutande kapitlet i just Guldspiken. Elias har kommit hem igen:

”Han dricker av vattnet och ser kvarnstugan ligga där, djupt nere vid sjön, och kvarnen ligger där även och hjulet snurrar, men varje spik i väggarna och varje nit i hjulet är guld som lyser av outsägligt ljus.

Han skulle ha skylt ögonen för guldspikarnas sken om inte klarheten hade varit. Och den tänder honom så att han brinner. Då går han. Han går dit det var meningen att han skulle gå, ända från begynnelsen. Han går med en eld som skingrar allt mörker, och tingen sjunker undan bakom honom.

Det fanns ett hjul som vältrade sig i evigheten, vid ett kvarnställe som kallades Himmelriket, och mjölnaren själv kom emot honom, den store, treenige mjölnaren som människan kallar Herren Gud. Och det kunde ha stannat vid detta, om inte vattnet och hjulträet och kvarnstenarna hade gett sina tecken, om inte spikarna hade pekat och lyst med sitt ljus och låtit honom veta att han skulle vidare.

Det fanns även någon annan, någon som människor inte har nämnt vid namn, och han rörde vid Elias liksom i avsikt att förvandla. Då sträckte Elias ut båda händerna och grep efter den andre, som man griper när man sjunker.”

Det är måhända lätt att överinterpretera en passus som är lösryckt ur sitt sammanhang. Peter Nilson gör ju dessutom gång på gång klart att han tillåter sig leka med hypoteser och att ingen tolkning är självklar. Ovanstående stycke bör säkert kompletteras med åtminstone en rad:

”Vad som därefter skedde förblev en hemlighet mellan honom och den andre.”

Till floden Sambation

Den senaste av Peter Nilsons romaner heter Äventyret (1989). Jag skall mycket kortfattat säga något om innehållet – titeln är ingen underdrift – innan jag till sist bara omnämner femte och sjunde boken i Nilsons produktion: berättelseböckerna Avgrundsbok (1987) och Messias med träbenet (1990).

Ramen till Äventyret utgörs av en saga om Karl den Store. På en tung bordsskiva av silver låter kejsaren gravera en karta över hela universum. Inför sin död låter han bära ut bordet på kejsarpalatsets vedbacke och hugga sönder det i småstycken som skall delas ut bland de fattiga.

En av bitarna hamnar omsider i Caspar Staibers händer. Och vem är han? Läsaren får veta att han härstammar från en kvinna som heter Johanna – denna förälskade sig i målningen av en avliden präst, propsade på att hennes älskade skulle grävas upp ur graven och vigas samman med henne och fick i sinom tid en son med benrangelsmannen.

Men det är en historia för sig. Först och främst handlar Äventyret om Caspar Staibers sökande efter floden Sambation, floden som finns på hans kartstycke, floden som enligt en gammal judiskt legend rinner sex dagar och står stilla på sabbaten. Sambation är alltings början och slut. Vid den upphör allt: tiden, tillvaron och människors frågor.

Caspar finner verkligen floden och gör vad han hela tiden haft för avsikt att göra: han planterar det mystiska frö från Kunskapens träd som hans släkt förvaltar. Fröet har livskraft, och en dag kan Caspar äta frukterna från trädet.

Vad som sedan händer får åtminstone i denna artikel förbli en hemlighet. Och frågan är – igen – om ens författaren ”vet”, hur upplösningen ”skall” tolkas.

Serafen från Österlövsta

Avgrundsbok och Messias med träbenet är alltså ”berättelsesamlingar” – det är svårt att hitta en an

nan beteckning för dessa sagor, sägner och legender. I Avgrundsbok är det den stora outgrundliga Kunskapens Bok som i berättelse efter berättelse lockar och gäckar det mänskliga förnuftet. (Nilson inleder för övrigt sin bok med att citera profeten Jeremia: ”Och när du har läst upp boken till slut, så bind en sten vid den och kasta den ut i Frat”.) I Messias med träbenet tas temat från de tidigare böckerna upp ännu en gång: återigen handlar det om döden och om människornas krumbukter för att lura liemannen – lura Gud.

Ämnet borde locka till eftertänksamhet, väcka fasa. För en gångs skull, när det gäller Peter Nilsons böcker, blir detta inte – tycker jag – resultatet. Det är en märklig upplevelse: att en bok om döden kan nyttjas som ren nöjesläsning.

En enda av de femton berättelserna vill jag – kan jag inte låta bli att – nämna: skrönan om ”en död varelse med många fjädrar”. För vem kunde tro att ens Peter Nilson skulle hitta en grav med en seraf i på Österlövsta gamla kyrkogård. (Då befinner han sig hemmavid.) Hur är det möjligt? Folk vill veta – och Peter Nilson använder diktkonsten till att presentera – till att skapa – ett svar.

Sökandet som mening

Peter Nilson tillfrågades en gång om varför han, en astronom av facket, ägnade sig åt att skriva skönlitteratur – och det på heltid. Han svarade:

Att skriva innebär att man söker efter något som känns ofrånkomligt. Som om man skriver något som redan är nedskrivet. Att man inte har något val.

Man tror honom gärna. Det är som om – har någon sagt – han stod lutad över Skaparens axel, men också över sin egen. Roat ler han åt sina försök att säga något om hur det ÄR.

I sju böcker har Peter Nilson iklätt sig olika skepnader, lekt tittut med läsaren, delat med sig av sitt aldrig sinande vetande, bollat med hypoteser. Det händer väl att man som läsare önskade att den allestädes närvarande författaren någon gång gick längre, att han lät sig infångas – om nu detta vore möjligt.

Men kanske är det inte det. Och det är säkert inte nödvändigt. Det är som frågare och utmanare Peter Nilson fyller sin uppgift. Sista ordet skall bli hans:

Det är kanske inte meningen att vi skall finna svaret. Kanske är det sökandet som är meningen. Kanske är det frågorna som gör oss till människor.

Margareta Murray-Nyman är konsulent vid Katolska pedagogiska nämnden och frilansjournalist