När en kronprins blir tenno i Japan

Att en tenno dör, och att en kronprins blir hans efterträdare, är inte någonting nytt i japans historia. Det har redan hänt 124 gånger. Men när det skedde i fjol, var det första gången sedan den nya författningen trädde i kraft 1947. Enligt denna ersattes tennons suveränitet av folkets, och den föreskriver fullständig åtskillnad mellan stat och religion.

Denna situation gav upphov till avsevärda problem redan när tenno Hirohito begravdes. Fick man använda statliga medel för att bekosta de religiösa ceremonierna som den gamla traditionen föreskrev? Var staten ansvarig för dessa ceremonier, eller var de en rent privat angelägenhet för kejsarfamiljen? Var det i detta sammanhang traditionen man skulle respektera, eller författningen?

Vad är ”religion” i Japan?

Mycket har diskuterats om denna fråga, som man tidigare aldrig skulle ha ställt sig. Det var bara regeringen (inte kejsaren själv!) som kunde besvara den frågan. Resultatet blev – som så ofta i Japan – en kompromiss. Faktum är att allting skedde i enlighet med de gamla ritualerna, men med en skillnad: huvuddelen av ceremonierna ägde rum helt offentligt i Shinyuku-gyoenparken, och den sändes dessutom på TV. Den ”hemligaste” ceremonin utfördes dock helt ”privat”, och utan allmänhetens insyn. På så vis försökte man göra både traditionen och författningen rättvisa.

Det är dock många japaner som inte förstår den diskussion som i detta sammanhang har inletts om stat och religion, ty shinto, som har präglat dessa ceremonier, är enligt deras traditionella sätt att se på saken inte någon religion. ”Religion” är en angelägenhet för kristendomen, islam och andra ”religioner”. Som en engelskspråkig japansk tidning nyligen påpekade: ”Japanerna har inte någon religion, men väl en tro.”

Och så förhåller det sig faktiskt, för om man frågar en japan vad han har för religion, så svarar han i nittionio fall av hundra att han inte har någon religion alls – och ändå har han bett andäktigt vid sin väns buddhistiska begravning och besökt ett shintotempel tillsammans med sina barn vid nyår. Kanske har han till och med gift sig i en katolsk kyrka, trots att han inte är kristen.

Ett land som Schweiz, som inte har någon havskust, behöver inte oroa sig för några sjörövare. På samma sätt borde ett land, som enligt egen uppgift inte har någon ”religion”, inte heller bekymra sig över problemet med stat och religion. Att det ändå förs en sådan diskussion visar dock att uppfattningarna förändras, och att man numera har fått en skarpare blick för vad det är som kännetecknar den sekulära staten till skillnad från de religiösa och kulturella traditionerna, hur djupa rötter dessa än har hos folket. Detta är dock en långvarig process, som man kan förstå bara om man vet vad tennoinstitutionen betyder både i Japans statliga och religiösa tradition.

Rättsstat eller traditionsstat?

Japan är förvisso en ”rättsstat” i ordets moderna betydelse. Juridiskt sett är saken därmed klar. När tennon dör, blir kronprinsen genast tenno i kraft av gällande lag. Det behövs inte några riter eller ceremonier för detta. I detta avseende spelar heller inte frågan om åtskillnad mellan stat och religion någon roll.

Men detta är inte hela verkligheten. Traditionen ger tennon en ställning som går långt utöver vad den moderna lagen säger. Tennon är egentligen inte någon monark, inte någon kung och inte ens någon kejsare i den betydelse vi lägger in i detta ord. Han är helt enkelt tenno.

Enligt mytologin är tennons dynasti av gudomligt ursprung. Tennon härstammar i rakt nedstigande led från solgudinnan Amaterasu-Omikami och den förste tennon (Jimmu Tenno). Den nuvarande tennon är inte helt enkelt gud, men ändå ett slags”synlig gudom”. Han förkroppsligar sin stamgudinna så snart som den viktigaste och mysteriefyllda ceremonin Daijo-sai har ägt rum (en gemensam måltid med gudinnan – och även samlag med henne? Det senare förnekas av vissa’experter’). Tennon är också shintos överstepräst och innehavare av de tre troninsignierna (spegeln, svärdet och juvelen), som inte får avyttras.

Tennons särställning kommer också till uttryck i en egen terminologi, som inte får användas i andra sammanhang. Själva använder vi till exempel samma ord oavsett om vi talar om Kristi död eller vår egen, trots att vi tror att Kristus inte bara var människa. På japanska heter å andra sidan en vanlig människas död shi (även shikyo eller shibo), men när den som dör är tenno, och aldrig annars, heter en sådan människas död hogyo. Man skulle också kunna nämna andra exempel, som visar att tennon även språkligt intar en särställning, som ingen annan ”människa” i denna värld kan göra anspråk på; och språket är ett säkert uttryck för ett visst sätt att tänka.

Världens äldsta dynasti

Historiskt sett måste man nog erkänna att Japan alltid och oavbrutet har haft samma dynasti, som gäller för att vara den äldsta i världen. Faktum är att tennon alltid har fungerat som överstepräst vid besök i Isetemplet, bön och tacksägelse för goda skördar, bärgandet av det nya riset och så vidare (allt som allt ungefär 30 shintoceremonier om året), men faktum är också att han inte alltid har regerat eller varit politiskt verksam. Under shogunatets tid (1192-1868) var han praktiskt taget isolerad från omvärlden och respekterades trots det av alla, och ingen människa skulle ha kommit på tanken att avsätta honom.

Meijiförfattningen år 1889 var tennons gåva till sina trogna undersåtar. Den förklarade att tennon var ”helig och okränkbar”, och innebar att han stod över den lagstiftande, dömande och verkställande makten. Dessutom var han överbefälhavare för krigsmakten. Alla ämbeten var hans ämbeten. Även statsråden ansvarade inte inför parlamentet, utan inför tennon, liksom militären.

Givetvis är det inte praktiskt möjligt för en enda människa att själv utöva så många funktioner. Man har därför sagt att ett sådant ”direktstyre” bara var en fiktion. Därav kan man också förstå att tennon visserligen ensam bar det högsta ansvaret, men att skulden för alla tänkbara missgärningar och misslyckanden ändå uteslutande tillskrevs hans undersåtar. Detta gäller även för den svåra frågan om showatennon Hirohitos krigsansvar, en fråga som kanske aldrig kan klargöras helt.

Det är känt att det nästan kostade Nagasakis borgmästare livet – han är katolik och var själv soldat i kriget – när han yttrade sig om detta tabu. Senare har det inträffat ännu ett liknande fall, men där missade pistolskyttarna målet.

Tennon som symbol

1947 års nya författning har i grunden ändrat statsoch tennosystemet, men tennons ställning i dag kan ändå inte jämföras med några andra institutioner i den här världen. Folkets suveränitet och en representativ demokrati har ersatt tennons suveränitet och makt. Tennon är nu för tiden symbolen för Japan och det japanska folkets enhet. Hans ställning är endast beroende av folkets vilja. Det är folket som äger den högsta myndigheten. Tennon har inga befogenheter i fråga om statens ledning. Innehållsmässigt sett är detta ingenting mindre än en revolution, eftersom det viktigaste i tennosystemet har ställts på huvudet.

Har den nya författningen verkligen brutit traditionen? Säkert är att meipförfattningen har satts ur spel, men om man ser litet längre tillbaka, så kan man också här se en återgång till Japans gamla tradition, ty tennon har även tidigare haft en liknande ställning, där han respekterats utan att utöva någon ledning över staten. Enda skillnaden är att ordet ”symbol” inte användes på den tiden. Om man ser det på det sättet, står ”symboltennons” moderna institution inte i någon motsättning till landets tradition, utan kan på sätt och vis till och med betraktas som dennas juridiska höjdpunkt. Det ges också uttryck åt den åsikten att var och en är fri att nu som förr betrakta tennon som gudomens förkroppsligande, just därför att författningen garanterar religionsfrihet.

Den exempellösa vördnaden som visas tennon är dock bara en sida av problemet. Den andra sidan är följderna av tennosystemets symboliska karaktär för tennon som person. Som man allmänt erkänner, har tennons mänskliga rättigheter inskränkts avsevärt på grund av hans symbolställning. I en lärobok i författningsrätt kan man läsa att det enda som tennon fritt kan göra privat – alltså som vilken annan människa som helst – är att ”äta, läsa, forska, promenera, inspektera, resa och så vidare”. Rätten att fritt välja sin religion, att gifta sig med vem man vill, att skilja sig, att säga vad man anser och liknande grundläggande mänskliga rättigheter förmenas däremot tennon. Därför har man tidigare kallat tennon för en gud, men numera kan han varken betraktas som gud eller som människa. Även detta överensstämmer med traditionen och bör inte uppfattas nedsättande, ty tennon aktas högt och behandlas även språkligt inte på samma sätt som andra människor. Man kan fråga sig vad han då har kvar av sin mänskliga värdighet, men även tennons värdighet är oantastlig, och därtill helt unik.

Tennons person och tennoinstitutionen

Hur betraktar den nuvarande tennon sin ställning i jämförelse med sina föregångare? Kan han till exempel ändra någonting i det gamla nedärvda protokollet? Sådana frågor blir överflödiga om man noga skiljer mellan tennons person och tennon som institution, och om man inte glömmer bort att tennon inte har frihet att offentligt ge uttryck åt sin privata uppfattning. En gång fick den nuvarande tennon den inte särskilt taktfulla frågan, vad han ansåg om sin fars krigsansvar. Svaret blev både klokt och elegant. Han sade att han inte hade någon möjlighet att besvara den frågan, men att han ansåg att yttrandefriheten var någonting gott.

Också allt det som en tenno har frihet att göra står under uppsikt och kontroll av hovämbetet (kunaicho). Därför är det nästan omöjligt att veta om exempelvis en viss förändring i fråga om ceremonier eller protokoll har beslutats av tennon personligen eller av hovet. Samma sak gäller för stilen och innehållet i hans tal. Utlandsresor och liknande aktiviteter måste givetvis godkännas av regeringen, men regeringen (och även oppositionen!) aktar sig noga för att politiskt rekrytera tennon för sin sak.

Det var också regeringen som beslutade på vilket sätt högtidligheterna och ceremonierna med anledning av trontillträdet i höstas skulle gå till. I detta avseende står tennon ironiskt nog över författningen, ty vad som än sker (och i strid mot principen om åtskillnad mellan religion och stat), så bär tennon själv inte något ansvar för detta beslut. Tennons person, tennon som institution och politiken är tre helt åtskilda saker.

Motsättningar och harmoni

Den nuvarande författningen förbjuder tydligt att statliga medel används för religiösa ceremonier, men möjligheten att t.ex. bekosta en tronbestigningsceremoni eller en tennos begravning finns utan att man klargör om det är fråga om en statsakt eller inte.

Brott mot författningen? Ja, om man tänker juridiskt, men Japan är än i dag ett land som präglas av harmoni (wa), inte av rättshaveri. Motsättningar behöver i japan inte nödvändigtvis ”upphävas”, som Hegel skulle ha sagt. De kan helt enkelt ”harmoniseras” genom tyst samtycke, ty harmoni är den högsta dygden, och denna dygd är i detta fall också en garanti för folkets enhet, med just tennon som symbol.

Om åtskillnaden mellan ”stat och religion” inte kan genomföras helt i Japan, så åstadkommer man i praktiken ett slags åtskillnad mellan ”rätt och tradition”, vilket också motsvarar folkkänslan. Märk väl: problemet handlar inte här som i Europa om stat och kyrka, utan om stat och religion eller om staten och shinto. Shinto uppfattas nämligen inte som en kyrka, utan snarare som en religion som är ensam i sitt slag. Katoliker, andra kristna och till och med vissa ”ateister” protesterar och åberopar författningen, men svaga röster hörs inte där den stora harmonin blir högljudd.

Övers. Gunnar Gällmo