Människans ursprung och skapelsetron

År 1859 publicerade Charles Darwin sitt banbrytande arbete ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval” (On the Origin of Species by means of Natural Selection). I denna bok samlade Darwin material från sina iakttagelser i naturen och sina experiment. De tjänade som argument för att allt levande har kommit till genom en utveckling byggd på mångfald och naturligt urval. Hans teori innebär att de livsformer eller arter som vi nu ser omkring oss måste ha utvecklats ur några få, kanske en enda ursprungsform. Det naturliga urvalet, med överlevnad eller utslagning som följd, betraktade han som själva drivkraften bakom denna utveckling och förändring av livsformerna.

Människans uppkomst

I sin teori om livets utveckling försökte Darwin visa att de olika arterna, från växter till djur, inte skapades var för sig. Frågan trängde sig på om människan kom till som sista länk i samma utvecklingskedja, eller om hon har varit föremål och resultat av en särskild skapelseakt.

Frågan vållade Darwin stor vånda. Han visste att svaret var svårfångat. Att betrakta människan som frukt av en lång biologisk evolution måste få väldiga konsekvenser både för kyrkan och det vetenskapliga samfundet. Men att lyfta bort människan ur utvecklingsschemat skulle ha gått stick i stäv mot hans vetenskapliga grundsyn. Han var på det klara med att bevisen var få och svårtydda. På grund av människans rent biologiska närhet till andra levande organismer hade han emellertid inget val. Han konstaterade att människan liksom däggdjuren är ”byggda efter samma allmänna modell” och att man därför ”öppet skall erkänna deras gemensamma ursprung”. Han menade däremot inte att människan på grund av sin samhörighet med allt levande enbart var ett däggdjur.

Darwin uttalade sig inte om människans specifika värde som Guds avbild och som bärare av kunskap om rätt och fel, gott och ont. Hans intresse gällde i första hand hennes biologiska härkomst. Han spjärnade mot andras försök att använda sig av evolutionsteorin som ett vapen mot religionens, i synnerhet den kristna trons, syn på människan och hela skapelsen. Visserligen antog hans tankar om ett gemensamt ursprung och en sammanhängande utveckling av skilda livsformer under tidernas lopp allt fastare form. Men detta tvingade honom inte att ta avstånd från sin tro på en skapare som livets upphov.

Enligt den insikt i livsprocesserna som biologerna har i dag har Darwins utvecklingsteori stora brister. På vissa punkter hade han fel. På hans tid hade man inte någon inblick i arvsmekanismerna. Mendels ärftlighetslagar publicerades medan Darwin bearbetade nya upplagor av ”Om arternas uppkomst”. En av vår tids ledande genetiker, Jeröme Lejeune, säger att arterna inte har uppstått genom små mutationer, som Darwin menade, utan som plötsliga förändringar i kromosomstrukturen. I sin modifierade form, underbyggd av mer än ett sekels biologisk forskning, har evolutionsteorin emellertid blivit ”den grundläggande och sammanhållande basen för biologin som vetenskap” (Marianne Rasmuson).

Det hårdnande motståndet

Trots att den moderna utvecklingsteorin är allmänt accepterad av biologer och genetiker har motståndet hårdnat de senaste årtiondena. Striden utkämpas främst mellan företrädare för det naturvetenskapliga synsättet och bibeltrogna fundamentalister. Det är särskilt i USA som det årligen produceras en mängd antievolutionistiska skrifter, radioprogram och läromedel i form av pamfletter och videofilmer med avsikt att avfärda evolutionen som myter eller illasinnade konspirationer mot kristendomen. Denna så kallade kreationistiska (creation = skapelse) rörelse har också nått Sverige där den har sina starkaste fästen inom vissa frikyrkors ungdomsorganisationer. Enligt uppgift sprids den därifrån bl a till lärarhögskolornas elever.

Kreationisterna betraktar bibeln som informationskälla i naturvetenskapliga frågor. De flesta förkastar evolutionstanken i dess helhet. De hävdar att jorden i enlighet med biblisk kronologi och där redovisade släktled är omkring 6 000 år gammal och att Gud skapade universum på sex dagar som motsvarar vanliga kalenderdygn. Gud skapade växter och djur och i synnerhet människan var för sig. De geologiska lagren och fossilen förklaras av syndafloden, den globala översvämning som utplånade allt liv på jorden utom de arter som Noa räddade i sin ark.

Självfallet finner man i kreationisternas kretsar många olika åsikter. Somliga tänjer på tidsbegreppet och uppfattar varje skapelsedag som en lång period, andra vill rädda det specifika människovärdet genom att vända sig mot den del av evolutionsteorin som berör människans ursprung, andra invänder att hela den darwinistiska modellen har använts för att rättfärdiga den industriella tidsåldern med dess utslagningsmekanismer där de starka som överlever slipper ta ansvaret för sitt handlande. Till dessa hör bioteknologins ivrigaste och mest kände kritiker, Jeremy Rifkin, som stöder den fundamentalistiska rörelsen av sociala och politiska skäl.

Ideologisk låsning

Striden mellan evolutionisterna och kreationisterna lämnar få öppningar för dialog och förståelse av varandras ståndpunkter. Som intresserad observatör är man benägen att anklaga kreationisterna för oförmåga att se verkligheten som den är. Man skall dock akta sig för att alltför ensidigt fördela vårdslöshet och övertramp. Även många biologer och genetiker blandar friskt sina biologiska kunskaper med ideologiska element. Redan på Darwins tid framställde den tyske zoologen och naturfilosofen Ernst Haeckel utvecklingsteorin som ett vapen mot kristendomen. Han byggde ut den till en religionsfientlig livsåskådning. Darwin själv såg sig föranlåten att protestera mot honom. Han uppmanade Haeckel att upphöra med att använda sig av utvecklingsteorin som ett argument mot religionen.

Haeckel har sina moderna följeslagare. Den kände biologen Richard Dawkins hävdar i sin bestseller ”Den själviska genen” (The Selftsh Gene) att människan inte är något annat än en överlevnadsmaskin för sina gener som har till uppgift att fortplanta och föröka det genetiska programmet. Den rent biologiska beskrivningen av människan är enligt honom uttömmande och fullständig. Den endimensionella människosyn som skymtar i denna tes reducerar människan till enbart en produkt av hennes gener. Hennes handlande är genetiskt bestämt. Hon är endast ett djur och inget annat. Också här är framställningen laddad med ideologiska övertoner som inte bara lockar utan manar till motstånd.

Även Dawkins kollega Edward O. Wilson vid Harvard menar att det är genuppsättningen som bestämmer individens existens. I likhet med den darwinistiska modellen är det genernas livsduglighet och ingenting annat som styr utvecklingen. Wilson är övertygad om att denna rent biologiskt betingade människosyn kommer att stå som ensam segrare i striden om rätten att definiera människan. Han för en oförsonlig kamp mot två ärkefiender som har överlevt anfall från många andra ideologier, nämligen religionen och människans fria vilja. När människan, förhoppningsvis i en inte alltför avlägsen framtid, kommer att förstå sin ”verkliga biologiska natur” kommer religionen och friheten att slås ut av den biologiska rationalismen. Man undrar varför Wilson ger sig så oerhört mycken möda att spilla krut på kråkor som ändå sedan länge är döda.

Även seriösa forskare kan alltså genomdränka sina populärvetenskapliga framställningar med ideologiska budskap som saknar grund i deras biologiska forskning. Deras framställning urartar till ideologi. Darwin skulle förmodligen i ännu tydligare ordalag ha avvisat de här biologernas arroganta försök att göra anspråk på tolkningsföreträde, ja tolkningsmonopol, av hela verkligheten. Deras grundtes att människan genetiskt är determinerad kan nämligen inte bevisas med genetisk bevisföringsmetod.

Det är uppenbart att det är de ideologiska övertonerna som mest har retat och retar människor som vill rädda både gudstron, skapelsetron och människovärdet. Tyvärr gör de ofta samma fel som sina motståndare. I sin kreationistiska nit förser de sin gudstro och skapelsetro med ideologiska förtecken som binder dem vid en bibeltrogen fundamentalism där skapelseberättelsens symbolspråk omvandlas till kosmologiska och biologiska faktautsagor. Medan evolutionisterna kan bli låsta i sin rent biologiska förklaringsmodell kan kreationisterna på motsvarande sätt förblindas av sin förkrympta bibelsyn.

En framkomlig väg

Den svenske forskaren Stefan Nordström, docent i medicinsk genetik vid Umeå universitet och själv övertygad kristen, har i sin bok”Charles Darwin – Hädare eller Hedersman” (Cordia förlag, Uppsala 1990) valt att gå den väg som han i denna strid bedömer är den enda framkomliga. Han konstaterar att den klassiska darwinismen i princip är accepterad av biologer och genetiker idag. De som har en annan uppfattning är en mycket liten minoritet, även om det inte framställs så i den kreationistiska litteraturen. Också kristna genetiker accepterar den modifierade utvecklingsteorin som förklaringsmodell för hur arter uppkommit och hur livet utvecklats på vår jord. Nordström menar också att Darwin är ytterst återhållsam med att uttala sig om sakförhållanden som inte har stöd i hans biologiska forskning. Denna frihet från och misstänksamhet mot ideologiskt falskspel verkar trovärdig.

Enligt Nordström försöker evolutionsteorin ge en förklaring till förhållandet mellan de skilda befintliga livsformerna och utvecklingsprocessen från enklare till mer komplicerade livsformer. Den kristna tron förmedlar kunskap om vad man skulle kunna kalla ursprungets och utvecklingens slutliga och yttersta orsaker som inte kan utforskas genom samma metoder som biologen använder. I stället för att göra skapelsens tillkomst och livets uppkomst till ett tvisteämne mellan kreationister och evolutionister borde man just här tillämpa ett komplementärt synsätt. Verkligheten är en, men man kan betrakta och förklara den ur olika perspektiv. Låt religionen svara på varför-frågorna medan vetenskapen tar hand om hur-frågorna. Det är i synnerhet människans ursprung och väsen som skulle kunna utgöra ett första rangens ämne för tvärvetenskaplig belysning.

Det är för Nordström en självklarhet att människan har en genom långa livsprocesser förberedd kroppslig utrustning som har en biokemisk släktskap med levande människoliknande organismer. De biologiska likheterna är obestridliga. Detta är en tankeställare för kreationisterna. Men det som gör människan till människa och skiljer henne från djuren har inte bara med gener, kromosomer, hjärnstorlek och kroppsbyggnad att göra. Visserligen rymmer den biologiska utrustningen nödvändiga förutsättningar, men inte tillräckliga betingelser för att förklara människans väsen och handlingar. I motsats till djuren är människan den varelse som inte alltid får göra det hon kan göra. Det hör till hennes väsen att inte helt styras av generna, hon kan i stället råda över dem.

På en viktig punkt ger Nordströms bok föga hjälp: hur och varför är Gud närvarande och verksam i sin skapelse? Verkar Guds helige Ande utifrån, från Guds upphöjda transcendens, vilket onekligen är en utbredd uppfattning inte minst bland kreationisterna? Eller verkar Guds helige Ande inifrån själva processen som dess egen inneboende styrprincip? Har skapelsens möjligheter till utveckling varit nedlagda i dess konstruktion från början? Finns i den evolutiva processen en inre ändamålsenlighet som syftar fram mot människans framträdande på jorden och ytterst mot Guds eget människoblivande? Denna teologiska grundfråga kunde vara ägnad att föra religion och biologisk vetenskap närmare varandra.